Kategori: Xinjiang

Enligt uppskattningar från FN har minst en miljon människor placerats i kinesiska interneringsläger. Denna utsaga presenteras som «fakta» av statstelevisionen, men i själva verket har Förenta nationerna aldrig gjort en sådan uppskattning, och man har heller aldrig presenterat någon rapport som hävdar något sådant, även om samtliga medier länge citerat FN som källa.

Verkliga fakta i målet är att en amerikansk medlem, Gay McDougall, i en oberoende FN-panel i augusti 2018 uttalat att man har mottagit uppgifter om internering av «uppemot en miljon» uigurer från «trovärdiga källor». Siffrorna kommer alltså inte från FN, utan från en annan organisation. Vilken då, och hur har man förfarit i denna uppskattning?

McDougall anförde inga källor för sitt påstående, men organisationen Chinese human rights defenders (CHRD) har skickat material till OHCHR angående sådana uppskattningar vid tidpunkten i fråga. Analysen bygger på ett «omfattande» statistiskt underlag bestående av åtta (8) intervjupersoner, siffror som därefter har applicerats på hela Xinjiang. Så kokar man soppa på en spik.

CHRD finansieras av amerikanska National endowment for democracy (NED) med ungefär en halv miljon dollar per år. NED finansieras i sin tur av amerikanska kongressen, och utgör ett verktyg i amerikanska statens arsenal för att med mjukare medel hantera geopolitiska fiender, främst Kina och Ryssland. Att NED stödjer separatister i oroshärdar i Xinjiang, Tibet och Hongkong är alltså inte en tillfällighet, utan per design.

En annan figur som ofta åberopas i medierapporteringen är Adrian Zenz, en evangelisk kristen med rötter i teologiska universitetet Akademie Welt-Mission i Tyskland. Det är en «pånyttfödd» kristen fundamentalist som anser sig vara ledd av gud att gå i mission mot Kina. Hans bakgrund kan bättre förstås genom att läsa hans bok Worthy to escape: why all believers will not be raptured before the tribulation.

Zenz tokkristna profil hindrar dock inte medier från att flitigt citera honom som något slags expert på Xinjiang och Kina, men hans uppskattningar och «analyser» är helt ad hoc och bygger inte på något annat än en rapport i en uigurseparatistisk TV-kanal samt fria fantasier.

I egenskap av medieexpert får Zenz ständiga och egenhändiga inflation av antalet påstått internerade i Xinjiang massiv spridning, bara för att senare upphöjas till «sanning» i de «faktarutor» medierna begagnar för att inskärpa att detta minsann är objektiv verklighet fastställd av «objektiv» journalistik och vetenskap.

Att interneringslägren existerar är inte omtvistat, utan ett elementärt faktum, därtill erkänt och motiverat av Kina, och ingen tvivlar heller på att det förekommer grymheter som tortyr i enstaka fall – sådant mörker finns förvisso i Kina. Men vad dessa ständiga överdrifter och förvrängningar ska tjäna till är svårare att begripa. Det är inte journalistikens uppgift att delta i det geopolitiska spelet, utan att granska och rapportera om verkligheten.

Men vi ser i både rapporteringen kring Xinjiang och Hongkong, likväl som i många tidigare sammanhang, att journalistiken tar ställning och väljer att frisera friskt i den ena sidans favör, och att utan kritisk granskning vidarebefordra inflaterade och direkt faktavidriga uppgifter.

Att det sker beror nog inte så mycket på en medveten konspiration som en följd av massiv okunskap om Kina och ett irrationellt hat mot landet, samt att journalistiken befinner sig i djup kris. Man har helt tappat det traditionella hantverket och antagit en aktivistisk ådra, som demokratikrigare i helig mission mot världens alla skurkstater. Ändamålet helgar därför medlen att ljuga, förvrida och förvränga, och som i alla krig är sanningen det första offret.

Ett internationellt journalistkonsortium har kommit över ett hemligt telegram angående omskolningslägren i Xinjiang. Publikationen kallar man «China cables», och vad man kan förstå ser man det själva som ett «scoop».

Telegrammet utgör en typisk byråkratisk uppsträckning av rutiner, med betoning på säkerhet. Man vill till varje pris undvika incidenter av olika slag, men det man i medier hänger upp sig på är ordval om att «förhindra flykt», vilket skulle bevisa att de intagna är fångar i «koncentrationsläger».

Så kan man naturligtvis se det, men så kan man också se på exempelvis värnplikt i valfritt land – det är ett slags tvångsarbete med fostran som inslag och fängelsestraff för den som vägrar. Medierna har sin vanliga agenda om mänskliga rättigheter, men missar helt att redogöra för bakgrunden och syftet med lägren. Man kontextualiserar inte.

Bakgrunden är naturligtvis den omfattande terror som har drabbat Kina. Vi i Sverige har erfarenhet av ett enda terrordåd, som chockade oss svårt och gav politiska konsekvenser. Kina hade 2014, det år man beslöt införa omskolningsläger, 37 incidenter med 322 döda och 478 skadade som följd. Sådant ger också politiska konsekvenser, med krav att agera.

Gemensamt för de flesta dåden är att de har rötter i uigurisk radikalism och att vanlig polisverksamhet inte har tillräckligt stävjande eller skyddande effekt. Radikalismen frodas, stöds och uppmuntras i breda lager, vilket är anledningen till att man väljer att gå till roten med problemet när gängse metoder är verkningslösa.

Det är en assimileringsprocess, att avradikalisera valda delar av befolkningen samt lära ut färdigheter i mandarin och vissa yrkeskunskaper, att i diskussionsgrupper problematisera negativa sentiment gentemot Kina med mera, och att på sikt förmå uigurer att i första hand vara kineser som andra minoriter i Kina.

I medier kallas det förstås indoktrinering, men man kan notera att vi har exakt samma problem med radikaliserade element i Sverige, om än i betydligt mindre skala, och att vi diskuterar liknande metoder för att stävja utvecklingen, om än mindre drastiskt.

Vi väljer dock att släppa ut ledande imamer på gatan när vi inte kan utvisa dem, och vi nöjer oss med att övervaka radikaliserade element i den mån resurserna tillåter. Men vi har ingen kontroll alls över radikaliseringen i förorterna, den lokala shariapolisens verksamhet, eller för den delen det accelererande och besinningslösa våld som emanerar från dessa miljöer.

Den politiska majoriteten omhuldar alltjämt mångkulturalismen som princip, att det står var och en fritt att i valfri utsträckning uppgå i den svenska majoritetskulturen. Det är den princip som har skapat de problem Sverige för närvarande har att tackla, med segregering, parallellsamhällen och kulturell friktion, med rädsla, misstänksamhet och försvagad tillit.

Kina har inte den principen, utan har likt USA en smältdegelkultur. Mängder av kulturer, etniciter och minoriteter samsas sida vid sida under en gemensam enhetskultur som grund, det enda möjliga sättet att ha en stabil mångkultur. Uigurer och i viss mån en del tibetaner omfattar inte den tanken utan har separatistiska anspråk – därav radikalisering och våld, och därav myndigheternas svar. Det är två olika synsätt, och de polariserar världssamfundet.

Huruvida omskolningen har effekt, särskilt på längre sikt, är inte gott att veta, men man har åtminstone för stunden stabiliserat situationen. Jag väljer att ta Kinas parti – det är en form av fostrande verksamhet i syfte att inkludera snarare än att förtrycka, och den är inte särskilt mer allvarlig än om samma uigurer hade tagits ut för värnplikt under en betydligt längre tid. Sverige borde ta efter.