Kategori: Hälsa

Kategorier
Filosofi Hälsa Japan Kultur Politik Vetenskap

Livselixiret socker?

Stjärnskotten på Aftonbladets ledarsida upphör aldrig att förvåna med sin vänsterblivna okunskap. Senast är det någon tranny femcel Fanny som hävdar att man lever längre av att äta socker, i vart fall om man undviker mobilen och ingår i någon social gemenskap. Inspiration för detta horribla påstående hämtar skribenten i det japanska begreppet ikigai (生き甲斐), som i princip betyder livsmening.

Flummiga filosofiska koncept i all ära, men människokroppen är och förblir en kemisk fabrik, vars reaktioner är föremål för vetenskaplig analys. Och för denna kemiska fabrik är socker – eller rättare hög glukoshalt i blodet – en avgörande biomarkör för åldrande, alldeles oavsett omständigheter i övrigt.

Socker (glukos, fruktos, stärkelse) är alltså det mest bombsäkra sättet att skynda på såväl åldrandet som utveckling av i stort sett samtliga välfärdssjukdomar, från diabetes och högt blodtryck till cancer och demens. Hög konsumtion av socker och snabba kolhydrater i allmänhet ger fenomenet glykering, som leder till plackbildning i artärer och hjärna, med senare följder.

I kombination med inflammatoriska omega-6-rika oljor, som de vänsterblivna mupparna menar är «nyttiga fetter», får man dessutom en fin turboeffekt på åldrandet och sjukdomsutvecklingen.

Social gemenskap är å andra sidan inte en mätbar parameter i sammanhanget, och givet att många personer faktiskt föredrar stora mått av enskildhet snarare än tvångsgemenskap, är det svårt att förlika med begreppet ikigai. Bara den enskilda individen kan avgöra den egna livsmeningen, den kan inte bestämmas av andra.

Här brukar man åberopa befolkningen på Okinawa med flera så kallade blå zoner, varvid man försöker sammanställa likande faktorer för grupperna i fråga. Det visar sig då att dieten är vitt skiftande, men att inslag av kalorirestriktion och tidsbegränsat ätande är den enda gemensamma nämnaren.

Den som fastar under en större del av dygnet, med vilje eller på grund av fattiga omständigheter, har helt naturligt en lägre halt av blodsocker, och är därmed mindre benägen att utveckla sjukdomar eller avancerade glykerade slutprodukter, vars effekt är åldrande. Den som följer ett sådant mönster lever både längre och friskare.

Hundraåringarna på Okinawa har främst varit utsatt för ofrivillig fasta under krigsåren, medan moderna okinawabor tenderar att äta mer likt andra japaner. En speciell ingrediens i den så kallade okinawadieten är för övrigt sötpotatis, som konsumerades i riklig mängd. Men sötpotatis innehåller speciellt en α-glukosidasinhibitor som reglerar blodsockerupptaget, och därmed bidrar till den observerade effekten.

Det är inte som (för)ledarskribenten hävdar att det här dröjer sig om en konflikt mellan väster- och österlanden, utan man är i Japan ledande på just denna medicinska front. Inte minst den renande effekten av autofagi avtäcktes av en japan, samtidigt som den socker- och kalorisnåla, fiskrika japanska dieten framställs som föredömlig (till skillnad från vissa andra skräpkulturer).

Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Dags för Sverige att banta

Statsmedier berättar att det råder brist på allt fler läkemedel, vilket återigen föranleder frågan om vad fan vi får för pengarna. De långsamma tågen går inte i tid (om alls), elpriset svajar som en vindflöjel på steroider i brist på en stabil energibas, den svenska skvalpvalutan spekuleras sönder och samman, inflationen är stabilt dubbelsiffrig, och landet intar en förnedrande 168:e plats i världens tillväxtliga.

Men allt är inte moderatregimens fel, och vad gäller ett visst preparat mot diabetes tycks det råda en smärre global brist, efter det att gulfstaterna har börjat suga upp allt på marknaden. Det beror på att saudier och andra i regionen har högst prevalens av fetma och diabetes i världen, bland annat på grund av att man är bilburen och i hemarrest till följd av det karga ökenklimatet.

En viktigare faktor är emellertid förekomsten av bearbetad skräpmat, fylld med raffinerade kolhydrater och omega-sex-baserade vegetabiliska oljor, ämnen som i kombination leder till insulinresistens och småningom till fetma och flera hundra följdsjukdomar, inklusive diabetes.

Medicin kan emellertid aldrig lösa insulinresistens med följder, utan är ett recept för livslångt beroende av preparatet i fråga. En bra affär för danskarna, men kanske inte uppbyggligt för folkhälsan och skattebetalarna.

Ty även i Sverige ökar övervikten och fetman stadigt, om än inte lika snabbt som i arabvärlden. Därmed ökar även prevalensen av diabetes, cancer, högt blodtryck, demens och andra allvarliga konsekvenser till följd av den socker- och oljerika skräpdieten, med följd att trycket på den ofantliga sektorn och skattebetalarna ökar ytterligare.

Samtidigt kunde man nu dra nytta av att svångremmen dras åt ordentligt, nämligen genom att minska konsumtionen av skräpmat och istället öka intaget av riktig mat från hela ingredienser. Inte minst de som redan är drabbade kan reversera sitt sjukdomsförlopp och bli fri från insulinsprutan genom att äta mer ketogen föda, enkannerligen av animalisk sort.

Saken lär emellertid falla på att det inte finns några incitament att ändra livsstil, eftersom det är de socker- och oljerika produkterna som är billigast att framställa och enklast att göra pengar på, medan verklig mat når närmast stratosfäriska höjder i pris. Man får heller ingen draghjälp av myndigheter, som rekommenderar oljorna och uppmanar folket att äta konstant hela dagen.

Återstår då det egna ansvaret. Linda vill inte dö ifrån sina barn i förtid, som det uttrycks på statsteves webb. Men gör då slag i saken, vetja? Ta kontroll över dig själv och ditt blodsocker, och därmed din insulinnivå, vikt och hela konkarongen.

Ät kött, fisk, ägg, ost och stek enbart i smör. Kombinera med fibergrönsaker av alla de slag indränkta i äkta virgin olivolja. Drick bara vatten. Ät inget annat, särskilt inte bröd, pasta och andra snabba kolhydrater, och saken är biff! Låt tiden läka trasig ämnesomsättning. Hundra procent garanti! Hur svårt kan det vara?

Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Korkad alkorek

Statsmedier berättar att den så kallade riskgränsen för alkoholkonsumtion kommer att sänkas, i vart fall för män, från fjorton så kallade standardglas alkohol i veckan till tio. För kvinnor höjs istället gränsen, från nio till tio så kallade standardglas, varvid båda könen erhåller samma risknivå. Så jämlikt och fint.

Bakom rekommendationen ligger nya rön om förhöjd cancerrisk även vid måttlig alkoholkonsumtion. Enligt statistik beror 5.6 % av alla cancerformer på alkohol, avrundat till en decimals noggrannhet, som om man verkligen kunde åtskilja alkoholens roll från fetmans, dietens och den övriga livsföringens – det kan man inte.

Otvivelaktigt är emellertid att alkohol inte är nyttigt för organismen, men möjligen gör gott i själen och ger livet mersmak. Det är en balansgång mellan optimal fysisk hälsa och livskvalitet, och i själva verket föreligger här en sedvanlig U-kurva när man plottar konsumtion mot förtida död – nykteristen lever farligt.

Nå, man kan ändå inte låta bli att raljera över dessa sakernas tillstånd, eftersom det är en cirkus utan dess like. Exempelvis får man återigen anledning fundera över varför frågan om alkoholkonsumtion, livsmedel och hälsa är fördelad på inte mindre än tre (kanske fler?) myndigheter, nämligen Livsmedelsverket och Folkhälsomyndigheten utöver Socialstyrelsen.

Handflatan åker även upp i pannan när man konfronteras med begreppet «standardglas», som man naturligtvis inte har kunnat enas om internationellt, eller ens i EU. I Sverige betyder det en alkoholhaltig dryck motsvarande en vikt om tolv gram alkohol. I USA är motsvarande definition 14 g, i Österrike 20 g, i Island 8 g och i Ungern 17 g.

Det minner om jänkarnas rubbade enhet «serving», som är olika för varje slags vara och därför inte säger ett svatt. För att inte tala om att man alltjämt använder imperienheter som uns, pund och tum, som inte enkelt kan omvandlas i metrisk aritmetik. Förmodligen bidrar «frihetsenheterna» till den utbredda amerikanska fetman och ohälsan.

För «standardglas» gäller ungefär samma förvirring, eftersom det motsvarar ett miniglas om tio centiliter nattvardsvin. Verkliga vinglas håller dock typiskt tjugofem centiliter (halvfullt), varför man bara av det skälet kan få konsumtionen att åka iväg väldeliga över «risknivån». För allmogen säger begreppet därför ingenting.

Tillkommer så att vinflaskor typiskt försäljs i flaskor om 75 cl, och att den växlande alkoholhalten anges i volymprocent. Efter visst aritmetiskt arbete kan man ändå komma fram till att «risknivå» – per vecka! – motsvarar en konsumtion överstigande 1.25 L vin 12 %V, eller ungefär en och en halv flarra vin 13 %V. Ett fint tummått, som man kanske borde använda istället för «standardglas»?

Å andra sidan är det en löjligt liten volym, som man med enkelhet kan konsumera under en halv kväll. Det statliga alkoholmonopolets statistik (självskattning) visar att den vuxna befolkningen som helhet konsumerar elva «standardglas» alkohol i veckan, men fördelningen är självklart högst ojämn.

En fjärdedel av befolkningen (inklusive tio procent muslimer) är i princip nykterister, medan en tiondel är storkonsumenter som står för hälften av totalkonsumtionen. Normal konsumtion bland det segment av befolkningen som dricker alkohol torde ligga närmare tre liter vin per vecka, och av det skälet drar man nog lite till mans på mungipan åt Socialstyrelsens godtemplarrekommendation.

För den skull ska riskerna med alkohol inte förringas, eftersom ämnet ändå är (måttligt) carcinogent och – allvarligare – i för hög konsumtion orsakar fett- och småningom skrumplever, samt även har en förmåga att angripa hjärnan med motsvarande plackbildning. Men man bör nog samtidigt ha viss proportion på riskanalysen.

Om alkohol står för fem procent av cancerfall, har nämligen majoriteten av fall en grund i långvarig metabol ohälsa i form av insulinresistens och därmed behäftade följder som fetma, diabetes, högt blodtryck, demens och naturligtvis även cancer. Inte osannolikt samverkar livsmönster av usel diet och ringa motionsutövande med större intag av öl och sprit, medan medelhavsdiet i kombination med vin torde ge en annan profil.

Man ser dock inte Socialstyrelsen, och inte heller Livsmedelsverket, Folkhälsomyndigheten eller den politiska klassen, angripa socker och n-6-oljor med samma frenesi som alkohol, trots att de orsakar mångdubbelt mer död, lidande och inte minst ekonomiskt bortfall. Man talar gärna om vad supen kostar, men inte gärna om sockret och oljorna (som man tvärtom framhåller som «nyttiga» i den mest fundamentala av idiotier).

Alkohol är inte den primära faktorn i utveckling av cancer och andra folksjukdomar, och även om man kan ha två eller fler tankar samtidigt i huvudet, bör man angripa problemen i storleksordning. Vidare måste man inse att olika konsumtionsmönster av olika dryckestyper i olika sammanhang ger vitt skilda konsekvenser, och att svenskens ökade vindrickande är att föredra framför äldre former av supande av sprit eller för den delen pimplande av malthaltiga drycker som öl.

Kategorier
Hälsa Kultur Politik Vetenskap

Skadlig kroppspositivism

Ännu en pseudodebatt har brutit ut i slaskpressen, nämligen angående hur någon «influencer» i förskingringen sägs påverka tjejer och unga kvinnor negativt med ett smalt kroppsideal – så kallad «pro-ana», där «ana» avser anorexi. Ty om man kan se ryggrad eller höftknotor, anses det i vissa kretsar vara ett «sjukligt» ideal.

Visst, så kan det ju vara, nämligen om personen i fråga verkligen lider av någon ätstörning eller inte tillgodoser näringsbehovet. Men allt annat lika är ett smalt ideal inte riktigt ett problem som kännetecknar Sverige eller Västvärlden, eftersom över hälften av medborgarna tvärtom är överviktiga eller feta.

Anorexi, bulimi och andra ätstörningar är alltså psykiska störningar, omfattande en skev självbild. Den uppkommer inte genom förment skeva ideal eller andras påverkan, utan har ett vidare spektrum av orsaker. Syndromet samvarierar typiskt med andra psykiatriska åkommor.

Diagnosen samvarierar även med god precision över tid med utvecklingen av övervikt och fetma, och har garanterat en del gemensamma faktorer i störd hormonbalans och ämnesomsättning till följd av så kallad västerländsk diet med hög konsumtion av socker och n-6-baserade «vegetabiliska» oljor.

Man kunde annars tro att det «nya normala» i länder som USA, nämligen kraftig övervikt och fetma, skulle mildra prevalensen av ätstörningar, men de förblir höga och ökar på de flesta håll. Vidare kunde man tro att ätstörningar skulle vara mer utbredda i länder där smalt ideal verkligen förmedlas genom hela samhällskroppen, emellanåt genom mobbning, som i Sydkorea och Japan, men förekomsten är alltså betydligt lägre där och i övriga Asien.

Korrigering: kalorier in, kalorier ut (förbrända) är givetvis en korrekt fysiskalisk jämviktsbalans, men den är bara möjlig med intakt ämnesomsättning och hormonbalans, och förutsätter således hälsosam, allsidig kost i kombination med rörelse.

Den ökning som ändå registreras där har sannolikt mer att göra med större inflöde av västerländsk skräpmat än de ideal som har förelegat sedan 1990-talet och förmedlas genom K-pop och annan kultur. Både Japan och Sydkorea är för övrigt framstående matkulturer, med sund och näringsriktig mat som grund.

En snabb sökning ger vid handen att knappt två procent av svenskar lider av någon ätstörning, vilket är hälften så många som andelen med morbid fetma. Sexton procent har fetma i någon grad, medan drygt hälften är överviktiga.

Det råder ingen tvekan om vad det större problemet är, och här har påverkan faktiskt betydelse. Inte minst wokevänsterns doktriner om «kroppspositivism» utgör en mycket skadlig företeelse, nämligen tanken att man «duger» som man är, oavsett storlek på kroppshydda.

Man bortser då helt och hållet från de hälsorisker och det lidande som fetma med närmast automatik medför, vilket är varför även läkare opponerar sig mot begreppet. Det finns inget sunt i att vara fetlagd, utan det bör motarbetas med alla krafter. Det är hög tid att börja fettskamma!

Naturligtvis måste sådant socialt tryck bygga på hälsomässiga metoder att hålla sig frisk och vid god vigör genom rätt slags kost och motion, även om det blir så mycket svårare med en press som bedriver kommersiell hets med felaktiga för att inte säga fullständigt vansinniga råd.

Även myndigheter ger som bekant felaktiga rekommendationer därvidlag, råd som med säkerhet har del i utvecklingen av såväl fetma som ätstörningar (exempelvis att reducera fett, och särskilt mättat fett).

Bättre att fettskamma omegasexkärringarna än att glorifiera sjuklig fetma.
Kategorier
Hälsa Vetenskap

Hundra timmar utan mat

Några gånger per år bör man utsätta sig för en längre vattenfasta för att rensa upp i kroppens cellulära maskineri, vässa immunförsvaret och i övrigt optimera hälsan. Och i övrigt bör man även tillämpa tidsbegränsat ätande – säg 4–8 timmars ätfönster och 16–20 timmars periodisk fasta – för att vidmakthålla sagda hälsa.

I praktiken händer det emellertid lätt att man frångår sådana mönster, och mer närmar sig 12/12 och liknande, särskilt under sommaren. Det är i sin ordning, förutsatt att man småningom hittar tillbaka till en mer sträng regim.

I själva verket är det till och med bra med omväxlande ämnesomsättning, på det att kroppen inte ska kunna vänja sig allt för mycket. Glupska perioder går därför an, och en metabolt frisk organism har inga problem att hantera sådana, förutsatt att man äter någorlunda nyttigt, och håller igen på ω-6-oljor och socker.

Omvänt, om man inte fastar och om man mest äter skräp, har kroppen ingen möjlighet att rensa undan defekta organeller. Plack och annat cellulärt skräp ansamlas då som sopor i allt högre utsträckning, varvid risken för att utveckla sjukdom ökar. I en del fall är placket i sig sjukdomen i fråga, exempelvis i fråga om alzheimers, en åkomma man förknippar med hög ålder – men den byggs successivt från unga år.

Fasta handlar således om att inte bara leva längre, utan även friskare. Processen i fråga kallas autofagi (självätning), med innebörd att så kallade autofagosomer bryter ned skadade celldelar i syfte att nyttja beståndsdelarna i återvinning.

Det är en oundviklig process, eftersom ämnesomsättningen inte kan stanna av med mindre än att livet upphör. Och om ingen föda tillförs, måste kroppen nyttja befintliga resurser, vilket sker med strikt prioritering. Först angrips således skadade organeller i cellerna, tillsammans med främmande organismer som virus och bakterier – som alltid finns i mängd i omlopp.

Sedermera angrips även muskelvävnad i syfte att erhålla nödvändiga aminosyror, men samtidigt bildas tillväxthormon i stor volym för att återställa förluster när föda åter föreligger. Det är ekvivalent med att träning förstör muskelmassa, som sedan återbyggs i samma eller större kvantitet.

Fasta bygger även om immunförsvaret från grunden, vilket har iögonenfallande konsekvenser. Det beror på att autofagin även nyttjar vita blodkroppar, som således måste ersättas, vilket sker genom regenerering från stamceller.

För egen del var det något halvår sedan jag utsatte mig för en fasta, varför det nu är dags att åter leva på vatten i fyra dagar – måndag till fredag. Jag skriver «utsätta», för att det inte är en helt enkel resa, utan kräver viss träning och förståelse för förloppet. Hungern kan ganska enkelt hanteras, men den finns där i bakgrunden som ett irriterande moment.

Optimal längd på vattenfasta är individuell, men i regel runt fyra dagar.

Å andra sidan fylls man efter ett tag av energi, vilket kan tyckas paradoxalt, men även det har sin givna förklaring – kroppen vet inte att du fastar medvetet, utan signalerar att organismen behöver hitta föda, vilket vässar kroppens funktioner, inklusive sinnesförnimmelse och kognitiv skärpa.

Effekterna börjar framträda efter ett par dygn, vid samma tid som autofagi och ketonbildning spinner upp. Full autofagi når man vid 72–96 timmar (3–4 dygn), och det finns inte så mycket mening med att fortsätta fasta efter det. Bättre då att upprepa några gånger per år. För mycket fasta tenderar att ge (tillfälliga) störningar i ämnesomsättningen, som sänkt metabolisk hastighet.

Vattenfasta under fyra dagar ger visserligen viktminskning, förstås en massa vatten men även runt ett kilogram fett, men det återtas snabbt efter fastan. Det är därför ingen bra metod för den som vill reducera vikt, men däremot ett gott instrument för god hälsa och metabol flexibilitet, inte minst förmåga till ketogen förbränning.