Kategori: USA

Kategorier
Kina Politik Taiwan USA

Överljudsglidare

En amerikansk finanstidning berättade för någon vecka sedan att Kina i augusti hade skickat iväg en glidarmissil runt jorden, vilket sägs ha överraskat företrädare för amerikansk underrättelsetjänst och amerikanskt försvar. Kina förnekade samtidigt saken, och menade att det rörde sig om en sedvanlig prövning av en rymdraket. Vad är sanningen?

Här kan man tänka sig att det amerikanska militär-industriella komplexet vill äska pengar för att kontra Kinas utveckling av överljudsglidare, eftersom USA är flera år efter både Kina och Ryssland. Detta eftersom det inte är någon nyhet att Kina har sådan teknik, utan tvärtom har full operabilitet sedan ett par år tillbaka.

Men å andra sidan kan man lika gärna föreställa sig att Kina kontinuerligt utvecklar tekniken, och därmed har behov av att testa den. Denna gång undlät man att förvarna om uppskjutningen av raketen eller missilen, vilket stärker misstanken. Samtidigt prövar man USA:s förmåga att spåra glidare.

Glidare skiljer sig från traditionella missiler i att de inte rör sig i en fix bana, utan kan manövreras ganska fritt. Det gör det avsevärt svårare att skjuta ned sådana missiler, eftersom de rör sig i tiodubbla ljudhastigheten. Det innebär också att terrorbalansen ruckas, eftersom glidarsystem lättare kan tränga igenom motståndarens försvar och leverera kärnvapen.

Om rapporten är korrekt tycks Kina ha utvidgat räckvidden för sina glidare. En interkontinental missil som DF-31 kan i ett första steg skicka iväg glidaren 8 000 km, och därefter kan glidaren fortsätta i mach 10 i ytterligare 4 000 km. Men «runt jorden» innebär 40 000 km, vilket är en helt annan sak. Det innebär också att man kan skicka missiler med glidare via en längre sydlig bana, och därmed undgå amerikanska radarinstallationer. We have no idea how they did this, sägs en amerikansk företrädare ha sagt.

Kina har på senare tid byggt ett flertal underjordiska silon för missiler, och man kan se en tydlig upptrappning. Kina har samtidigt bara en bråkdel av den amerikanska kärnvapenkapaciteten, och menar att man bara upprätthåller en rimlig balans i försvarssyfte. Interkontinentala missiler med eller utan glidare är därmed pjäser i avskräckningssyfte, vapenslag som inte är offensiva.

Ett troligare område för glidare är som kortdistansvapen mot amerikanska hangarfartyg i Sydkinesiska havet i händelse av en konflikt (om Taiwan). Även i detta fall innebär tiodubbla ljudhastigheten att det blir nära nog omöjligt att skjuta ned en (eller snarare tio) DF-17 / DF-ZF med variabel bana, även om USA utan att kunna bevisa saken mumlar om att man har laserbaserade motmedel.

Kategorier
Asien Kina Politik Taiwan USA

Slaget om Taiwan

Huruvida det någonsin blir några strider om Taiwan går inte att veta, och Xi Jinping har åter inskärpt den kinesiska huvudstrategin om att vinna slaget utan strid i Sunzis anda, det vill säga genom att inte utkämpa något krig alls, utan att locka in Taiwan i fållan med piska och morot.

När Kina skickar etthundrafemtio plan under en helg för att nosa kring Taiwans luftförsvarszon är det således ett sätt att tala om för republiken därstädes att man inte kommer att tolerera taiwanesisk självständighet. Snarare än en aggression kan man se det som ett sätt att förhindra att krig bryter ut, att sätta en gräns, att kontrollera situationen.

Taiwan har å sin sida, med benäget bistånd från omvärlden, blivit allt mer aggressiv i sin ansats att skiva självständighetssalamin, exempelvis genom att försöka etablera djupare politiska förbindelser med andra nationer under namnet Taiwan, samt genom att söka medlemskap i organisationer under eget namn.

För delar av omvärlden, enkannerligen USA och EU, är det kanske en given uppgift att söka försvara den taiwanesiska demokratin, men frågan är förstås hur välmotiverad man verkligen är när det kommer till kritan. Kinas motivation är samtidigt ställd utom allt tvivel, och man kommer vid behov inte tveka att införliva ön med våld, nämligen vid det tillfälle man själv väljer givet förutsättningarna.

Även om huvudstrategin är fredlig och frivillig återförening, måste man ha tillräcklig kraft att sätta bakom ambitionen, vilket då är piskan i sammanhanget. Kina flyger inte bara runt Taiwan för att påminna Taibei om Beijings beslutsamhet och för att ge sina piloter halvskarp träning, utan bedriver även frekventa övningar i landstigningsoperationer, samtidigt som man bygger upp sin flotta för att kunna ge sig i kast med det ganska svåra uppdraget att ta Taiwan.

Svårt, för att det kommer att ge stora förluster, och för att det alltid finns risk att USA griper in i handlingen, vilket kommer att förlänga och eskalera stridigheterna. Taiwan i sig kan intas ganska snabbt, men om det resulterar i vidare strider mellan USA och Kina kan det bli riktigt bittert. Kina är berett att ta det pillret, men frågan är om andra är det?

Kategorier
Kina Politik Taiwan USA

Taiwan kommer hem

Taiwan är ett fritt land, och ska så förbli. Det menar i alla fall DN-tidningens ledarredaktion, utan att närmare specificera vem som i så fall ska borga för den friheten – några svenska liv lär i vart fall inte offras för den sakens skull.

Man menar förmodligen att USA måste ta smällen att gå i krig mot Kina för att värna Taiwan, även om simuleringar visar att Kina avgår med segern och att USA inte har den uthållighet som krävs. USA har heller aldrig sagt sig vara berett att komma till undsättning, utan har en medvetet ambivalent strategi. Och inte heller den amerikanska opinionen är sugen på att låta offra unga amerikaner i ännu ett krig.

Krig är å andra sidan bara möjligt om Taiwan gör slag i saken att deklarera självständighet, eller om man låter amerikansk trupp stationeras på ön. I dagarna offentliggjorde man «hemligheten» att amerikanska specialförband tränar taiwanesiska styrkor, men det är ingen permanent installation och är snarare att anse som ett utbildningspaket som är en del i Taiwans omfattande investeringar i amerikansk materiel.

Trupp på Taiwan har USA inte haft sedan 1979, då man kovände och erkände principen om ett Kina, med Beijing som legitim företrädare. Skulle man frångå den principen kommer kriget som ett e-mail i inkorgen.

Taibei brukar säga att man inte behöver utropa självständighet eller ändra konstitutionen, eftersom man i «praktiken» är ett självständigt land, om än bara erkänt av en handfull stater världen över. Att man inte deklarerar formellt eller konstitutionellt oberoende beror på att det omedelbart skulle leda till invasion från fastlandet – vad är en sådan «självständighet» egentligen värd?

Således råder status quo, eftersom det är vad geopolitiken och den taiwanesiska demokratin kräver. Frågan om självständighet splittrar populasen, samtidigt som få identifierar sig med Kina under Xi Jinping.

Det är kanske Taiwans bästa och enda chans att låta de historiska bojorna lösas upp med tidens tand, i hopp om att Kina småningom ska förändras så pass att man släpper saken. Ett datum är 2049, hundraårsfirandet av Folkrepubliken, varvid bäst före-datum kanske har löpt ut.

I annat fall, om man från Taiwans och omvärldens sida fortsätter provocera fram internationell acceptans för självständighet, lär invasionen vara ett faktum, och Taiwan kommer då slutligen hem. Ett tidigare datum är i så fall 2025, då Kinas slagstyrka beräknas vara tillräckligt överlägsen för att minimera förluster och risk för eskalering.

En lindrigare lösning vore att självmant återförenas under generösa villkor om evig autonomi, det vill säga att den taiwanesiska demokratin fortlever, men under en formell kinesisk överhöghet i fråga om territorium och utrikespolitik. En sådan lösning skulle dock fordra politisk förskjutning från Cai Yingwens JMD till nationalisterna i GMD samt förändrade attityder bland allmänheten, vilket för närvarande inte finns på kartan.

Kategorier
Kina Politik USA

Exceptionell stats rackarspel

Frankrike förlorade en halv biljon kronor i ett svep när USA och några av dess bundsförvanter i Five eyes Five lies bildade pakten Aukus och slöt en uppgörelse om ubåtar, varvid Frankrikes kontrakt med Australien upphävdes.

Men pengarna är ändå inte det värsta, utan just att en förment allierad beter sig så svinigt. För USA innebär allianser nämligen inte att man fördelar uppoffringar och förtjänster rättvist, utan att att USA alltid ska komma i första rummet, i egenskap av en förment «exceptionell» stat.

Devisen America first uppfanns inte av Donald Trump, utan har ofta åberopats av tidigare presidenter, och vidmakthålls i praktiken även av Joe Biden. Allt annat vore faktiskt tjänstefel, eftersom det är en fundamental uppgift för varje nationell ledare att främst tjäna den egna nationen.

Men om man inte kan upprätthålla en grundläggande tillit sinsemellan vittrar alliansen, vilket är vad vi bevittnar när klyftan mellan Europa och anglosfären fortsätter att vidgas. Det rör inte bara Aukus, utan även britternas exodus, EU:s investeringsavtal med Kina, vaccinbråk och inte minst det konstanta industrispionage USA bedriver mot «allierade» i EU för att bemäktiga sig fördelar.

Det är ett spionage som är möjligt enbart för att USA har åtkomst till alla nät, per design och per avtal, exempelvis genom svenska FRA i utbyte mot samarbete kring signalspaning. Emellanåt bubblar spionaget upp till ytan och orsakar visst rabalder, bara för att småningom begravas i en resultatlös utredning – Hultqvist meddelade således i veckan att man «inte kommer längre», och att man inte alls utvisar ambassadören i protest.

Det är ett pris EU är tvunget att betala för amerikanskt militärt beskydd och åtkomst till amerikansk högteknologi, och det är en fördel USA inte gärna är villigt att släppa ifrån sig. Härav följer också att man inte vill bli akterseglade teknologiskt av uppstickare som Huawei, som fullständigt dominerar och har de flesta patent kring 5G, samt även leder utvecklingen kring 6G.

Således anklagar man Huawei för exakt det USA sysslar med, utan minsta tillstymmelse till bevis, och försöker förmå «allierade» att följa det amerikanska exemplet att bannlysa Huawei av uppdiktade nationella «säkerhetsskäl». Syftet är dock inget annat än att lägga krokben för en konkurrent och för Kina i dess helhet, på samma sätt som man neutraliserade uppstickaren Japan under 1990-talet.

Det är i denna kontext man ska se arresteringen i Kanada av Huaweis finanschef Meng Wanzhou, som ett sätt att utöva påtryckningar mot företaget och tvinga det till eftergifter. Tre års husarrest ledde småningom dock bara till vissa medgivande av fakta, som inte har någon vidare bäring på processen mot företaget.

Meng och Huawei höll således emot, och Kinas så kallade gisslandiplomati var i sammanhanget helt berättigat. Det finns nämligen en parallell till det inträffade, då USA på liknande vis haffade en hög företrädare för ett företag och placerade denne i ett högsäkerhetssfängelse i drygt ett års tid.

Personen i fråga var Frédéric Pierucci, finanschef på franska Alstom, en motsvarighet till svenska ABB. Företaget ansågs ha brutit mot Foreign corrupt practices act, en lag med extraterritoriell verkan, det vill säga har universell räckvidd för varje person eller företag som har den minsta ankytning till usoniska intressen, exempelvis genom att betala i amerikansk valuta.

Saken slutade med att General Electric förvärvade Alstoms energisektor, varvid hela Frankrikes kärnkraftsindustri i princip blev amerikansk egendom. USA kunde casha in på gisslandiplomati av alldeles verkligt slag, utan att EU ens kunde pipa i protest.

Det var således inte första gången fransmännen blev blåsta, och det är dessa ständiga tjuvnyp som gör att EU och USA med den vidare anglosfären glider ifrån varandra allt mer. Trump åskådliggjorde visserligen saken på ett mer dramatiskt sätt, men det varken började eller slutade med honom.

Syftet med arresteringen av Meng var således att försöka pressa fram erkännanden, varvid man skulle ha fått ammunition att pulvrisera företaget genom «lawfare» och tvinga det till eftergifter, exempelvis att ge upp patent och avskilja hela sektorer, precis som i fallet med Alstom.

Begreppet «economic coercion» finner här sin verkliga tillämpning, och det skiljer sig föga från de orättfärdiga fördrag man påtvingade Kina efter de båda opiumkrigen i mitten av 1800-talet, när man med kanonbåtsdiplomati tillskansade sig fördragshamnar, tillåtelse att fortsätta sälja opium, rätt att missionera, extraterritorialitet och andra eftergifter.

Och det är också detta som avses med the rules-based international order, det vill säga unilaterala «regler» med extraterritoriell verkan som USA ensidigt drar upp, men som man inte nödvändigtvis själv behöver följa, i egenskap av «exceptionell» stat, allt i syfte att bevara sin hegemoniska ställning som enda supermakt.

Wuheqilins tolkning av dramat kring Meng Wanzhou är på öret korrekt.
Kategorier
Asien Europa Kina Politik USA

Europeiskt vägval

På DN-tidningen talar man om «kampen mot Kina», en «konflikt» som kräver mer än australiska ubåtar. Vän av ordning undrar säkert vad det är för «kamp», men det kokar helt enkelt ned till fortsatt amerikanskt världsherravälde, att inte låta Kina dominera i det egna närområdet, eller i vart fall fördröja förloppet så mycket som möjligt.

Ty några kinesiska kanonbåtar syns inte i Medelhavet eller Nordsjön, inte heller i Mexikanska golfen eller Tasmanhavet, medan amerikanska och andra plåtschabrak alltjämt smyger längs Kinas kust, något man har sysselsatt sig med i snart två sekel, samtidigt som man i området har inkräktat på andras territorier, koloniserat och påtvingat andra folk knark och västerländsk politik.

Den ambitionen har man fortfarande, eftersom det i västerländsk monoteistiskt tänkande bara kan finnas ett system, medan den österländska pluralismen alltid har omfamnat ett flertal samtidigt. I amerikansk och västerländsk optik handlar det därför om en «systemkamp», trots att den man vill mäta sig mot inte ställer upp för tävlan, utan drar sig tillbaka för att tugga på sina bamburör.

«Kampen» förs framförallt av USA, där Biden tycks fortsätta den konfrontatoriska väg Trump slog in på. Inrikespolitiska skäl tvingar honom till det, men förstås även realpolitiska, i vart fall om man avser försvara sin hegemoniska ställning.

Men «kampen» förs inte särskilt effektivt, när man alienerar förment allierade som Frankrike genom att blåsa landet på ubåtskonfekten, eller när man utan att rådgöra med EU drar sig ur Afghanistan och lämnar allt vind för våg. America is back, men tydligen inte i Europa. När man samtidigt drar sig ur handelsavtal lämnar man fältet öppet för Kina att fortsätta dominera handeln.

EU har sedan Trumps tid vid makten dragit slutsatsen att man inte kan lita på jänkarna, att man måste formulera en egen strategi och stå på egna ben, med en egen utrikespolitik och ett eget försvar. Bidens förrädiska manövrer stärker bara Bryssel i detta antagande, och vi har en allt vidare klyfta i det transatlantiska samarbetet.

Självfallet är det så att EU och USA delar grundläggande värderingar, men unionen har inte alls samma syn på Kina som man har i Washington, och vill helt enkelt inte bli en amerikansk bricka i ett nytt kallt krig. Europas handel med Kina är nämligen avgörande för det fortsatta välståndet.

Europeiska utrikesrådet (ECFR) har låtit undersöka vad den europeiska populasen anser om det geopolitiska läget, med resultat att en majoritet anser att ett nytt kallt krig mellan USA och både Kina och Ryssland är ett faktum.

En stor minoritet anser vidare att EU ligger i kallt krig med Ryssland (44 %) respektive Kina (31 %), medan man samtidigt inte anser att det egna landet är delaktigt i detta kalla krig. Det är ekvivalent med att Europa inte är en del av konflikten, men väl Bryssel, och vi har mycket riktigt på senare tid i EU sett allt fler hökar som vill haka på den amerikanska aggressionen mot Kina – Bryssel lirar i otakt med folket.

Inte överraskande sticker Sverige ut i sammanhanget, med 33 % som anser att det föreligger ett kallt krig mellan Kina och Sverige, en syn som inte delas i övriga unionsländer. Sverige ligger därtill i topp i andra undersökningar kring antipati gentemot Kina, i stark kontrast till exempelvis sydeuropeiska länder.

Hur bibringas ett folk egentligen sådana uppfattningar? Är det för att man i allmänhet är, eh, välinformerad om sakernas egentliga tillstånd, eller är det månne så att folkets uppfattning är ett enkelt eko av mediekonglomeratens alltigenom negativa och helt ickeobjektiva framställning?

Det finns i Sverige inte någon verklig debatt om Kina, och i inget annat ämne är åsiktskorridoren så trång, förljugenheten så stor och nyhetsflödet så enormt missvisande. Man har likt Australien entydigt valt att ställa sig på den amerikanska sidan, vilket är en effekt av långvarig allians med anglosfären, men även av debaclet kring Gui Minhai och den koleriske ambassadörens handel och vandel.

Men i längden är en sådan konfrontatorisk linje inte hållbar. Vi har inget att vinna på en inbillad «kamp» med Kina, vare sig på nationell eller kontinental nivå, och det «kalla krig» som nu utkämpas av USA är av ett helt annat slag än det mot Sovjetunionen. Det är inte en ideologisk drabbning, utan handlar om simpelt fusk av en sprinter som håller på att bli förbisprungen, helt enkelt en dålig förlorare.

Europa måste därför fullfölja med etableringen av en egen utrikespolitisk plattform, och Sverige måste småningom ansluta sig till denna europeiska kontext. Det är helt uppenbart att anglosfären går sin egen väg med Brexit, försvarssamarbetet Aukus och allt fler svek mot Europa, och EU måste därför bli en tredje makt, en självständig sådan som inte lirar andrafiolen i den amerikanska orkestern.

Det är ett europeiskt vägval som tar hänsyn till en geopolitsk realitet, att världen går mot ett multipolärt tillstånd, med tre givna centra i Washington, Bryssel och Beijing. Den verkligheten kan Sverige inte bortse från.

Ny geopolitisk verklighet – världen är flerpolig, och har ett nytt centrum.