Kategori: Hongkong

Hongkongs regering, som numera betitlas «regim» i medier, verkar nu vilja åtgärda anarkin i staden. Ett maskeringsförbud vid publika samlingar träder i kraft vid midnatt i dag, med fängelse i ett år eller 30 000 kronor i böter i straffskalan. Därmed kan våldsverkare inte agera i skydd av anonymitet, utan kan registreras av övervakningskameror och polis.

Man har fruktat kritik från utlandet, och man ska nog inte underskatta den de dubbla måttstockarnas svavelfrätande retorik som osar från exempelvis svenska statsunderstödda medier. Men i praktiken ansluter sig Hongkong därmed till praxis i Väst. Bland andra Frankrike, Danmark, Schweiz, Österrike, Tyskland och Kanada har liknande lagar, och även Sverige har ett partiellt förbud.

Särskilt i Kanada kan maskering kosta tio år i utvisningsbåset under upplopp och liknande tillstånd, och den Beijingtrogna falangen i Hongkong skulle vilja se motsvarande ordning. Förbudet införs i enlighet med en kolonial undantagslag som inte kräver parlamentets godkännande, men kan upphävas genom demokratiskt beslut i efterhand.

Utan anonymitetens skydd bakom en mask kan kärnan av våldsverkare identifieras och lagföras, och eventuella fortsatta protester får därmed ske lagligt och fredligt. Men utan den hårda kärnan av uppviglare lär hela rörelsen sakta dö ut, och Hongkong kan slicka sina sår och återgå till en mer harmonisk tillvaro.

Våldet tilltar i den pågående protestyttringen i Hongkong, som nu mer liknar en anarkistisk revolution än demonstrationer. Turism och försäljning har som en konsekvens drabbats hårt, och staden tycks därmed skära av den gren man sitter på.

De NED-understödda studenterna och aktivisterna kräver frihet och mer demokrati, samtidigt som man anklagar polisen för övervåld. Den faktiska verkligheten är emellertid att de har tillräckligt mycket frihet för att kunna inta och förstöra en parlamentsbyggnad, kasta molotovcocktails mot polis och gå bärsärkagång över hela staden utan att mötas av annat än vattenkanoner och en och annan gummikula.

Den faktiska verkligheten är att såväl polis som Hongkongs styre inte vågar ta i med hårdhandskarna och upplösa anarkin, så som hade skett i varje annat normalt land. Man är livrädd för hur en sådan bryskare metod skulle uppfattas av omvärlden, och därför låter man våldsverkarna hållas.

Chefsminister «Carrie» Lin Yue’e bjöd in till samtal med rörelsen, som saknar särskilda ledarfigurer, men fick se sig instängd i den belägrade regeringsbyggnaden under en halv dag innan hon kunde avvika via en bakdörr. Polisen har således upprepat demonstrerat att man inte kan säkra regeringsbyggnader – det är så att säga motsatsen till övervåld.

Tidigare ledarfigurer från paraplyrörelsen 占中 2014 finns i bakgrunden, men styr inte aktivt protesterna för att undvika att falla i onåd och åter fängslas. Istället utgör de den politiska grenen, som söker stöd i USA och Taiwan för sin sak. Det är emellertid oklart hur de har tänkt sig att ett sådant stöd ska se ut, och med vilken mekanism de tror att Hongkong därmed kan gynnas. Varken USA eller Storbritannien kommer så att säga anlända med trupp till staden för att «befria» den.

USA har emellertid ett lagförslag om att utsätta Hongkong för en årlig prövning avseende demokrati och mänskliga rättigheter, med sanktioner i form av tariffer om villkoren inte uppfylls. Saken har dock inte det minsta med Hongkong att göra, utan är ett led i den mångfasetterade ansträngningen att angripa Kina. Figurer som «Joshua» Huang Zhifeng och misslyckade kantopopstjärnan «Denise» He Yunshi blir därmed nyttiga idioter i Trumps handelskrig och den amerikanska inneslutningen av Kina.

Hongkong har ingenting att vinna på än mer ansträngd ekonomi, och sådana handelshinder är inte ägnade att avhjälpa de verkliga problem som Hongkongs unga har, nämligen svårigheten att få fäste på bostadsmarknaden. Ilskan är missriktad, och aktionerna verkar i motsatt intresse – man är på god väg att förstöra den oas av frihet man har, att upphäva grunden för sin egen existens, att begå kollektivt självmord.

Detta alldeles utan hjälp av Beijing, som passivt och behärskat åser utvecklingen från sidlinjen, beslutet om att fortsatt hedra avtalet och grundlagen. Hongkongs möjlighet att begära förstärkning från fastlandet lär inte infrias, och i själva verket har man nog med resurser att stävja våldet – det är bara viljan som fattas.

I Hongkongs tidningar figurerar för närvarande underliga helsidesannonser som uttrycker stöd för ett land, två system och begär att protesterna och våldet ska upphöra. Månne är det kinesiska kommunistpartiet som annonserar, eller kan det vara några lokala pekinglakejer?

Mja, det är i själva verket Hongkongs näringslivstoppar med Li Jiacheng (李嘉诚, Li Ka-shing) i spetsen som uppmanar medborgarna att besinna sig och försöka se hela bilden, att förstå att ett land, två system utgör grunden för ett välmående och stabilt Hongkong. Det här är inte direkt kommunister, utan den elit som är synonym med Hongkong som globalt finanscentrum. Om de är av den åsikten, kan det då ligga någon sanning i det? Kan de med sin kunskap och livserfarenhet månne skönja något som de unga, arga studenterna inte förmår se?

Saken kommer förstås inte att nämnas i västerländsk press, eftersom det stör den gulliga bilden av ett folk som reser sig mot en diktatur i annalkande, och eftersom demokratiaspekten är allenarådande i analysen. Men Hongkongs demokrati är av ett speciellt slag, med två olika slags valkretsar. Folket behärskar den ena halvan, särskilda industrigrenar av vikt för staden den andra, i syfte att skapa balans mellan stadens behov och medborgarnas. Det är inte ett påhitt av kommunistpartiet på fastlandet, utan framtaget av Hongkong självt under utformningen av grundlagen inför överlämnandet. För att Hongkong i princip är en stadsstat med andra förutsättningar, på samma sätt som Singapore och Macao.

Grundlagen uttrycker också en ambition att småningom införa fullt allmän rösträtt och därmed slopa de särskilda valkretsarna. Det finns dock ingen särskild tidsplan för det, utan är något som Beijing bestämmer. De folkliga valkretsarna har successivt ökat i mandatfördelningen, och har numera majoritet – en kompakt folkvilja kan alltså komma till uttryck redan nu.

De unga, arga studenternas besvikelse ligger å ena sidan i att den allmänna rösträtten ännu inte har införlivats, och å den andra att valbara kandidater måste godkännas av Beijing. Det betyder i praktiken att secessionister sorteras bort (i enlighet med grundlagen), men har ingen praktisk betydelse för demokratin i övrigt. Det är alltså inte så som det framställs i medier att Beijing handplockar lämpliga delegater.

Men frågan är om studenterna i själva verket inte nyttjar Beijing som ställföreträdande måltavla för aggressioner som har mer med deras prekära situation att göra. Att ordna bostad i det kompakta Hongkong med dess skyhöga markpriser är ingen enkel sak, och man kan notera att demokratirörelsen har en tydlig vänsterprägel.

Studenternas förhoppning om ett mer socialistiskt Hongkong skulle i grunden ruinera stadens karaktär och göra den till just vilken kinesisk stad som helst. Därför är det i förstone obegripligt att man vänder aggressionen främst mot Kina och sekundärt mot stadens kapitalistiska struktur. I tidigare inlägg har jag därför berättat att Kina inte har med saken att göra, att studenternas ilska är missriktad.

Men det är som att yla i ett garage eller skrika i rymden. Det finns en viss självsvängning i det här förloppet, när saken bara fortgår utan koherens och när hela den västerländska sinofobiska svansen hakar på i hopp om att kunna tvåla till Kina en smula. Sakargument göre sig ej besvär, ej heller krass logik – det är så att säga givet på förhand att Kina har för avsikt att snabbast möjligt fila ned Hongkong till en ordinär kinesisk stad och trampa sönder friheten (men det hade i så fall redan skett).

Li Jiacheng med flera har nog en annan uppfattning, och de tycks också se var det kniper. De uttrycker en förhoppning om att stadens ledning och studenterna kan diskutera fram en lösning, och att de ungas situation måste beaktas. Symptomatiskt är att sociala reformer införlivades efter paraplyprotesterna 2014, och något liknande kan månne ske nu. Under alla omständigheter torde denna omgång av protester nu närma sig sitt slut, när näringslivet har satt ned foten och indikerat den fortsatta vägen.

Den utdragna belägringen av Hongkong passar inte det snuttifierade medieflödet, varför rapporteringen börjar mojna. Förmodligen ebbar även demonstrationerna snart ut då studenterna påbörjar höstterminen, på samma sätt som under paraplyupproret 2014.

Västmedier har tagit parti för rörelsen, mer med knäreflex än eftertanke, kanske i den naiva förhoppningen att Hongkong skulle bli ett embryo till revolution i Kina, ett land man gärna vill se splittrat. Man har också framfört tokiga paralleller till protesterna vid Himmelsfridsportens torg 1989, och har fruktat att befrielsearmén ska upprepa händelsen.

Men Kina 2019 är inte Kina 1989, och Hongkong är inte i hjärtat av regimen, utan i dess utkant. De virriga protesterna är inte systemhotande, och har ingen som helst spridningsrisk. Militär undsättning sker i första hand på den lokala regeringens begäran, och i andra hand om situationen blir okontrollerbar för lokalregeringen.

Tanken att protesterna skulle få Beijing att vika sig är inte naiv, utan snarare infantil. Man överskattar grovt sin egen betydelse, och centralregeringen har ingen som helst anledning att avvika från den väg som lagts fram i den gemensamma deklarationen från 1984 eller den Basic law som reglerar Hongkong.

Till skillnad från vad man kunde tro av den mediala rapporteringen följs lagen och överenskommelsen till punkt och pricka. Det enda snedsteg från centralmaktens sida som kan beläggas är bortförandet av en författare i Hongkong, medan övriga anklagelsepunkter är FUD och lösa spekulationer. De som kastar ut anklagelser om att Beijing stryper friheterna i Hongkong kan inte kvalificera sina påståenden, helt enkelt för att de saknar substans.

En av anklagelseakterna gäller att ett antal delegater och deras parti har bannlysts från den politiska sfären. Men det beror på att de förespråkar självständighet och har missaktat sitt ämbete genom att smutskasta Kina under insvärningen. De har inte bannlysts av centralregeringen, utan av Hongkongs självständiga rättsväsende.

Genom att hävda att Hongkong inte är Kina och förespråka självständighet motsäger man portalparagrafen i Basic law, nämligen The Hong Kong Special Administrative Region is an inalienable part of the People’s Republic of China, samt artikel 104 om officiella funktionärers skyldighet att upprätthålla sagda lag.

I grund och botten dröjer sig saken om revolutionär separatism, och de som leder demonstrationerna nu och fordom hör till kärnan av denna separatistiska rörelse. Upprorsmakaren Huang «Joshua» «Wong» Zhifeng och hans kompanjon Zhou «Agnes» «Chow» Ting, som båda arresterades häromdagen, är ledare för «Demisto» (香港众志, Xianggang zhongzhi), en organisation som förespråkar antikapitalism och självständighet från Kina.

Det är en renodlad vänsterrörelse, i likhet med motsvarigheter i Västvärlden, som «Occupy Wall street» och liknande, men med särdraget att dess ledargarnityr och avantgarde kommer från kristna miljöer. De ser sig som tillhöriga västvärlden, vilket är varför de avsäger sig sina band med Kina.

Men de representerar inte majoriteten i Hongkong och kan inte föra dess talan. De kan inte överpröva det lagstyre och den demokrati som existerar på annat sätt än att i god demokratisk ordning söka stöd för sina åsikter – utöver den separatism som aldrig kan bli verklighet.

Eftersom det stödet uteblir tar de saken i egna händer, intar parlamentet och belägrar staden. Det är en kamp de aldrig kan vinna, och i själva verket saboterar de på så sätt den demokratiska utvecklingen. De visar att de inte är mogna för demokrati, och Beijing lär därför inte bli mer positivt till att omvandla alla valkretsar till ordinära folkliga (för närvarande 35 av 70, övriga är funktionella valkrestar som representerar olika intressesfärer i staden).