Optimalt antal steg per dag är ett spörsmål som sedan länge är föremål för dispyt. Riktmärket om en myriad steg är därvidlag en god kompromiss och ett allmänt riktmärke, men i verkligheten är numerären beroende av individuella förutsättningar.
Däremot är det inte alls så som statsmedier hävdar att det skulle räcka med ynka 2 500 steg per dag, utan det är den absoluta minimipunkten vid vilken skadorna av helt sedentär livsstil kan börja motverkas. Statsteves besynnerliga rapportering hävdar att budskapet av studien i fråga inte alls är att fler steg är bättre, utan att «varje steg räknas».
Men den som läser studien i fråga ser att det huvudsakliga «budskapet» tvärtom är att varje ökning med tusen steg ger en minskning om 15 % i dödlighet, i ett helt linjärt förhållande. I grafen färgkodar man förhållandet med rött för 2 500 steg och grönt först efter drygt elva tusen steg, vilket är mer konsonant med tidigare rön.
Det finns sjävklart en punkt vid vilken de positiva effekterna av fler steg avtar snabbt, nämligen vid ungefär 15 000 steg för vuxna, och ytterligare en punkt vid vilken negativa effekter istället börjar inträda, vilket inte sker på den här sidan 20 000 steg för en normal person.
Alla steg är inte heller lika, och att gå 2 500 steg i sakta mak är inte samma sak som att springa motsvarande mängd. Ökad aktivitetsnivå ger således ytterligare hälsoeffekter, även om den högre intensiteten kan vara under en mindre andel.
En helt sedentär livsstil riskerar inte bara att medföra ett kortare liv, utan att livet i fråga präglas av de gängse folksjukdomarna. Det verkliga hälsobudskapet här är således att ju fler steg man tar i det dagliga livet desto längre och framförallt friskare liv – 2 500 steg är verkligen inte tillräckligt.
Jo, tio tusen steg är alltjämt ett gott riktmärke, och för verkligt god hälsa krävs mer än så.
En tandläkare berättade en gång, halvt på allvar, att hin inte alls önskade förbjuda socker, eftersom barnen då inte längre skulle få hål i tänderna. För rotutdragarfacket är det bad business om tandhälsan blir alltför bra, och samma sak gäller naturligtvis vården i övrigt avseende folkhälsan.
Det finns därmed ett naturligt intresse av att hålla dig lagom sjuk för att smörja kommersen, och i den kedjan är korruptionen utbredd, från den vårdcentralanställde medicinmannen som får betalt för att förskriva en viss medicin, till forskare och myndighetsadministratörer som står i läkemedelsindustrins sold. Även staten har ett givet intresse av att hålla den ofantliga sektorn och dess vårdindustriella komplex vid så stor volym som möjligt, inte minst av arbetsmarknadspolitiska orsaker.
Av det skälet får patienter i sjukvården nästan aldrig behandling som syftar till att åtgärda en åkomma, utan erbjuds undantagslöst symptomlindring medelst läkemedel av olika slag. Exempelvis förskrivs så kallade statiner till äldre personer med risk för hjärt- och kärlsjukdom, istället för att få dem att ändra diet och rörelsemönster.
Läkemedlet i fråga ger dock statistiskt inte mer än några extra dagars liv, och är således kontraproduktivt – dess enda funktion är att smörja kommersen. En omläggning av livsstil skulle å andra sidan ha god chans att resultera i många extra och friska år.
Eller betrakta potensmedel som Viagra, som förskrivs till medelålders personer som börjar tappa förmågan (samt till yngre personer som vill prestera lite extra). Men även detta är ett symptom på ett större systemfel i vardande, och läkemedlet i fråga åtgärdar inte grundorsaken med metabolt syndrom.
Även här hade en livsstilsförändring inte bara åtgärdat det penibla problemet med potensen, utan än viktigare undanröjt betydligt allvarligare sjukdomar längre fram i kedjan. Och om man ändå vill snabba på förloppet att få fart på struten, går det lika bra att käka rödbetor – verksamt ämne är samma som i potensmedlen, nämligen kväveoxid, som man får med viss kost (inte chips) men framförallt via motion samt genom att andas med näsan. De bästa hälsotipsen är i regel gratis, och det gillar inte pillerindustrin.
Även i kostråden kan man ana en vilja av att hålla populasen sjuk, eftersom de inte är förenliga med verkliga omständigheter. Här är det livsmedelsbranschen som står för de korruptiva inslagen. Mitt råd om att i princip göra tvärtemot vad myndigheter rekommenderar är inte gripet ur luften, utan en konsekvens av denna diskrepans.
Betrakta till exempel det slentrianmässiga rådet att begränsa mängden salt i kosten. Hypotesen här är att salt leder till högt blodtryck, vilket i sin tur ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Detta är sant bara för den som redan lider av metabol ohälsa, nästan undantagslöst medelålders och äldre personer med insulinresistens, prediabetes med flera åkommor.
Grundorsaken är således även här en helt annan än högt saltintag, nämligen stor och långvarig konsumtion av socker och kolhydrater, övervikt och dålig livsföring i allmänhet. Men saltråden gäller hela befolkningen, som om saltet i sig skulle leda till sjukdom och förhöjd risk för dödlighet. Så är inte fallet.
Ju mer salt, desto lägre risk och desto friskare liv. Upp till en gräns – ett halvt kilo salt är inte förenligt med hälsa. Notera emellertid de gängse rekommendationerna vid toklåga nivåer. https://doi.org/10.1093/eurheartj/ehaa947
I själva verket gäller motsatsen, att för lågt intag av salt ger förhöjd risk. I dessa sammanhang föreligger visserligen alltid en U-kurva, med optimum någonstans mellan extremerna, men poängen är att detta optimum ligger väldigt långt bort från de rekommenderade värdena om 1.5–3 gram salt per dag. Därför ska man inte bli förvånad av att japaner, som är friskast i världen och har högst medellivslängd, också konsumerar mest salt av alla, skyhögt över dessa gränsvärden.
Vi stammar ursprungligen från havet och alla organismer har därför en utpräglad förmåga att hantera saltbalans. I människans fall urineras överskottet vid behov, medan ett underskott är betydligt svårare att parera. Det egentliga problemet med salt är för övrigt underskott av kalium och magnesium, inte överskott av natrium.
U-kurva för kolesterol. https://doi.org/10.1038/s41598-018-38461-y
Samma U-kurva kan noteras för vilket ämne som helst – inklusive vatten – exempelvis det ovan omtalade kolesterolet. Här är rekommendationen att äta så lite kolesterol som möjligt, vilket enligt bifogad graf ovan är en synnerligen dum idé, eftersom risken är så mycket större vid för litet intag.
Överhuvudtaget är dietärt kolesterol inte samma sak som kroppseget kolesterol, och det rör sig i själva verket om en pseudovetenskaplig debatt med rötter i 1950-talets fetthysteri. Härav de skogstokiga rekommendationerna från fordom om att inte äta mer än ett ägg om dagen, medan man i verkligheten kan dra i sig ett tjog ägg om man så vill utan att det påverkar kolesterolbalansen mer än marginellt.
Med risk för att bli tjatig är det även här de industriella omega-6-oljorna (rapsolja, solrosolja med flera, samt margarin) som driver upp kroppseget kolesterol (av det «onda» slaget), nämligen för att de innehåller transfetter (0.5–2 %) och därtill riskerar att ytterligare oxideras till transfett i tillagning och genom naturlig härskning.
Hade man från centralt håll velat ha en frisk population, skulle rekommendationerna snarare handla om periodisk kalorirestriktion, fasta, nolltolerans för socker, allsidig kost med större inslag av kött, betydligt mer motion samt friskvård istället för sjukvård – namnet säger egentligen allt.
Pippifågeln doppar näbben i lådan med utställda fröer och andra godsaker, men äter för den skull inte mer än den behöver. Överflöd i naturen genererar inte allt större kroppsvolym (utöver optimum) hos enskilda organismer, utan snarare fler organismer genom ökad reproduktion.
Energibalansen är således hårt reglerad, nämligen såtillvida att djur som råkar äta ett skrovmål drar ned på det vidare intaget, samt i det omvända förloppet ökar intaget efter en period av mindre föda.
Sådan reglering sker hos däggdjur genom hormonet leptin, vars halt i blodbanan korrelerar med förekomsten av fettvävnad i kroppen, nämligen för att det är fettvävnaden som producerar proteinet i fråga. Halten av leptin tolkas av hjärnan i termer av hunger respektive mättnad, vilket ger den erforderliga självregleringen.
Sådan homeostas – eller jämvikt – är central för överlevnaden i längre perspektiv, eftersom varken över- eller undervikt gynnar en organism, nämligen för att mindre optimal fysik medför svårigheter att skaffa föda, försvara revir, föda upp ungar med mera. Därför ser man i naturen aldrig överviktiga älgar eller andra djur.
Ett undantag ges av björnar och andra djur som går i ide, organismer som om hösten ökar konsumtionen av honung och frukt – särskilt halvrutten och fermenterad sådan – så till den grad att leptinbalansen småningom sätts ur spel efter ett par veckor.
Därmed försvinner mättnadskänslan, och djuret börjar konsumera allt mer föda i syfte att fetta upp sig maximalt. Det finns även en mekanism hos sådana djur att avsluta den glupska processen, för att småningom lägga sig i dvala, under vilken tid de uppbyggda fettlagren ger såväl energi som vatten.
Leptin
Människan går inte i ide, men har ändå utvecklad förmåga att lägga på hullet rejält för att hantera bistra tider med knappa resurser. Det är en överlevnadsmekanism som har tjänat människan väl under större delen av hennes existens, men som ställer till med stora problem i det industriella konsumtionssamhället.
I likhet med fågeln som inte äter mer än nödvändigt trots överflöd, finns det ingen orsak till att människan skulle lägga på sig mer än nödvändigt under motsvarande förhållanden, och god födotillgång är alltså i sig ingen grund för en fetmaepidemi. Även människan har denna självreglering medelst leptin, i kombination med andra hormon som ghrelin och insulin.
Människan har därför bibehållit homeostas även under goda tider, särskilt sedan industrialismen gav mekaniserat jordbruk, kylskåp och andra uppfinningar för att förenkla tillvaron. Så sent som under 1970-talet förelåg en nivå av fetma understigande tio procent i västvärlden, men har sedermera stigit till över tjugo procent eller mer – fyrtio procent i USA. Se gärna filmer som Saturday night fever från den perioden för att övertyga dig om att den allmänna kroppskonstitutionen vid den tiden var diametralt annorlunda från i dag.
Orsakssambanden för den fetmaepidemi som sedan dess har exploderat är inte fullständigt klarlagda, men en ledande hypotes gör gällande att människan i allt högre grad har utvecklat leptinresistens, genom allt större såväl direktkonsumtion av fruktos som indirekt kroppsegen produktion av fruktos ur höga halter av glukos.
Sådan leptinresistens är alltså exakt den process som sätter björnens mättnad ur spel, och orsakar en aldrig avstannande aptit för mat, särskilt med hög näringstäthet. Problemet här är att processen bara fortsätter utan att omsättas i motsvarande fasteperiod, och därmed permanentas leptinresistensen tillsammans med en rad följdsymptom som insulinresistens, minskad ämnesomsättning med mera, vilket småningom inte bara leder till fetma utan även hela enchiladan av så kallade välfärdssjukdomar: diabetes, cancer, alzheimers, högt blodtryck, erektil dysfunktion…
Fruktos är den ena komponenten i strösocker, tillsammans med glukos, med snarlik kemisk sammansättning, Men medan glukos är kroppens primära bränsle och bryts ned av samtliga celler, kan fruktos enbart brytas ned av levern. Det sker under fermentering till alkohol och bildande av fettvävnad runt levern och andra organ, vilket är orsaken till att för högt intag av såväl fruktos som alkohol leder till fettlever.
Men glukos som inte omsätts i energi kan inte bara bilda triglyerider som lagras i fettvävnad, utan även fruktos i sig, som då måste hanteras av levern. Fritt och tillsatt socker är alltså boven i dramat oavsett om det är fråga om glukos eller fruktos.
Och fritt socker förekommer i riklig mängd i modern konsumtion av föda, inte minst i godis, läskedrycker, färdigmat med mera. Även raffinerade kolhydrater i bröd och pasta är socker i en annan form, och bryts snabbt ned till just socker. Utan bromsande mekanismer som fibrer leder en snabb konsumtion av socker – särskilt i flytande form – till såväl leptin- som insulinresistens och småningom till fetma och sjukdomsutveckling, om konsumtionsmönstret vidmakthålls.
Att just USA är värst i klassen kan kopplas till att man där sötar med isoglukos (majssirap), en särskild variant av socker med högre halt fruktos, naturligtvis i kombination med en utbredd snabbmatskultur av buffétyp – leptinresistens stimulerar alltså aptiten på sådan energität mat.
Allmänheten känner visserligen till att socker anses vara skadligt för hälsan, men drunknar samtidigt i konkurrerande budskap om att kött, fett och andra livsmedel är hälsovådliga. I ett sådant informationsbrus har man svårare att ta rationell ställning kring vad som verkligen är sant och av störst vikt.
Omfattande belägg finns emellertid för att kött och fett inte är drivande faktorer i fetmaepidemin, nämligen genom studier av såväl inuiter och andra naturfolk med hög konsumtion av kött som personer på ketogen diet. Däremot är fett och energität mat som kött i kombination med sockerinducerad leptinresistens en given orsak, men grundproblemet är alltjämt sockret.
Å andra sidan finns även en given korrelation med allt högre intag av industriella matoljor med hög halt av omega-6-fettsyror, även om de biokemiska orsakssambanden här inte är klarlagda. Även detta är en hormonell historia, givet att omega-6 och omega-3 konkurrerar om samma slags enzym, varvid obalans ger inflammation och andra metabola störningar. I vilken skräpmat som helst förekommer sådana oljor tillsammans med rikliga halter av tillsatt socker, vilket därmed ger en kaloribomb som ställer till med stor metabol oreda.
Man kan även lägga till hypotesen om allt mindre motion, men den visar sig inte stämma vid noggrann observation. Folk gymmar till förbannelse, men det är till mindre nytta om man ständigt går på energidryck, läsk, godis, chips och snabbmat. I grunden är det primära problemet störd ämnesomsättning till följd av leptinresistens.
Som upplyst enskild individ kan man enkelt åtgärda sådan obalans genom att helt enkelt slopa sockret och oljorna, samt börja äta riktig mat. Har man lagt på sig ordentligt måste man emellertid göra som björnen och fasta för att få väck fettet, särskilt det skadliga inre. Först därefter kan man börja fundera kring motion.
Men för den stora allmänheten kommer polletten inte att trilla ned, just på grund av informationsbruset, missuppfattningar, myter och målkonflikter om klimat och annat. Därför fortsätter fetmaepidemin och med den belastningen på vården, tills man från centralt håll drämmer till rejält med den stora hammaren, exempelvis genom att tokskatta sockret (och oljorna).
Zhanna Samsonova (Жанна Самсонова) följde den «planetära hälsodieten» och offrade sig bokstavligen för «klimatet». Trettionio år gammal avled hon av metabol utmattning – det vill säga svält – efter att ha följt en «plantbaserad» diet av det slag som myndigheter rekommenderar.
Med miljoner följare ska den ryska stilbildaren («influencern» på nysvenska) Zhanna d’Art (Жанна д’Арт), som hon också kallar sig, ha propagerat för en vegansk råkost huvudsakligen bestående av frukt och grönsaker, en diet hon praktiserade under flera år. Men efter att ha ådragit sig en skada kunde det kraftigt nedsatta immunförsvaret inte avhjälpa problemet, och hon avled utmärglad och orkeslös.
Visserligen ligger veganism på den extrema sidan «rekommendationerna», men dieten följer samtidigt andemeningen i myndighetspåbuden till punkt och pricka: ät mindre kött, ät mer frukt och grönt, ersätt mättat fett med «nyttiga» omega-6-haltiga matoljor. Och det är precis vad Zhanna gjorde.
Men ju mindre kött och animaliska produkter man äter, desto större blir bristen på vitaminer B₁₂, B₉, B₆ och D, omega-3-syran DHA, samt mineralerna selen, zink och kalcium. Följder är bland andra nedsatt immunförsvar, benskörhet, kognitiv nedsättning, depression och andra mentala problem. Därtill leder sådan kost även till minskad förekomst av hormonet testosteron, vilket förklarar sojapojkesyndromet.
Människan är nu en gång för alla omnivor, med behov av animalisk föda för att ge fullgod näring. Vi är inte fruktätande apor i träden, utan har en evolutionär bakgrund som kräver större inslag av kött, inte minst på grund av vår kraftigt dimensionerade hjärna.
Vegetarianism förekommer inte naturligt hos människan, utan är antingen en följd av fattiga förhållanden eller ett medvetet livsval bland religiösa personer och andra med en kulturell uppfattning om föda. Extremen veganism förekommer mer eller mindre uteslutande i moderna västländer, och praktiseras typiskt av unga kvinnor, som inte sällan lider av ätstörningar.
Zhanna trodde att «smoothien» till frukost var nyttig, och ansåg att frukt fick henne att «dansa». Men det var i själva verket en tango med döden.
Bittert konstaterar jag emellanåt att man bör göra tvärtemot de «rekommendationer» som emanerar från Livsmedelsverket och annat myndighetshåll i när och fjärran. Det beror emellertid inte alls på någon rättshaveristisk ambition att vara en gnällig party pooper, utan grundar sig i en annan syn på näringslära och ett annat vetenskapligt paradigm – det där med «konsensus» kan man helt enkelt glömma vad gäller näringslära.
Det är också så att myndigheter ofta sitter på multipla stolar, med ett vidare uppdrag att främja jordbruk och industri, samt att ta hänsyn till övergripande politiska mål som klimat. Det är därför det heter Livsmedelsverket snarare än Hälsoverket, och faktum är att rollen som näringsmyndighet vore rimligare att lägga på Folkhälsomyndigheten.
För egen del har jag allt mer kommit att snurra in på funktionell mat, eller vad man nu ska kalla det. Det vill säga mat med större tonvikt på näring än smak eller upplevelse, även om man förstås kan kombinera de båda. Särskilt om man har anlag för att laga mat, vilket tyvärr är en brist hos undertecknad.
Som barn blev jag en gång tvingad att äta svamp, vilket bidrog till en notorisk motvilja att inmundiga organismer från detta främmande rike. Samma sak gäller inälvor av olika slag, och det var nog skolmaten som fick mig att utveckla en «allergi» mot lever och dylika livsmedel.
I vuxen ålder har man istället att försöka övervinna invanda reflexer och lära sig uppskatta smaker och konsistenser, och på den vägen drar jag numera i mig både champinjoner och kycklinglever, inte minst för att det är fantastiskt nyttiga livsmedel. Inälvor är billig mat, just för att så många har aversion mot smaken och kanske även funktionen, och man söker hellre vaniljupplevelsen med bröst och lår än inälvor, ben och senor – härav är det kinesiska köket så otroligt mycket rikare och nyttigare än vårt trista nordiska.
I ansatsen att komponera en nyttig anrättning kombinerar jag vidare alla möjliga slags grönsaker i en röra som de flesta nog skulle betrakta som oaptitlig, men jag kan försäkra att det är en vanesak. Kapris (quercetin) är inte sådant som jag i yngre ålder hade tagit i med tång, men numera slänger jag i sådant tillsammans med champinjoner i en hemkörd «superblandning» som jag ofta nyttjar som bas.
Min superblandning: en grönsaksröra som ger en god bas.
Röran i fråga innehåller yttermera färdigkokt inlagd potatis (neutraliserad stärkelse), chilipeppar, paprika, spenat (vitamin K), grönkål, tomater, chiafrön (ALA), frysta wokgrönsaker, rödbetor (kväveoxid) samt en väl tilltagen nypa seltin eller havssalt (K, Mg). Därtill kryddor i form av chiliflarn, ceylonkanel, cayenne, vitpeppar och gurkmeja.
I det avseendet är jag inte helt oenig med Livsmedelsverkets kostråd, som lyder: Mer grönt och frukt! Ät mycket grönsaker, frukt och bär! Välj gärna grova grönsaker som rotfrukter, vitkål, blomkål, broccoli, bönor och lök.
Bara det att jag inte äter frukt överhuvudtaget, och man ska alltså inte nämna dessa helt skilda livsmedel i samma andetag. Det finns ingenting i frukt som inte finns i grönsaker, utöver en förskräcklig mängd socker, därtill i form av den synnerligen skadliga monosackariden fruktos, som bara kan brytas ned i levern. Frukt bidrar till fettlever och insulinresistens, och istället bör man konsumera bär med låg sockerhalt.
Den huvudsakliga funktionen hos grönsaker är för övrigt att bädda in makronutrienter i en svårsmält massa av fibrer, på det att matsmältningen ska ske långsammare och inte ge upphov till högt blodsocker och insulinsvar. Förvisso tillför man även en del mineraler och vitaminer, men i stort är grönsaker bukfylla i syfte att hålla kaloriintaget på en rimlig nivå.
Livsmedelsverket rekommenderar vidare: Ät inte så mycket rött kött och chark, max 500 gram i veckan men gärna mindre. Fyra köttmåltider i veckan blir runt 500 gram. För ändamålet hänvisar man till såväl rön om hälsa som klimat, och man menar att ett högre intag av kött ökar risken för cancer.
Men bevisen därför är alltså ytterligt svaga, och den risk som ändå skissas är så liten att den är helt försumbar – det är statistiskt brus. Det går helt enkelt inte att skilja ut kött som riskkomponent in vivo, och incidensen av cancer har mer med totalt kaloriintag att göra än köttet i sig. Det är en samvariation, inte kausalitet – helt säkert är det de i rapsolja friterade (transfett) potäterna (socker) mer än hamburgaren som orsakar cancern.
För egen del äter jag kött sju dagar i veckan, ofta två slag per dag, omfattande ett kvarts kilo. Det kan röra sig om kyckling, bacon, kassler, lövbiff eller vilt, gärna i kombination med någon inälvsbit. Det blir närmare två kilo kött i veckan.
Därtill äter jag även fisk varje dag. Livsmedelsverket rekommenderar här: Ät fisk och skaldjur två till tre gånger i veckan. Variera mellan feta och magra sorter och välj miljömärkt. Jag äter dock enbart fet fisk (omega-3), och mager torsk går inte att motivera med tanke på den stratosfäriska prissättningen – det är klent med näring för alldeles för många norska kronor.
Om det är något livsmedel som är överlägset andra, är det just fisk. Fisk i kombination med grönsaker ger allt vad kroppen behöver, och den som dras åt det vegetariska hållet bör överväga «pescetarianism» för optimal hälsa.
Fullkornsmyten lever alltjämt hos Livsmedelsverket, som rekommenderar: Byt till fullkorn! Välj fullkorn när du äter pasta, bröd och gryn. Visserligen kan man hålla med om grundtesen att fullkorn är så mycket nyttigare än finmalt mjöl, men de produkter som försäljs har i regel en hög nivå av tillsatt socker, exempelvis bröd som Lingongrova (nio procent), och därmed elimineras den eventuella nyttan.
Fullkorn har i övrigt samma funktion som grönsaker, att försvåra kaloriupptag och bädda in makronutrienter, men människan är nu inte en gorilla, utan har en liten mage anpassad för mer näringsrik mat. Vidare är kolhydratrik mat i form av pasta, bröd med mera en av de stora bovarna avseende folkhälsan.
Sådana kolhydrater är i stort socker förpackade i längre kedjor, som bryts ned till glukos och därmed ger ökat blodsocker och insulinsvar. Av dessa skäl äter jag sällan pasta och i princip aldrig bröd, med undantag för knäckebröd eller riktigt surdegsbröd. Men det är klart att man kan ta en mindre portion ris till kött och grönsaker.
På kollisionskurs med verket är jag angående matfetterna, där man inte tycks ha lämnat femtiotalet eller ha snappat upp mer moderna rön. Rekommendationen: Välj nyttiga oljor i matlagningen, exempelvis rapsolja eller flytande matfetter gjorda på rapsolja, och nyttiga smörgåsfetter. Rapsolja och olivolja går liksom flytande matfetter utmärkt att steka i.
Nej, det är inte en bra idé att steka i flytande matfett av något slag, eftersom upphettningen omvandlar oljorna till transvarianter, ett slag som kroppen inte förmår hantera och som därför leder till metabol ohälsa. Instabila fleromättade matoljor gör sig bäst kalla, och den enda av näringsmässigt värde är egentligen olivolja, med hög halt av omega-9-syran oljesyra och låg halt av omega-6-syran linolsyra (LA).
Rapsolja, som inte är en nyttig olja utan ett gift, har däremot hög halt av linolsyra, även om man kompenserar med en hög halt av omega-3-syran alfalinolensyra (ALA). ALA i sig omvandlas bara i mindre mängd till DHA, den verkligt nyttiga omega-3-syran som förekommer rikligt i fisk, ägg och animaliska produkter, men har ändå förmågan att balansera intaget av LA.
Här omhuldar verket alltjämt den felaktiga föreställningen att mättat fett skulle vara skadligt, men det är i själva verket helt neutralt ur skadesynpunkt. Det är varken inflammatoriskt eller antiinflammatoriskt, och är i princip ren energi. Med undantag för fetter med udda antal kolatomer, som förekommer i mejeriprodukter – de är antiinflammatoriska.
Mättat fett riskerar inte att omvandlas till transfett, och är därför idealt att nyttja som matfett vid tillagning. Den kallpressade olivoljan häller man istället kall i riklig mängd på salladen, tillsammans med salt (ordet sallad är härlett av salt).
Angående mejeriprodukter menar verket följande: Byt till magra mejeriprodukter! Välj magra, osötade produkter som är berikade med D-vitamin. Men här ska man förstås göra tvärtom, eftersom fettet mättar och därmed inte ger upphov till småätande i så kallade mellanmål, som vanligen är sockrade. Ju fetare mejeriprodukter, desto bättre! Speciellt kan fettlösliga vitaminer bara upptas med erforderlig mängd fett i kosten.
Livsmedelsverket är också alldeles från vettet när man rekommenderar att dra ned på saltet: Välj mat med mindre salt. Använd mindre salt när du lagar mat, men använd salt med jod. Problemet här är inte mängden salt (natriumklorid), som kroppen har välutvecklade mekanismer att hantera, utan bristen på kalium och magnesium.
I själva verket gäller motsatsen, att vi får i oss alldeles för lite salt, och speciellt då mineraler K och Mg. För lite salt driver insulinresistens, som i sin tur leder till högt blodtryck och andra metabola besvär. Därmed inte sagt att för mycket salt är bra, men vi har nedärvda mekanismer för att avgöra ett adekvat intag, inte minst via smaken.
Om man ändå vill sätta en slant på Livsmedelsverkets råd, har man att förklara varför japaner lever längst och är friskast i världen, trots att man äter betydligt mindre frukt och grönt, samtidigt som man drar i sig hiskeliga mängder salt.
I ett avseende är jag emellertid enig med Livsmedelsverket, och det i den därstädes tämligen färska insikten att socker är skadligt: Håll igen på godis, bakverk, glass och annat med mycket socker. Minska särskilt på söta drycker. Socker och omega-6 är vad som gör oss sjuka.
En typisk daglig meny. Samtliga näringsämnen ges i erforderlig mängd och lite till, utöver vitamin D – jag tar därför tillskott. Fördelningen av makronutrienter är optimala 54 % fett, 24 % protein och 18 % kolhydrater, med en balans n6/n3 om fantastiska 0.7 och motsvarande LA/ALA om 1.02.
