Det Àr faktiskt inte sÄ lÀnge sedan Mao Zedong stod dÀr pÄ Himmelsfrid och proklamerade Folkrepubliken Kina den första oktober 1949. Det motsvarar blott en mÀnsklig livslÀngd, och i förhÄllande till hela Kinas historia bara ett par enstaka procentenheter.
DÄ hade Kina gÄtt frÄn att vara vÀrldens ledande makt under början av 1800-talet till ett av vÀrldens fattigaste lÀnder, under vad man kallar förnedringens Ärhundrade. Kina tog inte till sig av de nya idéerna frÄn VÀst, sÀrskilt inte industrialismen, och hamnade pÄ efterkÀlken.
Det korrupta och efterblivna Qing-styret kunde smÄningom inte stÄ emot trycket frÄn vÀstliga kolonialmakter, utan föll offer för opiumkrig, orÀttfÀrdiga fördrag och vissa landövertrÀdelser, som Hongkong och koncessioner i hamnstÀder som Shanghai och Tianjin.
Japan anammade dock snabbt den vĂ€stliga modellen under hot om amerikanskt krig, och man lĂ€rde sĂ„ bra att man till och med tog till sig den imperialistiska Ă„dran. Krig anstĂ€lldes dĂ€rför mot Kina 1894â1895, varvid Taiwan fick avtrĂ€das till Tokyo. Men japanerna skulle Ă„terkomma med annektering av Manchuriet 1931, och sedermera invasion av övriga Kina 1937â1945.
Landet lÄg i ruiner, samtidigt som ett inbördeskrig rasade om vem som skulle ta makten och leda moderniseringen av Kina. Dynastin Qing hade fallit 1911 och ersatts av en modern republik under halvdemokratiska former, men landet imploderade snart i en rad «sjÀlvstÀndiga» provinser under lokala krigsherrar, samtidigt som nationalister och kommunister utkristalliserades som de dominerande politiska partierna.
Inbördeskriget rasade under tjugoett Är, med intermission under japanernas invasion, men slutligen kunde kommunisterna driva nationalisterna till dess sista utpost pÄ Taiwan, dÀr man Àn i dag hÄller stÀllningarna, numera som en autonom demokrati. Mao Zedong och hans bondearmé vann trots amerikanskt stöd till nationalisterna, nÀmligen för att generalissimo Jiang Jieshi var en usel hÀrförare och för att folket hade tröttnat pÄ inflationsekonomin.
Men om Mao var en genial fÀltherre, var han inte av det rÀtta virket för att leda landet. Man hade förvisso att konsolidera makten med ganska hÄrda tag, bland annat genom att trycka ned godsadeln och kollektivisera jordbruket, men snart gick politiken överstyr med den ena vansinniga reformen efter den andra, frÄn Stora sprÄnget till Kulturrevolutionen.
ĂndĂ„ puttrade utvecklingen pĂ„ med massiva insatser för att skola en agrar analfabetisk befolkning och utveckla institutioner av olika slag, förberedande instrument för en senare industrialiseringsfas. Den kom 1978, dĂ„ Mao hade avlidit och Deng Xiaoping tagit befĂ€let över utvecklingen.
Med ekonomiska reformer och öppnande mot omvÀrlden pÄbörjades en resa som slutligen tog Kina frÄn ett av vÀrldens fattigaste lÀnder till det allra rikaste, Ätminstone i termer av köpkraft, pÄ blott en generation. Man kopierade i princip Japans koncept med kunskapsinhÀmtning via joint venture-företag och tekniköverföring i utbyte mot stabila villkor och lÄga kostnader, en mekanism som gav upphov till utlokalisering av VÀsts industri till Kina.
I dag kÀnner man sig pÄ sina hÄll grundlurad av att Kina kammade hem all kunskap och genom utlokaliseringen har kunnat bli vÀrldens logistiska tillverkningscentrum, men det rör sig inte om ett nollsummespel. TvÀrtom har VÀst vunnit minst lika mycket i termer av ekonomisk utveckling.
Icke desto mindre har Kina nu nÄtt status av supermakt, i paritet med USA pÄ allt fler omrÄden, inte minst avseende teknik, forskning och utveckling. Den stora frÄgan Àr dÀrför vad framtiden har i sitt sköte, nÀmligen om samma trend kommer att fortsÀtta, eller om ett krig resulterar dÄ Kina utmanar USA:s globala hegemoni.
Allt Àr möjligt, men Àven jÀnkarna inser nog att man inte har nÄgot alls att vinna pÄ ett krig med Kina. Man kan i bÀsta fall fördröja utvecklingen ett tag, men till priset av att man sjÀlv gÄr ned i trÀsket. DÀrför Àr den fredliga tidslinjen den mer troliga.
I en sĂ„dan gĂ„r Kina frĂ„n klarhet till klarhet i allt frĂ„n rymdprogram till teknikutveckling, och det Ă€r inte svĂ„rt förestĂ€lla sig att landet blir dominerande i de allra flesta fĂ€lt. Ăven med en lĂ€gre tillvĂ€xttakt kommer Kinas ekonomi fortsĂ€tta att vĂ€xa snabbare Ă€n VĂ€st, samtidigt som Indien och smĂ„ningom Afrika blir nya tillvĂ€xtlokomotiv. Asien kommer att dominera stort, samtidigt som VĂ€st krymper i relativ storlek.
Den politiska utvecklingen Àr svÄrare att förutse, men rimligtvis innebÀr en utveckling mot större vÀlstÄnd och sofistikering att medelklassens krav pÄ mer inflytande leder till nÄgon form av demokrati. Under sÄdana omstÀndigheter blir det Àven lÀttare att övertyga Taiwan om att lÄta sig införlivas med fastlandet, vilket kommer att ske förr eller senare.
Kinesisk kultur lÀr fÄ svÄrare att spridas globalt, men man har ÀndÄ stor mjuk makt genom teknikutveckling och ekonomisk dominans. Nobelpristagare av alla slag kommer allt mer att stamma frÄn Kina, samtidigt som vi frÀmst nyttjar kinesiska prylar och tjÀnster. Vid det laget lÀr skrÀcken för den «gula faran» ha bedarrat, och man lÀr se pÄ Kina i ett mer positivt raster.
Om en typisk kinesisk dynasti varar i nÄgra hundra Är, Àr det inte orimligt att den politiska dynastin under Folkrepubliken Kina kommer att toppa 2049 och dÀrefter behÄlla dominansen under ytterligare nÄgot sekel, innan det Äter bÀr nedför, i den cykel som alltid har prÀglat kinesiska dynastier. Med den karakteristiken Àr det inte fel att tala om 2000-talet som Kinas sekel.
