Kategori: Xinjiang

Kategorier
Politik Religion Xinjiang

Folkmördarstaten Kanada

De självutnämnda världsmästarna i mänskliga rättigheter i Kanada anklagade för ett tag sedan Kina för påstått «folkmord» i Xinjiang, men sedan dess har alldeles verkliga brott mot mänskligheten åter uppdagats i Kanada, vars koloniala historia är en enda lång rad av skamfläckar som aldrig kan rentvättas.

Justin «Blackface» Trudeau säger sig vara förtvivlad, men det kommer knappast som någon överraskning att man hittar massgravar på löpande band, inte heller att de återfinns på katolska internatskolor för urinvånare. Ty kristendomen och kolonialismen har alltid gått hand i hand, och det är ofta kyrkan själv som har stått för övergreppen – i Sverige som bekant mot samer.

Minnesplats för massgravar vid Kamloops internatskola

För närvarande räknar man minst 966 funna offer, men beräkningar gör gällande att så många som trettio tusen barn kan ha dukat under i de kanadensiska människorättsbrotten – myndigheter och kyrkor mörkar och håller hårt på dokumenten, i den mån de inte har förstörts. Det är en femtedel (!) av den totala genomströmningen under systemets existens, vilket indikerar helt vidriga förhållanden, omfattande sexuell och fysisk misshandel, undernäring och kroppsbestraffning.

På samma sätt som i Sverige hade man en steriliseringreform, en «välmenande» form av rasism i syfte att «rädda» urinvånarnas avkomma från ett förmodat eländigt liv. Flickor i internatskolorna steriliserades så fort de kom in i puberteten, ett system som fortgick ända till 1990 – detta rör alltså inte i tid avlägsna handlingar, utan är i vissa stycken pågående in i nutiden.

Kanadas ledare Justin Trudeleau under sin studietid

Kanadas koloniala historia löper parallellt med USA:s, och man har därför en gemensam problematik kring afrikanska slavar, folkmord på indianstammar, Ku Klux Klan, kristen tvångskonvertering med mera, men också i hur man behandlar invandrare. Så kallade exclusion acts i USA har således haft motsvarigheter även i Kanada, med bäring framförallt på kineser. Men även japaner behandlades styvmoderligt, och internerades under andra världskriget, därtill på egen bekostnad.

Det asiathat vi för närvarande ser i USA finns även i Kanada, och är närmast endemiskt – det bubblar alltid under ytan i dessa i grunden genomrasistiska samhällen byggda på kolonialism och kristendom. Den enfaldiga tron att man har lämnat detta bakom sig är i sig farlig, och indikerar att man inte på allvar har gjort upp med sin egen historia. Kanada är inte i någon som helst position att läxa upp andra eller att placera sig själv på någon liberalistisk piedestal.

Kategorier
Asien Kina Politik Xinjiang

Geopolitiska skiftningar

Det mediala landskapets seriella natur bjuder att man inte kan bevaka mer än en konflikt åt gången, varför många händelser i världen faller under radarn. Exempelvis pågår sedan några månader ett krig i Tigray i Etiopien, med inslag av krigsförbrytelser från de stridande parterna, samt en eskalerande hungerkris som berör flera miljoner människor.

Även här används termen «folkmord» för att beskriva händelserna, bland annat storskalig fördrivning av civilbefolkningen, avrättningar, våldtäkter, halshuggning av barn, foster som skärs ut från livmodern och andra vidrigheter som gör begreppet relevant alldeles på riktigt.

Men i fokus just nu är ändå den ständiga konflikten mellan israeler och palestinier, som har blossat upp efter en längre tids lugn. Den är mer intressant för oss, för att den utspelar sig runt våra knutar, och för att den har beröring med den europeiska historien. Inte minst har konflikten bäring på situationen i Mellanöstern i stort, terrorism, flyktingströmmmar med mera.

Här har Israel på senare tid sökt etablera stabila relationer med ett flertal grannar, varför palestiniernas umbäranden hamnar allt mer i skymundan. Konflikten har inte längre samma hetta som fordom, samtidigt som Irans inblandning på Hamas sida gör att sunniaraber drar sig för att ta ställning för den panarabiska saken.

Ur arabisk synvinkel är Israels existens numera ett ovedersägligt faktum som man har att godta, samtidigt som ljuset har slocknat helt för tanken på en tvåstatslösning. Här kan man också tala om ett folkmord, när palestinier fördrivs, förtrycks, diskrimineras och naturligtvis även tas av daga i utomrättsliga avrättningar och under större konflikter.

Ett par hundra palestinier har fått sätta livet till under de senaste två veckornas drabbning, vilket ska läggas till den sammanlagda summan under åren som har gått. Här dödas muslimer i drivor, samtidigt som deras land ockuperas och bosätts, kvadratmeter för kvadratmeter.

Men i politiken hör man inga större invändningar. Biden vänder ryggen till och håller mest tyst. Några «sanktioner» är det inte tal om, och inte heller några antydningar om att det skulle röra sig om «folkmord» eller ens krigsbrott. Israels handlingar ursäktas med att det minsann var terroristerna i Hamas som började.

Men även i Xinjiang var det uigurerna i ETIM som började. Och i Xinjiang finns inga dödens fält, utan blott omskolningsläger i syfte att assimilera ett problematiskt snitt av den uiguriska befolkningen. Det finns ingen ansats att fördriva människor, utan tvärtom att göra dem delaktiga i majoritetssamhället. Inte en enda muslimsk stat har opponerat sig, medan delar av Västvärlden däremot har kallat skeendet för «folkmord» i retorisk falsett.

Så olika ter sig alltså svaren på olika slags konflikter, och det har naturligtvis att göra med geopolitiska ambitioner. Folkmordet i Xinjiang är helt enkelt inte, men de bryska reformerna ger ytterligare en angreppsvinkel att nyttja mot Kina, på samma sätt som Hongkong, Tibet, Sydkinesiska havet, Huawei med flera konfliktytor.

Kina skulle nog helst vilja sköta sina egna bestyr, samtidigt som man inte lägger sig i andras bykar. Den traditionella hållningen är ickeinblandning i andras angelägenheter. Men i egenskap av supermakt i vardande dras man ofrånkomligt in som aktör i världens olika konflikter, för att det har bäring på den egna nationens säkerhet eller utveckling.

Exempelvis har Beijing i dagarna bjudit in parter i Afghanistan till samtalsrundor för att överbrygga motsättningarna. Man kunde tycka att Kina skulle glädja sig åt att USA lämnar Afghanistan efter tjugo år, men i själva verket har den amerikanska närvaron gynnat stabiliteten i Västra Kina. Nu måste man således själv gripa in i handlingen för att söka stabilisera en oroshärd med bäring på både Xinjiang och den Nya sidenväg som ringlar genom Centralasien.

Men man har även erbjudit sig att medla mellan Israel och Palestina. Här har man inga direkta beröringspunkter med konflikten, men eftersom den gör att fokus flyttas från Xinjiang och Kina är man angelägen om att gjuta olja på vågorna och att samtidigt söka skapa lite goodwill.

Tramset om «folkmord» i Xinjiang är just trams, men det ligger ändå där i öppen dager som en fiktiv varböld och irriterar Kina något fruktansvärt, varför man gärna tar alla chanser att flytta fokus. På så sätt går Kina samma väg som alla tidigare stormakter, mot större inblandning i världens angelägenheter, oavsett om man vill eller inte.

Eftersom man är löst allierad med Iran och Ryssland rubbar det status quo i regionen, och det lägger således mer bränsle på konflikten snarare än att lösa något. Men bättre att det brinner där än hemmavid, tycks man resonera. Vem vet, det kanske är läge för Kina att börja skeppa ut några fartyg till Mellanöstern för att reta gallfeber på USA och i någon mån skifta fokus i geopolitiken?

Kategorier
Kina Politik Xinjiang

Terrorister nu frihetskämpar igen

Ett problem med folkmordsretoriken kring Xinjiang är att Kinas reformer därstädes inte är gripna ur luften, utan har en tydlig bakgrund i omfattande terrorism, separatism och annan samhällsomstörtande verksamhet. Alternativet skulle ju vara att Kina helt slumpmässigt angriper en i övrigt obetydlig etnisk grupp bland femtio andra – är det ett rimligt antagande?

På förekommen anledning vill man därför nu söka modifiera narrativet för att istället nyttja uigurerna som pjäser mot Kina, som frihetskämpar istället för terrorister, på samma sätt som mujaheddin och al-Qaida i Afghanistan sågs som «frihetskämpar» när motståndaren hette Sovjetunionen – innan frihetskämparna bytte fokus och jämnade WTC med marken.

Östturkestanska islamiska rörelsen (ETIM) är den primära uiguriska islamistgruppen, terrorklassad av EU, FN, USA och en rad andra instanser sedan 2002, men plötsligt avlistad av den amerikanska administrationen 2020, vilket händelsevis sammanföll med uppskruvad retorik mot Kina. Motivet sades vara att det inte längre finns några konkreta bevis på att ETIM existerar, samt att det dussin uigurer man internerade i Guantánamo inte kunde påvisas vara illegala kombattanter – det vill säga inte är Amerikas fiender.

Gruppen existerar naturligtvis fortfarande, men den har blivit rejält kringskuren, dels genom USA:s närvaro i Afghanistan, men främst genom Kinas kampanjer i Xinjiang sedan 2017, där man har avlusat i stort sett varje källarmoské och satt personer i omskolningsläger för minsta antydan till extremism. I ett sådant klimat är det svårt att verka, vilket är den exakta avsikten.

Rörelsen har dock en syrisk gren som inte är lika hårt kringskuren, utan fortfarande har stort handlingsutrymme, särskilt i trakterna kring Idlib. Givet den omfattande dokumentationen av gruppens terrorverksamhet i Syrien kan man knappast hävda att den inte längre existerar? USA tog så sent som 2017 i en drönarattack av daga uiguren Abu Omar al-Turkistani, en frontfigur i rörelsen.

Det finns inget som skiljer ETIM från al-Qaida eller andra jihadistiska grupperingar, annat än föremålet för terrorn. Medan de arabiska grupperna har USA som huvudfiende, är «turkestan»-grupperna mer inriktade på Kina, nämligen för att Xinjiang ingår i det «turkestanska kalifat» man vill bygga i Centralasien. Av det skälet kan USA kosta på sig att nyttja gruppen som vektor mot Kina, nu när man inte länge behöver Beijing som allierad i kriget mot terrorn.

Men priset för att utnyttja min fiendes fiende som allierad och ständigt byta fot istället för att föra en konsekvent linje, är att man småningom inte har några vänner kvar. När USA nu lämnar Afghanistan ger man utrymme för jihadister att omgruppera och stärka sina styrkor, och det är nog bara en tidsfråga innan terrorproblemet åter finns på den amerikanska dagordningen.

Frihetskämpar, inte terrorister
Kategorier
Kina Politik Religion Xinjiang

Xinjiangs essens

USA har ännu inte lämnat Afghanistan, men våldet trappas genast upp i hoppfull förväntan om det snara återtåget. I lördags dog minst åttiofem personer, de flesta barn, när en bilbomb detonerade utanför en flickskola i Kabul. Dådet följdes i dag upp med en vägbomb mot en buss i Zabol, med minst elva dödsoffer och ett trettiotal skadade.

Den amerikanska missionen har således misslyckats, och man har inte förmått tränga tillbaka talibanerna och andra extremistiska grupperingar. På samma sätt som tidigare Sovjetunionen och Storbritannien drar man sig ur med svansen mellan benen i denna stormakternas gravplats.

Det är därför bara en tidsfråga innan talibanerna kan tränga tillbaka de svaga regeringsstyrkorna och återta makten i hela landet, och därmed släcks allt hopp om ekonomisk utveckling och personlig frihet. Afghanistan går tillbaka in i medeltiden med islamistisk sharia.

Angränsande Kina kommer inte att fylla vakuumet efter USA, utan är vist nog att hålla sig utanför detta getingbo. Däremot har man gott om pengar och investeringar att lova i utbyte mot stabilitet med talibanregimen, något man behöver för att kunna bygga Nya sidenvägen över Centralasien. För säkerhets skull har man bestyckat hamnar och känsliga knutpunkter i Pakistan, ett annat land präglat av religiös extremism.

Och det är detta konflikten i Xinjiang ytterst också handlar om, den terror som under lång tid har begåtts i islams namn, och som ett separatistiskt led i att utropa ett «självständigt» «Östturkestan», en påhittad nation som aldrig har existerat. En terror som har försetts med bränsle från Centralasien sedan den religiösa revolutionen i Iran 1979, som händelsevis sammanföll med Kinas öppnande mot omvärlden.

Den sista attacken i Xinjiang skedde 2016, och terrorn har därefter bedarrat helt sedan man beslöt att gå till botten med problemet och placera personer i extremistiska miljöer i omskolningsläger och på annat sätt angripa problemet. Dessförinnan skedde samma slags dåd i Xinjiang och övriga Kina som vi nu ser i Afghanistan, med bombdåd, flygkapningar och knivattacker som vanliga metoder.

Kina har alltså lyckats med det som USA gick bet på, att kontrollera terrorn, måhända med kollektivistiska metoder som är oss främmande. I den västliga propagandan heter det som bekant att det är brott mot mänskliga rättigheter när den enskilde uiguren inte får odla extremistisk religion i fattigdom utan tvingas lära sig mandarin och delta i arbetsmarknadsprogram.

Det benämns till och med «folkmord» i den mest excessiva retoriken, en term som förvånar den kinesiska intelligentsian med tanke på hur många fördelar minoriteter har, inklusive uigurerna – undantag från ett- och tvåbarnspolicyn, språkrättigheter, förtur i utbildning och vissa sociala sammanhang med mera. Det är i en kinesisk kontext en djupt orättvis anklagelse, som inte rimmar med verkligheten.

Islamismen i Centralasien, som spiller över på Xinjiang, är inget att leka med, och är inte ett bra exempel på kultur och religion att relativisera, utan är ett gift som måste bekämpas. I denna ambition har Kina lyckats väl, och det är hög tid att nyansera kritiken kring reformerna i Xinjiang, att sätta dem i relation till den verklighet som de facto råder i regionen, och att se till vad Kina faktiskt har uppnått i fråga om att bekämpa radikalism, socialt utanförskap och fattigdom.

En geopolitisk verklighet man inte kan bortse från.
Kategorier
Kina Politik Xinjiang

Folkmord på riktigt

Kinas sociala reformer i Xinjiang, med inslag av utbildning i mandarin och arbetsträning för att möjliggöra för ett utsatt klientel av främst türkiska uigurer att hävda sig på arbetsmarknaden och inlemmas i majoritetssamhället, betecknas av allt fler organisationer och även en del parlament som ett «folkmord», trots att de bevis man har presenterat för en så extraordinär händelse är tämligen skrala, och i en vidare kontext är ett fullständigt snurrigt påstående.

Ett problem med att slänga omkring sig sådana termer som värdeomdömen för att vinna politiska poäng eller på annat sätt utmåla förmenta fiender som onda är att man urvattnar begreppet. Om det är «folkmord» att assimilera en folkgrupp med problematiska tendenser kring separatism, terrorism och annan extremism, kommer i slutändan ingen att bry sig när man ropar varg i skarpt läge.

I Xinjiang hittar man helt enkelt inga dödens fält eller en endaste grav eller dödskalle, för att det där inte pågår sådan verksamhet som är folkmord alldeles på riktigt, som nazisternas utrotning av judar 1941–1945 (sex miljoner) och polacker 1939–1945 (tre miljoner); röda khmerernas genocid på kambodjanska minoriteter 1975–1979 (tre miljoner), eller för den delen türkarnas folkmord på armenier 1915–1917 (knappt två miljoner) och greker 1914–1922 (en knapp miljon).

US-presidenten Biden erkände häromdagen folkmordet på armenier, trots att det är över hundra år sedan det inträffade och inte är föremål för någon akademisk dispyt. Vi brukar med rätta tycka att förintelseförnekare är en smula bakom flötet, och det samma kan nog sägas om dem som förnekar det armeniska folkmordet – det är bara türkar som gör det.

Men Türkiet är dels en US-allierad medlem i Nato och dels en geopolitisk knutpunkt av vikt, inte minst som buffert för flyktingströmmar från Mellanöstern. Det kan kosta på att svärta ned Türkiet med en sådan stämpel, trots att det formellt var Osmanska riket som stod för folkmordet. Inte heller den svenska regimen – oavsett kulör – vågar stå för denna historiska sanning i sin retorik, även om riksdagen har uttalat den.

Ingen amerikansk president har tidigare vågat yttra ordet, för att det kan orsaka geopolitiska förvecklingar, exempelvis ett türkiskt närmande till Ryssland. Däremot tycks man alltså inte ha några problem med att nyttja ordet som politiskt vapen i det totalitära angreppet mot Kina, i vilket alla medel att smutskasta motståndaren tycks vara i sin ordning.

Kina i sin tur har inte mycket till övers för Türkiet, givet att Erdogan tidigare har eldat på de türkar som ställer till med problem i Xinjiang och västra Kina. Även om man inte formellt har erkänt det türkiska folkmordet på armenier, har man en vänskaplig relation till just Armenien.

Vad dessa två händelser visar är att det är av yttersta vikt att benämna saker vid deras rätta namn, och att varken överdriva eller förminska en företeelse. Det finns gott om folkmord i historien, och det på armenier är ett givet sådant, medan reformerna i Xinjiang inte ger utslag på den känsligaste radar.