Månsonden Chang’e 5 (嫦娥) har lyft från månens yta för att småningom docka med huvudfarkosten och därefter återvända till jorden med ett par kilo månstoff, om allt går väl. Det är första gången sedan 1976 som ett sådant projekt företas, efter sovjetiska Luna 24.
Kineserna är som bekant sent tillkomna i rymdbranschen, och är för närvarande fullt upptagna med att göra om tidigare bedrifter från de amerikanska och sovjetiska programmen. Således har man tidigare skjutit upp några personer i omloppsbana, initierat ett månprogram, tagit rymdstationen Tiangong 1 (天宫) i bruk, och sedan i somras även påbörjat utforskning av Mars med Tianwen 1 (天问), beräknad att anlända i februari 2021.
I en inte avlägsen framtid blir programmet dock mer ambitiöst, med bemannade expeditioner och kanske även månbaser. USA har därför kommit ur sin dvala och åter börjat satsa på sitt rymdprogram, en verksamhet som placerades i malpåse efter att man vunnit rymdkapplöpningen och den överordnade kapprustningen mot Sovjetunionen – ur politisk synvinkel var det huvudmålet, medan de mer långsiktiga vinsterna med rymdforskning inte ryms i kvartalsbudgetarna.
USA har även förbjudit NASA att samarbeta med den kinesiska motsvarigheten CNSA (国家航天局, Guojia hangtianju) och att överhuvudtaget släppa in kinesiska medborgare i NASA:s verksamhet, ett slags personalembargo som inbegrips i den allmänna amerikanska ambitionen att obstruera Kina.
Men NASA har inte någon kunskap som Kina inte redan besitter, varför blockaden mest syftar till att polarisera och mobba ut kineserna ur internationellt samarbete. I vetenskapliga kretsar är denna politiska blockad inte särskilt populär, och den kan även få negativa konsekvenser vad det lider.
Övriga världen är nämligen öppen för att samarbeta med Kina, och speciellt Ryssland har i dagarna ingått ett fördjupat samarbete med landet. Ryssland förlorade visserligen kapplöpningen mot månen, men har den fulla kompetensen för rymdutforskning och anses även ha den bästa raketteknologin – det finns en anledning till att USA länge har behövt ta sig upp i rymden med ryska raketer, sedan man monterat ned rymdfärjeprogrammet.
Kombinationen Kina och Ryssland blir en helt annan nöt att knäcka för USA, särskilt en amerikansk nation som blöder under pandemin och lider av svåra spänningar i samhället. I fråga om en rymdkapplöpning 2.0 är det inte säkert att amerikanerna mer än kommer ur startgroparna, och man har helt enkelt inte vigören eller momentet längre, inte ens med den privata rymdsektor som växer fram.
Det blir väl mest en notis i medier om Chang’e 5, eftersom nyhetsvärdet inte är så stort. Men som med allt Kina företar sig blir dessa små steg småningom stora språng, för att nu låna en analogi från ett annat rymdäventyr. Och en dag har man gått förbi och tagit ledningen, utan att någon förstår någonting.
