En obehaglig historisk sanning är att vi delvis är arvtagare till ett folk som spred sjukdom och våld vida omkring i Europa och Asien, att vi är en produkt av våldtagna kvinnor av forna folkslag som i mångt och mycket utraderades på den manliga sidan, och att vi är ättlingar till en stäppkultur som har präglat våra språk och vår kultur från Indien och Xinjiang i Kina till Iberiska halvön och Brittiska öarna.
Det beryktade viruset från Wuhan är nämligen ingenting mot den pest som stäppkulturen Jamna kring Svarta havet spred med början för 5 000 år sedan. Pesten fick man genom samvaro med djur, eftersom man bedrev boskapsskötsel snarare än att jordbruka.
För den snabba spridningen svarade kombinationen av hjul och vagn, ett tekniskt paradigmskifte som lät Jamna erövra Eurasien under ett par tusen års tid av expansion, inte helt olikt hur indianer utraderades i Amerika av europeiska kolonisatörer med överlägsen teknik och en dold arsenal av biologiska vapen i form av smittsamma sjukdomar.
Det är ur Jamna de keltiska, italiska och hellenska högkulturerna föds, likaså de senare persiska, indiska och germanska. Rom och Grekland är indoeuropeiska arvtagare, nästan samtliga våra europeiska språk är besläktade från en och samma urkälla, och vi har alla en genetisk samhörighet som stammar ur den urindoeuropeiska kulturen.
Vi är söner och döttrar av ett ölpimplande barbariskt släkte, smutsiga halvnomader som levde intimt med djur och tog för sig varhelst de kunde, härdade och modiga män och kvinnor som var ett med hästen och var nyfikna på vad som fanns bortom horisonten, råa och våldsamma kämpar som hade ett knepigt och invecklat språk och en underlig kultur med polyteistiska figurer som åskgudar och mjölk som föda, en stridsyxekultur som erövrade större delen av världen. Det är ett arv att vara stolt över.
Härförleden propagerade jag för varannandagsfasta som ätmönster, alternativt en återkommande längre periods fasta, som ett sätt att inducera en rad hälsoeffekter, bland annat cellreparation, förnyade stamceller samt renoverat immunförsvar. För att inte tala om viktkontroll, för många kanske den främsta fördelen.
Fasta är så att säga ingen nymodighet, utan har tusentals år på nacken i religiös och annan praktik. Hälsoeffekterna är omvittnade, och flera tänkare har betraktat fasta som en inre läkare. Men det är egentligen bara i vår tid man har kunnat fastslå mer exakt hur det fungerar – exempelvis autofagi är rön som gav nobelpris 2016.
Det är samtidigt komplicerad materia, och vi som tappert försökte lära oss citronsyracykeln utantill i gymnasiet bävar inför att redogöra för anaboliska och kataboliska stadier i mättat och fastande tillstånd. Lyckligtvis finns talanger som förmår gestalta processen överskådligt och ändå detaljrikt, på ett sätt som jag själv aldrig skulle kunna mäkta med:
Water fasting: the complete guide.
Fasted state.
Det är för övrigt inte bara en fråga om personlig livsstil, utan har samhälleliga dimensioner. Autofagi och andra effekter av fasta inträder först när kroppens reserver av glykogen är förbrukade, och givet den sockerrika kost vi numera håller oss med, inträffar dessa processer inte i den omfattning som krävs för fullgod hälsa. Härav har vi moderna välfärdssjukdomar.
Man kunde tro att fasta, ketogen diet och till och med LCHF-kost därför skulle vara i myndigheternas intresse att lära ut och propagera för, men å andra sidan har dessa organisationer helt andra roller än att enbart värna om konsumenter och vårdtagare.
Vården är till exempel en välfärdsinrättning som kräver allt fler klienter, på samma sätt som tandläkare gärna ser att barn äter godis. Det finns en inbyggd paradox i att en vårdgivare skulle vilja göra patienter så friska att de står utan arbete.
På samma sätt är Livsmedelsverket även intresserat av att hålla livsmedelsbranschen under armarna, varför man ställer sig ganska kallsinnig till Cancerfondens och andras krav om sänkt sockerhalt i färdiglagad mat och i läskedrycker. Sockret är för viktigt för industrin.
Man skulle annars i ett slag kunna förbättra folkhälsan radikalt genom att straffa ut alla former av raffinerat socker och även sötningsmedel, med skatter och andra pålagor. I denna fråga får man gärna gå helt Nordkorea, och det är en inskränkning som är fullt tolerabel i ett större samhällsperspektiv.
Is a calorie a calorie? Processed foods, experiment gone wrong.
Bland uigurerna i Xinjiang i västra Kina finns personer som inte alls ser ut som typiska türkfolk, utan mer liknar européer med blont eller rött hår och blå ögon. Det är för att de är européer med blont eller rött hår och blå ögon, nämligen tillhörande det forna indoeuropeiska folkslaget tokharer, som sedermera assimilerades av uigurer.
Indoeuropéerna stammar från jamnakulturen vid Svarta havet, och har genom våldsam expansion under bronsåldern lagt under sig i stort sett hela Eurasien fram till Kina, plus senare kolonisation av Amerika och Australien. Det kunde ske genom att man var först med att tämja hästen och nyttja hjulet, och genom en höggradigt hierarkisk stratifiering av samhället.
Det rör sig alltså inte om germaner och kelter som har förirrat sig österut, utan om förfäder till både germaner och kelter som har expanderat i alla riktningar från ett förmodat urhem vid Svarta havet vid -4500. För det senare finns stöd i arkeologi, komparativ lingvistik och inte minst genetik, som med god precision förlägger sagda urhem någonstans i nuvarande Ukraïna.
Uigurisk flicka. (PD)
En äldre hypotes gör gällande att urhemmet stod i Anatolien, vilket skulle kunna tyckas ha stöd i att det äldsta (-1600/-1300) kända indoeuropeiska språket är hettitiska, som talades av hettiterna i nuvarande Türkiet – det fanns inga türkar där vid den tiden, utan anatolerna var indoeuropéer, de första att emigrera från urhemmet vid -4000. Tokharerna hör till den näst äldsta migrationskullen, från -3700, medan Västeuropa och Iran/Indien erövrades i nyare tid, från -3100 fram till -1000 (germaner).
Indoeuropeisk migration (CC BY-SA 3.0 Alphaton)
Tokhariska språk hör till de så kallade kentumspråken i den indoeuropeiska språkfamiljen, till skillnad från satemspråken. Centum, med uttal /k/, är här förstås talet ett hundra på latin, medan motsvarande på avestiska är satem med uttal /s/. Att vi säger hundra med /h/ och latinets arvtagare spanska med flera nyttjar /s/ för motsvarande räkneord beror på senare ljudförändringar, och uppdelningen rör således ett mer ursprungligt förhållande.
Alla kentumspråk, med undantag för de tokhariska, är förlagda till Västeuropa och Anatolien (hettitiska) och satemspråken till Östeuropa, Iran och Indien. Att tokhariska språk (det finns flera) inte är satemspråk beror således på att det är en mer ursprunglig gren, och att satemspråken därmed är en konsekvens av en intern utveckling i det indoeuropeiska kärnområdet med senare förgreningar.
Genom tokharerna har hästen och hjulet introducerats i Kina (vid -1200), och faktum är att det kinesiska ordet för kärra (車, chē, fornkinesiska *kla) kan stamma från kukäl (tokhariska A) eller kokale (tokhariska B), ytterst från urindoeuropeiskans *kʷékʷlos. Än mer fascinerande blir etymologin i betraktande av det äldre ordet 軲轆 (gūlu).
Från urindoeuropeiskans *médʰu för mjöd (det vill säga alkoholhaltig brygd av honung) har vi mīt på tokhariska B, och därifrån en vidare härledning till motsvarande kinesiska ord 蜜 (mì, fornkinesiska mit) för honung, och vidare förgrening till Korea (밀, mil) och Japan (mitsu). Även türkarna har tagit till sig mjödet genom *mïr, uppenbarligen en populär dryck.
Vi känner de tokhariska språken, uppdelade i varianter A (turfanska), B (kucheiska) och C (kroranska eller loulanska), genom skrifter från -800 fram till 1200-talet, då både språken och folket upphörde att existera. A är här det mer ursprungliga språket, och det nyttjades som liturgiskt språk, medan variant B var det gängse talspråket. Status för variant C är mer osäker.
Alfabetet var inte latinskt, utan av brahmisk typ. Från induskulturen tog man även buddismen, som utgjorde tokharernas religion, i vart fall av deras texter att döma. Några ord på tokhariska B: laks (fisk, samma som vårt lax), mācer (moder), pācer (fader), ñem (namn), tuwe (du), wes (vi), trey (tre) och śana (fru, jämför polska żona och ryska жена). Därmed inte sagt att vi skulle kunna språka med dem, för de flesta ord är betydligt mer avlägsna.
Belägg för tokharisk expansion in i Xinjiang finns från -2000 genom mumier bevarade i det torra ökenklimatet. DNA-analys visar kaukasiskt arv med ljus hårtyp, med patrilinjärt arv helt och hållet av västeurasisk typ och matrilinjärt av mer blandad sort – samma fenomen som visar sig i Västeuropa, där hela manliga släkten utraderades medan de kvinnliga assimilerades av indoeuropéerna.
Vid begravningsplatsen Xiaohe (小河墓地) i Lop Nur i Xinjiang har man funnit ett trettiotal sådana mumier och runt tre hundra gravar, varav många plundrade. Platsen dateras till bronsåldern, med äldsta fynd från -2000. 92 % eller 11 av 12 manliga fynd visade spår av haplogrupp R1a1, som är typisk för Västeuropa och har sitt ursprung i jamnakulturen.
Skönheten från Loulan. (CC BY-SA 4.0 漫漫长冬)
Vid en annan begravningsplats i Lop Nur (Taiyang, 太阳墓地) har man funnit en välbevarad mumie av en vit europeisk kvinna med rött hår. DNA-analys visar på keltiskt och skandinaviskt ursprung, men även sibiriskt – vilket är ekvivalent med att hon var tokhar. Hon dog -1900 i fyrtioårsåldern, var runt 155 cm lång och går under benämningen skönheten från Loulan (楼兰美女, Lóulán měinǚ). Loulan är det kinesiska namnet för Krorän, som tokharerna själva kallade sitt oasrike.
Tokharerna hade inte mycket att sätta emot när man slutligen hamnade mitt i stridigheterna mellan den kinesiska Tangdynastin och å ena sidan türkiska nomader och å den andra det tibetanska imperiet. Både Tang och Tibet erövrade i omgångar de tokhariska oasstäderna, och från 800-talet tog det uiguriska khanatet över för gott. Tokharerna inlemmades i khanatet, och försvann därmed successivt som självständig folkgrupp.
Yun Duo (云朵) sjunger Wo de Loulan (我的楼兰, Mitt Loulan)
Ett fenomen i samtiden är protester mot «kroppshetsen», kanske framförallt hos tjejer. Rättare sagt rör det sig nog om vikthets, att vi helt enkelt föredrar smärta kroppar framför feta, och ingen politiskt korrekt kampanj i världen lär kunna ändra på det. Det gäller även när en majoritet av befolkningen är på den överviktiga sidan, ty vi är programmerade sålunda.
Det senare aktualiserar frågan vad som är eget ansvar och vad som är föremål för politisk styrning. Det solklara libertarianska svaret är att ingen politiker ska lägga sig i vad jag äter, och att jag själv är ansvarig för vad jag stoppar i mig i form av socker och alkohol!
Men för en majoritet av exempelvis amerikaner eller britter – och snart svenskar – är det inget giltigt svar, eftersom man alltmer vantrivs i sin kroppshydda, och inte tycks ha förmåga, kunskap eller vilja att kontrollera dess form. Härav bastanta damer som protesterar.
Vidare har pandemin klargjort att ett överviktigt folk är skörare och sjukligare, inte minst i coronakatastrofens USA, och sådana som Boris Johnson – själv överviktig och inlagd på intensiven vid ett tillfälle – har svängt i frågan om statens roll för folkhälsan i stort. Sockerskatt tycks vara ett recept som allt mer tillämpas, en åtgärd jag själv gärna skriver under på – raffinerat socker är ett gift.
Å andra sidan vill nog ingen hamna under den rödgröna statens vegofascism eller någon annan tidenslig flogistondiet, som exempelvis den lågfettsdiet som är själva upphovet till fetmaepidemin. Vad gäller optimal kost finns helt enkelt inget tillfredsställande allmängiltigt vetenskapligt svar.
Däremot finns ätmönster som är inbrända i kulturen, även om hos oss sekulariserade svenskar nog sedan länge utfasade för individuella livsmönster av chips, godis och cola. Muslimer fastar en gång om året under ramadan, vilket har en del positiva effekter men inte ger någon viktnedgång, eftersom man kompenserar för förlusten under kvällen. Men man har i alla fall ett aktivt förhållande till mat, och samma fenomen kan skönjas i de flesta religioner.
Fasta är således ett beprövat verktyg som kan nyttjas för att kontrollera sin vikt, och det har därtill ett antal positiva hälsoeffekter i övrigt. I saknad av en religiös församling eller något annat som håller en i schack, får man således idka självdisciplin – och det är vanligtvis här det brister, eftersom de flesta ger upp såväl olika dieter som fastor efter ett kort tag.
Jag vill mena att det beror på att man känner osäkerhet inför processen, vad den kan ge och vad den kräver. När ghrelin, ett hormon som reglerar aptiten, löper amok efter tolv timmar utan föda känner många ett starkt sug och ger efter, för att de tror att suget ska fortsätta öka och bli oemotståndligt. Man kommer inte över det första hindret.
Fastans faser: blodsocker- och insulinnivåer sjunker kontinuerligt. Autofagi, ketonbildning och cellreparation inträder efter ett dygn, och regenerering av stamceller påbörjas efter en tids autofagi. Hungerkänslan följer dygnsrytmen, men blir enklare att hantera med tiden. Effektiv viktminskning påbörjas efter ett dygn.
I själva verket spikar det snabbt, men avtar därefter successivt. Hormonet följer dygnsrytmen, och återkommer med nya spikar var 24:e timma, men under kontinuerlig fasta blir de allt lägre – hungern avtar ju längre man fastar, och allt man behöver är egentligen viljestyrka att ignorera hungerreflexen under ett par timmar per dygn. Det är en överkomlig ansträngning, även för de bastanta damerna som har «prövat allt».
Fasta kommer i många former, och några populära varianter är tidsbegränsad fasta som 5:2 (dygn) eller 16:8 (timmar). Det är egentligen inte fasta, utan tidsbegränsad kalorirestriktion, och de kräver faktiskt större viljestyrka på grund av större svängningar i ämnesomsättningen – fasta och festa.
För viktnedgång är varannandagsfasta 36:12, det vill säga 36 timmars fasta följt av 12 timmars födointag, betydligt mer effektivt. Samtidigt är det först efter 24 timmars fasta som ett antal hälsoeffekter inträder, med allt större effekt fram till 72 timmar.
En sådan effekt är autofagi, grekiska för självätning, då kroppen rensar ut skadade celler. Autofagi inträder då förrådet av glykogen är slut, och processen drivs av fett som är inlagrat i cellerna. Vi förstår av detta att sådan nyttig cellreparation sällan sker om vi hela tiden fyller på med mer mat, och härav kan i princip alla moderna välfärdssjukdomar härledas: cancer, diabetes, alzheimers…
Fettförbränningen inleds redan efter 12 timmar, men får full effektivitet efter ett dygn – med varannandagsfasta bränner man således för fullt under tolv timmar, vilket snart visar sig i klädstorlek. Till yttermera visso äter man snart mindre än vanligt under ätfönstrets tolv timmar, och processen accelererar.
Autofagin ökar fram till 72 timmar, varefter den successivt avtar. Vid det laget ser man även att stamceller regenereras och att immunsystemet förnyar sig självt – det är en föryngrande process. Det är emellertid inte meningsfullt att fasta längre än 72 timmar, och inte heller att fasta sådana längre pass mer än en gång i månaden. Kan man göra det ett par gånger per år håller man välfärdssjukdomarna borta för gott.
Men effekterna uppträder alltså även med varannandagsfasta, och med ett sådant ätmönster kan man således både hålla sig frisk och hålla vikten i schack. Därtill kan man äta precis vad man vill under ätfönstret, även om det vore klokt att ta bort sockret och minska intaget av snabba kolhydrater – varför förstöra de positiva effekter fastan ger med giftig föda?
En mindre intuitiv effekt av fasta är att mängden tillväxthormon börjar öka efter 18 timmar, som ett sätt att skydda muskelmassa och förbereda för uppbyggnad när föda väl finns tillgänglig. Det innebär att man med fördel kan träna under fasta, särskilt i dess senare stadium, och att man behöver fylla på med ett välbalanserat mål mat efter fastans slut – fullvärdigt protein samt en fullgod dos av mikronutrienter under fett som huvudsaklig energikälla.
Till de bastanta damerna och andra som upplever sig fångade i en kropp de inte kan kontrollera är min enkla uppmaning således: sluta äta! Det är enklare än du tror, och kräver ingen omänsklig viljestyrka eller ansträngning. Den ansträngning som ändå fordras ska ställas i relation till vinsten med att kunna äta gott och obekymrat samt hålla sig frisk och undvika en förtidig död.
Vänsterns bildstormare river inte bara statyer av politiker, utan är också höggradigt involverade i att förändra universitetsmiljön i mer «inkluderande» riktning genom att anakronistiskt anklaga vetenskapsmän för «rasism». Idén, som naturligtvis även har fått fäste här, kommer som vanligt från USA.
Forskare som har uppnått framgång är inte sällan förevigade inte bara i statyer av olika slag, utan även i namn för byggnader vid olika lärosäten. Man har så att säga en tendens till att hylla personer för vetenskapligt värv till gagn för hela mänskligheten genom att blåsa upp dem med priser, utmärkelser och namn på byggnader och företeelser, på det att andra ska följa i deras fotspår i denna strävan. Rimligt!
Men i den andra vågskålen ligger således vad dessa stora tänkare har yppat i frågor som kan anses vara socialt känsliga, särskilt i nutida tolkning. James Watson, som blottlade DNA-strukturen 1953 och sedermera ledde det mänskliga genomprojektet, fick således se sig degraderad på sin arbetsplats vid Cold spring harbor laboratory redan 2007, och i år har företaget därtill anammat BLM-rörelsens krav på rensning genom att ta bort Watsons namn från sina utbildningsprogram.
Anledningen är att Watson anses ha yppat rasistiskt tankegods, till exempel att (subsahariska) afrikaner är mindre intelligenta än västerlänningar, en fråga som är helt mätbar och enkel att leda i bevis, men som ändå anses vara «kontroversiell» bland en vänster som på doktrinär grund inte godtar biologiska skillnader i faktorer kring intelligens – det är bara sådant som penisstorlek , muskelfördelning och pigmentering som får variera, inte hjärnstruktur och genuttryck för kognitiva egenskaper.
Det Watson ger uttryck för är inte rasism, utan vad data lägger i dagen, och som varje forskare därmed har att förhålla sig till. Mängder av mindre kända genetiker har på samma sätt fått utså spott och spe vid sina respektive institutioner för att ha intagit en liknande hållning, och därmed i förekommande fall anses ha «kränkt» elever som känner sig obekväma med en hårdkokt biologisk verklighet.
Faller en, så faller dock alla, då var och en av dem står på «giganters axlar» enligt vad Isaac Newton en gång yppade om sina resultat. Newton närde rimligen i lika stor utsträckning som den nästan samtida Linné «rasistiskt» tankegods, eftersom den tidens kunskap var begränsad och vissa grumliga åsikter allmängods.
Det är ekvivalent med att Newton även trodde på alkemi, numerologi och en gud, att han var begränsad av sin tids vetande även om han med sin mekanik kunde bryta ny mark och bana väg för både modern vetenskap och praktiska tillämpningar i industrialisering. Det är för den senare bedriften han betraktas som ett geni, inte för sina många mänskliga tillkortakommanden i övrigt.
Hans arvtagare i gebitet, Albert Einstein, hyllas av många som en pacifistisk förebild, en genuint god människa, men hyste i själva verket fullblodsrasistiska idéer. Princeton och andra institutioner på den amerikanska östkust där Einstein verkade bör således omedelbart inleda en storstädning för att inte kränka de många kineser som verkar därstädes – eller gäller saken bara afroamerikaner?
För egen del erinrar jag mig devisen errare humanum est, och när jag värderar exempelvis Einstein finner jag i den ena vågskålen ett kilogram tramsigt tankegods av rasistisk och sexistisk natur av sådant slag som var och är allmängods, och i den andra fem miljarder ton av relativitetsteori och andra bidrag till vetenskapen och mänskligheten. Vissa saker väger helt enkelt så mycket tyngre.
Det är den komparationen man ska göra när man nu letar med ljus och lykta efter personer och företeelser att riva ned. Man bör förstå att ingen människa är fullkomlig, och att man kan hyllas för bedrifter även om man inte omfattas helt ut av vänsterns nutida värdegrund. Watsons, Einsteins, Linnés och andras resultat kvarstår ändå i all evighet, och utgör den grund på vilken nya generationer måste bygga sina resultat – de går inte att sudda ut.
