Myanmars kansler Angsan Suqi företräder själv sitt land i processen vid Internationella domstolen i Den Haag, där man ska avhandla huruvida landet har brutit mot FN:s konvention om folkmord. Angsan Suqi själv avfärdar anklagelserna, och menar att de är våldsamma överdrifter.
Klart är att stora mängder muslimska bengaler (ruihanggya) har drivits ut ur landet till angränsande Bangladesh, likväl som att konflikt med våldsinslag har uppstått under processen. Orsaken därtill är att dessa statslösa muslimer importerades i stor mängd under brittisk kolonialtid som billig arbetskraft, och sedermera har skapat problem, bland annat med ambition att söndra Myanmar och låta delar av landet uppgå i muslimska Östpakistan (Bangladesh).
Intentionen att städa upp efter britterna har funnits länge och ligger fast. Det är ingenting Angsan Suqi kan (eller vill) ändra på, även om hon som kansler görs ansvarig för folkförflyttningen, och Myanmar kommer inte att låta sig bevekas av trycket från omvärlden.
Man kan se det som en nationalistisk yttring att bevara den gängse kulturen och fjärma ett hot om splittring, som ett dharmiskt värn mot det invasiva islam. Det har paralleller i Modis hindunationalistiska ambition att återupprätta Indien som en huvudsakligen hinduisk nation.
Dharmisk tradition har inga problem att samexistera med andra traditioner och religioner, förutom när dessa inkräktare kräver överhöghet och skapar problem. Islam är en sådan tradition som skapar problem, och så även kristendom i viss mån – två abrahamitiska traditioner med anspråk på den enda sanningen.
Hur det kan gå ser vi i hur Indien har klyvts i delar, med Pakistan i nordväst och Bangladesh (Östpakistan) i öst, efter att demografin tippat över till islams fördel. Samtidigt är 15 % av Indiens befolkning muslimer, varför hotet om ytterligare konfliktlinjer kvarstår.
Islam har som bekant även skapat problem i Xinjiang, där uigurer som historiskt bekänt sig till buddismen har smittats av islam och sedan sent 1970-tal radikaliserats svårt. Kraven är även där ett självständigt muslimskt «Östturkestan», det vill säga att splittra Kina.
En blick på kartan ger vid handen att urgamla konfliktlinjer alltjämt gäller. Islam har aldrig slutat att expandera, utan fortsätter trycka på i alla riktningar. I öst håller dharmiska traditioner stånd, på samma sätt som väst har motat Mohammed i grind sedan tusen år tillbaka. Ändå har islam lyckats slå hål genom Bangladesh och Indonesien, två av de folkrikaste muslimska väldena i världen.
Huruvida islam även lyckas slå hål på Europa genom massmigration och högre födslotal återstår att se, likväl som vilka konsekvenserna blir av denna utveckling. Delar av Balkan är sedan länge fullt islamiserade, sedan det osmanska kalifatets dagar, och vi har där i modern tid sett konflikter avlösa varandra.
I väst har vi i allmänhet slutat vara kristna, men i grunden ligger ändå en kristen tradition. Mångkultur i all ära, men med förändrad demografi kommer samma muslimska krav på ökat inflytande göra sig gällande här som på annat håll, och konflikten kommer att ligga i öppen dager. Vi borde ta lärdom av utvecklingen i Myanmar.