Kategori: Vetenskap

Kategorier
Europa Kultur Politik Vetenskap

Befolkningsutbyten i Europa

Människans utvecklingshistoria är fascinerande, men samtidigt väldigt komplicerad. I stora drag framträder Homo sapiens i arkaiska former vid drygt -300 ka som en utveckling ur Homo antecessor eller Homo heidelbergensis. Det är inte en enskild individ som framträder på en enskild plats, utan en organisk, ickelinjär och höggradig både horisontellt och vertikalt förgrenad framväxt ur olika populationer av tidigare linjer av Homo.

Svårigheten att artbestämma tidigare människoformer kommer sig just av denna kontinuerliga metamorfos, där enskilda individer uppvisar arkaiska och mer moderna drag samtidigt, i olika grad och på olika sätt. Det finns i denna människans första tid ingen stabil människoart, eftersom populationerna av jägare-samlare är små, delvis isolerade och utsatta för selektivt tryck, evolutionära flaskhalsar, grundareffekt och genetisk drift.

Artbestämning är inget annat än en efterkonstruktion, och det är en mänsklig disciplin som utgör en förenklad kategorisering. Under alla omständigheter finner man fossil från -300 ka som kan härledas till en kategori Homo sapiens, även om det inte är samma människa som i dag. Det är en arkaisk människa med mer oval huvudform och en del andra egenheter. Senare fossil konvergerar allt mer mot anatomiskt modern Homo sapiens – en stabilisering sker med ökad folkmängd och utträngning av arkaiska varianter.

Genetiska härledningar ger ett första utvecklingscentrum i Västafrika. Y-kromosoms-Adam med Y-DNA-haplogrupp A00 utgör den senaste gemensamma anfadern för alla nu levande män, och denna individ beräknas ha levt vid -270 ka i Västafrika. Vi är alla afrikaner! I dag är haplogrupp A (makrogrupp) koncentrerad till södra Afrika (Khoikhoi, San) och östra Centralafrika (pygméer), och dessa populationer har således bevarat ett tidigt arv. Det betyder inte att de är samma slags människor som vid den tiden, utan bara att man har haft en stabil population som har motverkat större mutationer i haplogrupper.

Med haplogrupp menas ett komplex av kromosomatiska gener som ärvs stabilt utan rekombinering (det vill säga ligger utanför sexualitetens tombola). Mutationer i haplogrupper sker ideligen, men trycks normalt undan genom dominans i en stabil population. Vid en flaskhals i en mindre population kan en sådan mutation emellertid bli bestående och ärvas ned i nya generationer genom grundareffekt. Haplogrupperna utgör därför en genetisk färdkarta över mänsklighetens förflyttningar i tid och rum.

Det finns en motsvarande matrilinjär haplogrupp i mitokondriskt DNA, som enbart ärvs vidare genom döttrar. Mitokondriska Eva är således den senaste gemensamma anmodern till alla nu levande människor, med ursprung i Östafrika vid -160 ka. Varken Y-kromosoms-Adam eller mt-Eva var de enda individerna med dessa haplogrupper, utan två slumpmässiga individer vars reproduktiva framgång ekar in i nutiden. mtDNA-haplogrupp L0 är här den ursprungliga, och även den framträder i nutid specifikt hos Khoikhoi och San i södra Afrika i mindre mutationer.

Jägare-samlare är mobila band i grupper om kanske som mest hundra individer, som kan förenas i en lösare stam av flera band. De har en naturlig böjelse att hellre sprida sig än att slåss om resurser med konkurrenter, eftersom sådana handgemäng kostar mer än att söka andra jaktmarker – kriget uppstår först med bofastheten. Mutationer i haplogrupper kan få bestående verkan när sådana band stakar ut en ny riktning och klipper band med en större gruppering. Mutationer i haplogrupper betyder vanligen ingenting i termer av egenskaper, men det finns naturligtvis andra mutationer som framhävs genom isolering, genetisk drift och selektivt tryck.

Således framträder populationer som kan kategoriseras med haplogrupp A1, A2, A3…, B, C och så vidare i en väldig mängd mutationer. Makrogrupperna A och B är unika för Afrika, medan CT återfinns hos de band som först migrerar ut ur Afrika vid -70 ka (av klimatskäl och andra orsaker). Det är inte den första utvandringen, men de tidigare har inte blivit bestående, utan Homo sapiens har då dukat under i mötet med den kraftfullare Homo neanderthalensis eller inte behärskat nya förutsättningar.

Även Homo neanderthalensis är en kontinuerlig och ickelinjär utveckling ur Homo heidelbergensis eller en tidigare form. Det finns här delade meningar, och en del anser att Homo heidelbergensis i själva verket är en tidig form av Homo neanderthalensis. Under alla omständigheter framträder Homo neanderthalensis runt -430 ka ur en arkaisk Homo som har emigrerat till Eurasien. Det är alltså en tidigare förgrening än Homo sapiens, och den koloniserar framgångsrikt Levanten, Europa och Asien. I själva verket förgrenas neandertal även i Homo altai (denisova) i Centralasien, en östlig variant som kommer att prägla framtida mänskliga populationer.

Utvandring av band vid -70 ka sker i större vågor än tidigare, och blir därför bestående. De populerar Levanten och drar österut längs kustbandet mot Indien och Östasien. Homo sapiens samexisterar här med neandertal, så till den grad att man utbyter DNA-segment genom sexuell samvaro, inte nödvändigtvis frivilligt men ändå med bestående resultat. Neandertalgener av värde tas upp som en evolutionär genväg, medan mer skadliga gener med tiden selekteras bort. I dag har människor utanför Afrika 2–5 % neandertalarv (respektive denisova i delar av Asien), fördelat på en tredjedel av neandertals hela genom, men halten var betydligt högre för femtio tusen år sedan och sjunker alltjämt.

Genetiska förändringar till följd av beblandning med neandertal, selektivt tryck och drift tar sig uttryck i förändrad kosmetik, anpassning till annat klimat och anlag för sjukdomar men även förbättrad kognition. Vidare migration till istidens Europa vid -50 ka förstärker denna trend, och ytterligare beblandning, anpassning och drift sker. Samexistensen med neandertal är inte av det fredliga slaget, utan man undviker varandra och strider om resurser när man antar en halvbofast tillvaro i grottsystem i det kalla klimatet. Förutsättningarna är inte de samma som i Afrika.

Resultatet är att neandertal kontinuerligt trängs ut och sedermera försvinner ur förhistorien vid -40 ka. Man kan tala om ett första befolkningsutbyte i Europa vid -40 ka, då den europeiska tidiga moderna människan framträder i neandertals ställe (vi bortser nu från att Homo erectus trängdes ut än tidigare av neandertal). Människan etablerar kulturer vid Svarta havet och längs Donau, Dnepr och andra floder, och det är här och nu konsten uppstår med grottmålningar, figuriner och musikinstrument, likväl som en ny litisk industri som saknar paralleller i övriga världen.

Den beteendemässigt moderna människan utkristalliseras i Eurasien, med Europa som ett tidigt centrum. Kulturer som aurignacien, gravettien, solutréen och magdalenien (Lascaux, Altamira) blomstrar, och något motsvarande framträder inte i Afrika förrän långt in i historisk tid, då gener och kultur diffunderar tillbaka. Det går att genetiskt härleda dagens europeiska population till Goyet i Belgien vid -37 ka under aurignacien, och alla nutida européer har därmed arv från denna europeiska grundpopulation. Vi är alla belgare!

Man skulle förenklat kunna säga att istidens Europa premierar selektion av de tusentals ickekodande gener som uttrycker kognitiva fördelar, som ger avtryck i denna kulturella explosion, och en sådan selektion behöver inte ta särskilt lång tid om selektivt tryck finns. Europeisk tidig modern människa likväl som neandertal hade exempelvis större kranium än nutida människor, ett uttryck för anpassning till kyla – än i dag finns variation i kraniestorlek med breddgrad. I ett större kranium kan man packa mer hjärna, även om kognitiva fördelar mer har att göra med organisation än volym.

Med fokus på Västeuropa medför istidens största utbredning vid -20 ka en befolkningskoncentration i kulturen solutréen kring Frankrike och Iberiska halvön. Det är i denna flyktregion undan kylan den västliga jägare-samlarmänniskan utkristalliseras under isolering från andra grupper. Motsvarande drift sker på andra håll, och distinkta populationer genereras.

De första uttrycken för vit pigmentering uppstår vid denna tid i Kaukasus till följd av vitamin D₃-brist, en återbildning från den mörka hud som utvecklades då tidiga människoarter tappade kroppsbehåringen. Man hade redan tidigare vid -30 ka antagit en ljusare pigmentering, som sedan förstärks i omgångar, på skilda sätt efter region. Även blå ögon utvecklas vid -12 ka, först i Italien och Kaukasus.

Då istidens grepp börjar släppa vid -14 ka återpopuleras Västeuropa av västliga jägare-samlare, och de första människorna bosätter sig i Sverige vid -10 ka. De är ättlingar till europeisk magdalenienkultur, renjägare som besätter Skåne och utvecklar den skandinaviska brommekulturen. Dessa människor, alltså i grunden belgare, har en hög frekvens av haplogrupp I-M170, som utvecklades i Europa vid -30 ka i en genetisk flaskhals.

Blont hår uttrycks delvis med samma gener som för vit hy (avpigmentering), men de första skandinaverna hade inte ljus hårfärg, men däremot blå ögon. Dessa egenskaper utvecklas gradvis under de följande årtusendena, särskilt då jordbruket anländer med D-vitaminfattig kost under neolitikum vid -4000. Man kan notera att sibiriska folkslag har kvar mörkt hår och mörkare hudfärg, eftersom man får D-vitamin genom kost och UV-reflektion i snö. Blå ögon och ljust hår koncentreras sedermera till Skandinavien och Nordeuropa.

Med jordbruket, som uppstår i Levanten, sker ett andra befolkningsutbyte i Europa från -8000, då jägare-samlarkulturer gradvis trängs undan av bönder från Anatolien. Det är inte så att vi alla blir anatolier (det fanns inga türkar där vid den tiden), men det är inte bara kultur som överförs, utan även gener. Européerna tar till sig ett genetiskt arv från Västasien, mer i söder men mindre i norr. Vi är alla västasiater!

Skandinavien är relativt förskonat och behåller därför ett starkt inslag av haplogrupp I-M170, nämligen för att jordbruket anländer sent till våra nordliga breddgrader, och för att det är mindre bördigt än andra regioner, men även för att jägar-samlarkulturerna är oerhört homogena och känsliga för intrång. Med jordbruket uppstår även laktospersistens i europeiska befolkningar som håller boskap.

Ett tredje befolkningsutbyte i Europa sker under bronsåldern med början från -4000, då pastorala nomader från Pontiska stäppen vid trakterna av Svarta havet och Kaspiska havet migrerar över Europa, likväl som till Persien och Indien. Domesticering av hästen samt kärror med hjul på axlar möjliggör den snabba migrationen, som tillika är den värsta form av kulturimperialism som världen har upplevt. Vi är alla ryssar!

Med denna migration anländer haplogrupper R1a och R1b till Europa, och de är nu de vanligaste. Haplogrupp R uppstod i Sibirien eller Centralasien vid -25 ka, och är således inte europeisk i grunden. Men utöver genetisk överföring bidrar migrationen även till att den indoeuropeiska språkfamiljen sprids och mer eller mindre slår ut befintliga inhemska språk, med undantag för baskiska och några andra isolat som överlever. Exempelvis Italien befolkas av italiska folkslag, invandrare från stäppen som sedermera utvecklar ett imperium i Rom efter att man dominerat den etruskiska ursprungskulturen i regionen.

Motsvarande förlopp sker i Nordeuropa, där den germanska språkfamiljen etableras och förpassar de språk som tidigare talades i regionen till historien, möjligen med undantag för några få karakteristiska rester. Den germanska språkfamiljen uppstår faktiskt i Sverige, men den har sina indoeuropeiska rötter i Östeuropa. Runt -2000 framträder mutationen I-M253 (eller I1) i Danmark, och den har idag sin starkaste utbredning i Skandinavien, likväl som i England, Frankrike och andra regioner som vikingar koloniserade. I1 uppstår alltså i samband med den indoeuropeiska expansionen i Skandinavien.

Anledningen till att även Skandinavien denna gång vederfars ett befolkningsutbyte har att göra med kulturen, som är höggradigt stratifierad med mansdominerad social selektion i hövdingklaner som praktiserar höggravskultur. Ett fåtal starka linjer ärvs snabbt ned i stora delar av befolkningen. Därmed kan även haplogrupp I1 befästas på ett sätt som annars inte vore möjligt. Även R1a och R1b sprids till den skandinaviska populationen i detta breda befolkningsutbyte, i likhet med övriga Västeuropa.

Senare folkvandringar inom Europa innebär ytterligare spridning av vissa genkluster, som det romerska imperiets utbredning eller germanska folkvandringar under Roms nedgång, men det är inga befolkningsutbyten i egentlig mening utan mer kulturimperialism. Lokala folkutbyten har skett på Iberiska halvön och på Balkan under islams expansion, och samer (mtDNA-haplogrupp U5) har sedan -4000 etablerat sig allra längst upp i norr. Haplogrupp N har högst utbredning i Finland och Baltikum, som ett resultat av migration från öster (gruppen uppstod i Kina), samtida med den indoeuropeiska expansionen.

Summariskt kan man alltså konstatera att betydande befolkningsutbyten i Europa har ägt rum vid flera tillfällen, till följd av 1) utträngning av arkaiska människor och besättning av en europeisk grundpopulation i den europeiska tidiga moderna människan och senare västliga jägare-samlarmänniskan; 2) migration från Västasien då jordbruket etableras (tidiga europeiska bönder); samt 3) migration från Pontiska stäppen av beridna pastorala nomader från tekniska högkulturer (indoeuropéer).

Karakteristiskt för dessa befolkningsutbyten är att högre kultur har ersatt lägre, och att kulturell överföring även har medfört genetisk överföring i betydande grad. Med befolkningsutbyte menas inte att en population försvinner, men att den förändras i stor utsträckning, såväl genetiskt som kulturellt, där den kulturella biten är mer avgörande.

I nutiden står vi inför ett fjärde befolkningsutbyte i Europa under den nuvarande migrationsregimen, som har till syfte att kompensera för låg fertilitet med invandring från Västasien, Centralasien och Afrika. Den skiljer sig från tidigare utbyten i att en högre kultur inte ersätter en lägre, och att den inte skapar något mervärde annat än att tillfälligt bibehålla storleken på folkmängden. Det kommer ingen ny teknik och ingen ny banbrytande kultur. Det är ett befolkningsutbyte eftersom migrationens syfte aldrig permanent uppnås, utan kontinuerligt skapar nytt behov av migration.

På det kan man anlägga mängder av värderingar, vilket ständigt görs i den politiska debatten, men man kan nöja sig med att krasst konstatera att historiska befolkningsutbyten i grunden har omdanat civilisationer helt och hållet. Så kommer troligen att ske även denna gång när en kritisk massa uppnås, men vad konsekvenserna blir går inte att enkelt förutsäga, annat än att de sannolikt inte kommer att vara av det positiva slaget.

Kategorier
Asien Kina Kultur Vetenskap

De smutsiga, dumma kineserna

Fysikikonen Albert Einstein beskrivs ofta som ett geni, trots att hade uppenbara brister även i närliggande områden som matematik. I mer avlägsna trakter hade han troligtvis inte större insikt än andra. Med detta vill vi inte nedvärdera Einsteins insatser, även om de byggde mer på fantasi och nytänkande än traditionell genialitet.

En betydligt mörkare sida hos den judiskättade tyskamerikanen finner vi i hans resedagböcker under 1922–1923, då han tillsammans med fru Elsa avlade ett längre besök i Asien. Mannen som en gång kallade rasism för den vite mannens sjukdom, beskrev i sina privata skrifter kineserna som emsige, schmutzige, stumpfsinnige Menschen.

Det vore beklagligt om kineserna skulle tränga undan alla övriga raser, fortsatte han. Für Menschen wie uns ist nur der Gedanke daran unbeschreiblich widerwärtig. Han tyckte också att det knappt finns någon skillnad i utseende mellan kinesiska män och kvinnor, och han förstod därför inte hur de kinesiska männen kunde undvika att skydda sig själva mot den formidabla lyckan med avkomma.

Einstein menade vidare att östasiater och indier är intellektuellt underlägsna européer, och sökte biologiska orsaker till detta. Ändå tyckte han att japaner är mer tilltalande: de är opretentiösa, hyggliga och har en ren själ som inget annat folk.

Han hade visserligen rätt om biologiska orsaker, men visste då inget om den ännu oupptäckta arvsmassan och dess regulatorfunktioner i ickekodande segment. I själva verket är östasiaterna intelligentast bland människor som grupp betraktad.

Till Einsteins försvar kan förstås sägas att han levde i en tid då sådana tankar var à la mode, inte minst i det Tyskland som intensivt odlade rasbiologiska tankar. Men han gjorde det elementära misstaget att förväxla bildning och socioekonomisk status med intelligens, och det är klart att fattiga människor under vidriga förhållanden sällan uppvisar någon större intellektuell stringens i det dagliga livet. Han misstog också kulturella egenheter för intellektuellt underskott, som det kinesiska sättet att ofta sitta i hukande ställning, exempelvis vid måltider (wie es Europäer tun, wenn sie sich im Wald erleichtern).

Det är möjligt att Einsteins tankar i fyrtioårsåldern senare kom att revideras, i ljuset av andra världskrigets fasor. Men det är lika möjligt att han i grunden var en ärkerasist, men höll tyst om sina åsikter i offentligheten. Politisk korrekthet är inte unikt för vår tid.

Kategorier
Filosofi Politik Vetenskap

Genus lika lite vetenskap som teologi

«Forskningen» om genus har åter hamnat i skottgluggen på senare tid, då man har visat att den praktiska politiska tillämpningen av «forskningens» «resultat» har inskränkt den akademiska friheten vid högre lärosäten. Exempelvis vill man angripa «maktordningar» genom att tvinga fram en jämställd fördelning av referens- och kurslitteratur i undervisningen, med absurda resultat för vissa discipliner och ämnen.

Nationella sekretariatet för genusforskning slår nu tillbaka, och menar att påhoppen på genusforskning har en ideologisk bakgrund. Man slår fast att genusforskning visst är en vetenskap, men lägger inte i ett enda fall fram några argument varför så skulle vara fallet, utan anför en rad indirekta och ovidkommande argument.

Man undrar exempelvis varför det inte finns någon offentlig debatt där ledarskribenter, utan några som helst meriter inom den akademiska disciplinen fysik, ifrågasätter och kritiserar strängteori, där «strängteori» enligt författarna tydligen ska utgöra den moderna fysikens «ännu ej empiriskt underbyggda» centrala utgångspunkt.

Påståendet är för det första felaktigt, då strängteori inte i någon som helst mening ligger till grund för modern fysik. Det gör istället standardmodellen (kvantfysik) och allmän relativitetsteori, två visserligen oförenliga och ofullkomliga teoribyggnader som i sina omfattande tillämpningsområden har en empirisk precision med en förskräcklig massa decimalers noggrannhet.

Dessa är teorier i egentlig mening, såtillvida att de är empiriskt bevisbara, aldrig har vederlagts i ett enda fall, och med mycket stor precision kan förutsäga framtida händelser baserat på tillräckliga indata. Strängteori är en i mängden av hypotetiska modeller för att förena relativitetsteori och kvantmekanik i en enda universell teori, och även om den har en tjusig matematisk bakgrund, har den också tillkortakommanden som diskvalificerar den för ändamålet.

Det är ändå en vetenskaplig hypotes, eftersom den kan prövas, falsifieras (i princip) eller verifieras (genom empiriska studier), och bygger vidare på redan empiriska strukturer och data. Den är inte gripen ur luften, utan söker med teoretiska begrepp förädla redan befintliga modeller på en solid matematisk grund. Det är så vetenskap bedrivs, genom att följa den vetenskapliga metoden.

Genusvetenskap har ingenting av detta, utan bygger hela sin existens på ad hoc-postulat som varken kan falsifieras eller verifieras (ens i princip), och vars resultat inte har någon som helst prediktiv verkan. Man ställer upp «idéer» kring kön som en «social konstruktion», men bortser då helt från den relativt hårda empiriska naturvetenskap som kallas biologi, som på ett enklare och klarare sätt härleder de skillnader vi ser mellan könen i olika tillämpningar.

Att strunta i Ockhams rakkniv (att välja den enklaste modellen med den bästa prediktiva kraften) kan aldrig kvalificera som vetenskap, utan är samma humbug som omgärdar «teologi» och andra kvasivetenskaper, det vill säga teoribyggnader kring ett antal obevisbara postulat («gud», «social konstruktion», «könsmaktsordning»). Genusvetenskap är i så måtto ingen vetenskap alls, utan en filosofi, ett ramverk i vilket man diskuterar abstrakta konsekvenser kring en rad påhittade och önskade premisser.

Det är vidare en politisk filosofi, då den har politiken som drivkraft. Medan normal politik syftar till att eliminera sådana maktstrukturer som tidigare har hindrat kvinnor från att delta i samhällets alla nischer, det vill säga att åstadkomma jämlik representation i det grundläggande ramverket, har den statsfeministiska politiken som mål att skynda på utvecklingen och åstadkomma jämställdhet i utfall genom könskvotering, litteraturkvotering och andra slags skadliga ingrepp i meritokratin och demokratin.

En sådan politik motiveras enklare om man kan förankra den i vetenskap, och av det skälet anslår politiska beslutsfattare medel för just sådan forskning, som ska härleda det man vill bevisa, och vars resultat senare kan användas i den politiska processen i evig cirkelgång. Detta till skillnad från förutsättningslös forskning om naturens mekanismer, där oväntade upptäckter omkullkastar tidigare paradigm med viss brutalitet, men också med ovedersäglig empiri.

Studier om könsroller, diskriminering och så vidare görs med fördel i den etablerade sociologin, enligt vetenskaplig praxis. Det är ett viktigt samhällsvetenskapligt forskningsfält, och det finns knappast någon som inte vill arbeta för ett jämställt samhälle. Men den så kallade genusvetenskapen är inte en framkomlig modell för detta ändamål, utan är en skadlig företeelse som har föga med vetenskap att göra, och desto mer med politisk ideologi. Det är hittepåforskning.

Kategorier
Filosofi Religion Vetenskap

Någonting ur ingenting

De så kallade yttersta frågorna har länge gäckat mänskligheten. Religionen har här varit instrumental i att kanalisera frågeställningar kring vårt ursprung och vår destination, och fortsätter in i våra dagar att utöva ett grepp om människor med sina (van)föreställningar. I takt med att vetenskapen har vidgat vårt vetande, har religionen tvingats att raffinera sina ståndpunkter, och i förekommande fall retirera från allt fler domäner, i vart fall i den seriösa diskursen.

Charles Darwin fann den principiella mekanismen för hur arter utvecklas och förändras över generationer under miljövariation och selektivt tryck, och kunde därmed ge argument för att även människan är resultatet av gradvis och steglös evolution under lång tid. Ståndpunkten att människan skulle ha förfäder gemensamma med apor utgjorde för gudstroende den värsta sortens hädelse, och saken tog sålunda en politisk vändning i många länder och regioner.

Troende godtog således inte resultaten, och gör det ofta inte än idag, även om discipliner som paleontologi och biokemi har klargjort evolutionen i minsta detalj. Någon gud skapade inte människan, utan hon utvecklades som alla andra organismer ur tidigare förlagor. Här finns alltjämt en religiös tendens att söka luckor i fossilmaterialet och andra omständigheter för att «slå hål» på teorin, men sanningen att säga står den på mycket fast grund och är intellektuellt orubblig.

Geologin utvecklade under samma tid som Darwin verkade metoder för att fastställa jordens ålder, som under lång tid hade ansetts vara sex tusen år gammal i enlighet med biblicistiska föreställningar. Religionister fick därför åter anledning att rasa när geologer hävdade att jordens ålder snarare kunde räknas i miljontals eller till och med miljardtals år, en form av blasfemi som inte kunde tolereras.

Senare radiometrisk datering har dock med all önskvärd precision kunnat fastställa en ålder om ungefär 4.6 miljarder år för såväl jorden som hela solsystemet, och astronomin har vidare fastställt hela världsalltets ålder till 13.6 miljarder år. Evolutionsbiologin har genom samma rön fått metoder för att i detalj kunna beskriva inte bara arternas utveckling, utan även livets uppkomst.

Kunskapsluckornas gud har sedermera fått retirera till en fiktiv funktion som evolutionens tändande gnista, en position som än idag vidmakthålls av exempelvis den svenska statskyrkan. Det raffinerade religiösa argumentet är numera att människan visserligen inte skapades direkt av gud, men ändå indirekt genom evolutionens försorg. Evolutionen skulle således vara gudomligt planerad – varde protoceller! – även om evolutionsbiologin kategoriskt förnekar att naturen skulle agera planmässigt (cyanobakterier innehåller typiskt ingen planritning för hominider, bara för sig själva).

Om de gudstroende skulle ha rätt, måste människan vara slutstadiet i evolutionsprocessen, eftersom människan anses vara guds avbild. Om människan evolverar till en mer framstående hominid, vilket hon kommer att göra såvida hon inte förgör sig själv, måste religionen därför hitta på något nytt fiffigt religiöst argument för detta. Man kan inte hysa några tvivel kring att den kommer att lyckas, även om den semantik som emanerar i vanlig ordning inte kommer att stå i samklang med observerade data (och inte heller med de egna urkunderna).

Den kontemporära religiösa uppfattningen är att livet måste ha religiöst ursprung, eftersom organiskt liv inte anses kunna uppstå ur oorganisk materia. Man kanske motvilligt godtar evolutionens verkningar, men sätter en ny teologisk gräns vid livets uppkomst. Men någon sådan gräns existerar inte, och transitionen från oorganisk materia till organiskt liv är lika steglös som evolutionen själv. Abiogenesen är ett emergent fenomen.

Visserligen har ingen kunnat dra fram en levande organism (men väl organiska molekyler) från en «ursoppa» bestående av enkla oorganiska molekyler i en miljö motsvarande den tidiga jordens, men det är i det närmaste självklart att så inte skulle kunna ske, åtminstone inte utan ett «mirakel». Ty övergången fordrar både med mänskliga mått mätt enorm tid och enorma mängder material för att probabilistiskt osannolika självreplikerande molekyler med godtagbar autokatalytisk funktionalitet ska kunna framträda som resultat av kemisk evolution.

Livets uppkomst är i sig en företeelse med mycket liten sannolikhet, men även små sannolikheter tenderar att bli mycket sannolika i aggregation. Att pricka sju av trettiofem nummer i Lotto är ett ganska osannolikt utfall, men givet ett tillräckligt antal omgångar (eller deltagare) är det trivialt så att sannolikheten närmar sig hundra procent. Livets uppkomst är sannolik i samma mening, givet rätt förutsättningar, och det finns därför anledning förutsätta att liv i universum är mycket vanligt förekommande i de små fickor som tillåter det.

Människan har således inte gudomligt ursprung, och inte heller liv i övrigt. Den jord människan och andra arter bebor är en ordinär stenplanet i ett typiskt solsystem bland två hundra miljarder andra, i en typisk galax bland två hundra miljarder andra. Det finns inget unikt med vår existens, och den har inte gudomligt ursprung, utan är resultatet av naturliga processer. Det är inte en trossats, utan ett ovedersägligt faktum, och därför spelar religiösa invändningar ingen roll. Så här är det.

Sedan vetenskapen fixerade vårt yttersta ursprung till en drygt tretton miljarder år gammal kosmisk singularitet, gömmer sig de troendes gud, som en passiv igångsättare av världsalltet, i något hörn «utanför» rum och tid. Religionen tror sig alltjämt ha trumf på hand i den enda kvarvarande luckan av okunskap, den som rör universums tillblivelse. Men det har den inte.

Ett alltjämt vanligt gudsargument bygger på Platons och Aristoteles tankar kring en primum movens, alltså en första rörelse, eller en första orsak. premiss 1: allt som har en början har en orsak; premiss 2: universum existerar; konklusion: universum har en orsak. Det kosmologiska gudsbeviset genom creatio ex nihilo (skapelse ur intet) likställer således en första orsak med gud.

Minsta femåring inser emellertid att argumentet har en inneboende svaghet, i det att den första orsaken (gud) i sin tur måste ha en orsak, enligt samma logiska deduktion. Kedjan är oändlig, men religionister tycks ändå finna tröst i tron att en allsmäktig existens skapade världen som en första orsak.

Argument i samma kategori hävdar att naturen är ett precist urverk, och vi brukar inte se klockor (eller jumbojettar) uppstå av sig själva. De är «designade» av en intelligent existens, nämligen oss. Därför måste vi och vår för oss perfekt anpassade livsmiljö också vara «designade», naturligtvis av en gud.

Men vi vet med bestämdhet hur den komplexa jorden och det övriga solsystemet har uppstått genom gravitationell aggregation av kosmiskt damm och rester från en supernova; vi vet hur de tyngre elementen har formats genom fusion i stjärnors kärnugnar och dödsryckningar; vi vet hur livet har utvecklats i allt mer komplex riktning från det allra enklaste ursprung i form av proteinoider. Vi ser emergens i allt, från bildandet av intrikata snöflingors kristallina struktur ur vattendroppar till utvecklingen av universums storslagna struktur ur ett massivt täcke av väte och helium (det tidiga universums enda beståndsdelar) utsatt för gravitationell påverkan.

Ett komplext fenomen (som en människa) kan visserligen skapa enklare fenomen (som en klocka), men en grundläggande ordning i naturen är att spontan bildning av komplexa fenomen följer ur enklare genom emergens. Det är den entydiga observationen, och den gäller även för – speciellt för – det allra första tillståndet i universum.

Ingen vet – och kan förmodligen inte veta – hur detta första tillstånd manifesterade sig, men vetenskapen har en god idé om hur universum har utvecklats sedan dess, från den första plancksekunden och framåt, med kosmisk inflation, kvarkbildning, hadronbildning, leptonbildning, fotonbildning och sedermera nukleosyntes av protoner och neutroner, allt i typiskt emergent mönster från den allra enklaste till allt mer komplexa entiteter.

Den förhärskande hypotesen är att universums initiala tillstånd utgjordes av en oändligt tät och het singularitet utan utsträckning i rum eller tid, komplett med naturlagar. En alternativ hypotes förfäktar ett initialt kvanttillstånd, som genom inflation av rumtiden i big bang genererade all universums massa.

Kvanttillstånd i vakuum i det befintliga universum är av sådan beskaffenhet att virtuella partiklar ideligen bildas och förintas slumpmässigt, även om den totala energin bevaras. Ett kvanttillstånd isolerat utanför rumtiden skulle ha andra förutsättningar, nämligen potential att i det närmaste ex nihilo ge upphov till det universum vi känner, om kontinuerlig parbildning av virtuella partiklar under massiv inflation av rumtiden leder till separation och därmed realisering av verkliga partiklar och vidare kedjereaktion under rummets utbredning (från en volym om infinitesimala 10-80 m³ till en golfbolls volym om 4·10-5 m³ under inflationsfasen).

Ytterligare en hypotes är den om multiversum, det vill säga en närmast oändlig uppsättning universa, med varsin unik uppsättning naturkonstanter. Tjusningen med den hypotesen är att den trollar bort behovet av en viss uppsättning naturlagar, lagar som annars måste ha varit befintliga från början.

Kvantmekanik är en ganska svår sak, och vi ska inte närmare gå in på detaljer i hypotetisk kvantkosmologi. Man kan om man så vill vifta bort det som obevisat filosofiskt stoff, men det som är intressant är den emergens som tecknas. Oavsett riktigheten i detaljerna, kan man nämligen dra vissa tvingande slutsatser kring det tidiga universum och dess initialtillstånd.

En observation är att någonting inte kan följa ur ingenting. Visserligen använder fysiker begreppet ingenting, men det är inte den filosofiska intighet eller totala avsaknad av någonting som vanligen avses. Ingenting i fysisk mening är just ett vakuumkvanttillstånd, men det är uppenbarligen något, nämligen ett komplett fysiskt system med egenskaper, om än inte nödvändigtvis med fysisk utsträckning.

Någonting kan inte följa ur en verklig intighet, av just det skäl som det kosmologiska gudsbeviset anför. En sådan intighet skulle behöva en första rörelse eller orsak för att evolvera till det massiva någonting vi idag observerar, och en sådan rörelse eller orsak kräver både rum och tid för sin aktion. Men det fanns inget rum, inte heller någon tid, innan big bang, och därför inte heller någon aktionsradie.

Det är således ett misstag att tro att universum i någon mening är skapat. Det bara är. Därmed finns heller inget utrymme för, och än mindre behov av, en «skapare». Ingenting är en mänsklig tankekonstruktion, snarare än ett verkligt tillstånd. Ingenting har aldrig funnits, per definition.

Rummet har visserligen en början, och kanske man även kan säga att tiden har det – tid kan annars sägas vara en annan mänsklig konstruktion, en mental metod för att förstå förändring av rumsliga tillstånd. Den tiden kan således bestämmas till 13.6 miljarder år, men initialtillståndet har ingen början, inte heller någon orsak. Intitialtillståndet kan därför inte heller förstås som evigt, inte heller som en existens överhuvudtaget, i avsaknad av såväl rum som tid.

Religiös vän av ordning skulle väl här flika in, att om ett sådant initialtillstånd bortom tid och rum kan föregå big bang, så skulle även en gud kunna göra det. Men då bortser man dels från den nödvändiga emergensen, då detta initialtillstånd motsvarar den mest kompakta och mest basala «beskrivningen» av universum, och dels att något skapande ändå inte kan ske i avsaknad av tid och rum (och energi). En gud skulle här, liksom i alla andra varianter, bara förlänga ekvationen med ännu en obekant i vardera ledet, och således inte tillföra något.

Detta känns obekvämt för människor, som i sin mentala föreställningsvärld kräver en början och ett slut, och som inte kan förlika sig med ett någonting bortom rum och tid, utan utsträckning och energi, utan orsak eller syfte. Likväl är det ett tvingande faktum, om än inte lika förtröstansfullt som religionens yviga sagoberättelser.

Kategorier
Foto Matematik Vetenskap

Gyllene snittet i fotografi

Ta en fyrkant med sidan a enheter lång. Förläng fyrkanten med en rektangel med sidor a respektive b enheter långa. Då bildas en rektangel med sidor a respektive a + b enheter långa. a och b kan vara vilka positiva reella tal som helst.

Betrakta nu kvoten av den större rektangelns långsida a + b genom dess kortsida a, det vill säga (a + b)/a. Om detta uttryck är ekvivalent med kvoten av den mindre rektangelns sidor a respektive b, det vill säga a/b, har vi vad som kallas gyllene snittet: (a + b)/a = a/b.

Kvoten a/b kallar vi 𝜑. Vi har då 𝜑 = a/b = (a + b)/a = 1 + b/a = 1 + 1/𝜑, det vill säga 𝜑 = 1 + 1/𝜑. Förläng med 𝜑 och arrangera om: 𝜑² – 𝜑 – 1 = 0, en ekvation som har den positiva lösningen 𝜑 = ½(1 + √5) ≈ 1.618…

En nedskalad kopia av den stora rektangeln kan nu placeras i den mindre, och förfarandet kan upprepas ad infinitum. I den struktur som uppstår kan man beskriva en spiral som täcker de ingående fyrkanternas hörn, och spiralen kallas mycket riktigt den gyllene spiralen.

Gyllene spiral

Än sen, säger du, som hatade matte i plugget. Det är naturligtvis vilket som helst av en fantasiljon underliga matematiska samband, men det är ett som råkar ha en intim koppling till proportioner, harmonier och skönhet i såväl naturen som hos människan.

Ta till exempel talen 1 och 2, och addera dessa, med resultat 3. Addera resultatet 3 med föregående tal 2, och vi erhåller 5. Upprepa: 3 + 5 = 8, 5 + 8 = 13, 8 + 13 = 21, 13 + 21 = 34, och så vidare. Vi har här en rekursiv formel f(n) = f(n – 1) + f(n – 2), med f(0) = 0 samt f(1) = 1. Då n → ∞ går f(n + 1)/f(n) mot 𝜑 = ½(1 + √5), det gyllene snittet. f(10)/f(9) är således 55/34 ≈ 1.6178, vilket är en god approximation.

Det visar sig nu att denna talserie 1, 2, 3, 5, 8, 13, 21…, som kallas fibonacciserien, ofta uppträder i naturen. Exempelvis utgör antalet kronblad hos blommor vanligen ett fibonaccinummer, och hur växtblad är arrangerade i spiraler beror på samma sätt ofta på fibonaccitalen. Även DNA har fibonacciegenskaper. Sambandet är inte universellt, men är så frekvent att det har en viss betydelse för hur naturen är formad, och därmed också för hur vi uppfattar skönhet.

Vår mentala konstruktion av skönhet är nämligen emulerad av naturens beskaffenhet, och vi är präglade att uppfatta dessa proportioner och samband som just sköna. Därför uppskattar vi också dessa proportioner i överförd betydelse, exempelvis i hur byggnader är konstruerade eller hur målningar är komponerade. Det rör sig således inte om inbillad talmystik, utan om en inneboende egenskap hos människan.

Spiralfokus

Renässansens mästare nyttjade ofta gyllene snittet i konsten, och proportionen har fortsatt att utöva inflytande in i modern tid. Men medan renässansen såg snittet som «gudomligt», bör vi se det som en tumregel, som en grundregel för hur man komponerar en framställning, till exempel ett fotografi. Regler är till för att brytas, och det går inte att generellt förhålla sig slaviskt till sådana proportioner.

Gyllene snittet i foto

Men ta fram dina bästa bilder, och gör en analys av kompositionen med avseende på gyllene snittet. Sannolikheten är stor att proportionen är någorlunda uppfylld för dessa bilder, medan dina mer misslyckade bilder förmodligen uppvisar motsatsen.

Så här fungerar det i praktiken. Rektangeln ovan kan speglas och roteras, så att man får en naturlig avgränsning i ett asymmetriskt rutnät om nio rektanglar. De fyra rektanglarna i hörnen motsvarar gyllene snittet, medan övriga är vad som återstår som rest. Rutnätet är markerat i gult i exempelfotografierna.

Ibland är fokus inte på ansiktet

I rutnätet kan man definiera en fokuspunkt genom att ta en diagonal genom hela långsidan av bilden, och sedan korsa den med en linje som går från kortsidans hörn och skär rutnätets första kvadrant i övre vänstra hörnet. Diagonallinjerna är markerade i blått. Slutligen har vi en rödfärgad spiral som motsvarar den gyllene spiralen för ett rutnät komponerat av gyllene snittet.

Fokus i diagonalernas korsning, spiralen följer objektet

Moderna kameror har vanligen ett mer symmetriskt rutnät som stöd för komposition, men även rutnät efter gyllene snittet förekommer. I vilket fall som helst får man anpassa sig efter förhållandena, och i förekommande fall beskära i efterhand. I praktiken kan man svårligen få perfekta proportioner i sin komposition, men man kan komma nära, och det räcker.

Fokus vid aktionen

Grundregel nummer ett är att fokus ska finnas där de blå diagonalerna korsar varandra, särskilt om man har ett betydande djup i bilden. Fokus i porträttfoto är nästan undantagslöst ögonen, eller något av dem, men i bland även näsa och läppar, eller ansiktet i dess helhet om hela kroppen avbildas.

Boké. Fokus i ena ögat.

Grundregel nummer två avlöser den första regeln, och medger istället att fokus ligger i den röda spiralens slut, eller i de närliggande rektanglar som definieras av den. Man låser därvid objektet efter en tänkt spiral, som löper naturligt längs objektet.

Spiralfokus

Grundregel nummer tre är att fokus bör ligga i korsningen av de gula rasterlinjerna, om man har flera foki. Det man vill framhäva ska således korsas av de gula linjerna. I nakenfotografi vill man gärna ha fokus på både ansikte och enskilda kroppsdetaljer, som bröst, och ibland vill man framhäva enskilda kroppsdelar men ändå ha en koppling till ansiktet.

Flera foki

Ad lib kan man gärna nyttja rutnätet för mer fristående kompositioner, där man placerar fokuspunkten mellan objektet och dess eventuella handling. Man kan även placera fokus i rutorna, snarare än i skärningspunkterna, om man vill framhäva en viss symmetri. Vanligen placerar man inte objektet i centrum, utan drar mot hörnen, men har man flera fokuspunkter faller den regeln bort.

Fokus mellan objekt och handling