Dårkristne fundamentalisten Adrian Zenz, som säger sig ha guds uppdrag att gå i kamp mot Kina, har åter lanserat en packe data som påstås bevisa människorättsbrott i Xinjiang. Samtliga sådana läckor har gått via Zenz, och det är också hans «uppskattningar» som ligger till grund för hela anklagelseakten mot Kina.
Det rör sig om namn i databaser, men av någon anledning räknas de i tusental, och inte i de «miljoner» som man har hamrat in som en påhittad «sanning» på grundval av en intervju med åtta (8) personer. Bevismaterialet är alltså skralt, och det är så helt enkelt för att tesen är felaktig.
Man har i arkiven även hittat bilder av polis som tränar, samt några enstaka foton av förhör med verkliga terrorister – en företeelse som man försöker smeta ut på hela skaran av «flera miljoner» uigurer som sägs utsättas för ett «kulturellt» «folkmord» – vad anledningen till det nu skulle vara.
Att man släpper detta paket just nu är ingen tillfällighet, utan det handlar om att röra upp damm och piska upp en negativ stämning i samma ögonblick som FN:s MR-kommissionär Michelle Bachelet är på besök i Xinjiang. Man vill påverka opinionen och kommissionären genom att ge eldunderstöd, oaktat den svaga ammunitionen.
Syftet med aggressionen mot Kinas sociala reformer handlar mindre om sympati med uigurer och desto mer om en agenda av att smutskasta Kina, som en del i den större planen att innesluta och obstruera landet med så många nålstick man bara kan, och i den ambitionen drar man sig inte för att koka sopa på en spik och nyttja samma metoder som när Colin Powell i FN:s generalförsamling höll upp en påse tvättmedel som «bevis» för att Irak hade massförstörelsevapen.
Det är effektiva metoder, som nyttjas gång efter annan i geopolitiska ränker som smids i Washington för att främja det amerikanska imperiebygget. Men var och en kan med enkla tankeexperiment rådpläga sanningshalten i de påståenden som emanerar från Zenz och andra.
Till exempel måste man fråga sig varför den onda kommunistregimen har valt ut en enstaka grupp (bland femtiofem officiella och flera hundra inofficiella minoriteter) på måfå. Och om det specifikt är islam som är problemet, måste man ställa sig frågan varför de etniska muslimerna i folkgruppen Hui inte omfattas av «förtrycket».
En annan tankefigur som ofta återkommer i debatten är att man vill att majoriteten av hankineser på sikt ska ersätta uigurerna, varför man sprider amsagor om tvångsaborter och -steriliseringar. Men om den misstanken äger riktighet måste man ställa sig frågan varför detta sker just nu och inte tidigare i Folkrepublikens historia, särskilt som man i tidigare skeden verkligen uppvisade både galenskap och ondska.
Likaså måste man förena detta med elementära fakta som att minoritetsgrupper, inte minst uigurer, alltid har varit undantagna från ettbarnspolitiken och andra reproduktiva ingrepp, vilket tvärtom har lett till en omfattande befolkningstillväxt bland uigurer och andra minoriteter.
Man kan här observera att resonemangen tidigare har varit snarlika för Tibet och dess tibetanska minoritet, men man har aldrig försökt leda i bevis hur hankineser utan genetiska förutsättningar att hantera låg syrehalt på hög höjd ska kunna tränga ut den nativa befolkningen. Verkligheten här är att tibetaner sprider sig österut i Kina i betydligt större omfattning, och motsvarande gäller även uigurer – Xinjiang är oländig ökenterräng.
När man lägger samman alla sådana omständigheter väger «evidensen» från Zenz lätt, och man inser att Kinas motivering är den korrekta, nämligen ambitionen att rycka upp grogrunden för fundamentalism, terrorism och separatism genom att utbilda och yrkesförbereda passiva och marginaliserade grupper, det vill säga att integrera ett utanförskap i majoritetssamhället.
I den gärningen förekommer helt säkert hantering av betydligt barskare slag, inte minst mot verkligt kriminella element, och det kan man månne kritisera – men det ska ställas i proportion till syftet, på samma sätt som under motsvarande bryska amerikanska metoder under kriget mot muslimerna terrorn.
Under alla omständigheter har det inget med genocid att göra, utan det är en form av vulgärretorik som bara bidrar till att undergräva termen, på samma sätt som när både ryssar och ukraïnare – brödrafolk – anklagar varandra för att bedriva folkmord.
USA brukar beskrivas som en nation av invandrare, men det är en mer selektiv historia än vad som brukar framkomma i de många hyllningstalen. Migrationspolitiken har varit högst instrumental, i syfte att stärka den amerikanska nationen med talanger och arbetskraft, och man har då gynnat främst europeisk immigration samtidigt som man tidvis har förbjudit afrikansk och asiatisk.
Mot det finns egentligen inget att invända, utan är den normala ordningen, som även har praktiserats i Europa innan man fick spel och började importera sociala turister från tredje världen. Sådan invandring är till föga båtnad för vare sig värd- eller ursprungsland.
Men i den amerikanska migrationspolitiska historien kan man ändå skönja rötterna till det veritabla hat mot kineser och andra asiater som för närvarande grasserar i landet, med bestialiska våldsdåd mot amerikaner med asiatisk bakgrund och asiatiska turister. Det är ett hat som göds av kinafientlig agendajournalistik och motsvarande politisk hatretorik, och det har i själva verket gamla anor.
Kina är numera känt för att på kort tid ha byggt världens överlägset största nät av höghastighetståg, men långt innan dess deltog stora skaror kineser i att bygga den amerikanska transkontinentala järnvägen (1863–1869). Dessa coolies – efter 苦力, ordagrant bitter kraft och i överförd betydelse arbetare – erbjöds arbete till låga löner, och kom därmed att ersätta den tidigare arbetskraften i negerslaveriet.
Kineserna hade ursprungligen kommit under guldrushens dagar under 1850-talet, men de flesta fick småningom se sig tvungna att söka arbete för en spottstyver snarare än att bli rik. Företagen tackade och tog emot denna utmärkta arbetskraft, men samtidigt väckte det ont blod bland vita amerikaner, som närde ett allt större hat gentemot kineserna.
Det resulterade i att kongressen införde Anti-Coolie Act of 1862 för att stävja vidare kinesisk immigration och skydda vita arbetstagare. Lagen innebar inte något förbud, men bestämde en skatt på varje arbetstillstånd som medgavs en coolie, en pålaga som motsvarade nästan en månadslön för detta klientel av kontraktstjänare.
Den kinesiska migrationen fortsatte trots det, eftersom USA 1868 hade ingått ett avtal med Qing kallat Burlingame Treaty, vilket medgav fri migration i båda riktningar. De stora skillnaderna i inkomst resulterade emellertid i svår segregation, och dagens China towns i San Francisco och andra amerikanska städer härrör från denna tid.
Exempelvis kinastaden i Los Angeles erfor 1871 en veritabel massaker, när femhundra uppretade vita arbetare ställde till med upplopp, rånade butiker och orsakade våld som kostade nitton kineser livet. China town i Denver jämnades på samma sätt med marken 1880.
Andra våldsamheter omfattar massakern i Rock Springs 1885, då vita migrantarbetare angrep kinesiska gruvarbetare, med tjugoåtta döda kineser som följd. På liknande sätt mördades trettiofyra kinesiska guldgruvearbetare i Hells Canyon 1887.
Exkluderad kines.
Den mer systematiska rasismen fick ett ansikte i Page Act of 1875, en lag som kongressen antog i syfte att förbjuda invandring av kinesiska kvinnor, som sågs som omoraliska, nämligen för att de och andra asiatiska kvinnor hade en kort väg till prostitution i det segregerade amerikanska samhället.
Chinese Exclusion Act of 1882 förbjöd sedermera all vidare kinesisk invandring oavsett kön under tio års tid. Detta i kontrast till den Naturalization Act of 1870 som för första gången medgav afrikansk invandring, och därmed placerade kineser och asiater lägst i den etniska hierarkin.
Undantaget för kineser skulle emellertid bestå med Geary Act (1892), som sedermera permanentades 1904 och delvis upphörde först 1943. Lagen krävde vidare att kineser i USA tvangs att ständigt medföra bevis om uppehållstillstånd under hot om deportering eller straffarbete, och kineser tilläts inte heller vittna i rättegångar eller friges under borgen.
The Chinese must go.
Även antijapanskt och antikoreanskt sentiment ordnades in under den gula faran, och accentuerades i organisationer som Asiatic Exclusion League, med syfte att motverka asiatisk invandring. Immigration Act of 1924 utvidgade som resultat den tidigare kinesiska undantagslagen att även omfatta andra asiatiska folk, den så kallade Asian Exclusion Act, som skulle gälla till 1952.
Under andra världskriget kom USA att skicka i princip alla medborgare och andra personer med japanska rötter till koncentrationsläger, och japaner i USA sågs således som kollektivt medskyldiga till den japanska aggressionen i Pearl Harbor 1941. Man såg inte på tysk- och italienskättade på samma sätt.
Samtidigt innebar de förändrade geopolitiska förhållandena att det av Japan ockuperade Kina blev en amerikansk allierad, vilket medförde en viss lättnad för kinesamerikaner. Magnuson Act (1943) medgav således kinesisk invandring till USA för första gången på sextio år, och tillät även naturalisering av befintliga kinesiska invandrare. Invandringskvoten sattes till generösa 105 kineser per år.
Immigration and Nationality Act of 1952 skulle sedermera mer eller mindre normalisera migrationen och rycka undan tidigare rasrelaterade hinder, men den tillkom samtidigt under en ny kontext som definierades av det kalla kriget. USA hamnade således i direkt krig med Kina under koreakriget 1950–1953, en konflikt som cementerade en geopolitisk schism mellan USA och Kina, och som även bidrog till att göra Taiwan till en amerikansk pjäs in i vår tid.
Invandring från Kina antog nu emellertid en annan dimension, och utgjordes främst av studenter som man ville övertala att bli amerikanska medborgare för att inte förse den nya fienden med värdefull kunskap. Trenden med kinesiska studenter har därefter fortsatt, särskilt sedan USA normaliserade relationerna med Kina 1979 och utlokaliserade sin industriproduktion till landet.
USA har på så sätt kunnat dra nytta av Kinas intellektuella elit, men samtidigt har många kinesiska studenter på senare tid valt att återvända till Kina och på motsvarande sätt bidragit till Kinas utveckling till ledande teknisk stormakt.
Chinese Confession Program (1956–1965) var ett program som särskilt sökte locka fram erkännanden om spionage från kinesiska studenter och medborgare, mot löfte om att upphäva status av illegalt uppehälle i egenskap av just spioner och därmed undvika deportering. Det var i princip ett angiverisystem under den paranoida McCarthy-eran, eftersom man uppmuntrade de anklagade att även ange andra.
Geopolitiska skäl medförde sedermera att USA än en gång närmade sig Kina i syfte att ringa in Sovjetunionen och nyttja Kinas hjälp i förhandlingar med Nordvietnam, och härav har vi som följd normaliserade relationer 1979, utlokalisering av industriproduktion till Kina samt kinesiskt medlemskap i WTO 2001, en period av mer hjärtliga relationer som har medfört att Kina slutligen har återinträtt på världsscenen sedan opiumkrigen på 1840-talet, dynastin Qings förfall och turbulensen efter det.
Amerikanerna har dock sedermera åter bytt fot, och nu kommit till insikt om att Kina står som vinnare och hotar amerikansk hegemoni. Därmed har man ändrat kurs, och syftar nu till att försöka ringa in och obstruera Kina som tidigare Sovjetunionen, med tariffer, sanktioner och inte minst skogstokig retorik för att söka snärja Kina i världssamfundets ögon som en ond aktör, en ny variant av gula faran.
Härav har vi en hel serie moderna lagar och åtgärder som Wolf Amendment (2011), som förbjuder Nasa att samarbeta med kinesisk rymdindustri, och China Initiative (2018) i syfte att motverka kinesiskt spionage i amerikanskt näringsliv, alltså en repris på det tidigare programmet under McCarthy-eran och en återgång till tidigare mönster av kollektivt och rasmässigt skuldbeläggande. Följden blev trakasserier av kinesamerikaner och minskat intresse bland kineser att studera i USA.
Coronapandemin gav upphov till frätande politisk retorik om «kinaviruset», det vill säga ett etniskt skuldbeläggande som omedelbart återuppväckte latent kinahat i det amerikanska samhället och ledde till omfattande våldsyttringar. Men pandemin har också inspirerat till hatisk revanschlusta i högre politiska kretsar, i syfte att angripa Kina från varje upptänklig vinkel.
Under de senaste åren har USA i rask takt förbjudit Huawei, ZTE och en rad andra bolag från att verka på den amerikanska marknaden med svepskäl om «nationell säkerhet», samt instruerat allierade att göra samma sak, samtidigt som man lät arrestera Huaweis finanschef Meng Wanzhou i Kanada, där hon fick sitta i husarrest i tre år.
Man har även utnyttjat Hongkong och gamla geopolitiska krutdurkar som Tibet och Xinjiang som murbräckor för att slå mot Kina, och för ändamålet har man stiftat lagar som Hong Kong Human Rights and Democracy Act (2019), Tibet Policy and Support Act (2020), Hong Kong Autonomy Act (2020), Uyghur Human Rights Policy Act (2020), samt Uyghur Forced Labor Prevention Act (2021), och till yttermera visso uttryckt att Kina genomför ett «kulturellt folkmord» i Xinjiang.
Givet USA:s rasistiska historia av alldeles verkliga genocid är det en fullständigt makaber karakteristik, och syftet är förstås inte att värna vare sig uigurer eller hongkongbor och tibetaner, utan att slå frenetiskt mot Kina med allt man har.
Under de fina utläggningarna om mänskliga rättigheter kan man emellertid enkelt se de verkliga egoistiska motiven och de underliggande rasistiska sentiment som har definierat relationerna till Kina från allra första början. Det är vad den större historien visar, och det är en amerikansk sinofobi som alltjämt är grundmurad.
Sinoamerikanska relationer 1844–1949Sinoamerikanska relationer sedan 1949Kinas moderna historia
Man kunde tycka att Svenskt näringsliv i egenskap av företrädare för den privata företagsamheten borde värna sina intressen kring handel, export och fritt företagande, men samtidigt finansierar man ett antal «tankesmedjor» med kontraproduktiv verksamhet, bland annat ett forum för «utrikespolitisk analys och debatt» kallat «Frivärld».
Det är i själva verket en förgrening av Timbro, den «nyliberala» «tankesmedjan» som länge har propagerat för laissez-faire och neoconideologi, men med tonvikt på geopolitiska problem. Det faller sig naturligt att man riktar sina angrepp mot Ryssland och Kina, i egenskap av «fiender» till den amerikanska hegemoni och liberala ideologi man försvarar.
Tidigare har man presenterat en «analys» av kinesiska ambassadens göranden och låtanden, med konklusionen att Kina utövar påtryckningar mot opinionsbildare och försöker skrämma till tystnad. En annan tolkning är förstås möjlig, nämligen att det är ambassadens plikt att försvara sitt lands intressen mot desinformation och vulgära påhopp.
Ett år senare presenterar man en uppföljning av «analysen», med konklusion att ambassaden numera är mer sparsam med officiella uttalanden och istället på mer diskret vis kontaktar personer direkt för att markera missnöje. Enligt «tankesmedjan» är Kinas agerande ett angrepp mot svensk pressfrihet och demokrati.
Men «analysen» är lika bristfällig nu som tidigare, och består främst i premissen att vårt system är överlägset och att vi därför äger rätt att «försvara» vårt systems intressen, exempelvis genom att stödja «demokratikämpar» i Hongkong, Xinjiang och Tibet, medan Kina i egenskap av företrädare för ett annat och förment underlägset system inte har motsvarande rätt att försvara sina intressen och sitt system.
Ett sådant «försvar» av demokratiska, liberala och andra intressen i Hongkong, Xinjiang och Tibet är nämligen i Kinas optik ett angrepp mot dess territoriella integritet och interna angelägeheter. Vad som är angrepp och försvar ligger således helt i betraktarens ögon, och det finns här ingen objektiv sanning att falla tillbaka på.
I abstrakt mening menar System A att man har en inherent rätt att försvara sitt system överallt, även i en kontext där System B har den fysiska kontrollen, det vill säga utöva påverkansoperationer mot System B. Om System B protesterar mot denna verksamhet, anklagar man istället detta system för att utöva påverkansoperationer mot System A. Det är en logik som inte håller måttet.
System A är i det här fallet «västerländsk demokrati», medan System B representerar Kina. Men System A kunde lika gärna vara «västerländsk kristendom» eller något annat system som anser sig företräda «universella» värden och därför tar sig rätten att överallt implementera dessa genom mission, sanktioner, kolonisering, bombliberalism och annat i den gängse arsenalen. System B representerar på samma sätt allt som ännu inte har antagit System A som modell, det vill säga «fiender» till System A:s verkliga eller förmenta hegemoni.
En omedelbar observation är att Kinas agerande via herr ambassadören Gui Congyou och medarbetare är reaktioner på svenska retoriska och andra aktioner mot landets intressen, och att dessa därför skulle upphöra med automatik om Sverige framdeles och framledes respekterar Kinas suveräna intressen och inte lägger sig i dess interna angelägenheter.
«Tankesmedjans» konkreta rekommendationer är emellertid de motsatta, nämligen att Sverige ska fortsätta lägga sig i Kinas inre angelägenheter genom att stödja «demokratikämpar» (secessionister, terrorister och andra bråkmakare) i lokala oroshärdar samt stärka banden till Taiwan, allt i syfte att främja vårt system och underminera Kinas.
Det är en retorik som hämtad från fordom, men den äger mindre giltighet i en tid då paradigmskiftet från väst till öst redan är ett faktum. Moderaterna vid «tankesmedjan» tror på fullt allvar att Kina är något slags Sovjetunionen, och att det föreligger en «systemkamp» som under kalla kriget, medan verkligheten är en helt annan.
Kina ställer faktiskt inga krav på att vi ska «anpassa oss», och har heller ingen som helst ambition att exportera sin ideologi eller att ta på sig USA:s traditionella och hegemoniska överrock. Kinas strävan är och förblir att återta sin traditionella, historiska och helt naturliga roll som regional hegemon, och att i övrigt vara en röst i världssamfundet i enlighet med dess kraft och storlek. Kina är därför inget hot mot oss eller vårt system.
Det är i själva verket vi som ständigt och jämt kräver att Kina och övriga världen ska anpassa sig till vårt system, det vill säga den USA-ledda «regelbaserade världsordningen», en ordning som har passerat bäst före-datum och som vi nog bör överge, i vart fall om vi vill värna våra verkliga intressen.
Sverige gör därför istället bäst i att odla smidiga relationer med Kina och maximera handel och andra utbyten, det vill säga en traditionell industripolitik och diplomatisk utrikespolitik som har tjänat vårt land väl. Konfrontation med Kina på ideologisk grund leder ofelbart till att Sverige småningom går Australiens och Litauens öde till mötes – det kommer att bli glesare i orderböckerna och svårare att importera.
Kinas sociala reformer i Xinjiang har kritiserats hårt och benämnts på ett sätt som saknar proportioner i förhållande till vad syftet är, nämligen att bearbeta en marginaliserad grupp med tendenser till radikalisering mot separatism och terrorism, främst genom omskolning, socialisering in i arbetslivet och andra mekanismer för att utrota fattigdom och utanförskap.
Man ska ställa den bryska arbetsmarknadspolitiken i förhållande till dels den terror som har hemsökt Kina i vågor, främst med separatistiskt ursprung i Xinjiang, och dels de metoder som har praktiserats av USA och västländer för motsvarande problem, det vill säga påkostade militära operationer som inte har lett till annat än att terrorismen har ökat i omfång, stabiliteten har urholkats i länder och flyktingströmmar har flutit mot Europa.
Vi vet nu med säkerhet att terrorism inte kan utrotas med ett huvudsakligt militärt svar, utan kräver andra åtgärder. Kina har möjligen inte bara lösningen på hemmaplan med reformerna i Xinjiang, utan kanske även den långsiktiga planen för att fila bort kanterna på talibanerna och modernisera Afghanistan med politisk ickeinblandning, handel och andra utbyten.
Tanken att införliva det utfattiga och islamistiska landet i en gemenskap ger incitament för ledarskapet att anpassa sig på eget bevåg, snarare än att tvingas till underkastelse av en främmande invasionsmakt, «sanktioner» och annat. När den friheten föreligger förlorar tanken på jihad i styrka, och terrorn bedarrar. Terrorn är nämligen inte blind, utan har ett givet mål – det är ur terroristens synvinkel en frihetskamp, mot vad man betraktar som västerländsk imperialism, även om vi kanske inte helt skulle hålla med om den karakteristiken.
Givet vad som har timat i Kabul under senare tid borde man se Xinjiang med nya fräscha ögon, och förstå vad problematiken ytterst dröjer sig om, snarare än att propagera geopolitisk smörja för att angripa Kina med alla skott man har. Man har nämligen uppnått ett stadium av nollterror i Xinjiang, på samma vis som man med ett välsmort smittskyddsmaskineri har upprätthållit nollcovid i landet sedan den inledande pandemin.
Det är också en form av mänskliga rättigheter, nämligen att trygga människor i den stora massan från extremism och farsoter, medan sådant utövande av «religion» som syftar till att radikalisera människor in i terror inte har något motsvarande skydd. Kina har inget emot islam – en av de officiellt erkända religionerna i landet – men kan däremot inte tolerera tankegods som utmanar nationen, stabiliteten och säkerheten, enkannerligen radikala idéer om att med våld etablera en påhittad «stat».
I Sverige och Europa växer utanförskapsområdena under en passiv politik, medan man i Kina bearbetar dem aktivt för att bryta segregation och radikalisering, och för att inlemma sådana grupper i det större samhället, att bli en del av helheten. Kinas metoder kanske inte är helt överförbara, men nog har man på ett mer effektivt och lindrigt sätt tacklat ett antal samhällsproblem som västvärlden har gått bet på.
Med en «lockdown» i Xinjiang 2014 fick man bukt med den inhemska terrorn.
Amerikanerna har i stort sett redan lämnat Afghanistan med svansen mellan benen utan att uppnå annat än tillfälliga reformer efter tjugo års krig. Man vann slaget mot al-Qaida och kunde ge flickor och kvinnor ett bättre liv, men förlorade kriget mot talibanerna, som nu återtar förlorade områden ett efter ett. Småningom kontrollerar man hela landet.
Vad som händer med kvinnorna återstår att se, men samtliga liberala reformer under amerikansk ockupation lär vara i fara när extremistisk sharia åter dominerar dagordningen. Det betyder inte att al-Qaida eller den internationella terrorn får en renässans, eftersom det var en utveckling som berodde av historiska förutsättningar som nu inte längre gäller.
Men det innebär att Afghanistan går en oviss tid till mötes, och att ett regionalt vakuum bildas. De åtta länder som omringar landet måste nu i amerikanernas ställe agera för att kontrollera den vidare utvecklingen, för att undvika att extremism sprids. Det gäller framförallt Kina, som i Xinjiang redan har kontrollerat den inhemska terrorn med kontroversiella men effektiva metoder, men också relativt avlägsna Ryssland, med oroliga områden som Tjetjenien.
Av angränsande länder är samtliga utvecklingsländer, förutom Kina, som därför i egenskap av regional stormakt kommer att ta på sig det största ansvaret för att hantera en ny situation. Afghanistan ligger strategiskt längs Nya sidenvägens rutter och logistiska centra, varför det ligger i Beijings intresse att kontrollera utvecklingen.
Man har redan försäkrat sig om talibanernas stöd för de sociala reformerna i Xinjiang, vilket för de flesta är en överraskning. Kina har inga hållhakar i Afghanistan, och talibanerna är inte kända för att låta sig övertalas – särskilt inte om det gäller muslimers välfärd i andra länder. Den mest troliga förklaringen är därför att Kina har påbörjat förhandlingar med talibanerna om bilaterala relationer inför den tid då man småningom kontrollerar Kabul och resten av landet.
Kina kommer förstås inte att skicka någon form av trupp till Afghanistan eller på annat sätt engagera sig mer handfast i landet, utan kommer att dra fördel av sin pragmatiska ickeinblandningsprincip genom att erkänna talibanerna som rättmätiga härskare och därefter hålla sig till strikta affärer. Frågan är förstås vad som sker om talibanerna inte spelar rent.
Men man kan förmoda att även en talibanregim vill ha goda relationer med sin omgivning, så länge man får implicit erkännande för sitt styre. Man kan notera att dagens talibanledare pratar engelska och tar självisar för sociala medier. Det kan bli första gången som Afghanistan får andrum, även om den interna brutaliteten kommer att tillta under en tid.
Kina har åtnjutit viss stabilitet under den amerikanska närvaron i regionen, trots uigurisk terror, men riskerar nu en upptrappning av lokala inre konflikter. Men det är samtidigt en stor möjlighet att yttermera stärka sitt inflytande i Centralasien, om man spelar korten väl. Investeringar i Afghanistan och kohandel med talibanerna kan således gynna freden betydligt mer än amerikansk bombliberalism.
Det blir då en fjäder i hatten för Xi Jinping, som än en gång kan demonstrera att det kinesiska systemet har vissa fördelar, och att vatten är mer effektivt än eld för att släcka bränder. Afghanistan är en veritabel guldgruva, som Kina därmed kan få tillfälle att utnyttja vad det lider.
