Kinas export sjönk… inte i april, utan ökade istället med åtta procent jämfört med föregående år. Nej, det är inte en effekt av att skicka iväg så mycket man kan innan de amerikanska tullarna träder i kraft, det skedde redan i mars vilket orsakade det största handelsunderskottet i amerikansk historia.
Istället beror ökningen i handelsvolym på att man har dirigerat om exporten till andra marknader i Europa och Asien, och inte minst att man nyttjar tredje land som hubb för att undvika de löjliga tullarna om 145 %. Godset skickas alltså till Vietnam och andra länder för ompaketering och vidare export, varvid tullen stannar vid 10 %.
En bra deal för såväl Kina som deltagande länder, med ungefär samma metodik som en gång gjorde Hongkong rikt genom att mjölka det större fastlandet på courtage för tjänster. Exporten sker fortfarande från Kina, men på pappret ser det annorlunda ut. Det är så den globala ekonomin fungerar, den routar runt varje hinder, och därför kan Trumps tullar aldrig fungera som avsett.
Hinder är till för att rundas.
Men även om Kina ökar sin totala export, sjunker den ändå netto gentemot USA, inberäknat ompaketering och andra metoder. Det drabbar främst USA, där hyllorna nu gapar allt tommare och containertrafiken i hamnarna har minskat med en tredjedel.
När hamnarna får färre inleveranser krävs färre hamnarbetare och färre chaufförer med flera yrkeskategorier, vilket därmed bidrar till ökad arbetslöshet. Det är så en spiral börjar, och den accentueras av att priserna ökar i takt med att utbudet minskar. Inflationen tar fart, och med den följer småningom recession och därmed stagflation.
Man ska här betänka att det allra mesta som amerikaner köper är tillverkat i Kina, från barnvagnar och mikrovågsugnar till fyrverkerier och parasoller. Viktigare än så är att insatsvaror för industrin också mestadels kommer från Kina, allt från elektronikkomponenter till plastdetaljer, skruvar och minsta mutter.
Det går bra för USA nu…
Det går i andra riktningen också, eftersom Kinas reciproka mottullar stryper all import från USA. Även där dirigerar man om, genom att importera sojabönor från Brasilien och kött från Argentina istället från USA. Kvar med Svarte Petter i hand står den amerikanske bonden, än en gång. Den amerikanska exporten minskade därför i april med 21 %, en helt katastrofal siffra.
Under denna dubbla nitlott förefaller Trump än en gång sväva på målet och yrar något om att drastiskt sänka tullarna. Och under dessa omständigheter möts även amerikanska och kinesiska delegationer i Genève för att diskutera saken, men eftersom Kina sitter med trumf på hand lär utsikterna för framgång inte vara så stora.
Zhongnanhai har noga förberett för Trumps återkomst, och vet hur spelet ska spelas. Det finns ingen brådska alls att komma överens om något slags golv för tullar, utan här finns ett gyllene tillfälle att låta den amerikanska skurkstaten ramla i egen fälla. När man småningom åter byter riktning och slopar tullarna, under en annan president, har Kina redan vunnit slaget.
Petar man i ekonomin händer saker och ting. Oljekrisen 1973 ledde till stegrade energipriser, ransonering, produktionsbortfall, inflation och småningom stagflation. Om det känns igen beror det på att vi i Europa har en liknande situation i dag under krisen i Ukraïna och bortfallet av både kärnkraft och rysk energi.
En politisk konsekvens blev att Ronald Reagan och Margaret Thatcher kom till makten, vilket inledde en ny period av neokonservatism. Aktiv penningpolitik med höga räntor stärkte dollarn och fick fart på ekonomin, men med resultat att den amerikanska konkurrenskraften urholkades.
Ytterligare en faktor i sammanhanget utgjordes av det «japanska undret», som då resulterade i en störtflod av japanska bilar, elektronikprodukter och annat gods. Även det är en situation som minner om dagens, men med Kina som aktör. Hatet mot Japan visste inga gränser, och man krossade demonstrativt japanska bilar och diskuterade i termer av väpnad konflikt.
För att stärka den amerikanska konkurrenskraften tog USA initiativ till ett möte med den tidens största ekonomier, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Japan, i syfte att devalvera dollarn gentemot respektive nations valuta. Dollarn hade nämligen stigit med femtio procent i jämförelse med denna valutakorg, vilket ansågs skada amerikansk ekonomi.
Vilka former av «economic coercion» som nyttjades är oklart, men man gick i alla fall med på en uppgörelse om devalvering av dollarn, kanske under hot om handelskrig, sanktioner och andra ekonomiska påtryckningsmedel. Inget har egentligen förändrats sedan dess, det är den amerikanska skurkstatens modus operandi.
Fördraget kallas Plaza Accord, efter det hotell där mötet ägde rum 1985. Det hjälpte emellertid inte det amerikanska handelsunderskottet, och det var även för sent att rädda den amerikanska bilindustrin, som dädanefter blev stadd i kontinuerligt förfall. Såväl bil- som elektronikindustrin dominerades allt mer av Japan och Korea.
Men Japan neutraliserades ändå, och den japanska vågen bedarrade, delvis på grund av att devalveringen påskyndade att spräcka en fastighetsbubbla som sedan länge hade blåsts upp. Japan är alltjämt en välmående nation, men betydligt fattigare i relativa termer än vid den tiden – man återhämtade sig aldrig efter dessa «förlorade decennier», och har fortfarande problem att få ekonomin att växa.
Donald Trump – som numera äger Plaza Hotel – är givetvis bekant med den ekonomiska historien, och hans avsikt är att försöka upprepa bedriften. Faktiskt inte bara Trump, eftersom många har funderat i liknande termer, men Trump är disruptiv och annorlunda nog att försöka ge sig på ett komplett vansinnigt företag av det slaget.
I analogi benämns det således «Mar-a-Lago Accord», efter Trumps residens i Florida. Något möte med stormakter har dock inte skett, utan det är mer en plan för hur USA ska stärka sin konkurrenskraft under liknande mekanismer som 1985.
Man kan notera att dollarn har stigit oavbrutet sedan 2012, vilket ger amerikanska hushåll bättre köpkraft och omvänt européer och andra sämre, men på samma sätt som tidigare urholkar det den amerikanska industrin, som flyttar produktionen utomlands. Trump vill som bekant ta hem industrin igen, vilket kräver att villkoren för att producera i USA är bättre än i Mexiko, Kina och Kanada.
Härav följer handelstullar för att straffa konsumtion av varor producerade utomlands, men i förlängningen syftar tullarna till att få berörda länder att förhandla på samma sätt som under Plaza Accord 1985 för att få till en bättre balans i handel och valutor. Framförallt är det Kina som sedan länge är i skottgluggen.
Problemet är att Kina känner den ekonomiska bakgrundshistorien minst lika väl som Trump, och man kommer helt enkelt inte att gå i samma fälla som Japan. I stora drag följer Kina exakt samma plan som Japan för att utveckla sin ekonomi, med joint venture-samarbeten och tekniköverföring som metoder för att locka till sig produktion och know-how.
På samma sätt som i Japan har det resulterat i att Kina numera är världsledande i allt fler tekniska och vetenskapliga sammanhang, vilket i kombination med den överlägsna produktionsförmågan är ett uppenbart hot mot vidare amerikansk ekonomisk och annan dominans. Något måste tydligen göras för att bryta denna utveckling, och Trumps disruptiva strategi är ett sådant initiativ.
Men Kina är tio gånger större än Japan och i alla avseenden en större maktfaktor. Det går inte att skrämma Kina till lydnad, och därför är alla utsikter att upprepa Plaza Accord grusade redan på förhand. Tvärtom är det Kina som har den bättre kontrollen över sin valuta, som man medvetet trycker ned för att stärka konkurrenskraften. Det kommer man fortsätta med, samtidigt som man säljer av amerikanska värdepapper för att trycka upp den amerikanska räntan och motverka Trumps plan.
Å andra sidan vill Kina gärna öka den «inre cirkulationen», men det försvåras av att kineser gärna sparar hellre än konsumerar. Med en ambition att konstlat trycka ned valutan försämrar man köpkraften för konsumenter, varför man här har ett dilemma att lösa. Den «inre cirkulationen» måste nämligen öka om man inte kan flytta den amerikanska exporten till andra marknader. Här finns således en möjlig angreppspunkt för förlikning.
Kineser hanterar man dock bättre i uppriktig dialog än genom hot, och bästa sättet att förbättra villkor och åstadkomma större åtkomst till den kinesiska marknaden går genom förhandlingar och avtal. Europa borde ta fasta på det och nu ta tillfället i akt att inleda förhandlingsrundor med Kina för att successivt länka samman de båda regionerna i handel och andra utbyten.
Det är nämligen det enda sättet på vilket Europa kan bli en självständig maktfaktor, ty USA går helt enkelt inte att lita på och ger knappast mer rättvisa avtal – EU har haft en betydligt sämre utveckling än USA under de senaste decennierna. Make America go away borde vara devisen för européerna i dessa tider, i vart fall tills Washington har återfått förståndet.
För mig är det oerhört slående vad politisk instabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det amerikanska exemplet. Skurkstaten inledde med handelstullar mot grannländerna Mexiko och Kanada, bara för att närmast omgående ge respit i nittio dagar för «förhandlingar».
Trump upprepar nu den manövern efter att ha infört «reciproka» tullar gentemot hela världen, även om en grundsats om tio procent ligger kvar. Mindre nationer som har böjt sig i stoftet för majestätet Trump kan alltså förhandla om mildare tullar, men det betyder i slutändan ändå en förlust. Det sägs röra sig om ett sjuttiotal länder som vill bli tuktade sålunda.
Övriga får finna sig i att omfattas av de «reciproka» tullarna, och särskilt Kina hamnar nu i skottgluggen med sammanlagt 125 % i tariffer. Detta för att man inte har krökt rygg för majestätet, och kinesisk tradition har här nog att det istället är Trump som ska slå en koutou för kejsar Xi.
Men Trump blinkade ändå först då han ställdes inför fullbordat faktum och massiva börsfall. Det kommer Beijing att ta fasta på, och man vet att man har så mycket större resiliens än den labila juntan i Washington. Nu är det full fart till det bittra slutet, och det är USA som kommer att dra det kortaste strået.
I Kinas verktygslåda finns en rad instrument man kan ta till. Dels kommer man naturligtvis att svara helt reciprokt på varje tull som införs, det vill säga samma slags modus operandi som har gällt sedan 2016. Tidigare har man dock inte svarat på Washingtons omfattande exportkontroll av halvledarteknik, men nu gör man slag i saken och tillämpar samma mynt även där.
Man skärper alltså exportkontrollen av kritiska råmaterial som sällsynta jordartsmetaller, som man kontrollerar med närmast monopolstatus. Det kommer att slå oerhört hårt mot amerikansk industri när reserverna väl är uttömda inom något år, och man har heller ingen möjlighet att finna andra källor under det kommande årtiondet.
Devalvering är en annan möjlighet som står till buds, eftersom kinesisk renminbi inte flyter fritt utan kontrolleras av Folkets bank. Det skulle motverka tullarna genom att göra exporten billigare, även om det slår omvänt mot importen. Det sistnämnda skulle dock gynna ambitionen att öka konsumtionen av inhemska produkter, som Xiaomi och Huawei istället för Apple.
Man kan också förutsätta att Beijing kommer fortsätta att dumpa amerikanska värdepapper, vilket lär leda till räntehöjningar i USA. Pengarna kan man använda till att yttermera köpa på sig guld och stimulera det egna näringslivet, eller hålla uppe börsen med injektionskapital.
Hur man än vänder och vrider på det är det därför Kina som har alla ess i ärmen, medan kung Trump står utan kläder. Kina växlar om sin export och produktion, medan USA bara har att se fram emot våldsamma fördyringar av insatsvaror och konsumentprodukter, tillsammans med försämrad export för näringslivet.
Fentanylen kommer fortsätta att flöda in i USA, samtidigt som de hemlösa blir allt fler och soppkök upprättas i vartenda gathörn. Det svåra tjugotalet upprepas med fin precision så här hundra år senare, nu lika självförvållat som dåtilldags.
Den kinesiska pandan försvarar sig mot det amerikanska odjuret.
Återigen är det blodrött på börserna, eller illgrönt i Asien, där färgerna är omkastade. Och eftersom man har firat Qingming i Kina med flera länder, har man haft stängt under en tid, varför hela raset kommer på en gång – ned tretton procent i Hongkong. Proffsinvesterarna tackar för tillfället och köper på sig i dippen, och småningom återhämtar sig den irreala ekonomin på börsen, som alltid förr.
Mer intressant är den reala ekonomin, den som kretsar kring verklig handel av gods och tjänster. Man ser här att små länder viker ned sig med en gång, och således är villiga att efterkomma utpressarens krav. Man måste förstå det så, som en form av finansiell terrorism, ett slags «economic coercion», en sorts mobbning.
Även kärringarna i Bryssel väser och fräser mest varmluft, och man har ännu inte kommit till skott med motåtgärder, utan talar om potentiella vapen som «handelsbazookan». Man har uppenbarligen inte gett upp hoppet om rationell dialog med en irrationell amerikansk regim.
Men gentemot utpressare och terrorister kan man aldrig ge vika, för de kommer alltid tillbaka med förnyade krav och hot. Det vet Kina, och därför är det nu stenansiktet som gäller, samt chicken race till helvetet om så är. Beijing är välpositionerad för en sådan kamp, och nu är faktisk hög tid att göra slag i saken.
Trump själv vill naturligtvis inget annat än att maximera sin egen vinning, om och om igen, med utpressarens arsenal av verktyg. Därför hattar han fram och tillbaka, nu med ett märkligt utspel om att «pausa» tullarna i nittio dagar, som tidigare med Mexiko och Kanada, nämligen för att skrämma parterna till eftergifter. Bättre är att frihandelsvänliga nationer gör gemensam sak och svarar fullt ut mot den amerikanska skurkstatens ekonomiska krigföring.
Washingtons efterblivne härförare hotar också Kina med ytterligare 50 % tullar, utöver de 54 % som redan ligger, men han tycks inte förstå att han inte är i styrkeposition. Visst, Kina kommer som exportberoende nation att bita i det sura äpplet, men det är nog ingenting mot vad USA får göra när motåtgärderna kommer.
Förutom reciproka tullar mot amerikanska varor, som ger hundraprocentiga eller högre kostnadsökningar för amerikanska konsumenter på allt från skor till mobiltelefoner, samt förstås motsvarande fördyringar för industrin, lär Kina fortsätta klämma åt med exportkontroll av kobolt, gallium, terbium, praseodymium och andra jordartsmetaller, sådana som USA har stor brist på och inte har förmåga att täcka med andra kanaler än Kina under de kommande tio åren.
Nu är också den bästa tiden att plocka hem Taiwan och därmed ta den eventuella dusten med USA i en het konflikt. Kina kan här skjuta sönder sjunde flottan och driva ut amerikanerna från regionen, eftersom USA inte längre har någon tillverkningsindustri som kan ersätta förluster – Kinas skeppsbyggnadskapacitet är 230 gånger större än den amerikanska.
Sådan press att rusta under recession, inflation och ekonomiskt kaos är det bästa sättet att köra slut på USA, att en gång för alla detronisera det amerikanska imperiet och befästa en ny världsordning. Detta fruktar man i Bryssel, men vad är egentligen alternativet när imperatorn i Washington gör kaos med världen?
Fruntimren i Bryssel på defensiven. Ord, men inga visor.
Liberation day är här, men frågan om vem som befrias från vad är inte given. Donald Trump avser införa tariffer kring 20–25 % mot i princip hela världen, men frågan är om han verkligen är redo att starta ett ekonomiskt världskrig. Hittills har han likt en tafatt och obeslutsam fjolla snabbt dragit tillbaka lagda tariffer, vilket gör att det mest liknar ett förhandlingsbud.
Men med utgångspunkt i att det nu är allvar innebär en sådan regim en kraftig broms på världsekonomin. Världens samlade tillväxt kan ta stryk med en eller till och med två procenteenheter, samtidigt som inflationen tar fart igen. Börserna kommer att falla som en sten från himlen, medan näringslivet får räkna med mindre orderingång – recession följer i en del länder.
Det är här Europa som kommer att ta mest stryk, eftersom man har handelsöverskott med USA och redan darrar på recessionens rand till följd av energikris, avindustrialisering och den märkliga fixeringen kring Ukraïna och Ryssland. Därtill ska man nu upprusta för pengar som inte finns, även om sådan rustning i sig kan bidra till att lyfta ekonomin. Ock Sverige drabbas hårt, då man har alldeles för stort beroende av USA.
Trump räknar med att reformen ska «befria» USA från det utnyttjande han tror andra länder har gentemot den amerikanska ekonomin, men i princip samtliga ekonomer menar att det är komplett vansinne att bedriva merkantilism i en hårt globaliserad miljö, och att det främst kommer att straffa USA.
Dessutom verkar Trump inte förstå att det är USA självt som har danat denna ordning. Man har handelsunderskott, men förfogar samtidigt över dollarn som reservvaluta och kontrollerar en lång rad institutioner. USA kanske står för huvuddelen av försvaret i Nato, men det är Europa som har dragit det humanitära lasset för USA:s ständiga krig i Mellanöstern och annorstädes – ska vi månne skicka flyktingnotan till Trump?
Befrielsen kan emellertid bättre förstås som Europas, nämligen från amerikanskt vasallskap. Man har här en unik möjlighet att vakna upp från sin törnrosasömn och bli en självständig maktfaktor, men för det krävs att man kliver ned från sina höga hästar och samarbetar med omvärlden utan ständiga moraliska pekpinnar och märkliga uppläxningar.
Omedelbara åtgärder är att upphöra med sanktioner gentemot Xinjiang och Hongkong, och att därefter låta träda i kraft det investeringsavtal som är vilande sedan 2020. Det ger större åtkomst till den kinesiska marknaden, och vice versa, vilket stimulerar ekonomin i båda riktningar. Tullar gentemot kinesisk grön teknik måste förstås också undanröjas, likväl som kinesiska mottullar.
Kina och EU blir därmed världens ekonomiska motor, till vilken andra parter bör ansluta i syfte att motverka och neutralisera Trumps tullar. Sydkorea och Japan kan utan vidare stärka samarbetet med Kina och Europa på liknande vis, samtidigt som detta är ett ypperligt tillfälle att bredda handel och investeringar i Sydamerika och Afrika – men det är alltså det där med europeiska pekpinnar och moralkakor som först måste bort.
Högfärdighet kan inte lösa Europas dilemma, och man måste sluta att se Kina som en fiende. Vi ska naturligtvis fördela våra ägg i så många korgar som möjligt, men i övrigt inte frukta ett «system» som inte har någon möjlighet att få fäste här. Kina växer vidare, med eller utan Europa, och frågan är alltså hur Europa ska överleva i dessa turbulenta tider – utan Kina är det inte möjligt.
Även Kina tar förstås stryk, men har betydligt större förutsättningar att fortsätta växa och parera Trumps tariffer, samt inte minst kontra med lämpliga tullar och exportkontroll av mineraler och annat. Men bättre är att förena sig med EU och andra parter för att ge ett samlat motstånd mot amerikansk tyranni, att befria sig från en hegemonisk ordning som har gått alldeles överstyr.
