Kategori: Ekonomi

Kategorier
Ekonomi Politik

Kapprustning på krita

Moderatregimen Kristersson vill låna 300 miljarder riksdaler för att kapprusta gentemot en fiende som inte finns, annat än i Tuffe Uffes huvud. Men inte nog med det, man vill även låna ytterligare 300 miljarder för att bygga ny kärnkraft, varvid summan hamnar på 600 miljarder under något decennium.

Sveriges statsskuld kommer därmed att öka från 1.2 biljoner till 1.8 biljoner kronor, eller med femtio procent. Uttryckt i andelar av bruttonationalprodukt motsvarar det 18 % respektive 27 %, för all del ganska beskedligt i jämförelse med många andra länder, men ändå knappast idealt.

Särskilt vanskligt är att låna i en tid då tillväxten darrar kring nollstrecket och arbetslösheten är närmare tio procent. Det borgar nämligen för att underskottet permanentas och ger obehagliga räntekostnader. Dessutom riskerar man att hamna i en lånekarusell för att bekosta existerande välfärd, inklusive den aldrig sinande strömmen av «nyanlända».

Lånebubblan.

Kring rekordåren 1970 hade Sverige ingen statsskuld alls, men därefter beslöt socialistregimen Palme att bekosta den vidare välfärden med lån, eftersom tillväxten hade nått en naturlig platå. Denna lyxfälla ledde sedermera till ett par finanskriser och en skuldsättning kring 70 % i mitten av 1990-talet, varefter successiva regimer beslöt att beta av sagda skuld.

Den processen upphörde med Tidö-regimen, som nu går i omvänd riktning, i Palmes anda. Inte för att investera i välbehövlig infrastruktur, forskning och utveckling med mera, utan alltså i kapitalförstörande upprustning av försvaret, pengar som mestadels går till det amerikanska militärindustriella komplexet och resulterar i skrot som aldrig kommer att nyttjas, och som mest ger fiktiv trygghet – en napp för Nato-runkare.

Förvisso kan man alltid låna pengar för investeringar av olika slag, men den modell man har för ny kärnkraft liknar mest socialistisk planekonomi i det att man binder upp sig för ett mycket högt elpris redan från början, på vilket sedvanliga straffskatter därefter plockas. Ur det kan ingen konkurrenskraft komma, utan snarare motsatsen.

Regimen borde istället följa i USA:s fotspår och etablera ett effektiviseringsdepartement, vars uppgift blir att skära bland myndigheter, sparka pärmbärare i den offentliga förvaltningen, föreslå avregleringar för ett vassare näringsliv samt slimma administrationen i största allmänhet. Det ska helt enkelt inte behöva ta tjugo år att uppföra ett nytt kraftverk, utan det ska kunna ske på en mandatperiod.

Finansiering av såväl stärkt försvar som ny kärnkraft kan delvis ske genom skatteuttag av den numera groteskt rika övre kvartilen, vars kapitalansamling är rent pervers i förhållande till normalsvenskens. En utveckling mot allt större skillnader har inte gynnat nationen.

Låna ska vi förstås inte alls, utan vi bör istället fortsätta arbeta bort statsskulden, för att sedermera låna ut till andra nationer och entiteter och på detta dra in ränta. Den som är satt i skuld är icke fri, som en tidigare socialistledare klokt konstaterade.

Statsskulden kommer att börja ticka uppåt när Tidö-regimen främjar det amerikanska militärindustriella komplexet istället för svenska intressen.
Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Teknik

Northvolt måste bli kinesiskt

Den rödgröna Löfvén-regimens våta fantasier om gröna industrier i Norrland och Sverige har nu övergått i brutalt uppvaknande. Northvolt tog sex miljarder av skattebetalarnas pensionspengar utan att tillverka ett enda batteri, och i vanlig ordning blåste ägarna staten och de företag som satsade i idiotprojektet.

Man behöver faktiskt inte vara expert på Kina för att inse att projektet var dödfött redan från början, utan det hade räckt med en enkel ekonomisk analys. Kina har på sin sida två decenniers försprång, överlägsen logistik, skalförmåga, kostnadseffektivitet, stabila politiska villkor med mera, och med det kan västerländska tillverkare inte konkurrera.

Så varför försökte man ens? För att den rödgröna regimen under Löfvén var alldeles efterbliven, och dess efterföljare i Kristerssons moderatregim är inte så mycket smartare den heller. Näringsminister Busch aviserar nu nämligen att man inte vill se något kinesiskt ägande av konkursboet, men givet brakslappen ovan om att Väst inte har i matchen att göra är det förstås en bisarr utsaga.

Man åberopar den «nationella säkerheten» och lagen om prövning av utländskt ägande i «känslig» industri, det vill säga den lag med udden riktad mot Kina som ledde till att regimen på Washingtons order bannlyste Huawei. Men å ena sidan är batteritillverkning knappast en känslig industri, och å den andra råder nu en ny världsordning där vasallskapet under USA ifrågasätts allt mer.

Man måste förstås ha nationell säkerhet i bakhuvudet, men det gäller då även USA, som har alldeles för många hållhakar och alldeles för mycket insyn i känsliga miljöer. Kina kommer inte i närheten av den påverkanspotential som USA har, och det är nog dags att börja balansera denna märkliga ekvation.

Nyheten om Northvolts konkurs har inte gått obemärkt förbi i kinesisk press.

Kina kan inte stängas ute, utan är en faktor av rang som vi måste förhålla oss till och arbeta tillsammans med. Europa kan aldrig nå sin gröna omställning utan Kina, eftersom Kina är världsledande på grön teknik. Europa har inte heller någon möjlighet att komma ikapp utan att förstöra den egna ekonomin med tullar och andra former av protektionism.

Statsteves ekonomifigur Alexander Norén presenterade emellertid en mycket bra idé i ett nyhetsinslag, nämligen att Sverige och Europa borde göra som Kina (och tidigare Japan och Sydkorea) gjorde för att dra till sig inte bara investeringar utan även know-how, nämligen att ingå joint venture-samarbeten med kinesiska företag.

Sverige behåller då alltid en majoritet och kontroll i sagda företag och medger kinesiska investeringar i utbyte mot tekniköverföring. Vi tar hit jobben, stärker den egna kompetensen och kan verka med kinesisk spetsteknik på den globala marknaden. Sedan kan Busch och Tidö-gänget sitta i sitt «situation room» och odla sina paranoida fantasier om det kinesiska «hot» detta skulle kunna tänkas utgöra.

Det är förstås inget «hot», utan en möjlighet, på samma sätt som Kina såg det som en möjlighet att bjuda in amerikanska och europeiska företag att investera i Kina annodazumal. Regeringens uppdrag är att freda vissa militära och andra högkänsliga områden från utländskt inflytande, Kina eller ej, medan civil tillverkning inte har med saken att göra.

Northvolt måste därför säljas till Kina, under sådana premisser om joint venture. Det är bara så man kan rädda delar av verksamheten och återuppta visionen om industriboom i Norrland. Konceptet kan sedan tillämpas över hela riket för att dra hit investeringar, skapa arbetstillfällen och driva på ekonomin, just det landet behöver för att kunna ta sig an utmaningar kring upprustning, grön omställning med mera.

Northvolt på kinesiska skrivs 北伏 (Beifu), där 北 (bei) betyder norr och 伏 (fu) att ligga ned med ansiktet mot marken, att böja sig ned, att gå ned, att böja sig – måhända ett tämligen passande attribut för företaget.
Kategorier
Asien Ekonomi Europa Kina Kultur Politik USA

Trumpcession

Det stormar åter på börserna efter att Trump realiserat tullarna om 25 % mot Mexiko och Kanada samt även yttermera lagt 20 % tariffer mot Kina. Småningom står även EU på tur, och då har vi faktiskt ett «fullskaligt» ekonomiskt världskrig. Men det kan faktiskt vara bra, nämligen för att det frigör oss från USA och låter oss ha mer handel med övriga världen.

Européerna är alltjämt i chock efter att alldeles nyss ha förstått att den «transatlantiska länken» är kapad för gott, och att man nu är hänvisad till att stå på egna ben i allt från försvar till underrättelser, teknik och energi. Men samtidigt har man ännu inte gjort upp med den egna högfärden och fientligheten mot omvärlden, samt förstås inte landat i en realistisk slutsats om Ukraïna och Ryssland.

Sverige och Finland hann knappt gå med i den förlegade försvarsalliansen Nato innan dess fortsatta existens ifrågasattes, och under tiden sålde man ut landet till USA utan motprestation i utbyte mot fiktivt skydd mot en inbillad fiende. Man bedyrade sin trohet till Onkel Sam, men när Sveriges överbefälhavare nu heter Donald Trump inser var och en att den snabba anslutningen utanför den gängse demokratiska processen var ett historiskt misstag. Vad var det jag sa, frestas man fråga.

Samtidigt står Sverige och Europa i djupt beroende av amerikansk teknik av allehanda slag, från telekomlösningar med bakdörrar för amerikanskt spioneri till amerikansk mjukvara. Nu får man bittert erfara konsekvenserna av att på amerikansk order ha utestängt Huawei och andra kinesiska aktörer.

Om man tidigare ville «riskminimera» gentemot Kina, är det därför nu hög tid att göra det samma visavis USA. Godtroheten i förhållandet till den senare supermakten har varit och är alltjämt närmast bisarr, men nu stundar förmodligen ett skifte även på den punkten.

Här har konsekvent hävdats att Europa måste bli en tredje och självständig pol i den polycentriska världsordning som nu de facto är förhandenvarande, och nu är hög tid att realisera den ordningen. Europa har vaknat upp ur sin slummer, och förstår att man måste se om sitt hus, att man inte längre kan vara USA:s livegna statare.

Under en sådan ordning kan man inte från elfenbenstorn högt uppe i skyn peka finger mot andra från en inbillad moralisk styrkeposition, utan måste agera på jämlika villkor, denna gång mot en gemensam fiende, som för många helt oväntat råkar vara USA. Vi européer måste alltså anta en betydligt mer pragmatisk attityd i våra relationer med andra, och handla med Kina, Indien och andra parter utan ohemula och irrelevanta krav kring MR och annat.

Om vi gör sålunda neutraliserar vi effektivt det amerikanska försöket till handelskrig, och i slutändan står kejsar Trump med lång näsa och byxorna neddragna. Vi ökar handeln med övriga världen i kompensation, samtidigt som den amerikanske mobbaren får se minskad handel.

Redan nu slår index som GDPNow bakut, från en prognosticead tillväxt om två procent för den amerikanska ekonomin, till en veritabel recession om tre procent – Trumpcession. Investerare anar vartåt det barkar, och det bådar alltså inte gott för vare sig USA eller världsekonomin.

Senast Trump bedrev handelskrig mot Kina skivade man av 0.8 % av den globala tillväxten, och även om man fick ned den kinesiska tillväxten var det främst amerikanska konsumenter som fick betala slutnotan. USA kunde ändå hantera situationen tack vare dollarns status som reservvaluta, ett faktum som låter USA trycka pengar på andras bekostnad.

Men ett globalt handelskrig är en helt annan femma, och kan utlösa global recession om övriga aktörer inte omgrupperar. Framförallt Europa och Kina kan gemensamt borga för fortsatt global frihandel, och det är därför hög tid för EU att skriva under investesteringsavtalet CAI med Kina, samt avveckla alla löjliga sanktioner kring Xinjiang och Hongkong.

När vi frigör oss från det amerikanska vasallskapet finns inte längre behov av att anta rollen som amerikansk legosoldat med bajonetten riktad mot Kina, utan vi bör hellre odla en positiv roll med Mittens rike. Europas välfärd har alltid varit beroende av den handeln, samtidigt som vi aldrig har legat i fejd med varandra över så stort avstånd.

Europa och Kina är, har alltid varit och kommer att förbli väsentligt olika kulturer, men det är ändå högst kompatibla civilisationer med många beröringspunkter och gemensamma intressen. Det accentueras nu mer än någonsin då USA fallerar, och det är hög tid att börja bedriva intensiv skytteltrafik mellan Bryssel och Beijing för att ro avtal i hamn.

Onkel Sam på krigsstigen mot hela världen.
Kategorier
Ekonomi Kina Politik USA

Kina bör svara på utpressningen

Svaga regionala ledare som Kanadas Trudeleau och Mexikos Scheinbaum gav omedelbart vika för den bufflige US-presidenten, varför de tjugofemprocentiga tullarna senarelades i trettio dagar medan diskussioner pågår. Diskussioner om vad, kan man fråga sig, eftersom varje eftergift med säkerhet kommer att följas av nya ohemula krav från den amerikanska sidan.

Även Kina har gett ett måttligt och mestadels symboliskt svar på de ytterligare tio procent Trump lade på tidigare handelstullar, vilket signalerar att ock Beijing är villigt att förhandla. Zhongnanhai hoppas i det längsta kunna undvika upptrappning av handelskriget, men man borde faktiskt ha lärt sig vid det här laget att Trump inte har för avsikt att gå på den linjen utan tvärtom kommer att köra gasen i botten.

Detta för att han har lovat att åtgärda handelsunderskottet och sänka inkomstskatten, bland annat genom att höja importtullar, och för att han särskilt har aviserat höga tariffer gentemot Kina. Säkert får sig både EU, Kanada och Mexiko en käftsmäll, men det är framförallt Kina som står i Trumps skottglugg.

Kinas ekonomi går inte på högvarv, och man är alltjämt beroende av export för sin tillväxt, då den inhemska marknaden förblir svag. Eftersom USA ändå är Kinas största handelspartner, har man att gå en delikat balansgång. Tanken att förlägga produktion i Mexiko för att kringgå handelstullarna har uppenbarligen genomskådats av Washington, vilket är en delförklaring till aggressionen mot grannländerna.

Men en annan är givetvis även den amerikanska opioidkrisen, som göds av fentanyl som tillverkas i Mexiko av beståndsdelar som importeras från Kina, med Zhongnanhais goda minne. Här har man ett förhandlingskort att lägga fram, men det räcker nog inte för att blidka Trump, och än mindre för att häva alla de exportrestriktioner som plågar landet så svårt, eller att avsluta handelskriget.

Man har emellertid andra kort i rockärmen, varav ett är att strypa leverans av raffinerade jordartsmetaller. Man har länge hotat med detta, men först nyligen börjat sätta ned foten på allvar. Till detta lägger man nu restriktioner kring volfram, vismut, molybden, indium och tellur, metaller med flitigt bruk i försvarsindustrin.

Faktum är att man gör bäst i att helt strypa exporten till USA, för att därmed maximera den egna förhandlingspositionen. Man kan nämligen inte vänta hur länge som helst, eftersom USA redan är i full färd med att återuppbygga egen industri. Det är härav man har siktet inställt på att invadera Grönland samt att erbjuda Ukraïna fortsatt militärt stöd i utbyte mot jordartsmetaller, även om de senare finns på annekterat ryskt territorium.

Återuppbyggnaden tar kanske något decennium, vilket då är det tidsfönster under vilket Kina har möjlighet att agera från en styrkeposition. Man bör göra sålunda, och som motkrav begära att Trump avslutar handelskriget, att den amerikanska exportkontrollen kring halvledare och annat avskaffas, att sanktionerna kring Xinjiang, Hongkong med mera hävs, och att USA avsäger sig rätten att försvara Taiwan.

Varken mer eller mindre. Det får vara slut med halvmesyrer, och det är hög tid för Beijing att tillvarata denna historiska möjlighet under Trumps presidentskap att en gång för alla skaka av sig forna koloniala bojor samt sparka ut Onkel Sam från regionen, att ta kommandot i utvecklingen och inte vika sig i detta chicken race. Man måste för en gångs skull ge ett kraftfullt svar på den amerikanska utpressningen, och det gör man samtidigt bäst i frihandelsallians med EU.

Kategorier
Ekonomi Europa Politik USA

Trump ger, och Trump tar

Att läsa Aftonbladet är alltid en kognitiv utmaning, då verklighetsförankringen därstädes kanske inte är den bästa. Man får anstränga sig för att försöka förstå bevekelsegrunderna för de resonemang som framkastas av tidningens krönikörer, tankegångar som mest framstår som önsketänkande och fromma förhoppningar. Som att Europa borde kunna «klara av» fyra år med Trump, för att småningom återgå till business as usual.

Man ser alltså Trump som en anomali, en tillfällig avvikelse som småningom kommer att åtgärdas alldeles av sig själv. Man förstår då inte att dessa förändringar i amerikansk politik inte är ett resultat av Trump, utan att Trump bara råkar vara en lämplig vektor för dessa reformer, som har smitts sedan 1980-talet av republikanska ideologer.

Av retoriken att döma verkar Trump ha dille på tariffer, men det är i själva verket en allmänt omhuldad uppfattning att det amerikanska handelsunderskottet har sin grund i låga handelstullar. USA har historiskt haft betydligt högre tullar, och under sådana perioder alltid överskott i handelsbalansen.

Trump har också framkastat ambitionen att ta hem jobben till USA, och han har därmed appellerat till den arbetar- och medelklass som har förlorat på globalismen, medan den asiatiska medelklassen och den västliga överklassen har sett ordentlig realtillväxt under samma period. Trumps politik är alltså rotad i benhård verklighet, och är inte vilda fantasier som man förleds tro av medienarrativen.

Bevis för detta är att Sleepy Joe Biden inte reverserade Trumps politik i dessa avseenden, utan fortsatte den. Och på samma sätt kommer Trumps efterträdare i GOP att ta vid där han avslutar, om än kanske med en mer polerad yta värdig en politisk påläggskalv. Den bufflige Trump försvinner, men politiken består, och det är detta Europa, Kina och världen i övrigt har att förhålla sig till.

Om Trump gör verklighet av att införa tio procent tullar mot Europa och större delen av världen, innebär det att européerna förlorar omkring en procentenhet i tillväxt. Eftersom EU för närvarande blott har 0.4 % i tillväxt, innebär det recession. För Sverige, med ynka 0.3 % i tillväxt och starkt beroende av USA, är prognosen än värre. Särskilt med den höga arbetslöshet och ineffektiva arbetsmarknad som präglar vårt land.

Svensk tillväxt pendlar kring nollan.

Men Trump har också begärt att Natos medlemsländer ska lägga fem procent av BNP på försvar, vilket ytterligare kommer att tynga ned ekonomin. Man log i Europa lite snett när Trump under sin första sejour varnade för beroende av rysk gas och begärde att försvarsutgifterna höjs till två procent av BNP, men numera har man mangrant lagt sig på eller över den nivån i hela Europa. Man skrattar inte heller längre, utan har slagit över åt det andra hållet med militärt storhetsvansinne.

I termer av reda pengar innebär fem procent försvarsbudget att 300 miljarder kronor kommer att läggas på försvar, att jämföra med dagens 120 miljarder, eller de 40 miljarder som gällde för tio år sedan. Det är en åttadubbling, och därmed skulle 260 miljarder kronor behöva plockas från andra verksamhetsområden. Det är femtio tusen kronor per år per arbetande svensk.

Höjning av försvaranslagen till fem procent av BNP är ett massivt ekonomiskt åtagande.

Inte för att det saknas slöseri i den offentliga förvaltningen, och Sverige skulle behöva ett effektiviseringsdepartement i Elon Musks anda för att råda bot på problemet. Men att städa upp i den offentliga brukskonsten och liknande tramsverksamheter räcker inte för ändamålet, utan sådana belopp kommer med omfattande konsekvenser för andra områden.

Lägg därtill pågående upprustning av kriminalvården och rättsväsendet, och man inser att väldigt mycket annat kommer att ta stryk. Man kommer att behöva höja skatten rejält för att kunna upprätthålla samma nivåer, vilket i sin tur påverkar konkurrenskraften i negativ spiral.

Ett Europa med dubbelt så höga el- och energipriser som Kina och USA kommer därmed att få än svårare att hävda sig i konkurrensen, särskilt med all den reglering som tillkommer i regionen, om man ska beväpna sig till tänderna för att tillfredställa USA. Bara en handfull länder i världen lägger sådana absurda belopp på försvar, inklusive Ukraïna, Ryssland och Israel. Kina ligger stabilt på 1.8 % som jämförelse.

Trump ger, och Trump tar. Somligt är bra, som återgång till fundamentala friheter och avveckling av woke, medan annat är mindre gott (för vårt vidkommande), som handelstullar och krav om massiv upprustning. Det mindre goda kommer emellertid att bestå med kommande administrationer, och detta har vi att förhålla oss till. Vi måste fråga oss om vi är på väg åt rätt håll, om detta är vad vi vill med Sverige och Europa.