Kategori: USA

Femtio år har gått sedan Republiken Kina på Taiwan förlorade sitt mandat att företräda hela Kina inför världssamfundet. Rollen har sedan dess istället axlats av Folkrepubliken Kina, som ett sent erkännande av det faktiska resultatet av inbördeskriget 1945–1949.

Här skulle man förstås kunna tänka sig en gängse uppdelning av landet, som i Syd- och Nordkorea, Syd- och Nordvietnam, Väst- och Östtyskland och så vidare, men saken är alltså den att såväl Republiken Kina som Folkrepubliken Kina gör anspråk på att företräda hela Kina, och ingendera parten skulle därför godkänna ett sådant arrangemang.

Saken avgjordes 25 oktober 1971 i resolution 2758 i FN:s generalförsamling, med röstsiffrorna 76 för, 35 emot och 17 nedlagda röster. USA röstade emot med hänvisning till att Republiken Kina borde erkännas samtidigt med Folkrepubliken Kina, vilket inte hade förutsättning att infrias givet den tidens förhållandena mellan de två Kina.

Anledningen till USA:s hållning var knappast att man höll kineserna i nationalistdiktaturen på Taiwan högre än kineserna i kommunistdiktaturen på fastlandet, utan att man i Taiwan såg en av flera kilar man kunde nyttja mot Kina, ett land som man såg som en fiende. Man ville gärna behålla sin militära närvaro på Taiwan.

Sedermera erkände även USA Folkrepubliken Kina, eftersom man behövde landet som allierad för att innesluta Sovjetunionen, förhandla med Nordvietnam och kontra Japans frammarsch genom åtkomst till den kinesiska arbetskraften. Eftersom man inte samtidigt kan ha diplomatiska förbindelser med både Folkrepubliken Kina och Republiken Kina, avvecklade USA 1979 sin militära och diplomatiska närvaro på Taiwan.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Sovjetunionen har kollapsat och Folkrepubliken Kina har vuxit från en obetydlig och utfattig bondenation till en supermakt med anspråk på att utmana USA på allt fler områden och framförallt att vara suverän i det egna närområdet, på samma sätt som USA är suveränt på sin egen bakgård.

Republiken Kina på Taiwan har samtidigt utvecklats från en nationalistisk tyranni till en välmående demokrati (1996), med en allt tydligare nationell identitet. Sedan demokratiseringen har man varje år sökt återinträde i Förenta nationerna, först som «Republiken Kina» under Nationalistpartiets försorg, sedermera som «Taiwan» under Demokratiska framstegspartiet.

De legala förutsättningarna för ett sådant återinträde är emellertid utsiktslösa. Resolution 2578 stipulerar att The General Assembly … Decides to restore all its rights to the People’s Republic of China and to recognize the representatives of its Government as the only legitimate representatives of China to the United Nations, and to expel forthwith the representatives of Chiang Kai-shek from the place which they unlawfully occupy at the United Nations and in all the organizations related to it.

I texten nämns inte «Republiken Kina» eller «Taiwan», och man definierar inte heller vad som menas med «Kina», men det framgår klart av kontexten vad som avses. …the representatives of Chiang Kai-shek syftar således på Republiken Kina (Taiwan), samtidigt som andra dokument klargör att det rör sig om två konkurrerande företrädare till ett Kina. Ändå är det med sådana retoriska medel Taiwan söker återinträde.

Folkrepubliken Kina har emellertid diplomatiska relationer med 178 medlemsländer, medan Taiwan numera erkänns av blott fjorton medlemmar, mest obetydliga öriken, plus Vatikanstaten. Om FN ska bevilja Taiwan inträde som medlem krävs en majoritet i generalförsamlingen, vilket är liktydigt med att minst 83 medlemmar måste byta sida och annullera sina diplomatiska förbindelser med Folkrepubliken samt bära konsekvenserna av en sådan omsvängning.

Givet att ett sådant osannolikt scenario ändå inträffar, har Kina som permanent medlem i Säkerhetsrådet alltid möjlighet att lägga in sitt veto, och därmed är Taiwans förhoppning om att bli medlem grusad. Vidare finns alltid en militär lösning på konflikten, och den är inte i Taiwans favör.

Att man ändå envetet ansöker beror på att man vill meddela omvärlden sin vilja och ambition att erkännas, inte främst som en självständig stat utan som en del av FN. Det är som bekant inte bara stater som ryms inom FN, utan även andra slags sammanslutningar.

Framstegspartiet anser emellertid, till skillnad från Nationalistpartiet, att Taiwan i praktiken är en självständig stat, även om man aktar sig noga för att formellt utropa sådan självständighet, medveten om att en sådan proklamering leder till invasion från fastlandet. Formellt håller man dock fast vid status quo, det vill säga resultatet från inbördeskrigets slut med två konkurrerande företrädare för ett Kina.

Det är samtidigt vad konstitutionen föreskriver, och eftersom grundlagar är rättsstatliga dokument av särskild betydelse har man att rätta sig efter det. Taiwan kan bara bli självständigt genom att ändra konstitutionen eller formellt utropa självständighet. I folkopinionen finns emellertid inget stöd för en sådan tanke, utan man omhuldar med mycket stor majoritet status quo.

Taiwans demokrati har därmed tre möjligheter att överleva. Antingen som en del av Kina under fortsatt status quo; som en autonom del av Kina under formell återförening; eller som ett självständigt land efter en förväntad militär konflikt med Folkrepubliken. Det senare skulle fordra amerikanskt ingripande, och att USA har förmåga att värna Taiwan – inget tyder på att den förmågan finns.

För Taiwan återstår således i praktiken att som en informell («Kinesiska Taibei») eller formell («Provinsen Taiwan») del av Kina delta i FN:s organisationer och program. Exempelvis var man medlem i Världshälsoorganisationen fram till 2016, då Kina nekade ön vidare medlemskap med hänvisning till Cai Yingwens hållning kring självständighet. Taiwan kan faktiskt vara medlem i hur många organisationer som helst, men det är således på Kinas nåder och under förutsättning att man inte söker självständighet eller utmanar policyn om ett Kina.

Framstegspartiets strategi är härvidlag att ändå söka omvärldens stöd för medlemskap i FN-organisationer och andra internationella sammanslutningar, nämligen för att på så sätt söka en bättre förhandlingsposition gentemot fastlandet, och därigenom småningom uppnå reell självständighet och FN-medlemskap. USA och EU har på senare tid nappat på den strategin, och pläderar således för Taiwans «meningsfulla» och «robusta» deltagande i FN-systemet.

Man säger att detta är möjligt inom ramen för policyn om ett Kina, men det är förstås en form av salamitaktik att steg för steg söka bryta loss Taiwan. I annat fall hade man rättat sig efter den verklighet som säger att Kina kontrollerar Taiwans deltagande i sådana organisationer och förespråkat att Taiwan söker dialog med Kina för att förbättra sina möjligheter till ett sådant «meningsfullt» deltagande.