Kategori: USA

Kategorier
Asien Kina Politik Teknik USA Vetenskap

Omvänd kompetensflykt

USA har länge levt på att plocka talanger från världens alla hörn, till skillnad från Europa, som istället tar avskrädet som blir över efter amerikansk bombliberalism i utvecklingsländer. Det är således gräddan av indier, pakistanier och andra som rekryteras till företagen kring Silicon Valley eller till en forskartjänst vid de prestigefyllda Ivy League-universiteten, där de bidrar till landets fortsatta utveckling.

Även kineser har förstås lockats i stort antal till den amerikanska drömmen, men i takt med att nymccarthyism och fientlighet mot Kina har eskalerat, har strömmen allt mer kommit att gå i omvänd riktning. Forskare återvänder alltså till Kina, som dessutom numera kan erbjuda bättre villkor och bättre förutsättningar för forskning.

Den politiska hatretoriken kring Kina har inte bara resulterat i handelskrig, sanktioner, exportkontroll och andra mekanismer av «economic coercion», utan har även smittat av sig på allmogen och genererat ett våldsamt hat mot allt som påminner om Kina, en utveckling som även präglar Sverige sedan en tid tillbaka. Det fysiska våldet mot asiater har flerdubblats, särskilt sedan de paranoida hypoteserna kring covids ursprung fick fäste.

Sedan tidigare gäller att kineser och asiater är kraftigt underrepresenterade i styrelser och chefspositioner, trots att samma klientel är överrepresenterat åt andra hållet vad avser utbildning, lönenivå med mera. Det är inte en grupp som bedriver woke och skanderar antirasistiska slagord, utan som hellre biter ihop och jobbar hårt.

Men även om man uppskattar en del inslag i Västvärlden, tippar balansen ändå över i andra riktningen när trycket blir för stort, exempelvis när man under det amerikanska «China initiative» utsattes för sedvanlig amerikansk sinofobi och anklagades för spioneri i stor skala.

Det är att märka, att ungefär samma tongångar har hörts i Sverige, det vill säga antydningar om att varje student eller anställd av kinesiskt ursprung kan vara en säkerhetsrisk eller en «particell», och att man därför måste särbehandla kineser, i allt från affärer till säkerhetsprövning.

Under sådana omständigheter tar man sitt pick och pack och drar till Kina, trots en mindre fri tillvaro, nämligen för att den politiska repressionen är så mycket värre utomlands. Dessutom känner man sig givetvis mer hemmastadd i den kinesiska kulturen, och framförallt mer välkommen än i Väst.

Det är därmed fråga om omvänd kompetensflykt, knappast något som gagnar USA när man säger sig vilja ta upp konkurrensen med Kina i högteknologiska tillämpningar. Det gynnar istället Kina, som kan dra till sig behövlig spetskompetens utöver den omfattande arsenal av forskare man redan förfogar över.

Kina är alltså redan den ledande teknikmakten, och man publicerar numera flest artiklar i världen samt har sedan länge flest patent. Den trenden lär bara öka i takt med att gräddan av kinesiska expats i USA återvänder hem när man inte längre är välkommen i ett allt mer fientligt Väst.

Så kan man också lägga krokben för sig själv, men det är också ett uttryck för en allt mer tragisk utveckling i Västvärlden, som en sinnebild för dess nedgång och intellektuella förfall. Är detta verkligen i överensstämmelse med de «värderingar» vi hela tiden ältar?

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Européer om Kina, USA och framtiden

Tankesmedjan Europeiska utrikesrådet (ECFR) har tagit till råds européernas attityder i en rad utrikespolitiska frågor, i vart fall med hänsyn till en mindre korg av europeiska länder. Det visar sig då att Sverige är en statistisk uteliggare, med en mer proamerikansk respektive antikinesisk hållning än övriga.

Det sistnämnda är inte en överraskning, utan Sverige har under flera år haft en kontinuerlig utveckling mot en mer aggressiv hållning gentemot Kina och ett allt större närmande till USA. Faktorer som kan spela in är att vi har en mindre (direkt) handel med Kina än övriga Europa, och att vi likt andra germanska länder har en traditionell kulturell förankring i anglosfären. Kriget i Ukraïna har förstärkt det sistnämnda bandet.

Men även enskilda händelser som fallet Gui Minhai kan spela in, likväl som den tidigare ambassadörens vargkrigarstil, samt förstås den enkelriktade debatten i medier. Som kinakännare kan jag konstatera att Kina inte har förändrats nämnvärt under de senaste tio åren, utan förskjutningen ligger helt på svensk sida. Det sker vidare mer eller mindre slaviskt under amerikansk ledning.

Således härbärgerar inte mindre än 26 % av svenskar den smått sinnessjuka föreställningen att Kina är en fiende som vi är i konflikt med. Vad skulle den konflikten i så fall bottna i, och på vilket sätt är Kina en fiende? Är regeringen införstådd med den ordningen? Hur har man kommit att omfatta en sådan hatisk inställning, och på vilken kunskapsbas? Man kan här misstänka att den fräna opinionsjournalistiken har haft avsedd effekt.

Ytterligare 24 % anser att Kina är en rival som vi måste konkurrera med. Det är väl en rimligare hållning, men sammantaget innebär det att hälften av befolkningen ser Kina i negativt ljus, medan en tredjedel har den mer realistiska inställningen att Kina är en nödvändig partner. Siffrorna är helt annorlunda i Sydeuropa, där man har större engagemang med Kina.

Motsvarande siffror för USA är ungefärligen de omvända, med 41 % av svaranden som anser att landet är en allierad och lika många som ser det som en nödvändig partner. Enstaka procent anser att USA är en rival respektive fiende. Det har inte alltid sett ut så, och det som föranleder det snabba skiftet torde vara den negativa utvecklingen i Europa. Men vad händer om Trump tar makten igen?

Sverige utmärker sig även i fråga om Taiwan, där drygt en tredjedel vill stödja USA i händelse av en konflikt. Hälften vill dock förhålla sig neutralt, en siffra som är större i övriga Europa. Den hökaktiga skaran har förmodligen inte tänkt igenom vad en konflikt mellan USA och Kina om Taiwan skulle innebära, eller för den delen vad svenskt respektive europeiskt stöd till USA skulle få för konsekvenser.

Å andra sidan är det en klar minoritet som ser en sådan konflikt som trolig och nära förestående. Samtidigt är det bara en minoritet som tror att Ukraïna kan vinna kriget mot Ryssland, och än färre som tror på valseger för Trump 2024. Samma nyktra hållning har européerna i fråga om handeln med Kina, där närmare två tredjedelar ser minst lika många fördelar som risker.

Statstiken visar att Europa varken vill eller har möjlighet att välja sida i den kinesisk-amerikanska geopolitiska striden, även om man tycks dra en röd linje vid kinesiskt militärt stöd till Ryssland. Det är ett uttryck för att vi är beroende av båda parter för vår fortsatta välfärd respektive säkerhet, och att vi – med Macrons ord – bör satsa på att bli ett tredje ben i världspolitiken, en tredje politisk pol. Alternativet vore nämligen amerikanskt vasallskap, och det vill vi nog inte innerst inne?

Kategorier
Kina Politik Taiwan USA

Illvilliga amerikanska intentioner

Pentagon har till dags dato inte publicerat några som helst bevis för att den kinesiska väderballong man i fullständig panik sköt ned i februari skulle härbärgera spionutrustning, så som man hävdade vid tiden – fotona lyser med sin frånvaro. Debaclet fick som bekant till följd att US-sekreteraren Blinken ställde in sitt besök till Beijing, och därmed kom även förhoppningar om töväder i relationen på skam.

På förekommen anledning har Zhongnanhai vid det här laget tröttnat på den tvetungade amerikanska retoriken, som gör gällande att man inte söker en frånkoppling, trots att man exekverar just en sådan medelst en lång rad former av «economic coercion», och att man inte söker konflikt med Kina, trots att man arbetar hårt för att provocera fram en sådan medelst höga dignitärers besök i Taibei och annan illegitim inblandning i den förlupna provinsen.

Följaktligen förekommer inte heller någon dialog på högre nivå de två emellan vid den årliga säkerhetskonferensen Shangri La i Singapore, inte minst för att försvarsminister Austins kollega Li Shangfu (李尚福) vägrar att delta i ett formellt möte så länge illegala amerikanska sanktioner är riktade mot hans person. Sanktionerna beror på att han 2018 inhandlade flyg och missiler från Ryssland, vilket Kina förstås är i sin fulla rätt att göra utan att först fråga Onkel Sam om lov.

Det hindrar inte Austin från att babbla vitt och brett om «vikten av dialog», särskilt för att undvika en konflikt kring Taiwan. Enligt den amerikanske tungviktaren till försvarsminister söker USA med allierade undvika en sådan konflikt genom att styra allt fler kanonbåtar till Taiwan-sundet, en åtgärd som även sägs syfta till att upprätthålla «navigeringsfriheten» i området.

Så talar man med kluven tunga, ty «navigeringsfriheten» är naturligtvis inte hotad av någon annan än USA, som vid första bästa tillfälle skulle strypa oljeleveranser från Mellanöstern till Kina genom att blockera Malacka-sundet. Kina har däremot ingen som helst anledning att förhindra den egna livliga handeln med omvärlden, även om man naturligtvis skulle kunna sätta Taiwan i blockad vid en konflikt – med all rätt, eftersom det är kinesiskt territorium. Man kan också fråga sig hur länge USA skulle tolerera att kinesiska kanonbåtar stryker längs den amerikanska västkusten i syfte att «upprätthålla navigeringsfriheten», särskilt som man får panik av en harmlös vetenskaplig ballong.

Men om man nu verkligen vill undvika konflikt om Taiwan är den enklaste och smidigaste lösningen att inte peta in mer ved i brasan, och att låta status quo råda utan att ständigt höja insatsen och provocera Beijing. Kanonbåtar kommer inte att få Beijing att avstå militär handling, utan snarare leda till sådan. Å andra sidan kommer fastlandet inte att röra ett finger under status quo, utan kommer då att utveckla integrationen än mer.

Detta vill emellertid Washington förhindra, eftersom det på sikt leder till en naturlig och helt fredlig återförening, särskilt som Kinas ekonomiska tyngd ökar. Det handlar inte så mycket om halvledare som att Taiwan är en geopolitisk nyckelpunkt, det «osänkbara skepp» som är en del i första ökedjan och därmed ger USA förmåga att projicera kraft i området samt blockera Kina från motsvarande projektion.

Det är den verkliga omständigheten som ligger till grund för att USA har kopplat greppet om Taiwan sedan nationalistregimen föll i det kinesiska inbördeskriget 1949, och enkannerligen sedan man fick stryk av Kina under Korea-kriget 1950–1953. Retoriken om att försvara «demokratin» är mest ägnad att slå blå dunster i allmänhetens ögon och söka samling kring något ädlare motiv än ren maktkamp, och Washington kunde i själva verket inte bry sig mindre om kineserna i Taiwan – vilket man förstås vet i Taibei.

Härav upplöses paradoxen kring den lögnaktiga dynga som emanerar från Biden och hans anhang i Vita huset, och det råder alltså inga tvivel om att den amerikanska skurkregimen har långt framskridna planer på att ta sig an Kina i en konflikt om ön, på ungefär samma sätt som man har provocerat fram en het konflikt med Moskva genom att expandera Nato österut. Det är klassiskt amerikanskt modus operandi.

Kategorier
Kina Politik USA

Nymccarthyismen

Det går inte en vecka utan att någon socialliberal ledarskribent varnar för att Kina har sina tentakler här och var i samhället. Exempelvis oroar sig notoriska Expressen för att kinesiska intressen kan köpa skog i Sverige, även om man inte kan precisera vad den egentliga faran med en sådan investering månne kan tänkas vara – bäst att ta det säkra före det osäkra, resonerar man!

Men värst i klassen är ändå statstelevisionen, som har utvecklat en våldsam allergi mot allt kinesiskt sedan en längre tid tillbaka. Minns det rasistiska utfallet mot kinesiska turister för några år sedan, eller för den delen hur den amerikanska nojan kring Tiktok har fått fäste även i tevehuset. Nyheterna blir förstås därefter, det vill säga helt skogstokiga.

För dagen «avslöjar» den statliga kanalen – vars underliggande stiftelse uteslutande leds av avdankade riksdagsledamöter – att en kinesisk affärspartner till Vattenfall har «partikopplingar», vilket därmed skulle kunna utgöra en säkerhetsrisk av något slag, enligt resonemanget.

Det rör sig om Sanxing (三星), som är en av världens ledande tillverkare av elmätare och därmed en naturlig partner för Vattenfall. Problemet här tycks emellertid vara att grundaren tillika miljardären Zheng Jianjiang (郑坚江) «under flera år» och «fram till helt nyligen» varit delegat i nationella folkkongressen, vilket därmed skulle utgöra «kopplingen» till kommunistpartiet.

Med «nyligen» och «under flera år» menas 2013–2023, då den tolfte respektive trettonde kongressen var i kraft. I den senare fanns för övrigt även «Pony» Ma Huateng (马化腾), grundare och VD för Tencent (腾讯, Tengxun), ett betydligt större och mer känt företag. Statsteve och Expressen bör på förekommen anledning därför snoka i vilka eventuella kopplingar som kan finnas mellan Tencent och svenska intressen – det är en hel del, kan jag lova.

Det är ett uttryck för att eliten i Kina mangrant är medlemmar i Kommunistpartiet, vars medlemsskara uppgår till knappt hundra miljoner – var sjunde kines. Det finns alltså knappt något företag av rang i Kina vars exekutiva ledning inte är partimedlemmar, eftersom det underlättar att kunna verka effektivt i det kinesiska samhället. Undantag finns förstås, till exempel Volvos ägare Li Shufu (李书福), som ändå utgjorde partilös suppleant i den trettonde folkkongressen 2018–2023.

Det är så att säga inte någon nyordning, utan har gällt sedan Folkrepublikens grundande 1949. Godtar man inte den, kan man helt enkelt inte göra business med Kina. Frågan är således varför man först nu intresserar sig för sådana kopplingar, som alltså alltid har funnits. Det är inte Kina som har förändrats, utan omvärlden och dess attityd.

Saken har givetvis sin upprinnelse i Washington, vars geopolitiska spel går långt tillbaka i tiden, men vars fokus på Kina har accentuerats i takt med att landets ekonomiska muskler har vuxit i omfång. Det är en given ordning att herren på täppan inte frivilligt vill ge upp sin dominans, utan söker motverka uppkomlingar.

För ändamålet har man inte bara agerat i egen regi med handelskrig, exportkontroll, sanktioner och andra former av «economic coercion», utan även sökt engagera allierade och likasinnade världen över. Med gott resultat ska sägas, ty man har med giftig retorik och psykotisk skrämselpropaganda uppenbarligen lyckats så tvivel kring Kina och dess intentioner.

Det är förstås inte första gången man agerar sålunda, utan det har äldre paralleller till «gula faran» och den sinofobi som ligger latent i USA och Västvärlden. Men man formulerar det samtidigt i termer av «röda faran», och det är därför en ny variant av 1950-talets mccarthyism – nymccarthyism, som vi lämpligen bör benämna fenomenet.

Skillnaden är att 1950-talets mccarthyism var en renodlad amerikansk företeelse, medan den innevarande kinaskräcken har fått pandemisk verkan i hela Västvärlden. Det är ett självspelande piano som inte längre behöver underblåsas, och det finns inga rationella krafter som kan bekämpa farsoten.

Det är samtidigt den sortens mekanismer som ligger till grund för att världen slits sönder i block i ett nytt kallt krig, och man får alltså exakt det man önskar sig, i vart fall i Washington. Men därmed inte sagt att utgången blir den önskade och planerade.

Kategorier
Kina Politik Ryssland USA

Realpolitikern Kissinger vid hundra

Ont krut förgås inte så lätt, vilket illustreras av att statsmannen Henry Kissinger just har passerat hundra års levnad. Han är förknippad med en rad omvälvande händelser, som den amerikanska inblandningen i den chilenska statskuppen 1973 samt i bombliberalismen över Kambodja 1970–1973 under Vietnamkriget.

Men framförallt kom han att spela en avgörande roll i att etablera formella förbindelser med Kina under pingpongdiplomatin 1971, då Kissinger under hemliga former överlade med premiärminister Zhou Enlai och därmed banade väg för Nixons senare besök 1972. Det är alltså på Kissinger Expressens ledarredaktion borde skylla allt dåligt som har hänt!

Egentligen var det Mao som var den drivande parten, i det att Kina satt i ett skruvstäd under amerikanska sanktioner och var i stort behov av att få åtkomst till världsmarknaden, dels för att exportera egna produkter, men även för att kunna producera konstgödsel till ett jordbruk som nätt och jämnt kunde försörja befolkningen.

Men även USA var i behov av Kina för att kunna göra en någorlunda snygg exit från Vietnam samt för att kapsla in Sovjetunionen. Zhongnanhai och Kreml hade vid tiden varit bittra fiender under nära ett decennium, och med ett närmande till Beijing skulle USA kunna nyttja Kina som en bricka i det geopolitiska spelet under kalla kriget.

Intressant nog försöker Washington numera ringa in eller i vart fall begränsa Kina på motsvarande sätt, med allierade kors och tvärs över «Indo-pacifien», även om det i grunden är en helt annan situation. Bland annat är de båda länderna så ömsesidigt beroende av varandra att en repris av det sovjetiska imperiets sönderfall inte är att vänta – det skulle i så fall vara den amerikanska statens nedgång.

Den realpolitiska ådran stammar delvis från den judiska barndomen i Hitlers Tyskland, en uppväxt som fostrade Kissinger i att godta ödet och gilla läget, och att verka efter den verklighet som är förhandenvarande snarare än efter ett önskat ideal eller höga principer. Det är en nyttig egenskap för den som har att fatta svåra beslut i utrikespolitiska spörsmål.

I Kina är Kissinger alljämt aktad, medan man i Väst är mer kluven till hans gärningar. Och så har det för övrigt alltid varit, ända sedan han 1973 tillsammans med Lê Đức Thọ erhöll Nobels fredspris för att ha dragit sig ur ett tjugo år långt krig (känns det igen?). Hans insats som utrikesminister begränsade sig inte till att avsluta kriget, utan även att dirigera spelet under den mest intensiva fasen.

Det är Kissinger som lät övertala Vita huset att dra sig tillbaka från Taiwan, där man sedan förlusten under Koreakriget hade en militärbas i syfte att motverka fastlandets eventuella aggressioner. Svängningen i FN om att erkänna Folkrepubliken snarare än Republiken på Taiwan som hela Kinas företrädare bidrog förstås till den hållningen, även om man har behållit en tvetydig attityd i frågan in i nutiden.

I motsats till de flesta andra står Kissinger även på den realpolitiska sidan i fråga om incidenten vid Himmelsfrid 1989, då han tog Deng Xiaopings parti för att slå ned upproret med våld. I annat fall hade Kina riskerat att halka in i sönderfall, och därmed hade de efterföljande fyrtio årens ekonomiska tillväxt i stort uteblivit, likväl som landets allt större politiska betydelse. Kina hade då gått Rysslands öde till mötes, med en svag ekonomisk utveckling. Kissinger förstod den sortens logik.

Han har även varit framsynt i att bedöma utvecklingen i Ukraïna långt innan kriget blev verklighet, och han tar därvid positionen att Krim är ryskt och att Kiev inte kan gå med i Nato. För sådant blir man numera förklarad persona non grata, men detta är en man från verkligheten snarare än en ideolog som torgför idealistisk bombastisk retorik från någon tidnings ledarsida – en äkta liberal republikan.