Vad agendamedierna inte säger är ofta mer talande än det som tillåts passera filtret, och man bör därför ta för vana att särskilt studera mediedramaturgin i detta avseende. Exempelvis kan man notera att i notoriska mediekonglomerat som Bonniers och Stampen är tystnaden avgrundsdjup angående det israeliska folkmordet i Gaza, inte minst avseende Internationella domstolens interimsbeslut häromdagen.
Ända sedan konflikten blossade upp i oktober föregående år har de två mediehusen på respektive ledarplats enbart ägnat sig åt hets åt andra hållet och att försvara judiska intressen. Man är således särskilt bekymrad om «judehatet» i Sverige samtidigt som tiotusen barn likvideras av Netanyahus bombflyg i Gaza, och det enda man har att säga om det senare är sandlåderetorik som att «Hamas började».
På ledarplats hittar man därför rubriker som «Så avhumaniserar Public Service vanliga israeler»; «Vänsterpartiets krav på Eurovision osar populism»; samt «Lokalen hålls hemlig – det säger allt om judehatet». Men även debattsidorna lider av samma enkelspårighet: «Invandrares judehat kan inte bortförklaras»; «De är rädda att Israel ska vinna Eurovision»; samt «Hamas är motsatsen till palestinsk frihet».
Det blir inte mycket till «debatt» om man kör spel mot ett mål, men det är så «debatten» i det konformistiska konsensussamhället Sverige ter sig i en lång rad ämnen. Någon «debatt» vill man egentligen inte ha i dessa frågor, och den som mot all förmodan anmäler en avvikande åsikt bemöts i bästa fall med tystnad, men kan även utsättas för veritabel klappjakt.
Frapperande är även hur smal och begränsad opinionsbandbredden är. Det var inte alls länge sedan koranbränningarna stod i brännpunkt i varenda spalt i medier, men problemkomplexet löstes upp i atomer samma dag som Israel invaderade Gaza, och har följaktligen inte avhandlats sedan dess. Det är numera en ickefråga, överskuggad av betydligt viktigare spörsmål, även om vissa medieoligarker försöker släta över.
Voldemort Zelenskyj uttryckte en farhåga om att kriget i Gaza skulle stjäla utrymme från hans teaterscen i Ukraïna, men sanningen att säga var det usla skådespelet där redan på upphällningen när Hamas gjorde visit. Den agendan, tillsammans med långköraren om Nato, upprätthålls alltjämt, men i något mer avslaget tempo.
En aktör som nästan helt har försvunnit från radarn är emellertid Kina. När ett alldeles verkligt folkmord föreligger i Gaza faller de absurda anklagelserna mot Beijing platt till marken, och det finns helt enkelt inte utrymme att tjafsa om väderballonger som har kommit ur kurs och annat strunt.
Ordningen är helt enkelt återställd när USA åter pivoterar mot Mellanöstern med sina hangarfartyg och därstädes lägger allsköns bombmattor i maskopi med den judiska ockupationsmakten, samtidigt som man är fullt upptagen med att skuggkriga mot Ryssland. Som en konsekvens tryter resurserna, och man blir därför än en gång beroende av att inhämta Kinas stöd, exempelvis angående kontroll i Röda havet.
Washington skulle hellre vilja lägga allt krut på att kontra Kinas vidare framfart, men hindras av verkligheten, på samma sätt som under kriget mot terrorismen från 2001 och framåt. Det passar Kina alldeles utmärkt att ha en biroll i skymundan och att framstå som den mer förnuftiga aktören i en komplett galen värld, ty då kan man relativt problemfritt ägna sig åt handel och vidare utveckling utanför rampljuset.
Borta är således dårretoriken om Xinjiang, labbläckor och utrikes polisstationer, samtidigt som proteströsterna för Gui Minhai har bedarrat alldeles. Kvar finns bara ett sorl och brus av traditionellt snitt kring frågor om ekonomi och handel, verkliga knutpunkter som kan lösas med förhandlingar, diplomati och andra konkreta medel. Med Kina förknippas nu med rätta elbilar och rymdfärder snarare än påhittade koncentrationsläger.
I jämförelse med den kaotiska och krigiska tillvaron i Väst och i Mellanöstern framstår Kina som ett under av stabilitet, med monumentalt bättre förmåga att tackla kriser av allsköns slag, från pandemi till upproret i Hongkong samt förstås den västliga kritikanstormningen. Det är trots allt inte där man har recession, flyktingkris och annat elände.
