Mer eller mindre regelbundet kablas bilder ut föreställande kinesisk aggression i Sydkinesiska havet i den fortlöpande kampen om öar, atoller, rev och därmed förknippade resurser. Vattenkanonader, bordningar och andra ageranden presenteras som bevis för denna aggression, medan den andra sidan framställs som oskyldigt offer.
Den objektiva sanningen är förstås mer komplex än så, och det är nog inte bara en parts fel när flera aktörer träter om samma territorier. Att man ändå framställer saken så i bias och skevt urval beror på stegrande västerländsk antipati mot Kina, och i den mån en gränstvist föreligger mellan Kina och något annat land, tar man undantagslöst den senares parti.
Fenomenet går under benämningen Zhongguo chuwai (中国除外), eller «vem som helst förutom Kina», en doktrin som syftar till att motarbeta, begränsa och innesluta Kina så gott det går under antagandet att landets frammarsch är skadlig för fred och säkerhet samt inte minst Västs hegemoniska ställning.
Under doktrinen faller även inre territoriella tvister, som separatism i Xinjiang och Tibet, i vilka USA och delar av Väst gärna lägger sig i för att söka vidare split i Kina och därmed försvaga landet. Även Hongkong faller inom ramen för sådan intervention, samtidigt som man förstås tar Taiwans parti i den konflikt som föreligger sedan 1949. Rörande gränstvister med Indien och Bhutan tar man på samma sätt de senares parti, utan rationell grund i övrigt – meningsskiljaktigheterna har ytterst sin grund i brittisk kolonialism.
Man kan här notera att Taiwan i egenskap av Republiken Kina har exakt samma anspråk som Folkrepubliken, inte bara rörande Xinjiang, Tibet och Kashmir, utan framförallt i Syd- och Östkinesiska haven. Det är för att anspråken i fråga först ställdes upp av det forna Nationalistkina under 1940-talet, enkannerligen den elvapunktslinje som stipulerade Kinas territoriella anspråk i Sydkinesiska havet.
Men när aktivister från Taiwan i maskopi med bröder från fastlandet angör brygga på de av Japan kontrollerade Fiskeöarna i Östkinesiska havet, eller när Taiwans kustbevakning agerar kring Södra sandöarna i Sydkinesiska sjön, uteblir rubrikerna i medier, och man ser då mellan fingrarna på vad som sker. Det gjorde man tidigare även avseende Kinas ageranden, enligt en då rådande ickeinblandningsprincip, medan man numera aktivt tar ställning mot och enbart mot Kina.
Numera hävdas från Kinas håll en tiopunktslinje efter uppgörelse med Vietnam om anspråken i Tonkinbukten, omfattande samtliga öar, atoller och rev i området samt omgivande vatten. Innebörden är att det är Kinas förhandlingsposition i den huggsexa som föreligger kring resurserna, inte att man de jure eller de facto utövar sådan kontroll.
Anspråken på vattnet inom linjen har slagits ned av Förenta nationernas havsrättskonvention (Unclos), men avseende de territoriella tvisterna om upphöjningar i området föreligger en mer komplicerad situation. Konventionen medger inte att vissa typer av rev och barriärer räknas som territorium i egentlig bemärkelse, medan konstgjorda öar bara kan utgöra territorium på öppet hav bortom ett lands exklusiva ekonomiska zon.
Alltså bygger man sådana konstgjorda öar för att pinka in sina revir, och det sker framförallt i den södra delen av havet, kring Södra sandöarna. Samtliga makter i regionen gör anspråk på öarna, och i praktiken kontrolleras de flesta av Vietnam och Filippinerna, nämligen för att dessa länder tidigt påbörjade exploatering. Kina har enbart kontroll av något tiotal rev och Taiwan några enstaka, nämligen för att Kina kom in sent i matchen.
Man kunde tro att den relativa närheten till Filippinerna, Vietnam och Malaysia skulle diskvalificera Kinas och Taiwans anspråk, men havsrättskonventionen fungerar inte så. Det står vem som helst fritt att på öppet hav muta in och bygga ut ett område, och därmed komma i besittning av dess omliggande resurser.
Saken rör alltså i grunden fiskerättigheter, men även exploatering av gas- och oljefyndigheter samt möjligheten att kontrollera farlederna och upprätta militärbaser. Det är egentligen det senare som oroar USA, eftersom man inte vill förlora det egna privilegiet av att kontrollera första ökedjan och förmågan att vid behov strypa Kinas import. Därför tar man ensidigt parti mot Kina, med stöd av sina allierade.
Kivet i övrigt är mest banalt bråk mellan grannländer, ofta på absurd nivå. Exempelvis föreligger sedan en tid en strid mellan Kina och Filippinerna kring atollen Ren’ai jiao (仁爱礁), som enligt Havsrättskonventionen inte utgör naturligt territorium på grund av tidvattenströmmar som översköljer upphöjningen. Ingen äger alltså ön, och Kina märker inte heller ut den på sina kartor, även om ett flertal länder gör anspråk på den.
Filippinerna lät med avsikt ett tankfartyg gå på grund på atollen 1999 för att kunna göra ett fastare anspråk, men enligt internationell lag finns ingen sådan grund. Man har ändå haft en permanent besättning på pråmen, och därför regelbundet levererat proviant och förnödenheter. Dock har man under sådan täckmantel även försökt fortifiera ön för att kunna göra legala anspråk, vilket Kina har motsatt sig.
Sedan 2017 föreligger ett avtal mellan Kina och Filippinerna om att upprätthålla status quo i Södra sandöarna, varvid Manila har åtagit sig att inte bygga ut fästningen. Men sedan 2022 är en ny regim under Bongbong Marcos installerad, varvid Filippinerna har närmat sig USA och antagit en tuffare hållning gentemot Kina.
Härav har man inte bara låtit USA installera baser i landet för att kunna bistå Taiwan, utan även återupptagit expolateringen kring Sandöarna, inklusive att besätta Ren’ai jiao. Detta är således den egentliga förklaringen till att Kinas kustbevakning sprutar vatten för att förhindra filippinska fartyg att närma sig atollen, för att det utgör ett avtalsbrott. Även om just den aspekten inte närmare presenteras i den västerländska rapporteringen, eftersom det i ett slag skulle kullkasta narrativet om det förment aggressiva Kina.