Voldemort Zelenskyj vill närma sig Väst i kulturell mening genom att helt sonika flytta den ortodoxa kristmässan (till skillnad från skandinavisk jul) från sjunde januari till tjugofemte december, men han tycks då vara ute i ogjort väder. Givet omständigheterna kan man kanske förstå antipatin gentemot Ryssland, men för den skull kan man inte begå våld på sin egen kulturhistoria.
Att den ortodoxa kyrkan firar kristmässa den sjunde januari hänger förstås samman med skiftet från den julianska kalendern till den gregorianska år 1582. Syftet med den senare var att åtgärda den drift som den romerska kalendern ger upphov till, då den inte tar hänsyn till att året är (ungefär) 365.2425 dagar snarare än exakt 365.25. Skillnaden om 0.0075 motsvarar således 0.75 dagar per sekel, vilket småningom förflyttade den kristna påsken allt längre framåt våren, till kyrkans förtret.
Eftersom den ortodoxa sfären inte lyder under Rom struntade man i skiftet fram till början av nittonhundratalet, då den ryska oktoberrevolutionen ägde rum och gav upphov till en sekulär sovjetregim, som föranstaltade kalenderbyte. 31 januari 1918 följdes således av 14 februari, varvid tretton dagar ströks ur kalendern. Oktoberrevolutionen i sig ägde enligt ny gregoriansk tideräkning således rum den sjunde november.
Ukraïna implementerade emellertid gregoriansk tideräkning omedelbart 1582, då man vid tiden var en del av det katolska Polen-Litauen (1385–1795) snarare än att utgöra en rysk entitet. Det är sådan litauisk kolonisation och andra historiska företeelser som ytterst ligger till grund för den inre splittring som föreligger i dagens Ukraïna.
Man kan här notera att ukraïnierna (krimtatarer, zaporoger, zaporizjakosacker) under Chmelnytskyj-upproret (1648–1654) vände sig till tsar Romanov i Moskva för bistånd att befria sig från den litauiska ockupationen, varvid östra Ukraïna åter blev en del av Ryssland – ungefär motsvarande de ryskdominerade oblast som i dag är annekterade av Putin plus Kiev med omnejd; detta är inte en tillfällighet.
Under alla omständigheter fortsatte den ortodoxa kyrkan att följa juliansk tideräkning, varvid kristmässan infaller tretton dagar senare i den gregorianska kalendern, det vill säga sjunde januari. Eftersom den ortodoxa kyrkan har sitt säte i Moskva, föreligger sedan länge en enhetlig doktrin i hela den östortodoxa sfären, inklusive Ukraïna. Det är ekvivalent med att katolska kyrkor följer Rom, kanske med undantag för den i Kina.
En relevant historisk omständighet här är att den ortodoxa kyrkan faktiskt uppstod i Kievriket, med början 988 då Vladimir den helige av Kiev lät sig döpas i den grekisk-ortodoxa kyrkan. Kievrus i sig är samtidigt ursprung till såväl Ukraïna som Ryssland, som i många stycken är en och samma historiska entitet.
Stora schismen 1054 föranledde emellertid ett brott mellan Kiev och Rom, varvid den östortodoxa kyrkan gick sin egen väg. Mongolernas invasion under 1200-talet innebar vidare att Kiev förlorade i politiskt inflytande, varvid kyrkans säte förlades till Vladimir-Suzdal i dagens Ryssland, inte långt från dagens Moskva.
Vladimir-Suzdal efterträddes sedermera av Moskvariket 1283, då det mongoliska riket allt mer kom att lösas upp, och östortodoxa kyrkan följde i maktens fotspår. Den rysk-ortodoxa kyrkan uppstod som självständig entitet 1448, då man förklarade sig självständig från Konstantinopel, som vid tiden var på sin upphällning (Östrom gick under 1453 då osmanerna intog staden).
Den östortodoxa kyrkan har alltså av historiska omständigheter kommit att vandra från Kiev till Moskva, då Kiev tidvis har varit under ockupation av mongoler (från 1240) och senare en del av polsk-litauiska samväldet. Ukraïna har historiskt varit en slagpåse för krafter från alla håll och kanter, inte minst från västimperier som Österrike–Ungern och Hitler-Tyskland, med förlängning in i dagens dramatik.
Icke desto mindre har Ukraïna behållit en ortodox religiös profil, med närmare tre fjärdedelar hörande till den ortodoxa kristendomen. Efter Sovjetunionens fall instiftades Kievpatriarkatet eller Ukraïnska ortodoxa kyrkan 1992 som en lokal gren, men den hade inget större stöd i vare sig befolkning eller andra grenar av ortodoxa kyrkan.
Istället formerades Ortodoxa kyrkan i Ukraïna 2018 som en delvis självständig gren (dock knuten till Istanbul), fri från Moskvapatriarkatet, som ett resultat av annekteringen av Krim och den infekterade relationen med Ryssland. Ukraïnakyrkan tillkom givetvis på politiskt initiativ under Petro Porosjenko, som efterträdde Viktor Janukovytj på presidentposten efter den USA-initierade statskuppen eller färgrevolutionen 2014 (Euromajdan).
Man kan jämföra denna händelseutveckling med reformationen i Sverige, då Gustav Vasa 1536 proklamerade den svenska kyrkan som lutheransk statskyrka, eller med den stora schismen 1054. Den vidare politiseringen med religiöst kalenderbyte under Zelenskyj ger motsvarande vibbar av medeltid, och visar att man knappast har förstått vad saken dröjer sig om.
För det första är statskyrkor inte längre typiska inslag i Väst, utan undantag från regeln om religionsfrihet. Det är inte politikens uppgift att lägga sig i religiösa samfunds bestyr. Zelenskyj kunde härvidlag ta intryck av amerikanska konstitutionen, om han verkligen vill emulera Väst: Congress shall make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free exercise thereof.
För det andra klipper Ukraïna därmed banden med sin religiösa och kulturella historia, vilket knappast har folklig förankring. Vladimir Lenin kunde inte ha gjort det bättre, och den judiske Zelenskyj har nog ungefär lika mycket förståelse för sakens essentiella natur som den förstnämnde. Varför inte lika gärna anamma katolicism eller protestantism på en gång, om man nu verkligen vill gå den västliga vägen, om än fem hundra år för sent? Varför nöja sig med mesiga halvmesyrer?
