Kategori: Vetenskap

Kategorier
Filosofi Vetenskap

Extraterrestriella civilisationer

En vanlig existentiell fråga rör huruvida jorden är ensam om att härbärgera liv, särskilt intelligent sådant, i universum, eller mer specifikt i vår galax. Är vi en helt unik företeelse, eller är det tvärtom så att det kryllar av liv i andra beboeliga fickor av den kalla rymd?

I vart fall har vi inte hört tillstymmelse till kommunikation från annat intelligent liv, och vi har inte heller på annat sätt kunnat observera förekomsten av liv, varken direkt eller indirekt. Eftersom inga handfasta bevis föreligger, är vi utelämnade till spekulation, som kan vara mer eller mindre sofistikerad.

Typiskt vaknade frågeställningen då vi lärde oss manövrera i luften, och så kallade UFO-observationer formligen exploderade då luftrummet fylldes av jetplan, väderballonger och militära experiment. När vi tog steget ut i rymden blev frågan mer akademisk, och även kulturen har formats med populär science fiction på temat.

En typisk genre därvidlag är kontakttemat, exemplifierad av Närkontakt av tredje graden (1977), Contact (1997) och senast förträffliga Arrival (2016), som alla spinner på idén om mötet med en mer avancerad civilisation, som av någon anledning framställs som välvillig och nyfiken. Givet hur vi behandlar det näst mest intelligenta släktet på jorden, schimpanser med förmåga att nyttja verktyg, är det kanske mer troligt att en avancerad civilisation förmögen till interstellär förflyttning skulle ha motsvarande sentiment för oss.

Ett annat tema är invasion, som i exempelvis Independence day (1996). Sådana filmer är mer brutala och mindre filosofiskt raffinerade, men förefaller ändå mer realistiska i antagandet att en invasionsstyrka i första hand är ute efter råvaror och resurser för att vidmakthålla och expandera sin egen existens, och i andra möjligen att ta några exemplar av primitiva människoapor att förevisa i zoologiska trädgårdar.

1960-talets rymdeufori födde tanken om ett galaktiskt imperium med interstellär utforskning och typisk jordisk politik överförd på galaxen, exempelvis i Star trek och senare i Star wars. Problemet med sådana framställningar är att de behöver någon påhittad teknik för att övervinna utmaningarna med såväl energibehovet för som tidsaspekten av interstellärt resande. I dessa rymdoperor förekommer ett flertal närliggande civilisationer på ungefär samma tekniska utvecklingsnivå, vilket är tämligen orealistiskt.

Nå, den mer akademiska diskussionen rörde egentligen inte kontakt som sådan, utan existensen av intelligent liv per se. Drakes ekvation formulerades som ett primitivt försök att uppskatta antalet intelligenta kommunicerande civilisationer i Vintergatan, en ansats som lider av bristen på verklig vetskap om många av dess parametrar.

Flera alternativ till Drakes ekvation har formulerats, och inget hindrar att vi här ställer upp ytterligare en variant. Vi ska därvid anta att solsystemet och jorden inte är speciella i något avseende, utan representerar en helt typisk utveckling. Vi vill vidare uppskatta den momentana förekomsten av intelligent liv i galaxen, inte bara summerad över all tid som i Drakes ekvation. Liv i andra galaxer är ointressant, eftersom sådant inte står i kausalt samband med vår existens i nuet.

I ursprungsekvationen ställs hastigheten i stjärnformation upp som en parameter, men en enklare ansats är att betrakta existerande stjärnor i galaxen, R*. Vintergatan bildades relativt tidigt (-13.2 Ga) efter universums uppkomst, men första generationens stjärnor var massiva, metallfattiga och kortlivade. Sådana system bildar inga stenplaneter med möjlighet till liv, och de medger inte heller tillräcklig tidsrymd för evolution till intelligent liv.

Mer stabila metallrika stjärnor som vår sol bildades först för fem miljarder år sedan, av rester från supernovaexplosioner av tidigare generationer av stjärnor, i en andra fas av stjärnformering efter en lång paus. Inget säger att liv förutsätter en stjärna exakt likadan som vår sol, men det måste vara en någorlunda sollik huvudseriestjärna utan variabilitet, och den får inte heller ingå i ett tvillingsystem – sådana egenskaper skulle omöjliggöra framväxten av liv.

Under antagandet att jorden är ett typiskt system kan vi ställa upp villkoret att stjärnan måste vara minst tre miljarder år gammal. Organiska molekyler förekommer i riklig mängd i sådana system, och det mesta tyder på att primitivt liv är nära nog omedelbart emergent vid rätt förutsättningar. Spontan abiogenes kan därför förutsättas ske kort efter bildandet av ett lämpligt system, medan livets utveckling på jorden indikerar att avancerat och därmed intelligent liv kräver flera miljarder år av evolution.

Vår första parameter är därför antalet stjärnor i Vintergatan, R* = 2·10¹¹ eller 200 miljarder i konservativ uppskattning. Den andra parametern utgör andelen jordlika planeter i den beboeliga zonen i system med minst tre miljarder år gamla sollika ickevariabla stjärnor, fp = 0.055, eller 11 miljarder enligt uppskattning av data kring exoplaneter (Kepler). Egentligen måste man även kräva förekomsten av en stabiliserande måne, men månar är regel snarare än undantag.

Enligt resonemanget ovan antar vi spontan abiogenes i system med rätt förutsättningar, varför liv uppstår med en sannolikhet om minst 90 %. Parametern fl = 0.9 berättar därför om graden av förekomst av enkelt liv, medan vi skattar förekomsten av avancerat liv till blygsamma en hundradel, fa = 0.01. Detta för att vägen till avancerat liv inte är trivial, utan kräver oxidation av atmosfären utan att planeten fryser till permanent is samt utveckling av vissa nyckelfunktioner som flercellighet och sexualitet.

Avancerat liv på jorden uppstod för ungefär en halv miljard år sedan under den kambriska radieringen. Intelligent liv, i meningen organismer kapabla till teknisk civilisation, har bara existerat i 300 000 år av denna halvmiljard år, och det tog människan 290 000 år att komma till det stadiet, nämligen när klimatiska och andra förutsättningar fanns på plats. Våra kusiner neandertal gick bet på uppgiften i en halv miljon år, trots ungefär samma kognitiva kapacitet. Det är således ingalunda givet att en intelligent organism med kapacitet att utveckla civilisation faktiskt gör så, utan vi kan skatta denna parameter konservativt till en hundradel, fi = 0.01.

Under vår tio tusen år korta civilisation är det bara under de senaste etthundrafemtio åren vi har varit förmögna till radioteknologi. Det finns inget givet i att en civilisation når en sådan grad av tekniskt raffinemang, utan man kan stanna i jordbruk och enkel metallurgi för evigt. Vi gör bäst i att vara konservativa även här, och vi sätter fc = 0.01.

Varför radio? Därför att kommunikation med ljusets hastighet är snabbast möjliga, och det finns vissa problem med att nyttja svagt interaktiva element som neutriner. Radio är egentligen den enda möjlighet som står till buds, i vart fall vad vi vet i vår primitiva vetenskap.

Givet kommunikation med ljusets hastighet har vi elementärt att våra första radiovågor har emanerat ut i en sfär med radie 150 ly. Det är 0.3 % av Vintergatans radie, och vi har följaktligen bara doppat tårna i rymdens vida ocean. Till yttermera visso är de signaler vi har skickat inte förnimbara på stjärnavstånd, inte ens med dagens teknologi. Ingen lär ha hört oss, ens om liv skulle finnas så nära som 4.2 ly bort kring Proxima centauri.

Parametern L i Drakes ursprungsekvation, men som vi struntar i, representerar den tid en civilisation har skickat ur radiosignaler. Människan är av någon anledning böjd att tänka i domedagstermer, varför många menar att parametern representerar den korta tid en tekniskt avancerad civilisation existerar innan den förgör sig själv i kärnvapenkrig, självförvållad klimatkatastrof eller någon annan apokalyptisk händelse.

Jag tror inte på det resonemanget, och den teknik som finns upp kommer att förvaltas och vidareutvecklas av senare generationer och efterträdande civilisationer. Däremot spelar parametern en roll för hur länge och hur långt vi har kunnat göra oss hörda. En tusen år gammal civilisation har alltjämt bara nått en procent av hela galaxens potential, men viktigare än så är att civilisationen i fråga bara har kunnat göra sig hörd under en försvinnande kort tidsrymd.

Problemet med samtidighet är således det svåraste, det vill säga hur många civilisationer som existerar under samma tidsrymd (plus tidsrelaterat avstånd). Vi har antagit stjärnor som är minst tre miljarder år gamla, och vi känner att merparten av lämpliga stjärnor har bildats i en andra formering under de senaste fem miljarder åren. Evolution av intelligent liv kan antas kräva åtminstone två miljarder år, vilket ger oss ett spann om tre miljarder år i vilket existerande civilisationer kan ha utvecklats.

En civilisation som uppstod för en miljard år sedan har antingen gått under eller fortsatt utvecklas och sannolikt expanderat i sitt lokala närområde, vilket i praktiken innebär en kosmisk celldelning i fler civilisationer. Detta eftersom interstellära avstånd och markant olika fysiska förutsättningar ger evolutionära avtryck.

En sådan civilisation kan förmodas stå på en teknisk nivå som för oss är obegriplig, och även om man nyttjar radio skulle signalerna vara krypterade och därmed omöjliga att skilja från brus. Givet att de befinner sig på långt avstånd skulle signalerna kanske inte ens kunna snappas upp av våra primitiva system, om vi oförhappandes råkar lyssna i rätt riktning. Inget säger heller att de vill bli hörda.

Här har en del dock kastat fram tanken att civilisationer kontinuerligt skulle skicka ut starkare signaler i syfte att göra sig hörda för andra, ungefär som vi själva har gjort vid ett antal tillfällen. Den en miljard år gamla civilisationen kanske faktiskt gjorde det i några miljoner år, för nio hundra miljoner år sedan. Därefter tröttnade de då de inte fick svar. I vart fall fanns inte vi för att lyssna. Resonemanget är lika giltigt om vi istället antar en civilisation som «bara» har existerat i en miljon år. Eller i hundra tusen år. Eller i tio tusen år. Därför har vi inte hört något, och därför hör vi inte heller något.

För ändamålets skull måste vi här skatta medelåldern för en civilisations tillkomst, vilket per definition inte kan bli annat än en grov tjejgissning utan stöd i några som helst data eller teorier. Låt oss med jorden som typiskt system sätta denna till ultrakorta en miljon år, det vill säga att samtliga nu existerande civilisationer har uppstått inom en miljon år efter några miljarder års evolution.

Vi antar vidare att en civilisation inte förgör sig själv eller på annat sätt går under, utan att den har förmåga att vidmakthålla sin existens. Vi antar också att civilisationerna föds relativt väl spridda under denna miljon år, varvid mänskligheten är en alldeles nykläckt civilisation i sammanhanget.

Om vi beräknar produkten av ovan nämnda parametrar erhåller vi N = R* · fp · fl · fa · fi · fc = 2·10¹¹ · 0.055 · 0.9 · 0.01 · 0.01 · 0.01 = 9 900 stycken högteknologiska civilisationer som existerar momentant i Vintergatan sedan högst en miljon år tillbaka.

Om vi för enkelhetens skull antar att den elliptiska galaxen Vintergatan är en cylinder med radie r = 50 000 ly och höjd h = 16 000 ly, har vi en volym V = πhr² = 126 biljoner kubikljusår, vilket ger en högteknologisk civilisation per 12.7 miljarder kubikljusår, eller i medel en per 2 900 ljusårs avstånd. Man kan dock inte räkna med en perfekt homogen spridning, varför ett fåtal befinner sig betydligt närmare varandra, kanske så nära som 1000 ljusår.

Det skulle ändå innebära fruktlöst långsam kommunikation, och i termer av fysisk förflyttning mellan systemen en resa om tiotusentals år även med den mest raffinerade transportteknologi som kan tänkas. Därför har vi inte haft besök, och därför behöver man inte vara särskilt orolig för en plötslig invasion av utomjordingar.

Även med dessa skakiga parametrar som grund kan man förutsätta att Vintergatan kryllar av primitivt liv, kanske på flera miljarder planeter. Man kan förutsätta att avancerat liv har uppstått och finns på en mindre bråkdel av dessa, och att intelligent liv finns på ytterligare en bråkdel. Man kan faktiskt förutsätta att vi inte är ensamma, utan att det finns fler civilisationer på samma eller högre tekniska nivå som oss själva. Även just nu.

Men man kan också förutsätta att vi inte kan höra varandra, för att vi inte är samtidiga, för att våra eventuella ansträngningar att under en kort tid göra oss hörda inte har förutsättningar att snappas upp av någon som lyssnar i rätt ögonblick i rätt riktning på rätt «kanal». Avstånden i tid och rum är så enorma att vi inte förmår kommunicera, än mindre mötas.

Då har vi ändå på ett brutalt vis komprimerat samtidigheten till en miljon år, något som egentligen inte låter sig göras. En mer korrekt skattning är att dessa tio tusen civilisationer existerar inom en rymd av minst en miljard år, och att de har en livslängd om högst en miljon år. Det ger i medel högst tio samtidiga civilisationer i varje enskild tid, utspridda med i medel 29 000 ljusår från varandra, ett helt hopplöst avstånd från vår lilla blå prick i världsalltet.

Kategorier
Politik Vetenskap

Klimatrealism

2020 är det år då parisavtalet ska börja implementeras. Det innebär att världens alla länder har åtagit sig att begränsa sina utsläpp av växthusgaser med 40–70 % år 2050, med mål om en tänkt nollnivå år 2100. Det är inte specificerat hur målen ska uppnås, och varje nation bestämmer själv hur avtalet ska implementeras.

I reella termer innebär målsättningen att utsläppen 2020–2090 måste reduceras spegelvänt i förhållande till motsvarande utsläpp 1950–2020. Någonstans vid 2090 måste man dessutom börja suga ut koldioxid ur atmosfären för att nå upp till målet om negativa utsläpp.

Är det en realistisk målsättning? Att det går att reducera utsläpp vet vi av erfarenhet. Exempelvis sjönk utsläppen i östblocket med 40 % efter Sovjetunionens kollaps, medan recessionen 2008–2009 minskade utsläppen i Spanien med 15 %. Det finns alltså en korrelation mellan koldioxidutsläpp och bruttonationalprodukt, och om vi – alla i världen – är beredda att ge upp välfärdssamhälle och tillväxtbaserad marknadsekonomi torde målet kunna infrias.

I verkligheten ser vi dock inga sådana tendenser, och stora länder som Kina, USA, Ryssland, Indien, Kanada och Brasilien har inga ambitioner att ge upp sina planer på en materiellt rikare tillvaro. Att lilla Europa och speciellt Sverige vill vara bäst i klassen har marginell påverkan i det stora hela, och målsättningen kommer helt enkelt inte att infrias.

Elementär politik borgar för att utsläppen kommer att fortsätta. I rika Sverige anser man sig ha råd med navelskådning och utopiskt filosoferande, medan länder med lägre grad av materiellt välstånd har andra prioriteringar. En ekofascistisk regim Löfvén–Lövin skulle aldrig kunna tillträda under sådana omständigheter, och om den ändå gjorde det skulle den störtas omgående av en uppretad befolkning som inte vill förlora sina arbeten och sin framtid.

Korrelationen mellan koldioxid och bruttonationalprodukt är i själva verket en proxy för sambandet mellan energi och tillväxt. Givet koldioxidneutral teknik kan koldioxiden förvisso pressas ned ordentligt, men att det skulle ske i den takt som anges av det så kallade tvågradersmålet är inte konsonant med vad vi observerar. Till och med superduktiga lilla Sverige ökade sina utsläpp 2019.

Givet att man ändå klarar parisavtalets målsättning – RCP2.6 –, är sannolikheten för att temperaturökningen stannar vid två grader femtio procent. Sannolikheten är försvinnande liten att den ska stanna vid 1.5 grader, det mål som regimen Löfvén–Lövin vill arbeta för.

Medelscenarierna RCP4.5 och speciellt RCP6.0 är betydligt mer realistiska, och de ger en rimlig tid för naturlig teknikomställning, även i tillväxtländer. Koldioxidhalten kan då småningom plana ut vid 700 ppm, medan den totala temperaturökningen kan hållas inom 4–5 K. Det gör Sverige till motsvarande Tyskland i klimattermer, och det smälter småningom grönlandsisen under några tusen år – vi kan ta farväl till kvartär istid, och allt är egentligen gott.

Detta är den framtid vi har att vänta, och för detta borde vi ta höjd. Man kan visserligen förstå ambitionen att sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna, men Löfvén–Lövins utopism är mer skadlig än nyttig för vårt vidkommande. Världens öde ligger faktiskt inte i Sveriges eller ens Europas händer.

Vi kan vara bäst ändå. Bäst på att ta fram teknik och bäst på att pröva olika slags lokala klimatexperiment, utan att för den skull dra ned rullgardinen för hela landet. Det man efterlyser är således en klimatrealistisk falang i politiken, ett rationellt block som ser till landets bästa givet realistiska scenarier, inte fårskallar som jagar ouppnåbara utopier. Har vi några kandidater…?

Kategorier
Politik Vetenskap

Myter, fakta och åsikter om klimatet

People are dying, och mänskligheten står inför en apokalyps om vi inte agerar nu – vi har tio år på oss att rädda världen, i annat fall väntar Ragnarök, och vi kommer antingen att brinna upp eller dränkas i en flodvåg av bibliska dimensioner – eller bådadera samtidigt.

Om du läser tidningar har du sett sådana rubriker, och det är en säker väg till kassaklirr för mediekonglomeraten. Men det är också en retorik som ger ungdom existentiell ångest och leder till irrationella beslut. I bakgrunden finns som alltid politiska underströmningar som antingen vill nyttja fruktan för att socialisera samhället eller som tvärtom ignorerar faktiska händelser och möjliga konsekvenser.

Klimatet har alla åsikter om, huruvida det förändras eller inte, på vilket sätt och i vilken takt, samt vilka konsekvenser det får eller inte får. Du, jag och journalister, politiker och andra tyckare. Vi sitter alla i samma båt, och vi har olika förutsättningar att orientera oss i vad som är faktiskt sant, vad som är mytbildning och vad som är ren opinionsyttring.

Det kunde således vara i sin ordning att försöka strukturera vad som är vad, för en mer fruktsam diskussion. En möjlig ansats ges i det följande, och vi börjar med det faktiska, för att därefter ta oss an myter (falsifierbara ståndpunkter) och åsikter.

Fakta

  1. En klimatförändring föreligger, med global uppvärmning sedan slutet av 1800-talet. Saken är mät- och observerbar, och inte ifrågasatt av någon kvalificerad att uttala sig om saken. Det råder ett enhälligt vetenskapligt konsensus om existensen av uppvärmningen.
  2. Lika starkt konsensus finns i att uppvärmningen huvudsakligen är antropogen, det vill säga orsakad av mänskliga aktiviteter, främst industriella utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser. Att förneka detta är att erkänna sig vara kognitivt utmanad.
  3. Fortsatt uppvärmning kommer att ge konsekvenser för flora och fauna, havsvattennivåer, nederbördsmönster och andra företeelser av vikt för människans omgivning. Även kring detta råder starkt konsensus.
  4. Det föreligger inga andra betydande vetenskapliga konsensus om klimatförändringarna än de tre ovan nämnda. Speciellt finns inget vetenskapligt konsensus om behovet av att vidta drastiska åtgärder för att begränsa utsläppen eller förhindra en civilisationskollaps.
  5. Antropogen uppvärmning om en grad har inte gjort klimatet varmt i sig. I geologiskt hänseende befinner vi oss i en mycket kall period, sedan 33.9 miljoner år tillbaka i kenozisk istid (is på Antarktis), och sedan 2.58 miljoner år tillbaka i kvartär istid (is på Arktis och Grönland) med regelbundna nedisningar på norra halvklotet med hundra tusen års intervall.
  6. Människans nuvarande plats i detta system är i en interglacial mellan nedisningar, en tillfällig värmeperiod som har varat i 12 000 år. Utan antropogen uppvärmning hade en ny nedisning redan påbörjats, med slutligt resultat i ett nytt tjockt istäcke ned till norra Tyskland om 23 000 år. Hittillsvarande uppvärmning har fördröjt förloppet till 50 000 år eller mer.
  7. Mänsklig civilisation uppstod under denna tillfälliga värmeperiod, som vi kallar holocen. Det stabila klimat som kännetecknar perioden är inte karakteristiskt för jordens vidkommande, och det kommer att förändras med eller utan mänsklig inverkan. Stryper vi alla utsläpp kommer en ny nedisning med matematisk precision. Fortsätter utsläppen övergår klimatet småningom från istid till drivhus, det för jorden mer normala. Mänsklig civilisation har gett oss förutsättningar att hantera atmosfären och klimatet efter eget godtycke.
  8. Uppvärmning ger inte ett torrare klimat. Kyla ger torrare klimat, och aldrig är ökenutbredningen så intensiv som under perioder av nedisningar. Värme ger fuktigare klimat, för att nederbörden ökar. Områden är torra av andra skäl än solens uppvärmning, som stora landmassor utan bergsskedjor, eller genom variationer i jordens axellutning – exempelvis Sahara är omväxlande grönt och öken med 20 000 års intervall, och antropogen uppvärmning kan bidra till att snabba på förloppet att åter gröna regionen.
  9. Uppvärmning sker latitudinellt längs breddgraderna, utan att påverka ekvatorn nämnvärt. När jordens medeltemperatur stiger betyder det inte att ekvatorområdena blir obeboliga, utan att tropiskt klimat breddas, att både flora och fauna växer i omfång, att biomassan ökar, och därmed att växtligheten slutligen bromsar förloppet med skenande koldioxid.

Myter

  1. Mänskligheten kommer att gå under av klimatförändringar. Nej, det finns ingen mekanism som kan få mänskligheten som helhet eller ens i någon större del att gå under av att jorden värms upp. Jorden har den mängd kol den har, och den har alltid omsatts i liv och atmosfär i en cykel, eller lagrats i jord då det inte har kunnat brytas ned eller sugits upp av vittrande begskedjor. Givet att vi bränner av allt fossilt material blir jorden ett hett drivhus som under kambrium (globalt tropiskt), men en atmosfär av Venus karaktär är fysikaliskt omöjlig att forma.
  2. Civilisationen kommer att kollapsa av vidare klimatförändringar. Nej, civilisationen påverkas inte alls av uppvärmningen annat än att den organiskt följer de förutsättningar land och hav ger. Enskilda områden kan drabbas av högre vattenstånd, mer torka och förändrad flora och fauna, men civilisationen som helhet består intakt.
  3. Sverige kommer att gå under. Nej, klimatförändringarna har i princip inga negativa effekter för Sverige, oavsett omfång. Landhöjningen kompenserar för ökade havsnivåer, och mer värme i kombination med mer nederbörd gör Norden mycket bördigare. Vi får visserligen fler insekter och parasiter, flora och fauna förändras och glaciärerna försvinner, men vi går inte under för att Falun inte längre är en skidort.
  4. Vi kommer att dränkas. Nej, det kommer att ta tusentals år för Grönlands is att smälta till vatten och ta oss ur kvartär istid. Havsvattnet kommer inte att stiga nämnvärt snabbare än i dag (3 mm per år), och människan kommer att hantera förloppet organiskt. För att ta oss ur kenozoisk istid och även påbörja smältning av Antarktis krävs en koldioxidnivå om 750 ppm (410 ppm i dag). Det skulle ge betydligt mer vatten (46 meter), men fortfarande under tusentals års tid, och alltjämt i konkurrens med landhöjning på norra halvklotet. Effekterna blir främst lokala och i övrigt naturligt hanterbara över generationer.
  5. Vi har tio år på oss att undvika en katastrof. Nej, man har från den politiska kroppen Förenta nationerna hävdat samma sak sedan åtminstone 1972, men det finns alltså ingen vetenskap som förutspår eller ger stöd för en «katastrof» av något som helst slag. De som hävdar detta drivs av en agenda, som man för genom att försöka injaga fruktan i befolkningar.

Åsikter

  1. Vi har en «klimatkris» eller ett «klimatnödläge». En åsikt på vänsterkanten för att söka mandat för omfattande socialisering och statliga ingrepp i ekonomi och näringsliv, men den har inget stöd i någonting, allra minst vetenskap. Mänskligheten har att bearbeta sina utsläpp och ställa om för en mer gasneutral produktion, men den processen behöver inte ske omedelbart med risk för att störta ett välfungerande samhälle över ända, utan kan ske organiskt med stöd i nyutveckling av teknik och naturlig utfasning av äldre maskinpark.
  2. Sverige måste gå före. En vettlös åsikt på vänsterkanten, men den har ingenting med verkligheten att göra. Svenskt näringsliv bör av strikt ekonomiska skäl bli en ledande kraft i grön teknik, dels för att effektivisera vår egen produktion och dels för att exportera tekniken. Men i termer av att reducera de globala utsläppen av växthusgaser finns betydligt bättre investeringar att göra i kolkraftens Polen och Kina än att sabotera för svenskt näringsliv och slå sönder svensk landsbygd.
  3. Vi kan fortfarande nå 1.5-gradersmålet. Nej, det kan vi inte. Utsläppen fortsätter att öka, och det finns ingen realistisk möjlighet att hindra den utvecklingen på kort tid. Klimatrealism är att utsläppen kommer att börja begränsas först om några decennier, och att vi i praktiken har att räkna med minst 4–5 graders uppvärmning under kommande sekler. En realistisk politik anpassar sig efter dessa förutsättningar.
Kategorier
Politik Vetenskap

21000 år av issmältning

Grönlandsisen tappar för närvarande 200 km³ is per år. Det motsvarar ett isblock som är tio kilometer långt, tio kilometer brett och två kilometer högt. Fatta, vi kommer alla att dö! Vi kommer att drunkna i en episk flodvåg av bibliska mått!

Men när då? Den totala volymen is på Grönland motsvarar 2 850 000 km³, vilket med nuvarande förändring innebär att all is är borta om 14 250 år, alltså år 16270. Det är en ganska lång tid. Gissningsvis kommer vi att hinna anpassa oss.

Men givet fortsatt uppvärmning kommer förloppet naturligtvis att accelerera, och den naiva linjära beräkningen håller inte längre måttet. Det som händer är att allt mer is frigörs, och vid en viss punkt ger en smältvattenpuls som på kort tid avger stora mängder vatten. När inträffar det?

Ett tankeexperiment kan här vara uppbyggligt. Ponera att vi placerar grönlandsisen i soligaste Sahara, och därtill täcker isen med en svart duk för att fånga in allt tillgängligt solljus. Tiden för att smälta all is kan då elementärt beräknas till cirka sextio år. Vi pratar då om temperaturer över femtio grader, men eftersom ingen skugga finns är realtemperaturen på duken åttio grader. Vi formligen kokar isen.

Temperaturen på Grönland är istället mellan minus sjuttio grader och noll, och med fortsatt uppvärmning stiger den under några sekler med några få grader. Det tar då alltjämt flera tusen år att smälta all is, även med ett accelererat förlopp, och smältvattenpulsen inträffar i slutskedet av processen.

Om all is på Grönland smälter, och om allt omsätts i havsvatten, motsvarar det en höjning av havsnivån på sju meter. Om vi antar att förloppet går på snabba två tusen år, motsvarar det 3.5 mm höjning av havsnivån per år, vilket är vad vi upplever momentant i nutiden genom termisk expansion. Processen är inte märkbar, åtminstone inte förrän pulsen kommer.

Havsnivå sedan glacialt maximum (CC BY-SA 3.0 Robert A. Rohde)

Sedan senaste glaciala maximum för 21 000 år sedan har havsnivån stigit 125 meter. Det motsvarar 6 mm per år i medel, eller ungefär dubbelt så snabbt som i nutid. Förloppet har dock inte varit linjärt, utan tog fart med en puls för 15 000 år sedan, för att därefter avstanna för 8 000 år sedan.

Sedan dess har nivån varit stabil, i den period vi kallar holocen, under vilken människan gick från bärplockande idiot till civiliserad varelse. Vi kunde uppfinna jordbruk och bygga civilisation just på grund av att klimatet var bedrägligt stabilt under lång tid.

Fortsatt uppvärmning ger ytterligare ett litet uppåthack i kurvan, knappt märkbart i det stora hela. Det motsvarar fem procent av tidigare avsmältning, i ett förlopp som varar i flera tusen år. Utan denna uppvärmning skulle tidigare förlopp ha reverserats, mot en ny nedisning med motsvarande sänkning av havsnivån. Nu har vi fördröjt den processen, och kan kanske terminera den helt och hållet. Till priset av måttligt stigande vatten.

Klimat-Greta kan andas ut, och domedagsscenarierna i pressen om flera meter havsnivåhöjning på något sekel har ingenting med verkligheten att göra. Det kan inte inträffa av strikt fysikaliska skäl, utan tar betydligt längre tid i anspråk.

Därmed inte sagt att vi inte bör ta kontroll över våra utsläpp och bemästra atmosfärens sammansättning med geoingenjörskonst, för det bör och måste vi på sikt. Men att det skulle vara särskilt bråttom och måste ske «nu» eller att vi har «tio år» på oss att undvika «katastrof», det är en enda stor samhällslögn som inte har ett dugg med verklighetens fysik att göra.

Kategorier
Politik Vetenskap

Is och tid

Vår sista tid är nu, för i framtiden har isarna smält. Framtiden är en grav fylld av vatten, i alla fall om vi inte kan hindra temperaturen från att stiga mer än 1.5 K. Det menar någon Häyrynen på Aftonbladets ledarsida, ett nytt klimatalarmistiskt stjärnskott som har svårt med både tidsbegrepp och konsekvensanalyser. OK doomer.

För att den apokalypsen ska infrias krävs att isen på såväl Grönland som Antarktis smälter. Om all is på Grönland smälter, och om smältningen omsätts i havsnivåstigning, motsvarar det sju meter vattenhöjning. I verkligheten har Grönland tappat 0.1 % av sin ismassa under tio års tid, en så liten avvikelse att den ryms inom felmarginalen.

Det motsvarar en procent per århundrade, eller sju centimeter omsatt i havsnivåstigning. Klimat-Greta kan andas ut, ty lagom till hen (och Häyrynen) ska dö år 2100 har vattnet stigit trettio centimeter, varav sju centimeter härrör från Grönland (resten är termisk expansion). Samtidigt har landhöjningen mer än kompenserat för havets stigning, en effekt av att marken dekomprimeras efter att ha pressats samman av kilometertjock is under senaste nedisningen.

Tids nog innebär ett allt varmare klimat förstås att Grönlands is smälter, därtill i accelererat förlopp. Om det är sju centimeter detta århundrade, är det tio centimeter fram till 2200, femton centimeter fram till 2300, tjugofem centimeter fram till 2400 och kanske fyrtio centimeter fram till 2500, givet business as usual. Under 500 års tid kan vi se fram emot ett bidrag motsvarande en ynka meter från grönlandsisen, givet att all is omsätts i havsvatten, men fortfarande i konkurrens med landhöjningen. Samtidigt avtar effekten av termisk expansion.

Men varmare klimat är också fuktigare klimat, vilket innebär mer nederbörd och därför ackumulation av sötvatten i grundvatten och vattendrag snarare än enbart i världshaven. För Sveriges vidkommande innebär ett varmare klimat således avsevärt bättre förutsättningar för odling, dels genom längre odlingssäsong, dels genom våtare klimat. Isen hamnar till slut till stor del i sötvattentäkter och i flora och fauna. Sverige blir en gyllene kornbod, och just vår framtid är inte på något sätt hotad av varmare klimat.

Däremot är det förstås sant att låglänta områden på andra breddgrader kommer att drabbas av stigande havsnivåer, eftersom någon landhöjning inte sker där. Men det är det där med tidsperspektivet. Femhundra år är en lång tid, och det är rimligt att en stad anpassar sig organiskt efter de förutsättningar naturen medger, i ett förlopp som är så långsamt att det inte märks mellan generationerna. Ska gator, hus och rörledningar verkligen stå så länge?

Om även Antarktis skulle smälta innebär det hela femtioåtta meter stigning, återigen givet fullständig omsättning i havsvatten. Ett problem med den hypotesen är att Antarktis faktiskt inte smälter, utan istället att isen expanderar och därmed motverkar havsnivåhöjningen. Även om varmare klimat småningom börjar få effekt även på Antarktis, skulle det ta tiotusentals år att omsätta all is i flytande form, och människan skulle återigen organiskt hantera situationen utan att ens märka den i vardagen.

Vad är förutsättningarna för att Antarktis ska börja smälta? I termer av koldioxid ungefär 760 ppm, att jämföra med nuvarande 410 ppm. Det är den «tippunkt» vid vilken glacieringen tilltog för 34 miljoner år sedan, och sedan dess har vi befunnit oss i en istid med frusna poler och pulserande nedisningar med en momentan frekvens om 100 000 år.

Orsakerna till att jorden kyldes av under eocen är två. Dels orogenes, främst i form av bildandet av Himalaya när indiska plattan sköt in i den eurasiska för 45 miljoner år sedan. Vittring av silikater konsumerar koldioxid från atmosfären, och givet skalan på förloppet blev resultatet dränering av koldioxid och som ett resultat kontinuerligt kallare klimat. Processen fortgår alltjämt.

En annan faktor utgjordes av mossbräknar, ett slags ormbunke, som i invasiv skala blommade och aldrig förmultnade, utan sjönk till Arktis havsbottnen och sedimenterades utan att återföra kolet till kretsloppet. Processen pågick under 800 000 år, och är en påminnelse om att flora och fauna både påverkar och påverkas av klimatet.

Drivhusjorden under eocen, innan den kraftiga nedkylningen, präglades av ett mer jämnfördelat klimat med färre säsongsvariationer. Tropikerna skiljde sig inte särskilt mycket från dagens förhållanden i temperaturhänseende, medan palmer växte ända upp till motsvarande dagens poler. Klimatmodeller kan, eh, överraskande nog, inte reproducera denna jämlika ordning när de appliceras på eocens förhållanden.

Vad innebär det? Jo, att om vi brassar på med allt mer förbränning av fossila bränslen, kommer vi om tusentals år att ha flera meter högre vattenstånd, men också en mer jämnvarm jord med färre säsongsvariationer bortanför ekvatorn. Det är en bördigare och våtare jord som kan föda fler människor och som i stort är behagligare än dagens. Det är inte mycket till apokalyps.

Nu kommer vi förstås inte att återskapa eocens förhållanden, eftersom det skulle kräva att vi pumpar ut tjugo gånger så mycket koldioxid som hittills, men om vi kan ta oss ett par steg närmare en isfri tillvaro skulle det – på riktigt lång sikt – vara det mest fördelaktiga för mänsklighetens fortbevarande. Allt handlar om vilket tidsperspektiv man vill anlägga.

Utöver att människan kommer att anpassa sig organiskt i sin stadsplanering och sitt leverne tillkommer även att mycket vatten hinner rinna under broarna på femhundra år. Vad var den tekniska nivån på Gustav Vasas tid, och hur kommer den att te sig om ytterligare femhundra år?

Under alla omständigheter måste ingenting ske «nu», och det är ingen som helst brådska med att lösa de «problem» man tror att klimatförändringarna medför. Det kan lösas helt organiskt utan politikers klåfingriga medverkan och vilja att socialisera hela världen under alarmism och FUD.