Samtiden präglas av en asketisk och extremistisk agenda av att växla över till en mer grön diet, dels för att göra mindre avtryck på klimatet, dels i syfte att gynna bättre hälsa, och dels med avsikt att förbättra villkoren för djur som plågas i industriell uppfödning. Så här i pandemitider kunde man även tänka sig att vidmakthålla en behövlig barriär mellan människa och vilda djur, för att förhindra att virus tar ett skutt mellan arter, och naturligtvis även för att bevara arterna.
En sådan diskurs går givetvis att försvara, men den behöver nog nyanseras en smula. Angående klimatet kan man exempelvis notera att det egentliga problemet inte är människans konsumtion av kött eller vår verksamhet i övrigt som är problemet, utan att vår art med råge har överskridit en hållbar populationsnivå. Den primära lösningen är således att minska befolkningsstorleken, och inte att göra asketer av en alldeles för stor population. Även djurhållningsaspekten beror delvis på denna faktor.
Hälsoaspekten är mer komplicerad, och följer av att ersättning av energirik animalisk föda med energifattig vegetabilisk orsakar kalorireduktion, och därmed ger liknande effekter som under fasta. Det är alltså inte tillskottet av grönsaker som primärt ger hälsoeffekter, utan reduktionen av energi (som hos invånarna på Okinawa efter kriget). Men till skillnad från fasta ger sådan ständig kalorirestriktion sänkt metabolisk hastighet och nära nog permanent hunger.
Våra kusiner gorillorna och dess släktingar har betydligt större magar än vi, och är anpassade för att knapra på fibrer dagarna i ända, med betydligt större effektivitet än när vi tillför samma slags kost. Släktet homo definieras istället av en mindre matsmältningsapparatur och en avsesvärt mer energikrävande hjärna, en kombination som kräver en mer förädlad, energität och näringsrik kost.
Vi är anpassade för en omnivor diet, och för att ta för oss när det vid sällsynta tider bjuds på rikliga mängder föda, som kött eller honung. Vi är inte ursprungligen jägare, utan samlare och kadaverätare, med nötter, frön, frukt och emellanåt viltkött på menyn. Aspekter av jakt och förvaring i kyla och med salt har tillkommit senare, och den naturliga tillvaron har vanligen erbjudit skrala fastedagar med nötter följt av mer festliga med kött i riklig mängd.
Sedan vi lärde oss att bruka jorden har vi istället tagit till oss sädesslag som primär föda, i form av bröd och annan kolhydratrik kost, och med den har vi utvecklat ett helt koppel av sjukdomar, som diabetes, cancer och karies. Vi förlorade i ett slag hälsan när vi blev bofasta brödätare, men när civilisationen väl inrättades fanns ingen väg tillbaka.
Den gröna dieten går att försvara i ljuset av denna utveckling, då vi numera lever i ett överflöd med ständig tillgång på föda i kylskåp och skafferier. Men den är i utvecklingshistoriskt avseende inte optimal, och vi gör därför bättre i att emulera de ursprungliga förutsättningarna med en allsidig kost och inslag av kalorirestriktion som fasta. Med det menas inte att man ska gå helt paleo och avvisa moderna inslag, utan att man ska beakta de principiella grundförutsättningarna.
Det är inget fel alls i att gå vego, utan är en uppbygglig om än svårbemästrad livshållning. Men det samma gäller faktiskt en huvudsaklig animalisk kost, med ägg, fet fisk och kött som bas, den mest nyttiga föda som kan tänkas för människosläktet, förutsatt att man inte föräter sig permanent.
Visst är det så att kaffe ger cancer? Det stod i tidningen, så det kanske är så. Men för ett tag sedan stod det att kaffe är bra för hälsan. Så ock vin. Medan andra tvärtom framhåller att alkohol ger cancer. För att inte tala om rött kött, eller för den delen ägg…
Ett är säkert, och det är att inte all vetenskap står på samma hylla. I grunden finns verktyg som logik och matematik, med oomkullrunkeliga sanningsanspråk. På den finaste och översta hyllan över egentliga vetenskaper återfinns därefter fysik, en disciplin som är framgångsrik för att den förmår reducera en komplex verklighet till ett fåtal generaliserade fall, som en enstaka kropp i rörelse.
Därefter följer besläktade ämnen som kemi, biokemi, genetik och andra företeelser av mer komplex art, men ändå med så reducibel materia att man får tämligen exakta resultat. När graden av komplexitet sedan ökar, blir precisionen i resultaten avgjort sämre, när man inte längre kan skilja på olika komponenters bidrag för ett fenomen.
Näringslära och andra discipliner som studerar kost hör till denna grumliga kategori av vetenskap, och finns på de nedre hyllorna, tillsammans med sociologi och andra humanistiska vetenskaper. Det är så inte bara för att fältet är svårstuderat, utan även för att akademierna är överbelamrade med forskare som har krav på sig att publicera, med resultat att det numera finns en klar majoritet av smörja som inte kan reproduceras, men som ändå citeras i den vidare forskningen och emellanåt plockas upp i medier om innehållet är sensationellt nog.
Här finns även kommersiella intressen, till exempel en sockerindustri som vill sälja sina produkter. Västvärldens fetmaepidemi kan härledas till just en sådan industriell påverkanskampanj, och till nationella myndigheter som med sina rekommendationer påverkar befolkningen i fel riktning – exempelvis mot socker och kolhydrater och bort från fett (och salt).
Givet att forskningen ideligen ger motstridiga resultat, kan man slå fast att det inte finns någon vetenskapligt fastslagen idealkost, och att det vetenskapliga underlaget är synnerligen skralt. Det som är ovedersägligt kan sammanfattas på ett halvt ark papper, och resten är mer eller mindre goda hypoteser, halvsanningar och gissningar.
Teser som att människan behöver tre mål mat om dagen, med frukost som viktigaste mål, ingår fortfarande i det stoff som rekommenderas, trots att bakgrunden är kulturell och inte speglar ett verkligt behov. Människan är utvecklad under helt andra förutsättningar, och har ingen historia av att ideligen knapra på mat.
För gemene man är detta dock en svårgenomtränglig materia med sinsemellan inkoherenta rekommendationer och motstridig information, som dessutom aldrig tycks fungera i verkligheten. Därav följer tiotusentals böcker om kost, motion och hälsa, med hundratals olika slags dieter och motionsprogram – en kommersiell cirkus mer än settled science.
Den fasta jag brukar torgföra här i olika varianter är inte så mycket en diet som ett ätmönster eller en livsstil, och den är till skillnad från dieterna bevisat effektiv, beprövad sedan urminnes tider och med rigorös forskning i ryggen om dess exakta mekanismer – detta är ren biokemi, på vetenskapens översta hylla.
Därtill brukar jag visserligen även ge kostråd om vad man bör äta när man inte fastar, nämligen att man då ska festa på allt det kroppen behöver – och att det allra viktigaste är att inte ätа under en period, den enda gemensamma egenskapen för fungerande program av olika slag, och det mönster som bäst speglar vår biologiska utvecklingshistoria.
Det är så jag försöker navigera mig fram i dessa grumliga vatten fulla av blindskär, kommersiell smörja och desinformation, att ta som yttersta grund den ovedersägliga forskning som finns och på den bygga ett habilt program.
Därvidlag silar jag bort allt strunt och tar för givet att kost som har utgjort stommen för mänskligheten under dess existens i grunden är bra, och att rön om att ägg, bacon, salt och andra livsmedel är farliga (eller omvänt särskilt goda) för hälsan är kvasivetenskaplig smörja.
Att observera omvärlden är också en god idé. Man gör uppenbarligen inte saker och ting rätt i det svårt sockersjuka USA, medan Japan, Korea och Kina förefaller ha en överlägsen matkultur för både hälsa och välbefinnande. Sådana observationer säger faktiskt mer än all samlad forskning genom tiderna, och av detta kan vi dra lärdom.
Våren är här, och du kanske funderar på att tappa några kilon fram till sommaren? Kanske börja springa en mil om dagen och bara äta grönsaker? Då har jag bad news att förtälja, för du kommer gå stenhårt in i väggen när du försöker tokförändra dina vanor.
En mer hållbar metod är då fasta i någon form, det vill säga att regelbundet avstå mat under en viss period. Hållbar, för att det är väl inom ramen för vad din viljestyrka mäktar med, även i längre perspektiv. Hållbar, för att du äter rikligt när du inte fastar och därmed alltid kan belöna dig själv för gott värv.
Fasta är den korrekta metoden, för att du tömmer förråden av glykogen i lever och muskler, och därmed tvingar kroppen att börja tappa energi från fettceller. Så länge det finns rikliga mängder glukos i blodet, kommer den större fettanken inte att användas, men väl kanske fyllas på när för mycket glukos omvandlas till lagrat fett.
Motion är inte den korrekta metoden, för mängden motion som krävs är löjligt stor, och blir än större när kroppen blir mer effektiv. Tortyrdiet på morötter är inte heller den rätta metoden, för kroppen anpassar bara ämnesomsättningen efter minskat energiintag, det vill säga förbrukar mindre.
Detta inträffar inte med fasta, för att man bränner fett från den stora tanken, med full ämnesomsättning när fettförbränningen väl är påbörjad. Samtidigt äter man normalt eller till och med furstligt under ätfönstret, vilket även det ger full metabolism. Med fasta bevaras alltså hastigheten på ämnesomsättningen, vilket är vad vi vill uppnå.
Det typiskt moderna ätmönstret i Sverige och stora delar av västvärlden är tre stabila mål mat om dagen, plus en rad mellanmål. Man lär fortfarande ut att frukosten är det viktigaste målet under dagen, så att man orkar med arbete, studier eller vad man nu sysselsätter sig med.
Vi äter också allt mer godis och dricker allt mer läsk, trots att vi rör oss allt mindre och numera mestadels har stillasittande arbeten och fritid. Fest har blivit vardag, och matvanorna har förändrats till att omfatta mer socker i större kvantiteter vid fler tillfällen. Man undrar varför Svensson lägger på sig?
Som motmedel har man anlagt grön kost och motion, men man har däremot inte alls petat i själva ätmönstret. Svensken åläggs därför att äta några «rejäla nävar» grönt och frukt, samt att svettas på gym eller i skogen, utan att det hjälper särskilt många att tappa och framförallt hålla vikten.
Nej, vi slänger allt detta i papperskorgen och börjar om från början. Frukost är inte viktigt, utan ett modernt påfund som man under medeltiden såg ned på som en form av syndigt frosseri. Det vi kallar frukost är den tidiga kosten, som förr intogs efter ett första arbetspass på åkern eller i verkstaden. Om du tillverkar rosa knappar för webben kan du därför skita i det målet.
Grönsaker är på samma sätt visserligen en viktig källa till en del näringsämnen, men är inte viktiga i mängd. Anledningen till att grönsaker ändå har effekt är för att de är ytterligt näringsfattiga och därför mest fungerar som bukfylla, så att man inte äter för mycket näringsrik kost av annat slag.
Fasta som metod tar bättre hand om det problemet, och ger en säker och tillförlitlig viktkontroll. Men här finns en hel rad olika varianter, som 5:2, 16:8 och andra underliga sifferkombinationer. Vilken typ ska man nyttja, och vilken fungerar bäst?
Vi kan börja med att fimpa tevedieten 5:2, för den är inte hållbar och inte heller effektiv. Det är inte heller fasta i verklig mening, utan en sorts kalorirestriktion under två dagar i veckan. Den ger ingen viktnedgång och förbättrar inte hälsan, men ger kanske upphovsmannen pengar på kontot för bokförsäljning och annat.
Nej, fasta är per definition att inte äta alls under en större del av dagen. Naturlig fasta inträffar från den tid vi äter sista målet för dagen fram till nästa dags första mål – breakfast på engelska betyder alltså att bryta fastan. Förr var denna fasteperiod närmare tolv timmar, men är nu kanske tio eller åtta timmar för att vi ideligen snaskar i oss mellanmål, godis och kakor samt norpar något från kylskåpet.
Tolv timmars fasta är ett minimum för att man ska få någorlunda effektiv fettförbränning under en kort tid, och räcker gott och väl under för människan mer normala omständigheter, det vill säga en ganska torftig tillvaro utan kylskåp och med en vardag som omfattar kroppsarbete. Typ jägare–samlare på savannen.
I den moderna stillasittande tillvaron behöver man öka upp minimum till sexton timmars fasta, följt av ett åtta timmars ätfönster, det vi sålunda benämner 16:8. Möjligen måste man successivt vänja sig med 12:12, 13:11, 14:10 och 15:9 under ett par veckor, men när man väl når 16:8 är det busenkelt att upprätthålla mönstret. Det ger ingen snabb viktminskning, men ger effekt över tid. 16:8 är idealiskt för personer i barnfamiljer och andra med liknande sociala ätmönster.
Mer effekt för både vikt och hälsa når man om man utökar fastetiden. 18:6 är således ett alternativ som ger lite mer effekt, och med 20:4 blir det mer påtagligt. Med fasta om tjugo timmar blir man rejält hungrig, och fyra timmar ger i princip två mål mat per dag, kanske tre om man är riktigt hungrig.
När man väl äter – i åtta, sex eller fyra timmar – ska man samtidigt se till att verkligen få i sig allt vad kroppen behöver i form av protein, vitaminer och mineraler, samtidigt som man bör minska ned intaget av kolhydrater och istället nyttja fett som främsta energikälla. Detta för att kolhydrater ger insulinspikar som motverkar effektiv fasta. Det är insulin som ger fetma.
God och näringsriktig mat är således ägg, fet fisk, kött, ost, fibergrönsaker, fröer och nötter, medan bröd och stärkelserik kost bör ätas med måtta. Det sägs att ett glas vin är bra för hälsan, men det är mest en myt, samtidigt som alkohol stimulerar aptiten och riskerar att stjälpa hela fasteproceduren. Alkohol och choklad sparar man till verkligt festliga tillfällen.
Än mer effekt kan man få genom varannandagsfasta, eller 36:12. Man äter då «normalt» i tolv timmar, och fastar därefter i ytterligare tolv timmar plus ett dygn till. Det ger tjugofyra timmars effektiv fettförbränning, och är idealiskt för den som vill nå snabb viktminskning. Det ger också väsentliga hälsoeffekter i form av cellreparation och annat. Metoden kräver lite mer viljestyrka under fastedagarna, och är också svårare att kombinera med ett socialt ätmönster.
Enkel sammanfattande guide
Slutligen finns långtidsfasta som det allra mest kraftfulla verktyget att få kilona att rasa (närmare bestämt ett halvt per dag), och sådan vattenfasta är vidare en dunderkur för hälsan. Med långtidsfasta menas 72 timmar eller mer, kanske upp till en vecka eller till och med två. Sådan fasta förbränner inte bara fett, utan börjar även reducera organ och muskler – men samtidigt produceras mängder med tillväxthormon, och man återbildar således omedelbart den förlorade massan när man (försiktigt!) bryter fastan.
Av det sistnämnda förstår vi att fasta egentligen har samma nedbrytande effekt som motion, och den uppträder i olika grad för alla typer av fasta. Verklig motion är i sig nyttigt, eftersom det ger muskelmassa och förbättrad syreupptagningsförmåga, men det är en verksamhet man bör utöva för nöjes skull och inte av tvång. Det är enkelt att kombinera motion med fasta.
Sammanfattningsvis: Vuxna i barnfamiljer fastar 16:8, medan mer obundna personer kan ta sig an 20:4 eller rentav 36:12. Under fastan dricker man vatten, kaffe och te och inte en enda kalori, för det förstör effekten. Även sötningsmedel påverkar insulinnivåer och pajar fastan. Åt helvete med all slags läsk! Under ätfönstret äter man sig ordentligt mätt på fet och näringsrik mat som täcker kroppens behov. Var och en kan dessutom ta en längre fasta 72+ en eller ett par gånger per år, som ett reningsbad för kropp och själ.
Fantastiska Mizijun (密子君) visar hur man ska äta när man inte fastar. 爱死！
Så kallade «experter» berättar i en artikel i en kommersiell statsunderstödd tidning att det är viktigt att tillföra kolhydrater i kroppen, eftersom de «innehåller» glukos, som är hjärnans primära bränsle. Man påpekar också att det är viktigt med ett jämnt flöde av kolhydrater, så att blodsockret inte blir för lågt.
Det är dumheter och enfaldigt nonsens. Dels innehåller kolhydrater inte glukos, utan kan omvandlas till glukos, en monosackarid som i sin tur bryts ned i flera steg i glykolys och bildar nukleotiden adenosintrifosfat (ATP), som är den egentliga energibäraren.
Dels bildar kroppen i glukoneogenes det glukos som krävs i avsaknad av kolhydrater att bryta ned, därtill i en helt jämn ström till skillnad från när kroppen måste reglera insulinnivåer till följd av intag av kolhydrater i födan. Kolhydrater är således inte essentiella livsmedel, utan kan genereras av kroppen vid behov.
Särskilt gäller under perioder av fasta att hjärnan även drivs av β-hydroxibutyrat, en karboxylsyra som bildas av fria fettsyror när vi nyttjar våra fettdepåer som bränsletank efter att korttidstanken med glukos (eller snarare glykogen) blivit tom efter ett dygn.
Vi är – som nyligen visades i statstelevisionens Vetenskapens värld – de fetaste av apor, just för att våra hjärnor är så energikrävande, och för att vi måste klara oss en längre tid utan intag av föda. Utan den mekanismen skulle vi bli hjärnskadade utan konstant tillgång på föda, vilket vore en uppenbar evolutionär nackdel.
Till yttermera visso skärps sinnena betänkligt under fasta, då hjärnan delvis drivs av β-hydroxibutyrat, bland annat med förhöjd förnimmelse av lukt och även hörsel och syn. Efter en tids fasta kan man på långt håll förnimma enskilda dofter av föda bland flera, samtidigt som doftspektrat i allmänhet skärps.
Det är så för att kroppen måste prestera som bäst när den är satt under press av hunger, medan vi tvärtom tenderar att bli dästa och lite tröga när vi är mätta och belåtna i glukoskoma. För många är denna klarhet och skärpa den primära orsaken till att fasta, när vi inte främst drivs av glukos.
Kolhydrater i form av fibergrönsaker och frukt är förvisso bra föda i komplement, men de är inte essentiella för hjärnans energitillförsel, och inte heller för dess funktion, så länge essentiella makro- och mikronutrienter tillförs i erforderlig mängd. Det spelar ingen som helst roll i vilken form dessa nutrienter kommer, och det finns därför inga «superbär» eller andra livsmedel som är särskilt nyttiga (som «kakao») – det är trams, strunt och skräpvetenskap.
Denna pseudovetenskapliga noja om att vi ständigt («jämnt flöde») måste stoppa i oss en massa saker är det verkligt skadliga, och saken förefaller drivas framförallt av kommersiella intressenter i livsmedelsbranschen med omnejd (som «dietister»), som vill pracka på oss dess produkter.
Det är då betydligt bättre att inte äta alls i intervall, och att när man äter främst välja ickeprocessad mat av god kvalitet, rik på både makro- och mikronutrienter. Det ger kroppen det utrymme den behöver för att underhålla sig själv, vilket bara kan ske när den inte måste processa och reglera det «jämna flödet» av kolhydrater vi konstant tenderar att mumsa i oss – alltså under någon form av fasta.
Vetenskapens världs program «Fett – vän eller fiende» tog dessvärre inte alls upp fasta som metod att komma tillrätta med metaboliska störningar och den grasserande fetmaepidemin, utan presenterade mest gammal skåpmat. Bland annat konstaterade man att motion inte hjälper i längden, utan att kroppen anpassar sig, och att man därför framförallt måste äta mindre.
Men det finns olika sätt att äta mindre, och med generell kalorirestriktion sker en motsvarande anpassning, varför man i längden inte kan upprätthålla dieten lika enkelt. Det inträffar inte med fasta, utan man behåller sin grundläggande metaboliska hastighet genom att äta normalt och lite till under ätfönstret. Viktnedgången under fasta är inte bara supersnabb, utan bestående, utan att man behöver försaka något alls av det goda som livet erbjuder.
Den förhärskande uppfattningen är att grönsaker är nyttiga och essentiella för god hälsa, och man rekommenderar oss således att äta några «rejäla nävar» grönt varje dag. I den mer extrema varianten uppmanas vi att överhuvudtaget inte äta annat än växter, men då mest för «klimatets» skull snarare än hälsoskäl.
De som sprider dessa rön är samma skock som tidigare berättade för oss att fett gör oss feta och därför föreslog ett större intag av kolhydrater, med resultat att vi numera har en galopperande fetmaepidemi. Det är samma kollektiv som menar att frukosten är den viktigaste måltiden under dagen, och som uppmanar oss att äta tre mål mat om dagen samt några mellanmål – ständig tillgång på föda! En skara fackmän som oftast sitter i livsmedelsindustrins klor, ska tilläggas.
Om de har rätt angående grönsakernas vikt för hälsan skulle man kunna extrahera de vitala ämnena och sälja på burk. Det gör vi, och det kallas vitaminer och mineraler i form av tillskott, men det visar sig att den välgörande effekten försvinner i denna form!
Det finns alltså något «magiskt» med ogräset som gör att det befrämjar hälsa, och i brist på annat har man föreslagit ad hoc att det är «kombinationen» av näringsämnen i en riktig måltid samt «fibrer» som knådar magtrakten som gör susen, alternativt att det är «antioxidanter» som reparerar cellerna.
Den exakta mekanismen för denna magi är fortsatt okänd, och kommer så att förbli. Eller rättare sagt är den faktiskt känd, men den är mer banal än man kunde tro, och därför inte kommersiellt intressant. Industrin vill ju sälja, och man kan inte sälja ingenting.
Grönsaker är nyttiga, i mindre mängd, nämligen såtillvida att de ger vissa mikronutrienter som är mindre vanliga i animaliska livsmedel, främst C-vitamin och kanske även en del mineraler. Den allra största nyttan med ogräset är dock indirekt, nämligen att det i all dess näringsfattighet fungerar som bukfylla och därmed hindrar dig från att äta mer närings- och energirik föda. Fibrerna i grönskan har samma funktion, att ge dig en känsla av mättnad och därmed få dig att äta mindre av annat.
Det är det här med att inte äta som är nyckeln i det hela. När vi ständigt tillför kroppen föda drivs vi av en aldrig sinande ström av glukos, som produceras av de kolhydrater vi tillförs i födan. Det är kroppens primära bränsle, och det nyttjas så länge tillförsel av kolhydrater sker. Överskottet lagras som fett, för att fett har högre energidensitet – och överskott blir det så länge vi hela tiden äter; härav fetmaepidemin.
Den enda vila kroppen får från detta förlopp är under natten, då vi sover. Med lite tur kan vi gå tolv timmar utan föda, och kroppen får då ett litet andrum från glukosförbränningen. När kroppen inte bränner glukos, vad gör den då?
Jo, den bränner då fett, som utgör kroppens sekundära bränsle och finns lagrat i stor mängd i celler. Fettceller poppas sönder, och fria fettsyror utsöndras i blodet. Fettsyrorna kan inte förbrännas direkt, varför de omvandlas till karboxylsyror (ketonkroppar) i levern, främst β-hydroxibutyrat. Detta är ett betydligt bättre bränsle, men kroppen producerar även en viss mängd glukos (glukoneogenes), för att hjärnan inte enbart kan fungera med β-hydroxibutyrat.
Även under fasta har kroppen behov av att nybilda celler och upprätthålla ämnesomsättningen. I brist på tillskott från föda får den hålla till godo med vad som finns, och den skrider därför till verket att prioritera materialet. Autofagosomer bildas med uppgift att konsumera och sönderdela trasiga och sämre fungerande organeller i cellerna, i ett renhållningsarbete som benämns autofagi.
Organellerna sönderdelas i dess beståndsdelar, det vill säga aminosyror, kolhydrater, fettsyror och fria mineraler, som nyttjas för nybyggnation. Det är denna cellulära renovering som håller kroppen fri från välfärdssjukdomar som diabetes, cancer och alzheimers, inte några «superämnen» i grönsaker. Möjligen kan antioxidanter i grönsaker bidra något, men autofagin är i grunden den antioxidativa processen.
Under den ständiga tillförseln av föda får vi kanske en liten släng av autofagi under natten, men i princip kommer arbetet aldrig i gång på riktigt. Den väsentliga nyttan med närings- och energifattiga grönsaker är således att minska intaget av energi och därmed snabbare få igång den autofaga processen.
Ett bättre sätt är dock att fasta för att låta autofagin verka mer intensivt, kanske i perodisk fasta 5:2 eller 18:6, eller ännu hellre varannandagsfasta 36:12 samt någon enstaka gång med fasta i 72 timmar eller mer, i kombination med en huvudsakligen animalisk diet med tonvikt på fett och proteiner samt en mindre mängd fibergrönsaker.
Den förhärskande uppfattningen är alltså fel, och du gör bäst i att inte bara strunta i frukosten utan att helt enkelt inte äta någonting varannan dag. Det är inte nyttigt att ständigt tillföra kroppen energi, även om industrin gärna vill få dig att knapra konstant. Och det är alltså inte nyttigt med «nävar» av grönsaker, givet fasta och intag av näringsrik animalisk föda.
