Kategori: Hongkong

Man tycker nog att det borde ha blivit nyhetsstoff när amerikanska konsulatet i Hongkong för en vecka sedan slängde ut fyra «hongkongare» (det vill säga kineser) som sade sig söka asyl, men vad man kan förstå har ärendet gått spårlöst förbi både statstelevisionen och DN-tidningen. Borde inte de skrika sig hesa kring denna kränkning av «hongkongarnas» (det vill säga kinesernas) mänskliga rättigheter?

Det är naturligtvis så att man även på dessa redaktioner läser lokala nyheter och därför känner till ärendet. Givet att man inte rapporterar om saken begriper man därför logiken bakom det amerikanska agerandet, och erkänner därmed implicit att man deltar i detta politiska spel för galleriet.

Det är nämligen exakt så som SCMP:s kolumnister beskriver saken, att de svartklädda kackerlackor som har vänt in och ut på staden nu har gått från att vara Washingtons nyttiga idioter till att bara vara idioter, fullständigt puckade mähän som tror att saken skulle handla om något annat än att nyttja Hongkong som murbräcka mot Kina i ett smutsigt geopolitiskt spel.

De fyra smågangstrarna visade sig vara alldeles för obetydliga för att kunna nyttjas som politiska pjäser av Washington, och sparkades därför ut. Andra av samma småskaliga kaliber visade sig inte vara särskilt välkomna i vare sig Taiwan eller Tyskland, och den föresatta givmildheten att ge «hongkongare» (det vill säga kineser) «asyl» visade sig vara ett tomt löfte – massexodus uteblev.

Vad USA implicit meddelar med sitt agerande är att man inte vill ta i kackerlackorna ens med tång, om det inte rör sig om storvilt i form av «Joshua» Huang «Wong» «Chi-Fung» Zhifeng (黄之锋) eller Zhou «Agnes Chow» Ting (周庭), det vill säga personer i ledargarnityret för den secessionistiska självständighetsrörelsen, sådana som kan utnyttjas för att bedriva utrikespolitisk retorik mot Kina, och att man i övrigt litar på att Hongkongs rättsväsende och demokrati fungerar som de alltid har gjort, även efter införlivandet av den nya säkerhetslagen.

Kackerlackorna lär sig nu den hårda vägen att de bara ses som just kineser, i Väst ansett som ett mindervärdigt folk och utsatt för ständig rasism, inte minst i dessa tider av pandemi. Denna rasism är mest påtaglig i anglosaxiska länder, men grasserar även i Sverige – det är bara att titta på hur man uttrycker sig i fora i internets undervegetation.

Det är en ögonöppnare som man måste ha noterat i breda lager i den så kallade demokratirörelsen. Av det inträffade kan man lära sig att Hongkongs framtid finns i och bara i anslutning till Kina som modernation, att Hongkongs unikum bäst odlas i samklang med fastlandet och dess ambitioner, och att man inte har några bättre vänner på annat håll.

Mediemogulen Li «Jimmy» «Lai» «Chee-Ying» Zhiying (黎智英) blev häromdagen arresterad och förhörd, till omvärldens sedvanliga kritik om saker de inte har att göra med. Även argbiggan Zhou «Agnes Chow» Ting (周庭), den svenska statstelevisionens representant för Hongkongs invånare, har tagits in till förhör, och är fortsatt kvar i förvar.

Det är inte första gången de båda «demokratiaktivisterna» är föremål för juridiken, men det dröjer sig den här gången om den nya säkerhetslag som nu äger laga kraft i regionen. De båda utgör tillsammans med ett dussintal andra just det klientel lagen avser att angripa, då de ses som en säkerhetsrisk för både Hongkong och landet i stort.

Orsaken härtill är deras samröre med utländska krafter i syfte att få dessa att angripa och skada Hongkong och Kina, något som säkerhetslagen alltså tar fasta på och uttryckligen förbjuder. När man vädjar till utländska regeringar om att införa sanktioner mot Hongkong anses man således röra sig utanför lagens råmärken, och ungefär där går gränsen för vad som kommer att tolereras.

Omvärlden ser det naturligtvis som den ondskefulla kommunistregimens verk att ingripa i Hongkongs «friheter», men samtidigt skulle inte ett enda av dessa hycklande länder själva godta att de egna medborgarna agerade sålunda – det är själva definitionen på högförräderi, och uttrycks exempelvis i den svenska lagstiftningen så här:

Den som, med uppsåt att riket eller del därav skall, med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd, läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes för högförräderi till fängelse i tio år eller på livstid eller, om faran var ringa, i lägst fyra och högst tio år.

Det den här fraktionen slåss för är nämligen inte att Hongkong ska fortsätta utvecklas med mer demokrati inom principen för ett land, två system, utan att Hongkong ska avskiljas från Kina som en självständig stat. För dem räcker det inte med höggradig autonomi, utan de kräver fullständig sådan.

För ändamålet erhåller man omfattande finansiering och stöd från utländska organisationer som gärna ser detta mål uppfyllas, om än inte av riktigt samma skäl som secessionisterna, utan av mer jordnära geopolitiska orsaker att skada Kina. Bland finansiärerna finner man således National endowment for democracy (NED) med flera liknande organisationer som finns i alla Kinas oroliga regioner för att röra om i grytan.

Speciellt riktar man in sig på att påverka studenter, som är mer flyktiga i sinnet och lätta att aktivera för allsköns protester, sådana som Zhou Ting och andra aktivister kring henne och hennes vapendragare Huang «Wong» «Chi-Fung» Zhifeng (黄之锋) i det numera nedlagda «partiet» «Demosistō» (de delade hjärtligt på miljonerna i partikassan).

Li Zhiying är med sina 71 år en annan typ av spelare i denna härva, och han hör tillsammans med ett antal andra personer till ett äldre revolutionärt garde. Men även han återfinns i den klick som söker utländsk kollaboration för sina syften, bland annat i en nätaktion med syfte att samla in kapital och söka påverka utländska aktörer att införa sanktioner eller i övrigt «straffa» Kina och Hongkong.

Aktionen har gått under benämningen I want laam caau, där begreppet laam caau (攬炒 / 揽炒, mandarin: lǎn chǎo, ta tag i och steka) är kantonesiska för ett begrepp som förekommer i pokerspel, en sorts brända jordens taktik som innebär att man förgör både sig själv och motparten.

Det är för övrigt detta «demonstranternas» skyltar om att «if we burn, you burn with us» syftar på, och det är denna «strategi» man tillämpar när man låter demolera stadens tunnelbana och annan infrastruktur i ren terror. Även den verksamheten ämnar säkerhetslagen slå ned på, och den var så att säga inte laglig dessförinnan heller, även om den flata polisen inte kunde göra så mycket.

Lagen gäller naturligtvis inte retroaktivt, varför man nog ska se de senaste dagarnas händelser som en sista varning till berörda parter om att de nu bör upphöra med sina secessionistiska anspråk och istället arbeta inom såväl lagen som principen om ett land, två system. Om de ändå skulle framhärda får man önska dem lycka till.

Huang «Joshua» Zhifeng (黄之锋) är den kristne studentledaren som för något halvår sedan gjorde en mindre politisk världsturné i syfte att vädja till politiska ledare att straffa Beijing genom att angripa Hongkong, bland annat genom att ta bort stadens handelsprivilegier.

«Joshua» har nu blivit sannspådd, sedan US-presidenten skrivit på ett dekret om att avveckla USA:s handelsrelation med Hongkong. Nu då? Vad är den vidare planen, herr rebell? Tror han möjligen att Beijing kommer att vika sig inför allt större tryck från främst Five Eyes och eventuellt övriga världen och därmed dra tillbaka den nödvändiga säkerhetslagen?

Kommer inte att ske. Och därmed har «Joshua» bidragit till att besegla stadens öde. 汉奸 (hànjiān) kallar man sådana i Kina. Förrädare. En fiendens nyttiga idiot som genom sitt agerande inte har hjälpt Hongkong, utan stjälpt det.

Hongkong har därmed begått självmord, eller rättare är kanske att «demokratirörelsen» har mördat staden. En liten klick hjärntvättade separatister av främst studenter har i sin naiva tro på ett «självständigt» Hongkong belägrat, ockuperat och terroriserat staden, påhejade av kinafientliga medier och politiker utomlands.

Småningom lär det gå upp även för «Joshua» och hans kumpaner att omvärlden ger blanka fan i Hongkong, och bara ser staden som en murbräcka för att angripa Kina. Vilket man nu gör, på stadens bekostnad. Härifrån finns faktiskt ingen återvändo, och Hongkongs status kommer successivt att minska i förhållande till allt rikare och mäktigare städer på fastlandet.

«Joshua» själv lär inte ha något annat val än att slutligen migrera till Taiwan eller något annat land som vill ta emot bråkstaken. Nej, han är inte välkommen i Storbritannien, eftersom han saknar ett BNO-pass.

Möjligen kan han komma ifråga för «politisk asyl», men det troligaste är att de länder han ställt sin förhoppning till i slutändan sviker honom. Hans bästa hopp är kanske en plats på något laogai i Xinjiang, i alla fall om han vill undvika att bli avrättad av triaderna på öppen gata i Hongkong. Detta inte menat som sarkasm eller ironi.

Storbritanniens koloniala ådra tycks inte vilja lägga sig, trots att imperiet upphörde att existera för länge sedan. Inte minst vill man lägga sig i hur den forna kronkolonin Hongkong styrs, även om man inte längre har något mandat för det sedan den siste guvernören Chris Patten sparkades ut 1997.

I ljuset av att Beijing nyligen har pådyvlat Hongkong en säkerhetslag tänker Boris Johnson således hålla sitt underliga löfte om att dels utvidga andelen behöriga för BNO-pass i Hongkong från 350 000 till 3 000 000, nämligen alla födda före 1997 som ursprungligen var behöriga, och dels expandera rättigheterna för innehavare av sådana pass.

Tidigare berättigade BNO-pass visafritt inträde till Storbritannien under sex månader, men ska nu ge rätt till fem års vistelse. Efter den perioden kan man beviljas status som «bosatt», och efter ytterligare ett år kan man därefter ansöka om medborgarskap, en process som därmed kommer att ta minst sex år i anspråk.

Demografin i Hongkong är emellertid sådan att majoriteten av personer som förespråkar «självständighet» och utövar terror i staden är ungdomar födda efter 1997, och därmed inte behöriga. Deras föräldrar – som i regel inte håller med sina vanartade barn – är visserligen behöriga, men få av dem lär vilja ge upp sina tillgångar och sitt invanda liv i en av världens hetaste städer för en oviss tillvaro i Storbritannien under sex år.

Av det skälet kan man sluta sig till att det inte blir någon massexodus från Hongkong, och att de få som nappar på erbjudandet förmodligen inte har något att erbjuda Storbritannien annat än problem. Johnsons propå är symbolisk, och hade han menat allvar hade han erbjudit medborgarskap direkt.

Det är också en underlig omständighet att Storbritannien, kanske med stöd från övriga medlemmar i Five Eyes, erbjuder denna väg till «flykt» för tre miljoner kineser som lever i allra största välmåga i en av världens rikaste och mest utvecklade regioner, samtidigt som man stänger gränserna för verkligt behövande från krigsdrabbade länder. Det är i själva verket absurt.

Den enda konklusion man kan dra av dessa premisser är att Storbritannien med flera enbart har som syfte att mucka gräl med Kina och påverka världsopinionen i ytterligare negativ favör. Avsikten är inte allvarligt menad, utan en form av geopolitisk symbolik som inte kostar något.

För den handfull personer som säkerhetslagen tar sikte på är dessutom Taiwan en lämpligare destination, ty därifrån kan man alltjämt driva sina frågor kring separatism. I Storbritannien blir man omedelbart en lam anka utan vidare relevans för utvecklingen i Hongkong och Kina, i likhet med alla övriga kinesiska dissidenter som tidigare har emigrerat till Europa och USA. Man måste verka på plats för att vara relevant, vilket är varför exempelvis Liu Xiaobo inte nappade på erbjudandet om exil i USA, utan valde martyrskap i en fängelsecell.

Kineser i Hongkong är dock inga martyrer eller offer för omständigheter, utan fortsatt fria att gapa och skrika bäst de vill i enlighet med regionens hävdvunna fri- och rättigheter. Den klick av mer förslagna separatistledare som söker så split och skada staden kommer småningom att bli ordentligt belyst och granskad, och det ska bli intressant att se hur detta drama fortlöper.

Hongkongs säkerhetslag har nu trätt i kraft, efter att ha godkänts i en extrasession i Nationella folkkongressen och skrivits under av Xi Jinping. Hongkong har i 23 år undvikit att själv införa en sådan lag, så som konstitutionen föreskriver, och därför har Beijing nu, alltjämt i enlighet med konstitutionen, proklamerat en sådan lag.

Om man får tro medier innebär lagen att «regimkritiker» riskerar livstids fängelse, och att den utgör «startskottet på ett terrorvälde». Men det är ju tvärtom så att den terror som «demonstranter» har idkat i över ett år nu är till ända, och att rättsväsendet får bättre verktyg att handskas med dessa ligister.

Livstids fängelse ingår förvisso i straffskalan, men inte för «regimkritik» utan för samhällsomstörtande verksamhet, högförräderi och terrorism. Alltså ungefär som i alla världens övriga länder, inklusive Sverige. Det är här inte tillåtet att verka för att Sverige ska falla under annan makts kontroll, och nu gäller motsvarande sak även i Hongkong – hur självklart kan det egentligen bli?

Därför blir det tämligen löjligt när EU protesterar mot lagen, eftersom unionen och dess medlemsländer har motsvarande och betydligt värre lagar. Hongkongs protester vore helt enkelt inte möjliga i Europa, utan skulle slås ned med verklig polisbrutalitet.

Så där, då var den saken avklarad. Då återstår att se huruvida omvärlden gör allvar av sina hot, till exempel BoJo:s löfte om att ge tre miljoner hongkongbor brittiska pass. Eftersom Johnson är förgrundspersonen framför andra när det gäller Brexit och att begränsa invandringen talar en del för att han inte kommer att hålla sitt ord.

På samma sätt kommer övriga parter att som mest markera symboliskt. EU kommer inte att införa några «sanktioner», eftersom det omedelbart kommer att bemötas med motsvarande grepp och mest kommer att drabba Europa självt.

Det här är en storm i ett vattenglas, och den egentliga innebörden är att Hongkong nu äntligen kan få lugn och ro att återbygga sin ekonomi, sin turism och sin storartade kultur. Inga fri- eller rättigheter kommer att beskäras den här gången heller, utan allt kommer att förbli som förr – för det borgar det rättsväsende som oavsett vilka lagar Beijing klubbar är garanten för den vidare rättssäkerheten.