Kategori: Xinjiang

Kategorier
Asien Kina Politik Religion USA Xinjiang

Afghanskt vakuum kinesisk möjlighet

Amerikanerna har i stort sett redan lämnat Afghanistan med svansen mellan benen utan att uppnå annat än tillfälliga reformer efter tjugo års krig. Man vann slaget mot al-Qaida och kunde ge flickor och kvinnor ett bättre liv, men förlorade kriget mot talibanerna, som nu återtar förlorade områden ett efter ett. Småningom kontrollerar man hela landet.

Vad som händer med kvinnorna återstår att se, men samtliga liberala reformer under amerikansk ockupation lär vara i fara när extremistisk sharia åter dominerar dagordningen. Det betyder inte att al-Qaida eller den internationella terrorn får en renässans, eftersom det var en utveckling som berodde av historiska förutsättningar som nu inte längre gäller.

Men det innebär att Afghanistan går en oviss tid till mötes, och att ett regionalt vakuum bildas. De åtta länder som omringar landet måste nu i amerikanernas ställe agera för att kontrollera den vidare utvecklingen, för att undvika att extremism sprids. Det gäller framförallt Kina, som i Xinjiang redan har kontrollerat den inhemska terrorn med kontroversiella men effektiva metoder, men också relativt avlägsna Ryssland, med oroliga områden som Tjetjenien.

Av angränsande länder är samtliga utvecklingsländer, förutom Kina, som därför i egenskap av regional stormakt kommer att ta på sig det största ansvaret för att hantera en ny situation. Afghanistan ligger strategiskt längs Nya sidenvägens rutter och logistiska centra, varför det ligger i Beijings intresse att kontrollera utvecklingen.

Man har redan försäkrat sig om talibanernas stöd för de sociala reformerna i Xinjiang, vilket för de flesta är en överraskning. Kina har inga hållhakar i Afghanistan, och talibanerna är inte kända för att låta sig övertalas – särskilt inte om det gäller muslimers välfärd i andra länder. Den mest troliga förklaringen är därför att Kina har påbörjat förhandlingar med talibanerna om bilaterala relationer inför den tid då man småningom kontrollerar Kabul och resten av landet.

Kina kommer förstås inte att skicka någon form av trupp till Afghanistan eller på annat sätt engagera sig mer handfast i landet, utan kommer att dra fördel av sin pragmatiska ickeinblandningsprincip genom att erkänna talibanerna som rättmätiga härskare och därefter hålla sig till strikta affärer. Frågan är förstås vad som sker om talibanerna inte spelar rent.

Men man kan förmoda att även en talibanregim vill ha goda relationer med sin omgivning, så länge man får implicit erkännande för sitt styre. Man kan notera att dagens talibanledare pratar engelska och tar självisar för sociala medier. Det kan bli första gången som Afghanistan får andrum, även om den interna brutaliteten kommer att tillta under en tid.

Kina har åtnjutit viss stabilitet under den amerikanska närvaron i regionen, trots uigurisk terror, men riskerar nu en upptrappning av lokala inre konflikter. Men det är samtidigt en stor möjlighet att yttermera stärka sitt inflytande i Centralasien, om man spelar korten väl. Investeringar i Afghanistan och kohandel med talibanerna kan således gynna freden betydligt mer än amerikansk bombliberalism.

Det blir då en fjäder i hatten för Xi Jinping, som än en gång kan demonstrera att det kinesiska systemet har vissa fördelar, och att vatten är mer effektivt än eld för att släcka bränder. Afghanistan är en veritabel guldgruva, som Kina därmed kan få tillfälle att utnyttja vad det lider.

Kategorier
Politik Religion Xinjiang

Folkmördarstaten Kanada

De självutnämnda världsmästarna i mänskliga rättigheter i Kanada anklagade för ett tag sedan Kina för påstått «folkmord» i Xinjiang, men sedan dess har alldeles verkliga brott mot mänskligheten åter uppdagats i Kanada, vars koloniala historia är en enda lång rad av skamfläckar som aldrig kan rentvättas.

Justin «Blackface» Trudeau säger sig vara förtvivlad, men det kommer knappast som någon överraskning att man hittar massgravar på löpande band, inte heller att de återfinns på katolska internatskolor för urinvånare. Ty kristendomen och kolonialismen har alltid gått hand i hand, och det är ofta kyrkan själv som har stått för övergreppen – i Sverige som bekant mot samer.

Minnesplats för massgravar vid Kamloops internatskola

För närvarande räknar man minst 966 funna offer, men beräkningar gör gällande att så många som trettio tusen barn kan ha dukat under i de kanadensiska människorättsbrotten – myndigheter och kyrkor mörkar och håller hårt på dokumenten, i den mån de inte har förstörts. Det är en femtedel (!) av den totala genomströmningen under systemets existens, vilket indikerar helt vidriga förhållanden, omfattande sexuell och fysisk misshandel, undernäring och kroppsbestraffning.

På samma sätt som i Sverige hade man en steriliseringreform, en «välmenande» form av rasism i syfte att «rädda» urinvånarnas avkomma från ett förmodat eländigt liv. Flickor i internatskolorna steriliserades så fort de kom in i puberteten, ett system som fortgick ända till 1990 – detta rör alltså inte i tid avlägsna handlingar, utan är i vissa stycken pågående in i nutiden.

Kanadas ledare Justin Trudeleau under sin studietid

Kanadas koloniala historia löper parallellt med USA:s, och man har därför en gemensam problematik kring afrikanska slavar, folkmord på indianstammar, Ku Klux Klan, kristen tvångskonvertering med mera, men också i hur man behandlar invandrare. Så kallade exclusion acts i USA har således haft motsvarigheter även i Kanada, med bäring framförallt på kineser. Men även japaner behandlades styvmoderligt, och internerades under andra världskriget, därtill på egen bekostnad.

Det asiathat vi för närvarande ser i USA finns även i Kanada, och är närmast endemiskt – det bubblar alltid under ytan i dessa i grunden genomrasistiska samhällen byggda på kolonialism och kristendom. Den enfaldiga tron att man har lämnat detta bakom sig är i sig farlig, och indikerar att man inte på allvar har gjort upp med sin egen historia. Kanada är inte i någon som helst position att läxa upp andra eller att placera sig själv på någon liberalistisk piedestal.

Kategorier
Asien Kina Politik Xinjiang

Geopolitiska skiftningar

Det mediala landskapets seriella natur bjuder att man inte kan bevaka mer än en konflikt åt gången, varför många händelser i världen faller under radarn. Exempelvis pågår sedan några månader ett krig i Tigray i Etiopien, med inslag av krigsförbrytelser från de stridande parterna, samt en eskalerande hungerkris som berör flera miljoner människor.

Även här används termen «folkmord» för att beskriva händelserna, bland annat storskalig fördrivning av civilbefolkningen, avrättningar, våldtäkter, halshuggning av barn, foster som skärs ut från livmodern och andra vidrigheter som gör begreppet relevant alldeles på riktigt.

Men i fokus just nu är ändå den ständiga konflikten mellan israeler och palestinier, som har blossat upp efter en längre tids lugn. Den är mer intressant för oss, för att den utspelar sig runt våra knutar, och för att den har beröring med den europeiska historien. Inte minst har konflikten bäring på situationen i Mellanöstern i stort, terrorism, flyktingströmmmar med mera.

Här har Israel på senare tid sökt etablera stabila relationer med ett flertal grannar, varför palestiniernas umbäranden hamnar allt mer i skymundan. Konflikten har inte längre samma hetta som fordom, samtidigt som Irans inblandning på Hamas sida gör att sunniaraber drar sig för att ta ställning för den panarabiska saken.

Ur arabisk synvinkel är Israels existens numera ett ovedersägligt faktum som man har att godta, samtidigt som ljuset har slocknat helt för tanken på en tvåstatslösning. Här kan man också tala om ett folkmord, när palestinier fördrivs, förtrycks, diskrimineras och naturligtvis även tas av daga i utomrättsliga avrättningar och under större konflikter.

Ett par hundra palestinier har fått sätta livet till under de senaste två veckornas drabbning, vilket ska läggas till den sammanlagda summan under åren som har gått. Här dödas muslimer i drivor, samtidigt som deras land ockuperas och bosätts, kvadratmeter för kvadratmeter.

Men i politiken hör man inga större invändningar. Biden vänder ryggen till och håller mest tyst. Några «sanktioner» är det inte tal om, och inte heller några antydningar om att det skulle röra sig om «folkmord» eller ens krigsbrott. Israels handlingar ursäktas med att det minsann var terroristerna i Hamas som började.

Men även i Xinjiang var det uigurerna i ETIM som började. Och i Xinjiang finns inga dödens fält, utan blott omskolningsläger i syfte att assimilera ett problematiskt snitt av den uiguriska befolkningen. Det finns ingen ansats att fördriva människor, utan tvärtom att göra dem delaktiga i majoritetssamhället. Inte en enda muslimsk stat har opponerat sig, medan delar av Västvärlden däremot har kallat skeendet för «folkmord» i retorisk falsett.

Så olika ter sig alltså svaren på olika slags konflikter, och det har naturligtvis att göra med geopolitiska ambitioner. Folkmordet i Xinjiang är helt enkelt inte, men de bryska reformerna ger ytterligare en angreppsvinkel att nyttja mot Kina, på samma sätt som Hongkong, Tibet, Sydkinesiska havet, Huawei med flera konfliktytor.

Kina skulle nog helst vilja sköta sina egna bestyr, samtidigt som man inte lägger sig i andras bykar. Den traditionella hållningen är ickeinblandning i andras angelägenheter. Men i egenskap av supermakt i vardande dras man ofrånkomligt in som aktör i världens olika konflikter, för att det har bäring på den egna nationens säkerhet eller utveckling.

Exempelvis har Beijing i dagarna bjudit in parter i Afghanistan till samtalsrundor för att överbrygga motsättningarna. Man kunde tycka att Kina skulle glädja sig åt att USA lämnar Afghanistan efter tjugo år, men i själva verket har den amerikanska närvaron gynnat stabiliteten i Västra Kina. Nu måste man således själv gripa in i handlingen för att söka stabilisera en oroshärd med bäring på både Xinjiang och den Nya sidenväg som ringlar genom Centralasien.

Men man har även erbjudit sig att medla mellan Israel och Palestina. Här har man inga direkta beröringspunkter med konflikten, men eftersom den gör att fokus flyttas från Xinjiang och Kina är man angelägen om att gjuta olja på vågorna och att samtidigt söka skapa lite goodwill.

Tramset om «folkmord» i Xinjiang är just trams, men det ligger ändå där i öppen dager som en fiktiv varböld och irriterar Kina något fruktansvärt, varför man gärna tar alla chanser att flytta fokus. På så sätt går Kina samma väg som alla tidigare stormakter, mot större inblandning i världens angelägenheter, oavsett om man vill eller inte.

Eftersom man är löst allierad med Iran och Ryssland rubbar det status quo i regionen, och det lägger således mer bränsle på konflikten snarare än att lösa något. Men bättre att det brinner där än hemmavid, tycks man resonera. Vem vet, det kanske är läge för Kina att börja skeppa ut några fartyg till Mellanöstern för att reta gallfeber på USA och i någon mån skifta fokus i geopolitiken?

Kategorier
Kina Politik Xinjiang

Terrorister nu frihetskämpar igen

Ett problem med folkmordsretoriken kring Xinjiang är att Kinas reformer därstädes inte är gripna ur luften, utan har en tydlig bakgrund i omfattande terrorism, separatism och annan samhällsomstörtande verksamhet. Alternativet skulle ju vara att Kina helt slumpmässigt angriper en i övrigt obetydlig etnisk grupp bland femtio andra – är det ett rimligt antagande?

På förekommen anledning vill man därför nu söka modifiera narrativet för att istället nyttja uigurerna som pjäser mot Kina, som frihetskämpar istället för terrorister, på samma sätt som mujaheddin och al-Qaida i Afghanistan sågs som «frihetskämpar» när motståndaren hette Sovjetunionen – innan frihetskämparna bytte fokus och jämnade WTC med marken.

Östturkestanska islamiska rörelsen (ETIM) är den primära uiguriska islamistgruppen, terrorklassad av EU, FN, USA och en rad andra instanser sedan 2002, men plötsligt avlistad av den amerikanska administrationen 2020, vilket händelsevis sammanföll med uppskruvad retorik mot Kina. Motivet sades vara att det inte längre finns några konkreta bevis på att ETIM existerar, samt att det dussin uigurer man internerade i Guantánamo inte kunde påvisas vara illegala kombattanter – det vill säga inte är Amerikas fiender.

Gruppen existerar naturligtvis fortfarande, men den har blivit rejält kringskuren, dels genom USA:s närvaro i Afghanistan, men främst genom Kinas kampanjer i Xinjiang sedan 2017, där man har avlusat i stort sett varje källarmoské och satt personer i omskolningsläger för minsta antydan till extremism. I ett sådant klimat är det svårt att verka, vilket är den exakta avsikten.

Rörelsen har dock en syrisk gren som inte är lika hårt kringskuren, utan fortfarande har stort handlingsutrymme, särskilt i trakterna kring Idlib. Givet den omfattande dokumentationen av gruppens terrorverksamhet i Syrien kan man knappast hävda att den inte längre existerar? USA tog så sent som 2017 i en drönarattack av daga uiguren Abu Omar al-Turkistani, en frontfigur i rörelsen.

Det finns inget som skiljer ETIM från al-Qaida eller andra jihadistiska grupperingar, annat än föremålet för terrorn. Medan de arabiska grupperna har USA som huvudfiende, är «turkestan»-grupperna mer inriktade på Kina, nämligen för att Xinjiang ingår i det «turkestanska kalifat» man vill bygga i Centralasien. Av det skälet kan USA kosta på sig att nyttja gruppen som vektor mot Kina, nu när man inte länge behöver Beijing som allierad i kriget mot terrorn.

Men priset för att utnyttja min fiendes fiende som allierad och ständigt byta fot istället för att föra en konsekvent linje, är att man småningom inte har några vänner kvar. När USA nu lämnar Afghanistan ger man utrymme för jihadister att omgruppera och stärka sina styrkor, och det är nog bara en tidsfråga innan terrorproblemet åter finns på den amerikanska dagordningen.

Frihetskämpar, inte terrorister
Kategorier
Kina Politik Religion Xinjiang

Xinjiangs essens

USA har ännu inte lämnat Afghanistan, men våldet trappas genast upp i hoppfull förväntan om det snara återtåget. I lördags dog minst åttiofem personer, de flesta barn, när en bilbomb detonerade utanför en flickskola i Kabul. Dådet följdes i dag upp med en vägbomb mot en buss i Zabol, med minst elva dödsoffer och ett trettiotal skadade.

Den amerikanska missionen har således misslyckats, och man har inte förmått tränga tillbaka talibanerna och andra extremistiska grupperingar. På samma sätt som tidigare Sovjetunionen och Storbritannien drar man sig ur med svansen mellan benen i denna stormakternas gravplats.

Det är därför bara en tidsfråga innan talibanerna kan tränga tillbaka de svaga regeringsstyrkorna och återta makten i hela landet, och därmed släcks allt hopp om ekonomisk utveckling och personlig frihet. Afghanistan går tillbaka in i medeltiden med islamistisk sharia.

Angränsande Kina kommer inte att fylla vakuumet efter USA, utan är vist nog att hålla sig utanför detta getingbo. Däremot har man gott om pengar och investeringar att lova i utbyte mot stabilitet med talibanregimen, något man behöver för att kunna bygga Nya sidenvägen över Centralasien. För säkerhets skull har man bestyckat hamnar och känsliga knutpunkter i Pakistan, ett annat land präglat av religiös extremism.

Och det är detta konflikten i Xinjiang ytterst också handlar om, den terror som under lång tid har begåtts i islams namn, och som ett separatistiskt led i att utropa ett «självständigt» «Östturkestan», en påhittad nation som aldrig har existerat. En terror som har försetts med bränsle från Centralasien sedan den religiösa revolutionen i Iran 1979, som händelsevis sammanföll med Kinas öppnande mot omvärlden.

Den sista attacken i Xinjiang skedde 2016, och terrorn har därefter bedarrat helt sedan man beslöt att gå till botten med problemet och placera personer i extremistiska miljöer i omskolningsläger och på annat sätt angripa problemet. Dessförinnan skedde samma slags dåd i Xinjiang och övriga Kina som vi nu ser i Afghanistan, med bombdåd, flygkapningar och knivattacker som vanliga metoder.

Kina har alltså lyckats med det som USA gick bet på, att kontrollera terrorn, måhända med kollektivistiska metoder som är oss främmande. I den västliga propagandan heter det som bekant att det är brott mot mänskliga rättigheter när den enskilde uiguren inte får odla extremistisk religion i fattigdom utan tvingas lära sig mandarin och delta i arbetsmarknadsprogram.

Det benämns till och med «folkmord» i den mest excessiva retoriken, en term som förvånar den kinesiska intelligentsian med tanke på hur många fördelar minoriteter har, inklusive uigurerna – undantag från ett- och tvåbarnspolicyn, språkrättigheter, förtur i utbildning och vissa sociala sammanhang med mera. Det är i en kinesisk kontext en djupt orättvis anklagelse, som inte rimmar med verkligheten.

Islamismen i Centralasien, som spiller över på Xinjiang, är inget att leka med, och är inte ett bra exempel på kultur och religion att relativisera, utan är ett gift som måste bekämpas. I denna ambition har Kina lyckats väl, och det är hög tid att nyansera kritiken kring reformerna i Xinjiang, att sätta dem i relation till den verklighet som de facto råder i regionen, och att se till vad Kina faktiskt har uppnått i fråga om att bekämpa radikalism, socialt utanförskap och fattigdom.

En geopolitisk verklighet man inte kan bortse från.