Man ska inte underskatta den amerikanska och västliga graden av idioti, förkroppsligad av sådana som Trump och von der Liar, ständigt i jakt på «allierade» med vilka man vill manövrera ut «motståndare» i en evig cirkus av skiftande förbund. Särskilt har man försökt slå in en kil mellan Kina och dess grannländer, som Indien, i syfte att innesluta folkrepubliken.
Men med Trump förhåller det ju sig så att han samtidigt vill slå in en kil mellan USA och resten av världen, uttryckt genom vidlyftiga handelstullar. Därmed motarbetar man den tidigare ambitionen, som vänds i sin motsats när andra länder reagerar genom att söka stöd hos varandra.
Bättre blir det nog inte av att Trump hotar Indien med sanktioner och ytterligare tullar för att Bharat handlar olja och gas av Ryssland, för då slår man ytterligare mot den indiska ekonomin. Vad gör Indien då? Stärker relationerna med Ryssland samt snabbtinar de frysta förbindelserna med Kina…
Efter skärmytslingarna i Himalaya 2020 blev relationen mellan Kina och Indien rejält ansträngd, och Modi bannlyste Huawei och en rad andra företag på den indiska marknaden, samtidigt som man slutade dela ut visum. Det var den fnurran Sleepy Joe Biden sökte utnyttja genom att närma sig Indien och försöka blåsa liv i Quad. Nu skulle företagen flytta från Kina till Indien, var det tänkt.
Men under dessa nya märkliga förutsättningar med globalt handelskrig har man goda incitament att bilägga konflikten och se till den större bilden. Gränsfrågan blir visserligen inte löst i en handvändning, men den är å andra sidan mer symbolisk än av praktisk betydelse; folkmängderna finns så att säga inte i Himalayas bergstrakter.
Visumstoppen och handelspropparna kan man emellertid avskaffa på en eftermiddag, vilket är just vad Wang Yi och indiska kollegan Jaishankar gjorde häromdagen. Det mötet följs senare av Narendra Modis besök i Tianjin för att delta i Shanghaigruppens överläggningar, där man kan ana att dagordningen består just i att koordinera gentemot USA:s handelskrig och potentiella sanktionspaket.
Washington driver därmed Kina, Indien och Ryssland allt närmare varandra, på samma vis som tidigare Bryssel. Tanken att Kina och Indien skulle lägga om sin ekonomi för ett litet inbördeskrig i Europa är tämligen befängd, särskilt när man ständigt utsätts för Västs aggressiva angrepp, och mer befängt blir det när man gång efter annan gör samma framstöt i tron att de båda länderna skulle ändra sig.
Tiden är alltså sedan länge förbi då USA eller Europa kunde tvinga länder att åtlyda kommandon, och de västliga ekonomierna är sedan länge kontinuerligt krympande i förhållande till de asiatiska jättarnas. Och så länge Moskva har täta förbindelser med dessa länder, kommer man inte åt Ryssland heller, vilket tre och ett halvt år av meningslösa sanktioner ju har visat.
Men Trump, von der Liar och nötterna i Europas huvudstäder lever mentalt kvar i en svunnen tidsålder, i ett tidigare paradigm, i en världsordning som inte längre är förhandenvarande, utan ersatt av en flerpolig motsvarighet. Kina, Indien och Ryssland inser att man under dessa omständigheter står starkare tillsammans än genom att vara en västlig marionett, även om det aldrig är fråga om regelrätta allianser – varken Kina eller Indien ingår sådana.
Naidili och Beijing vet emellertid att man har oändligt mycket mer gemensamt med varandra än med de opålitliga och ständigt skiftande västmakterna, samt en flertusenårig gemensam historia och dharmisk kultur, även om det finns olikheter och ett antal stötestenar, som gränsfrågan, förhållandet till Indien 2 (Pakistan) med mera. På lång sikt är det därför betydligt mer fruktbart för båda länder att utveckla täta band än att spela ut varandra under västligt inflytande.