Kategori: Vetenskap

Kategorier
Kultur Språk Vetenskap

Vi ärom och ni ären

I skolan får de flesta sannolikt tampas med egendomligheter i utländska språk, till exempel att det finns två sorters vara i spanskan i form av ser (existens) och estar (befintlighet): es un niño respektive está en la ciudad. Överhuvudtaget får man brottas med en rikare morfologi, där varje verb har olika form beroende på person och numerus, exempelvis franskans je suis, tu es, il est, nous sommes, vous êtes och ils sont.

För att riktigt krångla till det använder man olika rotformer i en del språk, som i tyskans ich bin och sie sind. Även den mer raka engelskan dras med detta fenomen, som i I am och he is, medan infinitivformen to be uppvisar en annan rot. Varför är det så här, varför kan inte alla bara använda motsvarande är överallt som i den rena svenskan?

Svaret är förstås att även svenskan en gång hade en rikare morfologi med verbkonjugationer. Gustav Vasa pratade inte som vi, utan talade fornsvenska med andra vokalljud och en annan prosodi, men framförallt med konjugationer av verb efter person och numerus samt med böjningar av substantiv och adjektiv efter kasus, genus och numerus. Istället för jag/du/han/vi/ni/de är användes iæk ær / æm, þu æst, han ær, vi ærum, ir ærin och þer æru i presens (indikativ, men på den tiden användes även konjunktiv flitigt, med motsvarande rikliga konjugationsmönster).

I nysvenskan blev alla singularformer gemensamma i jag/du/han är och alla pluralformer i vi/ni/de äro, och slutligen förenades samtliga i den enda formen är i modern tid. Anledningen härtill är bland annat friktion med plattyskan under hansatiden och senare inflytande från andra språk. Engelskan drabbades av motsvarande sönderfall under danskarnas inflytande. Språk tenderar att bli analytiska snarare än syntetiska när de utsätts för friktion från besläktade språk, då talarna har en hyfsat gemensam bas men olika konjugations- och böjningsformer i sina respektive språk.

De romanska språken har inte utsatts för motsvarande nedbrytning, utan har behållit rika konjugationsmönster. Däremot har kasus eroderats fullständigt på samma sätt som i engelskan och de skandinaviska språken, medan högtyskan och slaviska språk har behållit såväl konjugationer som deklinationer i högre grad. Den isolerade isländskan har på samma sätt, med viss språkvård, behållit den nästan oförändrade fornnordiskan.

En mer intressant fråga är kanske hur komplex flekterande morfologi överhuvudtaget uppstår, och svaret är att det sker genom en process som kallas grammatikalisering. Ett språk lämnat till sig själv utan större inflytande från andra kulturer tenderar att syntetisera kasusmarkörer och andra suffix eller affix med grammatisk betydelse. Svenskans bestämda artikel -en respektive -et är en sådan form av grammatikalisering, som skiljer sig från andra språks bruk av fristående artiklar. Framväxten av stare som parallell kopula i vulgärlatinet är ett annat exempel. Det sker helt pragmatiskt och innebär vanligen ett snabbare och mer precist regelbundet språk, men också ett mer otympligt språk för vuxna nybörjare.

I betraktande av de större europeiska språken kan man iaktta en rad gemensamma drag. Nederländska och engelska is respektive tyska ist i tredje person singular skiljer sig inte så mycket från spanskans es eller franskans och latinets est. Tyskans sind i tredje person plural är på samma sätt inte väsensskilt från latinets sunt, eller för den delen sanskrits santi eller polskans są. Det är för många likheter för att vara en tillfällighet.

Mycket riktigt kan man härleda samtliga germanska, romanska, keltiska, hellenska, baltiska, slaviska och indoiranska språk till ett enda ursprung i indoeuropeiskan, och det har då bäring på stora delar av vokabulär och grammatik. Här är vi bara intresserade av den så kallade kopulan i dessa språk, det bindeverb som förenar subjekt med predikat: att vara.

Det visar sig vid rekonstruktion av ett sådant indoeuropeiskt språk att flera verb är involverade, vilket förklarar existensen av flera olika rotformer. Existensverbet är *h₁ésti med roten *h1és- och ändelserna -mi, -i, -ti i singular samt -mós, -té, -enti i plural: *h₁ésmi, *h₁ési, *h₁ésti, *h₁smós, *h₁sté och *h₁sénti. Indoeuropeiskan hade även dualisformer, som ärvdes ned i sanskrit, urgermanska, grekiska och urslaviska, men de är av mindre betydelse för framställningen; se vidstående tabell för detaljer.

Kopula i indoeuropeiska språk. Endast presens indikativ beaktas för tydlighetens skull, men motsvarande mönster finns för andra tempus och modus.

Givet att indoeuropeiskan stammar från Ukraïna är det inte förvånande att urslaviskan behåller mönstret nära nog intakt i både stam och ändelser med *es-mĭ, *es-i,*es-tĭ, *es-mŭ, *es-te och *s-ǫtĭ. Huvuddragen återfinns än i dag i slaviska språk som ryska och polska: jesm’ (есмь), jesi (еси), jest’ (есть), jesmy (есмы), jeste (есте) och sut’ (суть) för ryska, jestem, jesteś, jest, jesteśmy, jesteście och są för polska.

Samma regelbundna överföring ser vi i sanskrit, som talades i norra Indien: as-mi (अस्मि), as-i (असि), as-ti (अस्ति), sa-maḥ (समः), s-tha (स्थ) och s-anti (सन्ति). Modern hindi och urdu behåller inte dessa former rakt av, utan har en mer knepig men ändå logisk utveckling, som beror av ytterligare ett verb.

För latin har vi fomerna sum, es, est, sumus, estis och sunt. Vi ser att -i har fallit bort i de de tre singularformerna (sum, es och est i stället för de förväntade *sumi, *esi och *esti) samt i tredje person plural (sunt i stället för *sunti), men härledningen är kristallklar. Den samtida urgermanskan behåller samma former i övergången, men med en del ljudförändringar i tonande riktning: *im-mi, *iz-i, *is-ti, *iz-um, *izu-d och *s-indi.

För den vidare utvecklingen behöver vi det indoeuropeiska befintlighetsverbet *bʰúHt med roten *bʰúH- och ändelserna -m, -s, -t i singular samt -mé, -té, -énd i plural. Det är detta som ger upphov till suppletion i konjugationerna, och de båda verben *h₁ésti och *bʰúHt har således förenats i en salig blandning efter att ursprungligen ha varit helt fristående.

Engelskans infinitiv to be stammar från *bʰúHt, medan de moderna konjugationsformerna am, is och are stammar från *h₁ésti. För de germanska språken sker ganska häftiga ljudförändringar, vilket bland annat medför att s övergår till r i bland annat kopulan: *h1ésmi → *immi* → em → ær för exempelvis den nordgermanska grenen. Att vara följer ur *h₁ésti → *wesaną → wesan → vesa → vera → vara i succession.

Det där med två eller fler samverkande verb med olika nyanser är således en företeelse som är av gamla anor. Det moderna romanska bruket av latinets stāre är ett nyare exempel som stammar ur vulgärlatinet. Romarna själva använde bara en form esse, medan moderna romanska språk har utvecklat dualitet. Franskan har sedermera tappat denna egenskap och använder bara être, men ser och estar i spanskan samt essere och stare i italienskan är en direkt parallell till bruket av två indoeuropeiska verbformer.

Att det småningom sker en sammanblandning beror på att begreppen är närstående och inte alltid helt klara att skilja åt, samt att människor använder språk imperfekt, även med den största bildning i ryggen. Dialekt, ungdomlig slang och så vidare nöter ned ytterligare och etablerar nya former. Utbyte och handel med närliggande kulturspråk utövar inflytande, särskilt i en tid då utbildning inte är allmän. Det som är förvånande är väl egentligen att språken inte förändras än snabbare, och att man kan härleda ett sex tusen år gammalt urspråk ur moderna former är inget mindre än enastående.

Kategorier
Filosofi Kultur Språk Vetenskap

Första språket

Även de mest primitiva djur utväxlar kommunikation, till exempel för att uttrycka sexuell lämplighet eller för att varna en flock för annalkande fara. Ju primitivare djur, desto mer automatisk är kommunikationen. Frågan är då när och hur mer medveten symbolisk kommunikation uppstod, det vill säga när det första språket utvecklades. Det är måhända ett mer filosofiskt än vetenskapligt spörsmål, eftersom förhistoriska evidens saknas.

Schimpanser, som är våra närmaste släktingar bland nu levande primater, kan läras att kommunicera symboliskt och nyttja verktyg i begränsad utsträckning, men den förvärvade kunskapen överförs inte på nya generationer. Schimpanser saknar även den talapparat som behövs för en sådan överföring, och har till yttermera visso en försvårande omständighet i att hjärnans utveckling avslutas redan i livmodern, till skillnad från människans fortsatta utveckling långt efter födseln.

Talapparaten och plasticiteten hör således till de fysiska egenskaper som samutvecklas med språklig förmåga, likväl som upprätt gång. Jag säger samutvecklas, för språkförmågan utvecklas som allt annat gradvis, ickelinjärt och organiskt. Det ligger således en evolutionär fördel i mer avancerad kommunikation, eftersom sådan ger förutsättning för planering och förvärvad kunskap. Apor i flock kan jaga ganska bra, men de kan aldrig planera vare sig jakt eller försvar, medan en kommunicerande stam får ett avsevärt bättre skydd mot predatorer.

Verktyg är en bra indikator, ty hominider som nyttjar verktyg lär sig inte detta om och om igen, utan överför kunskapen över generationer – de kan kommunicera abstrakt. Först att använda verktyg var inte människan i släktet Homo, utan arter i släktet Australopithecus. Även föregångaren Ardipithecus nyttjade verktyg, men på samma sätt som schimpanser, det vill säga sporadiskt och planlöst. Ardipithecus hade även en vokal förmåga som skiljer sig från tidigare homininer, och den kan ha nyttjats för mer primitiv kommunikation i ett protospråk: att kunna benämna objekt med bestämda läten.

Australopithecus afarensis (-3.4 Ma) – med Lucy som mest kända representant – nyttjade skarpa stenverktyg för att stycka och bearbeta kött. Man vet inte om de faktiskt tillverkade flintverktyg, men de bar i vilket fall med sig lämpliga verktyg för bruk vid behov, vilket antyder en viss planeringsförmåga. Det här är apor med IQ badboll i förhållande till människan, men uppenbarligen smartare än schimpanser. Spekulativt kan man föreställa sig att de hade ungefär samma förmåga till kommunikation som den tidigare Ardipitechus ramidus (-4.4 Ma), men inte något språk i verklig mening.

Den första egentliga stenkulturen är Oldowan, som uppstår -2.6 Ma med den lämpligt benämnda Homo habilis, en vidareutveckling ur australopithecinerna. Den händiga människan tillverkade sina stenverktyg, och överförde således kunskapen i generationer – detta fordrar ett språk. Hominidernas utveckling präglas av allt större hjärna, med allt längre utvecklingstid efter födseln, och man kan här föreställa sig att modern har en central roll i att förmedla ett gemensamt språk.

Hur kan ett sådant språk ha sett ut? Alltjämt relativt primitivt, med förmåga att benämna såväl objekt (sten, djur) som händelser (springa, hämta), men utan meningsbyggnad eller grammatik. En kombination av ansiktsuttryck, gester och ljud kan ha byggt ett sådant tidigt språk. Kommunikationen torde ha varit begränsad till den egna stammen, och språket i sig relativt instabilt.

Men detta frö till abstrakt kommunikation är värdefullt i en tid då hominiderna är få, utsatta för konstant fara och har en låg medelålder om blott tjugo år. Större språklig förmåga antar en evolutionär dimension, och en mer komplex språkapparat vaskas fram. Det skiljer sig inte från utvecklingen av andra neurala nätverk sedan kambriums radiering i avancerade livsformer.

Efter knappt en miljon år föreligger således en nyare och mer avancerad stenkultur i Acheuléen under Homo erectus (-1.8 Ma), som nyttjar eld och tillverkar yxor. Senare erectus var förmögen att gravera «konst» i form av abstrakta geometriska mönster, vilket indikerar ett mer utvecklat symboliskt tänkande, även om det bara rör sig om rastlöst klotter. Erectus hjärnvolym är emellertid bara 600 cm³, mindre än hälften av människans, och denna hominids språkförmåga är därför alltjämt begränsad.

Med Homo antecessor (-1.2 Ma) har hjärnvolymen ökat till 1100 cm³, och denna oss närstående människa har samma vokala förmåga som vi. Det är en mellanform av H. erectus och H. heidelbergensis (-800 ka), där den senare har utvecklade sociala strukturer som begravning av döda, även det en konsekvens av språklig förmåga. Man kan alltså här förmoda att en mer utvecklad språkförmåga med grammatik föreligger hos H. antecessor och senare utvecklingslinjer, och att såväl H. neanderthalensis som H. sapiens ärver förmågan.

Gemensamt för både neandertal (-400 ka) och sapiens (-300 ka) är genen FOXP2, vars frånvaro hos moderna människor leder till svårartade kognitiva störningar i språkförmågan. Man kan alltså förutsätta att den gemensamma föregångaren i H. heidelbergensis också hade denna gen. Neandertal och tidig sapiens hade även samma nedärvda stenkultur i Moustérien, men neandertal hade förmodligen det generella kognitiva övertaget i kraft av större hjärna och bättre perception.

Evolutionen står emellertid inte still, och de första sapiens från -300 ka är mer lika neandertal än moderna sapiens, bland annat med en mer elongerad skallform. Den globulära skallformen hos sapiens växer fram gradvis, och även den inre hjärnstrukturen förändras, med tätare nervbanor. När sapiens lämnar Afrika vid -70 ka och tar sig till Levanten har man måhända ett kognitivt övertag gentemot neandertal, vilket sedermera leder till den senares sorti ur historien vid -35 ka. Man kan på goda grunder misstänka att ett kommunikativt övertag har del i den historien.

Saken är mer komplicerad än så, eftersom afrikautvandrarna å ena sidan beblandar sig med neandertal och uppgår i lättare hybrider, och å den andra genomgår en evolutionär anpassning till nya miljöer, med en kognitiv revolution vid -35 ka (istidskonst, avancerad stenkultur). Den kognitiva förmågan diffunderar delvis tillbaka till delar av Afrika med tiden, men blir inte heltäckande förrän i historisk tid.

Detta har emellertid ingen bäring på språkapparaten, som tycks föreligga helt utvecklad vid -100 ka. Man kan notera att San i Sydafrika står genetiskt närmast de tidigaste sapiens, och att khoisan-språken utmärks av såväl en rik flora av konsonanter som särskilda konsonantklick, vilket kan vara en kulturellt nedärvd rest från ett tidigare språkstadium. Khoisan är inte mer «primitivt» än andra språk, men kan bära på ett mer primitivt arv – en ren spekulation, förstås. Rent allmänt förekommer färre fonem i språken ju längre bort man kommer från Afrika.

Om språket således kan antas vara 100 ka kan man förmoda att grammatikalisering utgör det sista stadiet i apparaten, det vill säga framväxten av ett rikt system för numerus, kasus och genus, tillsammans med tempus, modus och aspekt. Analytiska språk är en senare utveckling, som beror av kulturell friktion mellan olika språk.

De första primitiva språken förmår bara hantera subjekt (S) i grammatisk mening, medan senare utvecklingar lägger till de verb (V) som subjektet utför samt de objekt (O) som verben eventuellt verkar på. Ordföljd tenderar som många andra språkliga egenskaper att växla med tiden, men det tycks finnas en stark preferens för SOV-följd (jag äpple äter), vilket kanske är den naturliga ordningen, med SVO med flera som en senare utveckling. Exempelvis indoeuropeiska språk som latin, sanskrit, klassisk grekiska och tidig germanska var SOV-språk.

Den gradvisa utvecklingen mot ett fulländat språk (i vår mening – vi känner inget högre språk) inkluderar således mer intrikata beskrivningar av hur något utförs, hur subjekten och objekten är beskaffade, i vilken tid och i vilket rum de opererar och så vidare, ordklasser som inte fanns tillgängliga från början, men som har tillkommit efterhand. Den ytterligare datakraft som behövs för en sådan rik gestaltning skulle då föreligga fullt färdig först vid -100 ka.

Hur mycket av de språk som då talades lever kvar i dag? Ingenting, annat än den grundläggande grammatiska strukturen, eftersom språk är i konstant förändring. De mest basala ord kan ha en livslängd om något tiotusentals år, men även de vittrar småningom till oigenkännlighet, ersatta av andra, genom ljudförändringar, kulturell kontakt, folkförflyttning, intern evolution och så vidare.

Inte ett enda ord som nyttjades för hundra tusen år sedan existerar nedärvt i något av dagens språk, och inte ett enda av de ord som förekommer i dagens språk kommer att finnas i något språk lika långt in i framtiden – mama, papa med några till undantagna. Människans språk är som fågelsång, en ständigt skiftande repertoir utan beständigt minne, som en uppsättning färger som ständigt skiftar gradient.

Kategorier
Kultur Vetenskap

De första svenskarna

Statstelevisionens program om De första svenskarna i två delar har nu visats. Programmet karakteriseras emellertid framförallt av att visa upp en sentida svensk i form av programledaren Jonathan Lindström, som breder ut sig, tar stor plats och viftar frenetiskt med händerna som en statsman. Vi får se nämnde Lindström snubbla på fält, teckna bataljer samt hänge sig åt högst privata uttolkningar av hällristningar, och hans egenkära drag går helt enkelt inte att ta miste på när han drar omkring som en åldrad Indiana Jones med hatt under cirka hälften av programtiden.

Man kan också anmärka på de egendomliga ambitionerna att framställa de första svenskarna som i princip afrikaner med blå ögon, som om ingen evolution alls hade ägt rum mellan -70 ka och -10 ka, och som om neandertalkomponenten inte existerade. Detta trots att man senare visar hur evolutionen fortskrider raskt på betydligt kortare tidsrymder om hundratals år. De första människorna i Europa vid -40 ka var avsevärt annorlunda än sina förfäder i Afrika, och den vidare utvecklingen vidgade gapet än mer genom isolation, drift och selektivt tryck.

I den andra delen berättar man bara summariskt om den indoeuropeiska kulturens spridning, utan att ens definiera vad indoeuropeiska språk är och hur de hänger samman. Grafiken i övrigt visar föredömligt dynamiken i befolkningsförflyttningar, men saknas för de kulturella komponenterna, likväl som för den genetiska spridningen. Av någon anledning ägnar man hellre en stor del av tiden åt ett slag i Tyskland, för att illustrera framväxten av hövdingariken och handelsvägar i Nordeuropa – men man tar här inte upp den germanska kultur som blir resultatet av denna nordliga hegemoni med Sverige som centrum.

Trots dessa irriterande märkligheter – och det ska sägas att det inte är en lätt sak att göra en dylik framställning – är serien i huvudsak korrekt och välgjord, och det är en rimlig framställning av ämnet. Fackmän som deltar kompenserar för den yvige programledarens tillkortakommanden med en mer modest och saklig framtoning. En fyra kan jag tänka mig att tilldela serien, om jag hade recensentens makt.

Det är också ett angeläget ämne att ta upp i den förvirrade tid som råder, och man undrar om statstelevisionen är medveten om implikationerna av att definiera svenskar på detta «biologistiska» sätt. Ta till exempel Lindströms slutsatser av det DNA-prov han lät genomföra på sig själv:

Det här är den stora pusselbiten som fattades i mitt eget DNA. Jag ser nästan exakt likadan ut som stridsyxingarna. Det är märkligt att människorna som vällde in i Europa på stenåldern fortfarande dominerar min arvsmassa efter fem tusen år. Och samma mönster ser man hos nästan alla nordeuropéer i dag.

Med nordeuropéer menar han därvidlag inte invandrare i något utanförskapsområde, utan en majoritet av etniska skandinaver och i synnerhet etniska svenskar som definieras av en likartad genetisk profil och en säregen kultur, det vill säga en sådan svenskhet som i den politiska debatten inte ens anses existera. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan identitetsvänsterns många statsunderstödda nätverk rycker ut för att försöka återställa fadäsen.

Däremot är det inte alls märkligt att vi har samma DNA-profil som hos den snörkeramiska stridsyxekulturens företrädare, ty i avsaknad av selektionsmekanismer eller befolkningsersättning (som tidiga europeiska jordbrukare eller jamna) är det helt förväntat. Evolutionen går på sparlåga utan sådana faktorer.

I dagens Sverige lever fler utsocknes än någonsin, och de kommer från mer avlägsna platser än tidigare, med för oss helt främmande kultur. Med denna invandrade massa sker ingen nämnvärd beblandning i genetisk bemärkelse, och inte heller i kulturell, utan folkslagen håller sig åtskilda även om de verkar i samma geografiska rum. Den etniska svensken kvarstår därför intakt, och det är därför det är korrekt säga att det finns en svensk nation och identitet som är skild från den vidare betydelsen av medborgare i staten Sverige. Det är en viktig slutsats som följer av denna framställning.

Kategorier
Kultur Politik Vetenskap

Inga afrikaner med blå ögon

Statstelevisionen ämnar sända en serie kallad De första svenskarna, om hur det som i dag är Sverige populerades då isen drog sig tillbaka. Vem vet, det kan mycket väl vara en intressant serie, och det är förstås välkommet att statstelevisionen behandlar detta intressanta ämne, särskilt som vi här rör oss i genetikens sfär – ett farligt ämne för identitetsvänstern.

Men påannonseringen lämnar mycket i övrigt att önska, och är till sin natur politiskt laddad. Möt de första svenskarna: «Liknade inga som lever i Europa i dag». Så fick Skandinavien Europas mest blandade befolkning. Det är alltså blandningen som framhävs, nämligen för att betona att ett blandat samhälle är positivt och alltid har funnits. Till yttermera visso illustrerar man dessa de första svenskarna med en afrikansk man med blå ögon, vilket är en konstruktion som saknar all förankring i verkligheten.

Sant är att magdaleniens västliga jägare–samlare inte liknade dagens européer, likväl som att de var en oerhört homogen skara som nyligen hade begåvats med blå ögon (vid -12 ka). Homogeniteten kommer sig av isoleringen under senaste nedisningen, och Eurasien hade ett flertal sådana distinkta populationer.

Men blå eller ljus ögonfärg samvarierar alltså med ljus hy, som gradvis och i omgångar hade framträtt sedan migrationen från Levanten vid -45 ka och framåt. Även Levantens populationer hade ljusare hy än de band som migrerade ut ur Afrika vid -70 ka, dels som en följd av blandning med neandertal (BNC2, en neandertalgen som styr hudpigment).

Samtliga sena västliga jägare–samlare som har påträffats har en mutation i OCA2 för blå ögon, och saknar förvisso mutationer för ljus hy i SLC224A5 och SLC45A2, men det finns ytterligare en handfull gener som bestämmer pigmentering – det är därför den framträder gradvis och i olika konstruktioner, som i Asiens gulare variant. SLC224A5 och SLC45A2 muteras i samband med att jordbruket kommer till Eurasien från Anatolien, och ger gradvis än ljusare hy, på grund av att jordbruksdieten är fattig på D-vitamin (den framträder alltså inte bland populationer som livnär sig av fisk och vilt och får solvitamin i snörik miljö). Ljust (tunnare) hår i sin tur är en variant på temat.

Tre urpopulationer ligger till grund för dagens västeuropéer. Dels västlig jägare–samlare, överlevare från istidens magdalenien och ättlingar till kulturerna solutréen, gravettien och aurignacien, som utgör själva grundmaterialet. Dels tidig europeisk jordbrukare, populationer från Anatolien som spred jordbruket till Europa och beblandade sig med västlig jägare–samlare, så till den grad att den senare mer eller mindre trängdes ut. Och dels indoeuropeisk migration, som även den åstadkom en fullständig befolkningsersättning.

Det genetiska materialet genomgår alltså en omfattande förskjutning då tidiga europeiska jordbrukare gör entré. Samtida européer som mest minner om dessa tidiga jordbrukare, med snarlik genetisk profil, finner man på Sardinien, som är en kortväxt population. Västlig jägare–samlare hade tvärtom anlag för större längd, och jordbruksmigrationen från Anatolien förklarar därför delvis varför sydeuropéer är kortare än nordeuropéer.

Jordbruket sprider sig norrut, och anländer sent till de mest nordliga breddgraderna. Men de anatoliska migranterna får inget starkt fäste i Skandinavien, som förblir den sista utposten för västlig jägare–samlare. Blå ögon försvinner nästan helt i Europa med jordbruksmigrationen, men bevaras alltså i Skandinavien på grund av denna omständighet, likväl som i Kaukasus, och sprids senare åter i Europa med snörkeramisk kultur likväl som germansk folkvandring.

Av detta skäl är statstelevisionens påstående felaktigt. Sverige och Skandinavien behöll sin homogenitet längre än övriga Europa, och omfattades inte av det första befolkningsutbytet. De första svenskarna är de som mest troget har hållit fast vid ursprungligt genetiskt material. Däremot omfattades även Skandinavien och Sverige av den indoeuropeiska vågen vid -2 ka, då nytt genetiskt material, indoeuropeiskt språk och indeouropeisk kultur skövlade Europa. Från indoeuropéernas jamnakultur återintroduceras även anlag för större längd, samt haplogrupp R1a.

Sant är visserligen att östliga jägare–samlare (ukraïnska istidstillflykten) också hade en fot i Skandinavien, men eftersom de var mer framträdande i Baltikum är påståendet att Sverige var mest blandat under en tid ändå felaktigt. Det är att koka soppa på spik, och att man väljer att lyfta fram en sådan futtig bisak – tillsammans med en alldeles för mörkhyad representant – går bara att begripa ur ett mångkulturalistiskt synsätt.

Kategorier
Kultur Politik Vetenskap

Pocahontas

DNA-test har visat mellan 2-10 (0.098 %) och 2-6 (1.56 %) andelar indianstamning för den amerikanska senatorn Elizabeth «Pocahontas» Warren, det vill säga härstamning sex till tio generationer eller 150–250 år tillbaka. Det motsvarar mindre än genomsnittet för europeiska amerikaner, och är således knappast något att göra minoritetskarriär på.

Warren säger sig tillhöra cherokee på mödernet (mtDNA), men å andra sidan är cherokee en kraftigt utblandad nation, med 37 % Y-DNA-haplogrupp R1 (västeuropeisk). Cherokee är alltså betydligt mer europeiska än vad Warren är cherokee. Cherokee godtar inte heller DNA-test som bevis för stamhärkomst, utan har bett Warren att sluta förnedra cherokeenationen med sina påståenden.

Det är alltså inte Trump som nedvärderar indianer när han kallar senatorn Pocahontas, utan Warren som devalverar cherokee med sina försök att framstå som «färgad». Ansatsen här är att ställa sig i de förment förtrycktas läger genom härkomst, för att på det göra politisk karriär.

Nuförtiden anses man i och för sig kunna «välja» såväl sexualitet som etnicitet, som om det vore personliga tillval snarare än realiteteter uttryckta i arvsmassan, men jag tror nog att de flesta av oss ser att Warren är en typisk europeisk kvinna till arvet och inte mestis.

Så långt som tio generationer tillbaka har de flesta av oss härstamning från annat håll, och det är alltså inte på något sätt märkvärdigt, utan det högst normala. Faktum är att man kan härleda alla nu levande människor till en person i (nödvändigtvis) Asien för kanske tre tusen år sedan, det vill säga 120 generationer tillbaka. Men redan efter 32 generationer (800 år) är arvet mindre än ett enskilt baspar, det vill säga inget alls.

Det hindrar inte att vi har mer långtgående arv på gruppnivå. Alla ickeafrikaner har alltjämt 2–7 % DNA från neandertal i sina genom, 35 000 år efter det att neandertal gick ur tiden. Alla européer har vidare stamning från en liten population överlevare från istiden i nuvarande Belgien för 39 000 år sedan, och alla svenskar exklusive samer har stamning från Pontiska stäppen i Östeuropa från 5–6 000 år sedan.

DNA erbjuder goda möjligheter att härleda härstamning både på individ- och gruppnivå, men man måste samtidigt vara försiktig med vad man tror att det implicerar. Ett enskilt arv tunnas ut ofantligt fort, och har ingen praktisk relevans efter tio generationer. Det väsentliga är arvet på gruppnivå, det som härleds genom mutationer, grundareffekt och genetiska flaskhalsar, och som bevaras över tid trots enskilda möten med andra.

Det är detta grupparv som gör cherokee, medan en europés enskilda sexuella möte med en cherokee inte gör dennes avkomma i n:te generationen till cherokee, med mindre än att vederbörande stannar i gruppen och ökar graden (50 %, 75 %, 87.5 %, 93.75 %, …) istället för att minska graden (50 %, 25 %, 12.5 %, 6.25 %, …) i fortsatt europeisk härstamning.