Kategorier
Ekonomi Europa Kina Kultur Liberalism Politik USA

Europa måste välja färdriktning

Kommunistwebben (Aftonbladet m.fl.) är purken över Donald Trumps valseger, och än mer gramse över Elon Musks ökade inflytande. De gick naturligtvis rakt i den vänsterliberala honungsfällan när Musk visade en gest med handen från hjärtat och rakt ut i publikhavet, en utstuderad rörelse i syfte att skapa just de reaktioner vi nu noterar. Samtidigt får bilden stor spridning i dessa vänsterliberala mediehus…

Stjärnskottet Sima vid sossarnas partiorgan Aftonbladet menar å sin sida att det inte är yttrandefrihet Musk och «techjättarna» bedriver, utan att sprida hat, desinformation och lögner. Men yttrandefrihet är exakt friheten att yttra just det som Sima, Lindberg, Kristersson, Wolodarski, Biden och Soros inte vill höra, allt det som dessa vänsterliberaler vill förbjuda. Det är precis poängen med yttrandefrihet, till skillnad från statskontrollerad och friserad information och allsköns goda uttalanden som uppenbarligen inte är i behov av sådant skydd, sådant tillrättalagt narrativ som har präglat sociala medier under Sleepy Joes tid vid makten och långt dessförinnan.

Kollegan vid samma publikation, den efterblivne riksstollen Lindberg, följer efter i samma repressiva spår genom att föreslå strafftullar på «techjättarnas» företag och produkter, det vill säga Meta, Amazon och Tesla, just för att dessa företags informationstekniksmagnater finns i Trumps krets, för att de vidgar den för kommunister så förhatliga yttrandefriheten och inte minst för att Musk tar strid med skadlig socialistisk facklighet i Sverige.

Lindbergs demagogi är förstås inte allvarligt menad, utan en barnslig form av militant raljerande som numera präglar AB:s ledarredaktion under sossarnas opposition, ett slags hetsande agitation för att elda massorna mot dessa frihetens krafter. Frågan är emellertid om läsekretsen förmår skilja den eldfängda dårretoriken från mer seriös opinion, som vid sällsynta tillfällen kan skönjas i spalten. Risken är att man tar mongolidens utspel på allvar, och att man därmed bildar opinion för fullständigt livsfarlig politik.

Sverige är nämligen helt beroende av frihandel för sitt fortsatta välstånd, och tullar, tariffer och handelskrig missgynnar en liten nation som vår svårt. Vi kan inte bedriva sådant på eget bevåg, utan skulle då omedelbart drabbas av repressalier från makter med mer muskler, i detta fall USA. Minns hur ordförande Persson (S) gav efter för Washington under egyptienavvisningarna under hot om sanktioner och handelskrig, och på en eftermiddag sålde ut de förment heliga mänskliga rättigheterna för att säkra svensk handels fortbestånd.

Men inte heller gemensamt med EU förmår vi bedriva handelskrig effektivt, eftersom vi till skillnad från USA och Kina inte har samma federativa och centrala kraft, och för att vi inte heller har instiftat en gemensam industripolicy utan försöker behålla våra allt löjligare «regler» som ingen annan i världen bryr sig om. När Trump lägger tullar på produkter från EU, slår det omedelbart mot unionen, men allra mest mot Sverige, som har specialiserat sig mot USA och anglosfären istället för att sprida riskerna.

Europa måste då välja om man vill stå fast vid samma hållning som tidigare, om man vill bråka med Kina samtidigt som USA bråkar med EU, om man vill delta i ett ekonomiskt tvåfrontskrig samtidigt som man har flerfaldigt högre energipriser än de båda konkurrenterna. Eller om man ämnar byta strategi för att kontra den amerikanska aggressionen.

Man kanske skulle ha tänkt på det innan man instiftade massiva tullar mot kinesiska elbilar och annan grön kinesisk teknik, eftersom Trumps återkomst och förmodade tullar då redan fanns i korten. Men nu blir saken mer akut, och istället för att delta i handelskriget är den korrekta strategin att liera sig med Beijing och värna frihandeln.

Ja, Kina vinner stort på det och blir mäktigare, men det är en vinn-vinn-situation som även räddar Europa under amerikansk anstormning, medan Trump då slutligen står med skitgubbe på hand. Om Eurasien står enat, dämpas den amerikanska aggressionen. Alternativet är att Kina ändå blir mäktigare, men då tillsammans med USA, medan Europa går ned sig än mer i träsket.

Här finns de som menar att vi oavsett omständigheterna måste bevara den «transatlantiska länken», som just nu är på väg att kapas för gott. Att vi måste ta Trumps misshandel, på samma sätt som vi under alla dessa år har accepterat amerikanskt spioneri och godtagit Washingtons «economic coercion» i utbyte mot militärt beskydd.

Till den uppfattningen ansluter sig fokpartisterna i Tidölaget, Nato-runkarna som med ryggradens reflex böjer sig för USA och av någon anledning när ett patologiskt hat mot ett Kina som aldrig har gjort oss en fluga förnär. Det är en falang som är än farligare än den rödgrönrosa, och som leder oss in i det slutliga fördärvet, ekonomiskt och säkerhetsmässigt.

Europa måste välja färdriktning, och det i mer östlig riktning. Kina är visserligen en konkurrent, men även en samarbetspartner, en frihandelsvän som smörjer handeln och ger en massiv marknad för europeiska produkter, samtidigt som Kina ger européerna billigare varor. Kina är däremot inte en «systemisk rival», eftersom man inte har politiska anspråk i vår del av välden och inte strävar efter att ersätta amerikansk global hegemoni.

Det är ändå glädjande att von der Leyen tycks blinka med ögat i den riktningen under ekonomiskt forum i Davos, och att Kina mycket riktigt uppfattar flörten. Det är här dynamiken kan blomstra under kommande år, då Trump försöker bedriva sin «economic coercion». Det är här Europas framtid danas, inte under amerikanskt vasallskap.

Kategorier
Asien Ekonomi Indien Kina Politik Ryssland USA

Snart inte så mäktig dollar

Don Trump kvittrade på sin egen plattform att han kommer att upprätta hundraprocentiga tullar mot Brics-länderna Kina, Indien, Ryssland, Sydafrika, Brasilien, Iran, Egypten, Förenade arabemiraten och Etiopien, om dessa skulle få för sig att försöka ersätta dollarn eller ens avstå från att använda den hegemoniska amerikanska valutan.

Utspelet innebär dock inget annat än att Trump därmed erkänner att den informella diskussionsklubben Brics inte är helt tandlös, utan har ambitioner som utmanar rådande ordning, i vart fall på längre sikt. Handlar i andra valutor gör man redan, och detta av nödvändighet, eftersom Ryssland är utslängt ur Swift och det internationella banksystemet. Kina och Indien köper därför rysk olja och gas i egna valutor.

Men även utan denna form av illegala «economic coercion» utförs allt fler transaktioner i lokala valutor, bland annat oljehandel mellan Kina och Saudiarabien i kinesisk renminbi, ett kraftigt avsteg från den rådande petrodollarns dominans.

Med egna system, som kinesiska CIPS och digital renminbi, kan man kringgå Swift och därmed undkomma det panoptikon som den amerikanska regimen utgör över världhandeln. För det globala syd är det en frestande mekanism, då man vill undvika det fruktade amerikanska sanktionsvapnet, som svingas allt oftare i syfte att tukta andra att lyda imperiets diktat.

Egentligen räcker det så, och det är nog inte så mycket Trump kan göra för att förhindra en sådan ordning. Han kan hota med tariffer bäst han vill, men i slutändan är det främst amerikanska konsumenter som får plikta. Samtidigt är det nog så man underminerar dollarn bäst, eftersom det ger ytterligare incitament för det globala syd att ansluta till Brics.

På längre sikt är det emellertid fullt möjligt att detronisera dollarn som internationell reservvaluta, nämligen om den amerikanska demokratin fortsätter att försvagas samtidigt som världens ekonomiska centrum fortsätter att skifta allt längre österut. Ju större Brics blir i termer av andelar av den globala ekonomin, desto större är sannolikheten att man implementerar en extern valuta för gemensamt bruk, och då kan det gå undan.

Det lär inte hända under överskådlig tid, och kanske krävs det ett och annat krig för att åstadkomma ett sådant paradigmskifte. Men det har som bekant hänt förr, och det finns inget imperium som varar för evigt. Ironiskt nog lär USA ta sig över avgrunden för egen maskin, exempelvis genom att gå i krig mot Kina över Taiwan. Gott så.

Kategorier
Ekonomi Europa Politik USA

Effektiviseringsdepartement

Medan den europeiska sovjetkolossen EU bara ohämmat växer i reglering och byråkrati, ämnar Donald Trump slimma den amerikanska statsförvaltningen för att bättre kunna hävda sig mot Kina och bäst tillvarata medborgarnas intressen. För ändamålet kontrakteras Elon Musk i en informell roll direkt under presidenten, i vad man skämtsamt kallar ett effektiviseringsdepartement.

Man kan här erinra sig att den svenska kristborgerliga regimen under Kristersson lovade att på motsvarande vis skära ned antalet svenska departement, men det blev med det löftet som alla andra, och vad man kan förstå har myndigheterna tvärtom växt ytterligare i numerär. Det visar att den politiska klassen är helt oförmögen att genomdriva de «paradigmskiften» man talar vitt och brett om.

Därför kan vän av ordning finna en viss skepsis inför Trumps ambition, därtill under beaktande av argentinske kollegan Mileis fiasko i samma genre. Särskilt kan det bli svårt att banta statens utgifter med en tredjedel bara genom effektiviseringar, och det torde då handla om regelrätta neddragningar.

Men nu hör Musk inte till den politiska klassen, och egentligen inte heller Trump, vilket är en markant skillnad. De har båda rötter i näringslivet, och har därmed också en annan målsättning än politiker. Samtidigt måste man övertyga kongressen om att implementera de reformer som Musk plockar fram, och man ska nog inte förvänta att ens republikaner bara släpper fram ett sådant radikalt förslag utan rejäla kompromisser.

Nedskärningar kan emellertid göras, och fredspresidenten Trump är särskilt lämpad för att börja banta den militära överkapaciteten, motsvarande tretton procent av den federala budgeten. Bland de åtta hundra baser man förfogar över globalt torde det finnas en lång rad som kan bommas igen för gott.

En annan naturlig åtgärd vore att minska den amerikanska statsskulden, som årligen genererar sju hundra miljarder dollar bara i räntekostnader. Ytterligare en stor post är Medicaid, och den amerikanska vården kostar alldeles för mycket i förhållande till vad den levererar. Man skulle kunna privatisera postverket, järnvägsnätet och andra funktioner som näringslivet förmodligen kan hantera bättre.

Därefter blir det tuffare, och man får då ge sig på sociala utgifter av olika slag, vilket kan stöta på patrull och generera negativ opinion. De enorma och förlegade subventionerna till jordbruket skulle i ett slag kunna dras in, även om det skulle göra maten dyrare. En lång rad program inom socialförvaltning, utbildning med mera skulle kunna reduceras, särskilt om nya jobb genereras av reformerna.

Nej, Musk lär inte få några problem att hitta poster som kan strykas, och på samma sätt förhåller det sig med byråkratiska regler att fimpa eller i vart fall förenkla. Det kan på allvar göra USA smärt igen, redo att matcha Kina.

Faktum är att något liknande måste till i Europa, och det finns krafter som redan har berört ämnet. Avreglering, förenkling och bantning av den ofantliga sektorn måste ske både på nationell nivå och i konfederationen. Frågan är dock bara hur det ska ske, då Europa ju inte har någon Elon Musk.

Kategorier
Ekonomi Politik

Regim i ekonomisk obalans

Det så kallade överskottsmålet slopas för att istället ersättas av ett motsvarande balansmål. Detta sedan en majoritet av riksdagens partier kommit överens om att lätta på trycket och tillåta ett större mått av belåning.

Reformen motiveras med att Sverige behöver frigöra kapital för investeringar, och att statsskulden är låg i förhållande till jämförbara länder. Två partier reserverade sig emellertid mot beslutet, och vill istället se ett underskottsmål, det vill säga växande statsskuld.

Sverige har pressat ned sin offentliga skuld, men nu ska kurvan plana ut.

Inte oväntat är det extremvänsterns kommunister i Vänsterpartiet och ekofascister i Mijlöpartiet som vill sätta sprätt på pengar som inte finns. Marxisterna för att öka välfärden utan att först tjäna in erforderligt kapital, miljöanarkisterna för att investera i meningslösa åtgärder för «klimatet», en fråga Sverige helt enkelt inte äger.

Det är klart att man kan skuldsätta sig för investeringar som i längden ger ökat netto, det är så all företagsamhet och personlig utveckling fungerar. Men det förutsätter då att man investerar rätt, vilket här är den springande punkten.

Överskottsmålet har tjänat landet väl, och har sparat stora summor i räntor.

Den tidigare socialistregimen ville exempelvis investera i «grönt stål» och batteritillverkning i Norrland, två idiotprojekt som har slukat pengar till ingen som helst nytta. Sverige är en alldeles för liten spelare i sammanhanget, och sådan lågteknologi ger inte heller någon ekonomisk utväxling värd namnet.

Men inte heller den kristborgerliga Tidö-regimen förefaller ha en vettig investeringsplan, då man dels vill bränna pengar på massiv militär upprustning, och dels avser upplåta nya kärnkraftsverk under usla villkor för statens vidkommande. Till yttermera visso skänker man bort skatteintäkter till den rikare skaran, det vill säga borgerliga kärnväljare, istället för att investera i företagsamhet.

Sveriges tillväxt under moderatregimen imponerar inte.

Sedan Kristerssons moderatregim tillträdde har Sverige präglats av nolltillväxt, samtidigt som inflationen har pressat ned svenskarnas inkomster och tillgångar. Man vill säkert skylla det på Putin eller Anderssonskan, men faktum är att det finns gott om länder som har bättre utveckling under samma period.

Sverige har vidare halkat ned i den absoluta bottenligan vad avser arbetslöshet, men trots det sitter man med armarna i kors. Det är klart att om man har en arbetsförmedling som inte förmedlar jobb utan istället syftar till att bedriva förnedrande vuxendagis, så kommer inte mycket att hända. Inte heller ger man några incitament till näringslivet att anställa fler.

Den låga tillväxten är kopplad till motsvarande nivåer i industriproduktionen, som är stadd i minskande. Även här kan man förstås finna kopplingar till kriget och tysk recession, men regimen gör alltså inte mycket för att råda bot på problemet.

Svensk ekonomi befinner sig i en mindre kris.

Förvisso är det nödvändigt att investera i ny kärnkraft, men därtill behövs även andra investeringar i infrastruktur, som höghastighetståg och upprustat järnvägsnät i övrigt. Dessvärre är regimen inte intresserad av det, utan ser hellre ökad privatbilism, samtidigt som man drar bort incitamenten för nyköp av elbilar – den ena handen vet inte vad den andra gör.

Men framförallt skulle Sverige behöva satsa avsevärt mer på forskning och utveckling, naturligtvis inte i «genusvetenskap» eller sådana stolligheter, utan i hårda naturvetenskaper och tillämpade tekniska applikationer, sådan högteknologi som har varit bärande i den svenska exportindustrin och helt nödvändig för välståndet. Men några sådana satsningar har inte aviserats.

Nu skiljer sig balansmål inte så mycket från ett mindre överskottsmål, och statens skuldsättning är mycket riktigt förhållandevis låg. Men samtidigt skenar den privata skuldsättningen, vilket egentligen är en omfördelning av den totala skuldsättningen. Staten har bara sopat problemen under mattan genom att föra över skuld till medborgarna.

Sverige är därför ett land med hög skuldsättning, hög arbetslöshet, avtagande industriproduktion och låg tillväxt, samtidigt som skolan är i permanent kris, brottsligheten systemhotande och samhället höggradigt polariserat.

Den verkliga anledningen till att man avskaffar överskottsmålet är således att man vill täppa till de många hålen i ekonomin snarare än att investera landet ur krisen. Och det är ett i mängden av illavarslande tecken.

Den privata skuldsättningen skenar.
Kategorier
Asien Ekonomi Kina Politik

🇨🇳 Folkrepubliken Kina 75 år

Det är faktiskt inte så länge sedan Mao Zedong stod där på Himmelsfrid och proklamerade Folkrepubliken Kina den första oktober 1949. Det motsvarar blott en mänsklig livslängd, och i förhållande till hela Kinas historia bara ett par enstaka procentenheter.

Då hade Kina gått från att vara världens ledande makt under början av 1800-talet till ett av världens fattigaste länder, under vad man kallar förnedringens århundrade. Kina tog inte till sig av de nya idéerna från Väst, särskilt inte industrialismen, och hamnade på efterkälken.

Det korrupta och efterblivna Qing-styret kunde småningom inte stå emot trycket från västliga kolonialmakter, utan föll offer för opiumkrig, orättfärdiga fördrag och vissa landöverträdelser, som Hongkong och koncessioner i hamnstäder som Shanghai och Tianjin.

Japan anammade dock snabbt den västliga modellen under hot om amerikanskt krig, och man lärde så bra att man till och med tog till sig den imperialistiska ådran. Krig anställdes därför mot Kina 1894–1895, varvid Taiwan fick avträdas till Tokyo. Men japanerna skulle återkomma med annektering av Manchuriet 1931, och sedermera invasion av övriga Kina 1937–1945.

Landet låg i ruiner, samtidigt som ett inbördeskrig rasade om vem som skulle ta makten och leda moderniseringen av Kina. Dynastin Qing hade fallit 1911 och ersatts av en modern republik under halvdemokratiska former, men landet imploderade snart i en rad «självständiga» provinser under lokala krigsherrar, samtidigt som nationalister och kommunister utkristalliserades som de dominerande politiska partierna.

Inbördeskriget rasade under tjugoett år, med intermission under japanernas invasion, men slutligen kunde kommunisterna driva nationalisterna till dess sista utpost på Taiwan, där man än i dag håller ställningarna, numera som en autonom demokrati. Mao Zedong och hans bondearmé vann trots amerikanskt stöd till nationalisterna, nämligen för att generalissimo Jiang Jieshi var en usel härförare och för att folket hade tröttnat på inflationsekonomin.

Men om Mao var en genial fältherre, var han inte av det rätta virket för att leda landet. Man hade förvisso att konsolidera makten med ganska hårda tag, bland annat genom att trycka ned godsadeln och kollektivisera jordbruket, men snart gick politiken överstyr med den ena vansinniga reformen efter den andra, från Stora språnget till Kulturrevolutionen.

Ändå puttrade utvecklingen på med massiva insatser för att skola en agrar analfabetisk befolkning och utveckla institutioner av olika slag, förberedande instrument för en senare industrialiseringsfas. Den kom 1978, då Mao hade avlidit och Deng Xiaoping tagit befälet över utvecklingen.

Med ekonomiska reformer och öppnande mot omvärlden påbörjades en resa som slutligen tog Kina från ett av världens fattigaste länder till det allra rikaste, åtminstone i termer av köpkraft, på blott en generation. Man kopierade i princip Japans koncept med kunskapsinhämtning via joint venture-företag och tekniköverföring i utbyte mot stabila villkor och låga kostnader, en mekanism som gav upphov till utlokalisering av Västs industri till Kina.

Kina är sedan 2010 världens största ekonomi, räknat med justering för köpkraft. I nominella termer passerar man USA omkring 2033, men under alla omständigheter är det Asien som tonar fram som ett nytt centrum, medan Väst krymper.

I dag känner man sig på sina håll grundlurad av att Kina kammade hem all kunskap och genom utlokaliseringen har kunnat bli världens logistiska tillverkningscentrum, men det rör sig inte om ett nollsummespel. Tvärtom har Väst vunnit minst lika mycket i termer av ekonomisk utveckling.

Icke desto mindre har Kina nu nått status av supermakt, i paritet med USA på allt fler områden, inte minst avseende teknik, forskning och utveckling. Den stora frågan är därför vad framtiden har i sitt sköte, nämligen om samma trend kommer att fortsätta, eller om ett krig resulterar då Kina utmanar USA:s globala hegemoni.

Allt är möjligt, men även jänkarna inser nog att man inte har något alls att vinna på ett krig med Kina. Man kan i bästa fall fördröja utvecklingen ett tag, men till priset av att man själv går ned i träsket. Därför är den fredliga tidslinjen den mer troliga.

I en sådan går Kina från klarhet till klarhet i allt från rymdprogram till teknikutveckling, och det är inte svårt föreställa sig att landet blir dominerande i de allra flesta fält. Även med en lägre tillväxttakt kommer Kinas ekonomi fortsätta att växa snabbare än Väst, samtidigt som Indien och småningom Afrika blir nya tillväxtlokomotiv. Asien kommer att dominera stort, samtidigt som Väst krymper i relativ storlek.

Den politiska utvecklingen är svårare att förutse, men rimligtvis innebär en utveckling mot större välstånd och sofistikering att medelklassens krav på mer inflytande leder till någon form av demokrati. Under sådana omständigheter blir det även lättare att övertyga Taiwan om att låta sig införlivas med fastlandet, vilket kommer att ske förr eller senare.

Kinesisk kultur lär få svårare att spridas globalt, men man har ändå stor mjuk makt genom teknikutveckling och ekonomisk dominans. Nobelpristagare av alla slag kommer allt mer att stamma från Kina, samtidigt som vi främst nyttjar kinesiska prylar och tjänster. Vid det laget lär skräcken för den «gula faran» ha bedarrat, och man lär se på Kina i ett mer positivt raster.

Om en typisk kinesisk dynasti varar i några hundra år, är det inte orimligt att den politiska dynastin under Folkrepubliken Kina kommer att toppa 2049 och därefter behålla dominansen under ytterligare något sekel, innan det åter bär nedför, i den cykel som alltid har präglat kinesiska dynastier. Med den karakteristiken är det inte fel att tala om 2000-talet som Kinas sekel.

Mycket har hänt under Folkrepubliken Kinas korta historia, och mycket mer är att vänta.