Kategori: Hongkong

Kina får inte ha ett hangarfartyg utan att det blir rabalder. Kina får inte heller ha en flygförsvarsidentifieringszon av samma utsträckning som sina grannar, ty det hotar «status quo». Överhuvudtaget får Kina inte göra det som västländer gör, i vad som inte kan betecknas som annat än värsta sortens hyckleri.

Den dubbelheten kommer särskilt till uttryck när det gäller Hongkong, till exempel i hur man gärna uppmuntrar till våld och ockupation av parlamentet på ett sätt man knappast gör på hemmaplan. Kina får inte heller implementera den säkerhetslag som Hongkong enligt dess konstitution ska ha, men som man har misslyckats ta fram på egen hand, ty det ses då som att man angriper demokratin.

Retoriken lyder konstant att «de sista resterna» av demokrati utplånas, vilket innebär att Hongkong måste ha haft en helt fantastisk demokrati när man utgjorde ickemedborgare i en brittisk kronkoloni under direkt ledning av en guvernör handplockad av 10 Downing Street.

Sådan retorik ekar nu återigen, då Kina fortsätter att sträcka upp Hongkong med krav om ett starkare edsförfarande för politiker och även tjänstemän i stadens styre. Det är i sig inget nytt att man svär en ed, och inte heller att man blir avstängd från vidare kandidatur om man missbrukar eden och därmed konstitutionen.

Nytt är emellertid att förfarandet vidgas och omfattar fler tjänstemän, och att det har ett starkare patriotiskt budskap. Konstitutionen förordar alltså ett land, två system, och har man en annan uppfattning, till exempel att Hongkong borde vara ett eget «land» eller en brittisk eller till och med amerikansk koloni, kan man uppenbarligen inte tjäna Hongkong och dess intressen. Är detta på något sätt oklart?

Hyckleriet här är förstås att sådana trohetseder ekar även i andra länder, inte minst i den amerikanska, där man i de flesta skolor dagligen tvingas svära trohet till republiken och «gud» i Pledge of allegiance, en ramsa som även dagligen läses upp i kongressen (efter bön ledd av en präst) och i mången organisation. Patriotismen får man i USA med bröstmjölken, men tycks alltså vara en styggelse i Hongkong.

Den som vill representera folket i den amerikanska kongressen måste naturligtvis ta en betydligt starkare ed: I do solemnly swear (or affirm) that I will support and defend the Constitution of the United States against all enemies, foreign and domestic; that I will bear true faith and allegiance to the same; that I take this obligation freely, without any mental reservation or purpose of evasion; and that I will well and faithfully discharge the duties of the office on which I am about to enter: So help me God.

Det är inte så att man kan vägra svära eden, eftersom det är ett krav som föreskrivs i konstitutionen (art. VI): The Senators and Representatives before mentioned, and the Members of the several State Legislatures, and all executive and judicial Officers, both of the United States and of the several States, shall be bound by Oath or Affirmation, to support this Constitution; but no religious Test shall ever be required as a Qualification to any Office or public Trust under the United States.

Man kan alltså inte tjäna USA om man inte svär trohet till konstitutionen och vad den står för, och nu kan man inte heller tjäna Hongkong om man inte svär trohet till konstitutionen och vad den står för, framförallt att Hongkong är en del av Kina (ett land). Frågor på detta?

Det forna brittiska imperiet står inför sin slutliga kollaps, efter att ha lämnat Europeiska unionen och imploderat under coronapandemin. Skottarna vill däremot vara en del av EU och har hanterat pandemin på ett helt annat sätt, varför man åter har luftat kraven om självständighet från Storbritannien.

Man får på näthinnan heroiska scener med William Wallace som härförare för den skotska frihetskampen, men i verkligheten föreligger ju en frivillig personalunion mellan England och Skottland sedan 1707. Storbritannien är trots sin utformning som en union mellan fyra länder en enhetsstat, och de ingående länderna räknas som mer eller mindre autonoma regioner.

Frågan om huruvida Skottland äger rätt att bryta sig ur unionen är därmed inte självklar, eftersom folkrätten dels stipulerar Storbritanniens suveränitet, och dels även medger nationellt självbestämmande för ett «folk». Den sistnämnda termen är odefinierad, men innebär inte en viss etnisk grupp, utan avser närmast människor under kolonisation och ockupation.

Skottarna är inte koloniserade, varför Storbritannien skulle kunna hävda suveränitetsprincipen. Emellertid föreligger en bred enighet om att skottarna faktiskt har rätt att gå sin egen väg, senast formulerat i Edinburghöverenskommelsen 2012, som gav klartecken för en folkomröstning 2014. En ny omröstning kan således ske under samma premisser inom ett par år.

Skottland är nu inte det enda exemplet på självständighetssträvan i Europa, utan det formligen vimlar av sådana rörelser. Men alla har inte samma legitimitet, utan är hopplösa företag i beaktande av folkrätten. Kataloniens och Baskiens strävan efter självständighet kan således inte realiseras med mindre än att den spanska staten medger utträde, eftersom suveränitetsprincipen här har företräde – Katalonien och Baskien är inte kolonier, ej heller ockuperade territorier, utan historiska erövringar.

Inte heller Sápmi är i politisk mening koloniserat, utan är en senare beteckning på ett område utsatt för naturlig expansion av ett flertal stater. Samma slags expansion kan ses i USA, där tidigare statslösa naturfolk har blivit offer för imperialistisk strävan. I folkrättslig mening föreligger därför ingen rätt till nationellt självbestämmande för vare sig samer eller indianer, som är upptagna som medborgare inom respektive länder.

Som kontrast kan man ta exemplet Hongkong, som är en forna brittisk kronkoloni, i vilken invånarna i regel inte var brittiska medborgare utan just koloniala undersåtar. Britterna erhöll Hongkong genom ojämlika fördrag som tvangs på Kina under förnedrande former, och kolonin kom 1898 att utvidgas femfaldigt med New territories genom arrendering under 99 års tid.

Vid arrendetidens slut 1997 hade ett pånyttfött Kina ingen anledning att förlänga det forcerade avtalet, utan gjorde klart att man avsåg återta sitt territorium. Britterna skulle i teorin kunna klänga sig kvar på den ursprungliga delen som hade förlänats «i evighet», men i praktiken var slaget förlorat och Storbritannien gav upp kolonin i ett avtal 1984.

Sedan Hongkong 1997 återbördades till Kina som en särskild administrativ region med höggradigt (men inte fullständigt) självstyre har ett flertal utvecklingar ägt rum. Hongkong har fått den demokrati man tidigare aldrig hade under brittiskt styre, och utser numera själv både parlament och regeringschef i allmänna om än imperfekta val. Invånarna tillhör numera även ett land, och är alltså kinesiska medborgare istället för statslösa koloniala undersåtar.

Men i den politiska retoriken hörs alltjämt koloniala ekon, och inte sällan betraktar man Hongkong som ett självständigt «land», eller i vart fall uttrycker en önskan om att det borde vara så. En lokal separatistisk rörelse har vuxit sig stark genom fortsatt brittisk och amerikansk intervention i ett försök att slå in en geopolitisk kil i Kina.

Storbritannien hade förstås kunnat ge samtliga invånare i kolonin brittiskt medborgarskap i ett tidigare skede, om man verkligen hade sörjt för sina undersåtar, men man nöjde sig med att från 1987 ge rätt att registrera sig som British nationals (overseas) – BN(O). Sammanlagt utfärdades 800 000 BN(O)-pass, men eftersom de flesta inte förnyade dem och statusen inte gick i arv till senare generationer, kvarstod sedermera bara drygt 100 000 sådana pass.

När Kina genom dekret införde en säkerhetslag i Hongkong 2020, ansåg britterna att avtalet från 1984 hade brutits, och erbjöd därför möjlighet att förnya samtliga tidigare BN(O)-pass samt ge innehavarna och dess omedelbara familjemedlemmar – potentiellt fem miljoner människor – möjlighet att emigrera till Storbritannien och sedermera söka medborgarskap efter sex års vistelse (varför inte med en gång?).

Här bränner det till rejält i folkrättslig mening, eftersom Storbritannien illegitimt lägger sig i Kinas suveränitet genom att erbjuda kinesiska medborgare brittiska handlingar. Även om Storbritannien skulle ha rätt – vilket man inte har – angående att Kina har brutit avtalet, ger det inte en motsvarande rätt att lägga sig i en suverän stats politik med sådana metoder.

Vid tiden kunde man se brittiska politiker, samt även en och annan kollega i EU, smaklöst skylta med plakat med texen «We stand with the people of Hong Kong», som om man talade om ett förtryckt folk snarare än privilegierade människor i en av världens friaste och rikaste regioner.

Det blir därför en smula komiskt när det forna imperiet nu upplöses i sina sista beståndsdelar och raskt antar status som en failed state, hårt ansatt av det brittiska viruset och dess fortsatta skörd av offer. We stand with the people of Scotland, och ser med viss skadeglädje britterna falla i egen grop.

Samtidigt har säkerhetslagen börjat ge avsedd effekt i Hongkong, och staden kan börja skönja en renässans under mer stabila former. Kvarvarande bråkstakar kan med fördel flytta till England och där bidra till ytterligare destabilisering, medan övriga invånare väljer en konstruktiv framtid i ett enat Kina på stark frammarsch. Kolonialismens sista yttringar är till ända.

Om man bedriver «protestverksamhet» och anser att man gör så inom lagens råmärken kan man inte erkänna sig skyldig till ett brott man överhuvudtaget inte godtar. Ändå har två ledande secessionister i Hongkong gjort så, naturligtvis en form av «plea bargain» för att få mildare straff.

De två – «Joshua» Huang «Wong» «Chi-Fung» Zhifeng (黄之锋) och Zhou «Agnes Chow» Ting (周庭) – döms således till 13½ respektive 10 månaders fängelse för att ha lett en belägring av ett polishögkvarter i Hongkong förra året.

Svenska medier benämner belägringen eufemistiskt som en «demonstration», men samma typ av verksamhet hade lett till ungefär motsvarande konsekvens överallt i världen. Hongkong görs till något slags undantag från gängse ordning, i vilket det anses vara demokratiskt acceptabelt att ockupera och vandalisera parlamentet, demolera tunnelbanan och annan infrastruktur, och till och med att sätta eld på eller slå ihjäl meningsmotståndare.

Domen har ingenting med den nya säkerhetslagen att göra, utan är inom ramen för tidigare lagstiftning. Det finns inget anmärkningsvärt med den, även om man kommer att medvetet misstolka det som att Zhongnanhai styr Hongkongs oberoende rättsväsende.

Däremot fungerar domen förstås som en varning för att hädanefter återfalla i sådan typ av brottslighet, given den nya säkerhetslagens uttryckliga ambition. Huang och Zhou bör efter avtjänat straff byta karriär och söka påverka Hongkongs vidare styre med just de demokratiska metoder de säger sig förespråka, nämligen det tråkiga arbetet att övertyga väljare och agitera i kammaren – istället för att demolera den.

Medier berättar – i vanlig ordning utan kontext – att fyra politiker i Hongkongs lagstiftande församling Lifahui/Legco (立法会) har avsatts genom dekret, sedan Kinas nationalförsamling gjort detta möjligt. De fyra – plus sju andra – blev annars bannade från att ställa upp som kandidater i det uppskjutna valet redan i somras, och frågan huruvida de ska kunna fortsätta verka i väntan på valet har hängt lös sedan dess.

Det är för övrigt inte första gången man diskvalificerar personer från att delta i val och lagstiftande verksamhet, utan har skett vid upprepade tillfällen. Den enda nyheten här är att det inte längre är rättsväsendet som fäller avgörandet i en granskning, utan att regeringen själv tar beslutet – utgången hade ändå blivit densamma.

Bakgrunden är att parlamentsledamöter vid sitt tillträde svär en ed att upprätthålla Hongkongs grundlag, som stipulerar själva grundbulten att Hongkong är en autonom del av Kina. Samtliga som har kommit i fråga för diskvalificering har uttryckt opposition mot den grundförutsättningen, eller på annat sätt verkat secessionistiskt eller i strid med Hongkongs och Kinas intressen.

Man kan alltså inte upprätthålla «ett land, två system» om man inte erkänner den första premissen om «ett land». För den «prodemokratiska» (riktigare prosecessionistiska) rörelsen har själva edsvärningen blivit en plattform för att baktala Kina och uttala sitt förakt för principen.

Exempelvis You Huizhen (游蕙祯, Yau Wai-ching) viftade under ceremonin 2016 en flagga med texten «Hong Kong is not China», och uttalade under eden landet som «people’s re-fucking of Chee-na». Hon uttalade vidare «allegiance to the Hong Kong nation», och markerade därmed att hon inte alls stödjer principen om «ett land, två system».

Man kan kanske se det som ett rebelliskt «prank» av en tjugofemårig jänta i ungdomligt oförstånd (på ett personligt plan älskar jag denna typ av vilda kinatjejer), men beteendet är alltså vida utbrett i dessa kretsar, och spänner över flera generationer. Kanske skulle man även kunna se det som trotsig «humor», men det är samtidigt en del i ett större skeende med våldsamma upplopp och långvarigt kaos i staden, aktioner som inte är till gagn för Hongkong.

De ledamöter som nu har avskilts från sina poster har gjort sig skyldiga till betydligt grövre saker, bland annat att delta i och stödja upplopp och belägring av parlamentet, att delta i eller facilitera möten med främmande makt i syfte att få till stånd sanktioner mot Hongkong för att få igenom sina krav, med mera.

Den säkerhetslag Kina införde genom dekret i somras, efter att Hongkongs parlament länge misslyckats med att själv införa en sådan, så som grundlagen föreskriver, tar fasta på just dessa element, på personer som inte upprätthåller den grundläggande princip som gäller utan som tvärtom motverkar både Hongkongs och Kinas intressen. Sådant låter man inte passera någon annanstans i världen, och nu alltså inte heller i Hongkong.