Kategori: Hongkong

När Befrielsearmén till omgivningens applåder ryckte ut i kortbyxor och t-tröja för att städa upp i Hongkong efter ligisternas framfart gav man ett försynt finger åt den sjukligt kinahatande västpressen, som inget annat än längtar efter ett nytt Himmelsfrid.

Befrielsearmén har inte rätt att agera på egen hand i interna angelägenheter, men kan på eget bevåg utföra volontärhjälp, något man tidigare har gjort efter en orkan. Kontrasten mellan å ena sidan en vänlig och hjälpande armé och å den andra terrorister som belägrar och förstör staden är slående – en propagandaseger för Xi Jinping.

I lögnarpressens ögon är det alltjämt en kamp mot ett kommunistparti som anses undanröja frihet efter frihet och vägrar ge efter för kraven. Den enkla sanningen är att partiet inte har så mycket som blinkat med ögonen, utan överlåter på staden att hantera situationen, helt i enlighet med konstitutionen – den som under trettio år har följts till punkt och pricka.

I det mediala narrativet använder polisen «brutala metoder», medan sanningen alltså är att man kraftigt håller tillbaka – i absolut ingen väststad skulle motsvarande kravaller tillåtas fortgå, utan skulle slås ned med en kraft som får Hongkongs poliskår att se ut som tennsoldater i kjol.

Den återhållsamma strategin har två orsaker. Den ena är att man till varje pris – uppenbarligen förgäves – vill undvika omvärldens anklagelser om brutalitet, den andra att låta studentvåldet irritera befolkningen så mycket att deras sak småningom blir ohållbar.

I ljuset av att «demonstranterna» demolerar allt som kommer i deras väg är det senare bara en tidsfråga. Vän av ordning undrar förmodligen vad sönderslagna Starbuck’s-inrättningar ska tjäna till – är det kommunistpartiets café eller hur ska man tolka saken? Att slå sönder trafikljus, bränna ut tunnelbanetåg, demolera tunnelbanestationer, sabotera bussar, angripa banker och butiker, rycka sönder gatubeläggning och paralysera trafiken tjänar inte till annat än att lamslå näringslivet, dra bort turismen och rycka undan folks levebröd – Hongkong är nu i recession.

Att hälla tändvätska på en äldre man och tända på för att denne har en annan åsikt är inte heller ägnat att hjälpa «demonstranterna», utan borde väcka avsky hos varje människa med sunda vätskor i behåll – men exempelvis DN-tidningen tar inte avstånd från sådana handlingar, utan uppmuntrar dem som en nödvändighet i den meningslösa kampen om friheter som aldrig varit hotade.

Något nytt Himmelsfrid lär det dock inte bli, dels för att det är en lokal angelägenhet utan minsta spridningsrisk – stödet på fastlandet för terroristerna är obefintligt –, och dels för att det finns strategiska skäl att till varje pris upprätthålla principen om ett land, två system. Det är först när de radikala separatisterna på allvar hotar den principen som mer bryska metoder blir påkallade.

Utnötningsstrategin kommer småningom att bära frukt. Studenterna kommer då inse att de har kämpat förgäves, att de har förstört sina egna liv, och att de har år i fängelse att vänta för upplopp, sabotage, mordförsök och andra olagliga tilltag. Det är det självständiga rättsväsendet som kommer att ordna detta och metodiskt återföra staden till normalitet. Livet kan sedermera gå vidare.

En sjuttioårig man avled i går i Hongkong efter att ha fått en tegelsten kastad i huvudet av en svartklädd och maskerad «demonstrant». Polisen rubricerar ärendet som mord. Samtidigt är läget kritiskt för den femtiosjuårige man som av «demonstranter» sattes i brand med tändvätska för att han hade fel åsikt. I det fallet är rubriceringen än så länge mordförsök.

Men vinklingen i svenska medier är alltjämt att det är polisen som begår övervåld, trots att man håller tillbaka kraftigt. DN-tidningen går så långt som att man uppmanar EU att av Hongkong kräva «nolltolerans mot statligt övervåld», samtidigt som man i princip försvarar «demonstranternas» dödliga våld – man kallar det att «demokratin måste stå emot» när «diktaturen försöker flytta fram sina positioner».

Resonemanget är så hjärndött att man baxnar. Den kinahatande DN-tidningen har från första början missuppfattat hela situationen, och har nu målat in sig i ett hörn – man vägrar se att utvecklingen har runnit «demokratirörelsen» ur händerna, och att «demonstranterna» nu har beträtt en våldets väg som bara kan sluta på ett sätt. Genom sitt agerande har man i själva verket äventyrat de friheter som aldrig var hotade.

Kinaparanojan får ytterligare näring av en anklagelse mot barnappen Tiktok, som en del amerikanska politiker menar utgör ett «säkerhetshot». För USA:s vidkommande är utspelet bara en del i handelskriget och den vidare ambitionen att innesluta och med alla medel angripa Kina, men varför Sverige skulle låna sig till det maktspelet är svårare att begripa. Att även normalt sansade kinakännare som Sandklef instämmer i kritiken är minst sagt förvånande.

Fullständigt huvudtapp råder även när regeringen för svenska Pen:s räkning låter dela ut ett pris till Gui Minhai. Det är av samma dignitet som när Norge gav den självvalde martyren och regimkritikern Liu Xiaobo Nobels fredspris, och för det fick sitta i fryshuset i några år. Man kunde med akterdelen ha räknat ut att Kina skulle misstycka och betrakta det som ett ingrepp i deras inre angelägenheter.

För pissliberalerna är det här något slags kamp för det fria ordet, vad man nu tror sig kunna uppnå genom att blint jabba mot draken. Det kommer i vart fall inte att gynna Gui Minhai, som får lida ytterligare för att svenska pissliberaler och efterblivna kretiner som Kurdo Baksi spottar och fräser.

Med traditionell tyst diplomati hade Gui Minhai sedan länge varit en fri man, men med aktivistisk journalistik från lögnarpressen har man mer eller mindre garanterat att han kommer att ruttna bort i kinesisk husarrest och kanske småningom i en cell. Som grädde på moset ber man på sina bara knän att bli tagen i ändalykten av den kinesiska regimen med sanktioner av olika slag. Bra jobbat!

Våldet eskalerar inte bara i Sverige, utan även i Hongkong, men med helt andra förtecken. Om man får tro medier är det där «demonstranter» som «kämpar» för «demokrati» och mot «polisvåld», och vinklingen är att det är «folket» som reser sig mot «kommunistdiktaturen» – den som står vid sidlinjen och tittar på.

Men säg mig, vad är det för slags «demokrati» man åsyftar genom att vandalisera butiker, universitet och tunnelbanestationer? Vad för slags sympati hoppas man vinna genom att skära sönder däck på bussar och sabotera tågräls? Och framförallt, vad tror man sig kunna vinna genom att misshandla en äldre man, hälla tändvätska på honom och därefter sätta eld?

Det är det här ligistpacket och deras besinningslösa våld svenska medier stödjer och uppmuntrar, ty ingenstans finns något som helst avståndstagande från detta folkliga våld – man rapporterar överhuvudtaget inte om det, utan har helt fokus på polisens agerande, exempelvis när man öppnar eld i trängt läge.

De bortskämda snorungarna i Hongkong har inte bara missuppfattat sin särställning och möjligheter, utan har inte förstått ett skvatt av historien – våldshandlingar har aldrig fungerat för att väcka sympati för en sak, och leder heller aldrig till resultat med mindre än att man ställer till med total revolution.

Det sistnämnda är givetvis uteslutet, givet det våldskapital som staten har. Hongkong kan förvisso själv stävja våldet om man vill, men man fruktar internationella reaktioner om man går för hårt fram. Kinesiska staten kan gå än hårdare fram, men har delvis av samma skäl tagit sin hand från händelseförloppet.

Xi Jinping har uttryckt fortsatt förtroende för chefsminister Lin «Carrie» Yue’e att hantera situationen, vilket innebär att Befrielsearmén eller kinesiska specialstyrkor inte kommer att ingripa, i vart fall inte än. Men det är kanske det som skulle behövas, en rejäl upprensning i staden och massarrestering av lagvidriga element.

Ligisterna kan man skicka till Xinjiang för att uppfostras i laogai med sina radikala uiguriska kompisar, så att staden får andrum att återhämta sig och kunna se framtiden an.

Hur långt tänker Apple gå för att hjälpa storebror Kina i Hongkong? Så lyder rubriken till en betalartikel i en statsunderstödd svensk tidning, som menar att företaget viker sig för Kina och därmed kommer allt längre från visionen av en uppstickare i en grå totalitär värld, så som man lanserade sig själv med den första macen 1984.

Apple har alltså dragit tillbaka en app som ger information om var polisstyrkor i Hongkong befinner sig, med motiveringen att informationen nyttjas för att utöva våld mot enskilda poliser samt åstadkomma vandalisering där polisen inte finns. Hur skulle man kunna göra på annat sätt?

Man har som vanligt helt skilda uppfattningar om vad som går för sig där och vad som går an här. Ingen i Sverige skulle acceptera fyra månader av vandalisering och våld, och ingen skulle acceptera att en app hjälper sådana ligister att verka. Inte ens de vänsterliberala statsunderstödda medier som vanligen ställer sig på de kriminellas sida.

Tänk dig göteborgskravallerna i utdraget förlopp under en hel sommar, med AFA-ligister som nyttjar en app för att vandalisera innerstans affärer och spårvagnar samt äventyra polisers säkerhet, dag ut och dag in. Skulle de statsunderstödda medierna då månne hylla en sådan app i frihetens tjänst? Skulle inte tro det, va.

Men här gäller det Hongkong, som man tror på något sätt ska kunna få något slags självständighet genom demonstrationer, våld och olagliga handlingar. Hur är man funtad i skallen om man tror att det överhuvudtaget är möjligt, eller att det ens ska leda till något bättre?

Det enda man åstadkommer är att äventyra sina friheter och sin framtida status – staden är redan devalverad som regionalt finanscentrum till förmån för Shanghai, och lyxmärkena är på väg bort från dessa konstanta oroligheter, så även turismen. Vad ska staden försörja sig på?

Hongkong är Kina, och kommer så att förbli. Apple hjälper dock inte Kina, utan Hongkong. Man hjälper Hongkong att inte urarta än mer och därmed ge Beijing klara incitament att upphäva autonomin – är det vad man önskar i statsunderstödd svensk press? Varför vill man ta livet av Hongkong?

Den obehagliga sanningen är att man skiter högaktningsfullt i Hongkong, på samma sätt som man ger blanka fan i Gui Minhai. Allt som kan nyttjas som pjäser i ett meningslöst retoriskt ställningskrig mot Kina kommer att användas, och konsekvenserna för pjäserna är av mindre vikt.

Det är av det skälet USA just har klubbat en lag som villkorar Hongkongs handelsstatus efter hur dess autonomi anses upprätthållas. Hongkong blir en bricka i inneslutningen av och handelskriget mot Kina, istället för det avstamp in på den kinesiska marknaden som staden tidigare har utgjort för västliga företag. Därmed läggs lax på löken, och Hongkongs ekonomi tyngs.

För Hongkong är loppet därför redan kört. Man begick ett märkligt suicid, som både anstiftades och assisterades av utländska krafter som vill angripa Kina. Men man rubbar naturligtvis inte Kina på det sättet – ett stenkast från Hongkong ligger metropoler som Shenzhen, redo att axla Hongkongs mantel. Det är för övrigt där Apple har sina fabriker.

En kort båttur bort ligger Macao, den forna portugisiska kolonin, som inte har haft samma spänningar som Hongkong, utan ledigt har infogat sig i ett land, två system och på så sätt har kunnat fortsätta utgöra landets spelparadis med väldiga inkomster, samtidigt som demokratin utvecklas utan större dramatik.

Macao är betydligt mindre än Hongkong, men har ändå en likartad utveckling – frågan man måste ställa sig är varför våld och separatism uppstår på ett av två ställen med likartad historik, men inte det andra? Vilka krafter ligger till grund för en sådan diskrepans?