Kategori: Hongkong

För det uppväxande släktet finns oftast någon definierande händelse som kollektivt formar värderingar och världsbild för generationen i fråga. 1989 års frihetsrevolutioner i Östeuropa hör till den sortens definierande evenemang, en omvälvande tid som då något förhastat beskrevs som politikens historiska slutstadium och (social)liberalismens seger.

Kalla kriget tog visserligen slut, men så här trettio år senare hackar man fortfarande lika mycket på Ryssland, Polen och alla övriga komponenter som byggde Warszawapakten. De har visserligen blivit både friare och rikare, men ändå inte i tillräcklig omfattning. De kommer aldrig att bli fullt erkända med mindre än att de antar Folkpartiets partiprogram och indirekt styrs av amerikanska ambassaden.

Samtidigt har nya konfliktlinjer och -ytor etablerats med islamismens frammarsch i Mellanöstern och Centralasien, och det jihadistiska våldet har exporterats till övriga världen och där resulterat i inskränkt frihet. Ett nytt kallt krig är dessutom numera ett faktum, denna gång med Kina.

Även Mittens rike präglades av 1989 års revolutionsyra, fast på andra grunder. Landet hade sedan 1980 under Deng Xiaopings ledning brutit sin isolering, öppnat upp mot omvärlden och etablerat marknadsekonomiska förhållanden, och i den andan följde även omfattande socialt och politiskt töväder.

Ungdomsgenerationen vid storstädernas universitet lockades således av demokrati och västliga friheter, likt sjuttio år tidigare vid den tidens kulturrörelse. Inte minst inspirerades man av demokratiseringsprocesser i Taiwan och Sydkorea, medan man hade mindre gemensamt med Östeuropa – där rådde ekonomisk stagnation och allsköns brist, medan Kina präglades av ekonomisk tillväxt och optimism.

Det är också den omständigheten som låg till grund för de olika utfallen. Folken i Östeuropa var instängda och såg inte att systemen skulle kunna leverera, trots frihetliga reformer som glasnost och perestrojka. Man kontrasterade brödköer med västligt överflöd, samt lockades av förbjuden amerikansk kultur som jeans och rockmusik.

I Kina hade man tvärtom tagit sig ur sin maoistiska fas och i praktiken övergett socialismen för pragmatisk «kattism» – eller socialism med kinesiska kännetecken som man benämnde den statskapitalistiska väg man slagit in på. Under marknadsekonomiska förhållanden elimineras logistiska brister, även med avseende på främmande kulturformer. Kineserna var inte fångar i eget land.

Tvivelsutan var studenterna redo för demokrati, men gällde det även befolkningen i övrigt? Kunde man verkligen överbrygga de historiska konflikter som låg latent vilande, och kunde man ta snabbspåret mot demokrati utan att ha för statsskicket erforderliga institutioner? Kunde en väldig bondebefolkning demokratiseras lika enkelt som en välutbildad polsk industrination?

Historien ger inga exempel på demokratisering under sådana förhållanden, utan det tycks undantagslöst vara en organisk utveckling av interna processer, som i tvillingexemplet i det betydligt mindre Taiwan eller som i grannstaten Sydkorea. Även där jordmånen har varit bättre, som i Ryssland och Polen, har de revolutionära resultaten inte övertygat.

Demokratirörelsen i Kina var således prematur, och den hade inte förmågan att absorbera en folkmajoritet för att störta regimen. Det är ekonomin, dumbom – när pilarna pekar uppåt fungerar inte revolution, utan folket strävar i första hand efter materiell välfärd. Frihet är en esoterisk lyx i förhållande till sådan basal välfärd, vilket är orsaken till att demokrati historiskt har följt efter industrialisering och en längre tids ekonomisk tillväxt.

Det kinesiska samhällskontraktet stipulerar således – implicit, som alla sådana kontrakt – att Partiet levererar materiell välfärd och stabilitet mot att folket godtar dess diktatur. Kontraktet kan och kommer att omförhandlas exakt vid den tidpunkt när regimens förmåga att leverera ifrågasätts av en majoritet, vid den grad av mättnad under vilken folket i lika stor mån börjar kontemplera esoteriska friheter som man värdesätter materiell välfärd. Evolution, inte revolution.

Där är vi uppenbarligen inte än, och ingen förmår heller säga när så sker. Men det är så mekanismen typiskt ser ut i länder där demokrati har växt fram organiskt, och det är bara sådan organiskt odlad demokrati som blir stabil – till skillnad från inympad demokrati genom bombliberalism eller revolution. Exempelvis Sverige kunde fredligt vräka kungen successivt utan påtryckningar eller åtföljande blodbad.

Man kan, bör och ska visserligen fördöma den blodiga upplösningen på de långvariga demonstrationerna vid Himmelsfridsportens torg fjärde juni 1989, men det hindrar inte analysen att tidpunkten inte var mogen, att studenterna inte talade för folkmajoriteten samt inte minst att ett annat utfall hade varit till nackdel för landet – splittring hade ånyo följt.

Demokratirörelserna i Östeuropa och Kina hade egentligen bara årtalet gemensamt, och bevekelsegrunderna och förutsättningarna i övrigt var helt olika. Därför blev även utfallen diametralt olika.

I Kina föll demokratirörelsen i träda, med undantag för det Hongkong som återbördades till modernationen 1997. Den forna brittiska kronkolonin etablerade aldrig någon demokrati, utan styrdes direkt av en guvernör utsedd av London. Först efter avtalet 1984 om att återbörda kolonin till Kina påbörjade man en del demokratiska reformer.

Hongkong hade emellertid demokratiska institutioner på plats, och man åtnjöt för demokratier typiska friheter, samtidigt som man hade en nivå av välfärd som medgav större vikt för frihetliga frågor bland befolkningen, enkannerligen bland studenter.

Hongkongs demokratirörelse har således växt fram inte i opposition mot den brittiska diktaturen, utan som en reform för att kunna existera som ett eget system i ett gemensamt Kina. Utan Storbritannien som garant behöver man en egen konstitution och ett eget parlament som komplement till institutionerna.

Men medan Hongkong tidigare nyttjade sin frihet till att sprida förstklassig kultur i form av litteratur och film – man utgjorde den kinesiska kulturens avantagarde under kalla kriget – förefaller man i dag enbart nyttja friheten för frihetens egen skull, som ett sätt att obstinat motsätta sig Beijings överhöghet. Paradoxen är således att ju mer demokrati man får, desto sämre blir man på att nyttja den och desto bättre på att missbruka den med meningslöst våld och upplopp.

För en del av Hongkongs demokratirörelse rör frågan inte bara demokrati, utan även självständighet. Man säger sig vara inte kineser utan «hongkongare», samt viftar med brittiska och amerikanska flaggor i hopp om att västvärlden ska komma till undsättning på något sätt, kanske med kanonbåtar som under 1800-talet.

Men principen ett land, två system förutsätter just att det är ett land, inte två. Hongkong kommer inte att bli «självständigt» och kanonbåtarna kommer inte att komma. Hongkong är en del av Kina, och kommer så att förbli – vill man utveckla det ena av två system måste man först erkänna den fundamentala premissen.

I annat fall gräver man bara en grop åt sig själv, och allt Beijing behöver göra är att invänta 2047, då man kan göra vad man vill med Hongkong utan att bryta några avtal. Tror man att så kommer att ske kan man lika gärna ge upp med en gång, eller alternativt – som nu – bränna alla broar och hela staden.

På samma sätt som under 1989 års demokrativåg utgör studenterna inte majoriteten. De är inte Hongkong, de talar inte för Hongkong, de har ingen parlamentarisk majoritet bakom sig. Ändå får de representera Hongkong i utlandet, när journalister ska beskriva situationen i den autonoma regionen. På vilket sätt är deras marginella vilja representativ?

Det är den inte, men för den journalistkår som har 1989 års fukuyamaism som ledstjärna är uppror i demokratimissionens namn alltid berättigade och värda att försvara, oavsett resultat. Saken gagnar inte Hongkong, men huvudsaken är att den missgynnar Beijing – det är den operativa devis under vilken man arbetar, såväl journalister som politiker som när hat mot Kina.

De kan heta Nerbrand, Svensson eller något annat, men gemensamt är att de är mentalt fjättrade i 1989 års revolutionära bojor. De tror att Hongkong är vår tids motsvarighet till fjärde juni-incidenten vid Himmelsfridsportens torg, och att Hongkong är något slags västerländsk förläning över vilken man har domsrätt.

Av resonemanget följer också att Hongkong anses vara något slags sista frihetlig bastion som måste hållas innan det slutgiltiga kinesiska förtrycket sätter in, och «omvärlden» måste därför till varje pris lägga sig i Kinas angelägenheter genom informationskrigföring, sanktioner och hot. Hongkong blir en bricka i ett geopolitiskt maktspel.

Upplysningsvis är 1989 förbi och den tidens premisser inte längre giltiga. Kina är inte heller vad det var då, och det är inte heller en motsvarighet till den sovjetunion som då utgjorde den ena kontrahenten i den tidens kalla krig.

Inte heller Hongkong är vad det var då, nämligen en västlig fristad i ett öst under kalla kriget, utan snarare en stad bland många andra av samma kaliber, om än med sina särdrag. Dess betydelse som finansiell hubb har minskat i takt med att Kina har uppgraderat sin ekonomi, och städer som Shanghai, Beijing och Guangzhou är i dag viktigare för många företag. Om Kina dessutom gör hela Hainan till frihandelsområde med motsvarande Hongkongs privilegier förminskas Österns pärla till dvärgstatus.

Kinas och Hongkongs utveckling är en sak för Kina och Hongkong, inte för omvärlden. Den tid under vilken man kunde svinga sin koloniala piska är sedan länge förbi, och de verktyg man har att tillgå är i stort verkningslösa. Att försöka tvinga Kina till underkastelse med sanktioner, embargon, tariffer och tullar är inte en uppbygglig strategi, utan destruktiv.

Hongkongs demokrati är bara hotad av hongkongborna själva, och man väljer suveränt i vilken riktning man vill gå. Den säkerhetslag som Beijing implementerar enligt grundlag är därvidlag inget hot mot hävdvunna friheter eller den lokala demokratin. Beijing har ingen avsikt att döda Hongkong, ty det är en klenod man uppskattar.

Om även omvärlden uppskattar Hongkong för vad det är och har varit ska man besinna sig och göra en ordentlig analys istället för att komma med slentrianmässiga klichéer om Beijings förmodade intentioner att förtrycka och kontrollera staden, för den sortens retorik är helt enkelt inte konduciv för den vidare utvecklingen.

Hongkongs framtid är inom ramen för ett Kina, och med den premissen är den enda framkomliga vägen att arbeta med och inte mot Beijing, att på ett ansvarsfullt sätt förvalta den demokrati och de friheter man har fått till skänks – privilegier som annars riskerar att dras in om de fortsätter att missbrukas.

Raskravaller och upplopp pågår i den amerikanska Minnesotadelstaten, och därför kallas nationalgardet in, det vill säga en renodlad milisstyrka. Hade motsvarande hänt i Hongkong hade det av omvärlden betraktats som oförsvarlig polisbrutalitet och ett brott mot mänskligheten, eftersom det i Hongkong anses vara en «frihet» att ställa till med upplopp och paralysera staden.

Det är så den dubbla måttstocken ständigt tillämpas mellan Hongkong och övriga världen. Bara i Hongkong kan man invadera, belägra och demolera parlamentet utan att polisen agerar, medan det i varje annat land hade lett till att såväl polis som militär hade kallats in för att med skarpt våld undanröja ett direkt hot mot demokratin.

För Hongkong är det tvärtom så att gatans parlament anses stå för den riktiga demokratin, medan de som har valts till Legco i demokratisk ordning är Beijings marionetter. Det är i vart fall omvärldens analys, och andemeningen tycks vara att «demonstranterna» är okränkbara i sitt uppsåt att protestera mot Beijing och förespråka «självständighet».

Härav följer också det uppenbara behovet av en säkerhetslag, sådana som finns i varje land, men som till följd av passivitet och parlamentarisk låsning har legat i långbänk i Hongkong sedan 2003. Hongkongs grundlag säger att en sådan lag ska införas, och att det är en fråga för den deliberativa demokratin att ordna.

Eftersom man inte har åstadkommit detta under de tjugotre år grundlagen har varit i effekt, är det därför naturligt att centralregeringen – helt i enlighet med grundlagen – i den administrativa regionens ställe proklamerar lagen i fråga. Den är klubbad i Nationella folkkongressen och kommer att införas i september.

Kinahatande västpress har redan annonserat Hongkongs död, men det är i själva verket tvärtom så att Hongkong med säkerhetslagen i ryggen kan eliminera sådana element som förlamar stadens näringsliv och förstör dess infrastruktur; sådana kackerlackor som idkar våld och demolerar banker och andra inrättningar; sådana terrorister som ockuperar parlamentet och hindrar stadens valda delegater från att ta sig till arbetet; sådana bortskämda snorungar som istället för att studera för sin framtid förpestar för andra med bensinbomber och besinningslöst våld.

Säkerhetslagen gör det möjligt för staden att få andrum från sådana helt vettlösa «demonstrationer», och den har starkt stöd bland näringslivet och sådana tongivande figurer som Li Ka-Shing. De svartklädda separatisterna är inte Hongkong, och de representerar inte heller Hongkong, även om det är så det undantagslöst framställs i västerländska medier. Stadens traditionella friheter påverkas överhuvudtaget inte.

Upploppen i Hongkong har således ett bortre datum, och därefter får kackerlackorna bedriva sina separatistiska anspråk från Taiwan eller Storbritannien. Principen om ett land, två system kan åter upprätthållas, och Hongkong kan återgå till att bedriva business, göra storartad film och vara den självklara nöjesmetropolen i regionen – detta är det riktiga Hongkong, till skillnad från upprorsmakarnas meningslösa terror.

Frågan är måhända svårförståelig för en del, men av debatten att döma verkar många föreställa sig att Hongkong är amerikanskt eller europeiskt territorium, eller rent av ett eget «land». Hur kan man annars tolka rubriker som Ska Kina kunna ta över Hongkong helt ostraffat?, som Expressen ståtar med i dag.

Saken gäller den nationella säkerhetslag Nationella folkkongressen är i färd med att anta, och som kommer att gälla i Hongkong genom dekret. Expressen menar här att Kina kör över Hongkongs konstitution, men man kan då inte ha läst traktaten i fråga (artikel 18):

National laws shall not be applied in the Hong Kong Special Administrative Region except for those listed in Annex III to this Law. The laws listed therein shall be applied locally by way of promulgation or legislation by the Region.

The Standing Committee of the National People’s Congress may add to or delete from the list of laws in Annex III after consulting its Committee for the Basic Law of the Hong Kong Special Administrative Region and the government of the Region. Laws listed in Annex III to this Law shall be confined to those relating to defence and foreign affairs as well as other matters outside the limits of the autonomy of the Region as specified by this Law.

In the event that the Standing Committee of the National People’s Congress decides to declare a state of war or, by reason of turmoil within the Hong Kong Special Administrative Region which endangers national unity or security and is beyond the control of the government of the Region, decides that the Region is in a state of emergency, the Central People’s Government may issue an order applying the relevant national laws in the Region.

Centralregeringen är således i sin fulla lagliga rätt att implementera en nationell säkerhetslag, givet hur saken har utvecklat sig i Hongkong, med omfattande våld och störningar i infrastruktur och näringsliv under lång tid.

Expressens förmodan att implementering av en säkerhetslag i syfte att motverka separatism och utländsk inblandning i Hongkongs politiska liv skulle leda till att yttrande- och andra friheter monteras ned är befängd, eftersom det är och förblir Hongkongs oberoende rättsväsende som tolkar lagarna.

Krönikören söker stärka sitt argument ad nauseam genom att visa hur Kina i många andra frågor antas ha passerat en «röd linje» som Västvärlden tydligen ska ha satt upp, bland annat den utnötta lögnen om «(minst) en miljon» uigurer i interneringsläger.

Det tål upprepas att om Kina vill «ta över» Hongkong behöver man inte göra annat än att vänta en i kineisiskt tidsperspektiv mycket kort stund, nämligen tills avtalet med Storbritannien löper ut 2047. Det finns ingen anledning för Kina att gå händelserna i förväg och reta upp en omvärld som tror sig ha något att säga till om angående Hongkong.

Hongkong har två möjliga framtida linjer. Den ena är att fortsätta på den inslagna vägen av självdestruktion och separatism understödd av amerikanska och andra krafter som vill så split i Kina. Det är en väg som leder till att Hongkong 2047 blir en sömnig fiskeby i ett Kina som domineras av helt andra städer på fastlandet.

Den andra är att värna sin särprägel i ett land, två system, med betoning på ett land. Utan nationell enighet kan de två systemen aldrig samexistera, och det är vad säkerhetslagen avser att fixa. Hongkong kan bara blomstra igen om separatiströrelsen avlägsnas och den utländska inblandningen upphör.

Expressen, DN-tidningen med flera «liberala» krafter har inte alls Hongkongs bästa framför ögonen i sin agitation, utan ger bara uttryck för ett djupt hat till Kina. Hongkong är för dem blott en spelpjäs, en hävstång med vilken man försöker så split i Kina.

Man tillämpar konsekvent dubbla måttstockar vad gäller Hongkong, och företeelser som i vårt land och övriga västvärlden skulle slås ned omedelbart blir i Hongkong uttryck för «frihet» som motarbetas med polisiärt «övervåld», till exempel «demonstranter» som ockuperar parlamentet samt demolerar tunnelbana och annan kollektivtrafik och infrastruktur.

Expressen föreslår sanktioner för att straffa Kina för att man i full enlighet med konstitutionen och efter konsultation med lokalregeringen agerar i Hongkong. «Överträdelser» måste få «konsekvenser», menar skribinnan bakom sticket, och hoppas att «världsledarna» kommer till undsättning.

Man kan emellertid förmoda att ingenting kommer att hända. Dels eftersom även «världsledarna» begriper att Kina har rätten på sin sida, och dels för att sanktioner och andra former av angrepp är ett tveeggat svärd som slår tillbaka som en bumerang.

USA har redan innan hotat att dra tillbaka Hongkongs status som privilegierat territorium, men om man slår mot Hongkong värnar man så att säga inte Hongkong, och särskilt inte de många amerikanska intressen som finns där. Trump kommer därför inte att agera, och naturligtvis inte heller EU.

Den nationella säkerhetslagen kommer således att införas, och det mycket snart. Subversiva element kommer att plockas undan och straffas, gärna i något läger i Xinjiang, och Hongkong kan börja städa upp efter årslånga kravaller och stadsterror. Staden kan börja återta sin forna glans.

«Friheten» för delar av Hongkongs själv­ständig­hets­strävande opposition att angripa och misshandla meningsmotståndare med fysiskt våld, att förstöra tunnelbanestationer och annan infrastruktur, att invadera, ockupera och demolera Hongkongs parlamentsbyggnad samt i övrigt terrorisera staden kan snart vara ett minne blott.

När Nationella folkkongressen samlas i Beijing i dag kommer man nämligen att föreslå en nationell säkerhetslagstiftning med avseende på Hongkong i syfte att få ett slut på den protestvåg som har tyngt stadens ekonomi och mer eller mindre utrotat turismen. Detaljerna är oklara, men lagen avser att slå ned på verksamhet av subversiv eller secessionistisk art.

Hongkongs grundlag stipulerar (artikel 23) att den administrativa regionen själv ska ta fram en sådan lagstiftning i syfte att prohibit any act of treason, secession, sedition, subversion against the Central People’s Government, or theft of state secrets, to prohibit foreign political organizations or bodies from conducting political activities in the Region, något man försökte och misslyckades med 2003.

Grundlagen kan utökas och revideras på ett flertal sätt. Det vanliga förfarandet (artikel 159) är att antingen Beijing eller Hongkong föreslår en lag, och att den därefter diskuteras i såväl den administrativa regionen som i Folkkongressen. För att lagen ska antas måste båda sidor godta förslaget, för Hongkongs del av både chefsministern «Carrie» Lin Yue’e och två tredjedelar av parlamentet Legco.

Den vägen är dock stängd, eftersom oppositionen effektivt blockerar varje försök att implementera en sådan lag. Artikel 18 erbjuder därför en möjlighet för Beijing att helt enkelt utfärda en nationell lag tillämplig även i Hongkong utan den administrativa regionens samtycke (under Annex III), under förutsättning att en sådan lag begränsar sig till försvar, utrikespolitik och andra frågor utanför regionens autonomi.

Detaljerna återstår innan vi kan göra en mer noggrann utvärdering, men i princip har Beijing rättslig grund för sitt agerande, givet att staden inte tycks vara i stånd att själv lösa sina problem. Det påverkar inte verkliga friheter av det slag som man åtnjuter i Hongkong eller i vår del av världen, utan ger polisen och rättsväsendet verktyg att slå ned på sådan verksamhet som inte godtas någon annstans i världen och som inte har att göra med vare sig demokrati eller frihet.

USA, EU och Storbritannien reagerar i sedvanlig ordning med knäveckets reflex, men därtill har de just ingen grund. Lagförslaget är i enlighet med grundlagen, och det är berättigat av den utveckling som har skett de senaste två åren. Om Hongkong inte själv kan upprätthålla sina friheter under ansvar, blir det Folkkongressens uppgift att styra Hongkong rätt och i praktiken rädda stadens unika karaktär.

Det är också hög tid för Kina att drämma näven i bordet och göra klart en gång för alla, inte minst för de studenter som viftar med amerikanska och brittiska flaggor, att Hongkong är och förblir en oförytterlig del av Kina, och att alla secessionistiska ansatser kommer att kvävas i sin linda.

Kina kommer härvidlag inte att bry sig ett skvatt om omvärldens ihåliga hot om ekonomiska eller andra motåtgärder, ty dels har Trumps handelskrig redan urholkat alla sådana möjligheter, och dels kommer varje sådan åtgärd bara att slå tillbaka på ett Väst som nu lider hårt under pandemins verkningar.

Femton så kallade demokratiaktivister har arresterats i Hongkong, vilket har föranlett den sedvanliga internationella kritiken från knäveckens reflexer. Det heter att den kinesiska «regimen» passar på att utnyttja coronapandemins verkningar för att trycka till oppositionella, en paranoid tankefigur som inte bara framförs av DN-tidningens kinahatande ledarsida, utan även av den skattefinansierade statstelevisionen.

Man menar att polisen har blivit ett verktyg i händerna på Beijings marionettregering i Hongkong, en utsaga hämtad direkt från den så kallade demokratirörelsen, eller separatiströrelsen som den rättare borde kallas. Men det är en stollig ståndpunkt, eftersom Hongkongs regering inte kontrollerar polisen – det gör Hongkongs domstolar, som inte bara är oberoende på pappret utan har gott internationellt anseende.

Polisen i Hongkong kan alltså inte operera utanför de rättsstatliga gränser som den oberoende juridiken sätter, och den oberoende juridiken har i operativt avseende ingenting att göra med vare sig Hongkongs demokratiskt valda regering eller diktaturen i Beijing. Det är bara fånigt hävda att Zhongnanhai har något inflytande därvidlag.

Hongkongs justitieråd Zheng Ruohua (鄭若驊, Teresa Cheng Yeuk-wah) avfärdar den internationella kritiken som grundlös, och menar tvärtom att ingen står över lagen i Hongkong. Det står alltså inte så kallade demokratiaktivister fritt att bryta mot lagen genom att organisera olagliga sammankomster, misshandla meningsmotståndare med mera enkom för att man anser sig ha ett gott syfte.

Den internationella anklagelseakten är i grunden befängd, nämligen för att om Beijing har som mål att krossa Hongkongs demokrati behöver man inte göra annat än att vänta tills 2047, då avtalet med Storbritannien löper ut. Med den framförhållning Zhongnanhai har är det inte mer än ett ögonblick. Varför skynda och riskera internationell friktion?

Den så kallade demokratirörelsen, och internationella krafter som stödjer saken, bör fundera mer noga på vilket Hongkong man vill ha i framtiden. Genom att förespråka separatism och vägra förstå att man är en del av Kina riskerar man att bromsa och reversera utvecklingen och därmed göra den egna profetian om Beijings onda avsikter självuppfyllande. En smula realism vore välkommet.