Kategori: Kina

Kategorier
Kina Politik

Inget att lära av Australien

Numera rojalistiska tidningen Expressen fortsätter sin aggressiva agenda mot Kina, i den paranoida tron att helt obetydliga Sverige skulle utgöra ett «testland» för Kina att pröva politiska påtryckningar. Detta trots att man nämner två länder som redan utsätts för sådant tryck, om än inte som pilotfall utan snarare som direkt vedergällning för att man har tagit strid mot Kina.

Det ena är Kanada, som på amerikansk begäran lät arrestera Huaweis finanschef Meng Wanzhou för drygt två år sedan i ett utlämningsfall som saknar motstycke och som är en direkt konsekvens av amerikansk vilja att obstruera Beijings framfart. Det hade aldrig hänt om det gällde Ericsson eller Nokia.

Det andra är Australien, som på ett flertal sätt har rest ragg mot Kina, bland annat genom att föreslå en utredning av coronautbrottet under australisk ledning, det vill säga en politisk sådan till skillnad från den som redan företas i WHO:s regi. Australien har vidare på samma sätt som USA och andra i signalspaningsalliansen Five eyes förbjudit Huawei att verka på dess marknad, samt även gjort andra ingrepp mot kinesiska intressen – hur skulle Beijing inte kunna svara?

Expressen-tidningen, och dess kolleger i Bonniersfären, menar emellertid att Sverige måste följa i samma antagonistiska spår som just Australien, inte minst i fråga kring Huaweis deltagande i utbyggnaden av 5G-nät. Exempelvis DN-tidningen menar att lagen måste ändras om den pågående rättstvisten faller ut till Huaweis fördel – så mycket för lagstyre, alltså.

Men det enda som händer då är förstås att vi riskerar förlora marknadsandelar och att sättas i frysboxen av Zhongnanhai, så som man tidigare gjorde med Norge och så som man för närvarande gör med Australien – man har slutat köpa kol, vin och andra produkter, och den australiska handelsbalansen för 2021 lär inte väcka avund.

Australien är likt Sverige på så sätt att man är en mindre spelare som gapar, skäller och gormar betydligt mer än vad det motsvarar i verklig kraft, och om den sävliga kinesiska pandan till äventyrs skulle tröttna på den svenska myggans ettriga surrande har vi inget att sätta emot om en labb faller ut. EU kommer inte att komma till undsättning, för man har en tydlig linje under Tyskland och Frankrike att inte äventyra handel och välstånd för politiska petitesser.

Sverige bör titta sig i en spegel (en riktig sådan, inte skrattvarianten) och förstå sin plats i världen, och det vore härvidlag mer klädsamt att följa exempelvis Nya Zeelands linje, nämligen att inte äventyra relationerna genom att visa sig styv på linan utan att hantera meningsskiljaktigheter på ett smart och diplomatiskt vis.

Både Sverige och Expressen-tidningen har för övrigt också att inse att vi har en ny världsordning av multilateralt slag, och att vi inte har något att vinna på att utmana en av dessa poler i den enfaldiga och direkt naiva tron att den andra sidan ska «vinna» ett svartvitt slag mellan förment gott och ont.

De australiska människorättsbrotten i Afghanistan förskräcker – skulle vi ha något att lära av denna postkoloniala utpost med ett fasansfullt register kring behandling av aboriginier och på senare tid flyktingar?
Kategorier
Kina Politik Teknik USA

Luftherravälde: J-20/31 mot F-22/35

I händelse av en het konflikt i Sydkinesiska sjön kommer flyget att spela en avgörande roll, eftersom det är den primära stridskraft USA har att tillgå på sina flytande fort och i sina baser. Man kan visserligen räkna med att Kina kommer att försöka sänka amerikanska hangarfartyg och jagare med skurar av missiler av typ Dongfeng, men man vet inte hur väl USA kan svara på en sådan attack.

Även USA har som bekant kapacitet att skicka iväg en stor svärm skrot mot lämpliga mål, även om man ännu inte har förmåga att sänka ett hangarfartyg. Kina har här fördel av att befinna sig på hemmaplan, med hela sin flotta och övriga stridskapacitet koncentrerad till närområdet, medan USA har en mer utspridd profil med begränsad arsenal. Kina har också en underlig «fiskemilis» bestående av sammanflätade fiskebåtar att sätta in för att fysiskt hindra amerikanska plåtschabrak av olika slag – man kan ju inte torpedera civila pråmar.

USA har å andra sidan fördel i krigsvana, eftersom man är i ständigt krig någonstans, medan Kina inte har utkämpat ett krig sedan en kort operation i Vietnam på 1970-talet. USA har också traditionellt haft det tekniska övertaget, men det är alltså här som balansen är på väg att förändras på allt fler områden.

Chengdu J-20 Weilong

Med avseende på stridsflyg har Kina och USA två typer vardera i femte generationen, medan Ryssland ståtar med en (Suchoj Su-57). Generationsskiften i denna genre är inte kosmetiska, utan innebär dramatiska skillnader – en enstaka JAS-39 Gripen (generation 4.5) kan således inte mäta sig med en F-35 eller en F-22, utan lär hamna på backen.

F-22 Raptor är här prototypen för generationen, med premiär redan 1997. Den mindre enmotoriga F-35 är av nyare slag, men kanske inte lika kraftfull – däremot är det en formidabel exportsuccé, med närmare femhundra byggda plan. Amerikanska flygvapnet förfogar över knappt tvåhundra F-22 och drygt hundra F-35, men de är förstås utspridda över världen.

Kinas motsvarigheter är dels Chengdu J-20 (歼-20, Jian / Förgöraren), även kallad Mäktiga draken (威龙, Weilong), och den lättare kusinen Shenyang J-31 (歼-31) Jaktfalken (鹘鹰, Guying), båda från början av 2010-talet. J-31 är avsedd för hangarfartyg, medan J-20 är mer landbaserad och med en överlägsen transporträckvidd om 6000 km.

Elaka tungor säger att J-20 är en kopia av F-22, och att kineserna helt enkelt har stulit designen. Säkerligen har man bedrivit sådant industrispionage – allt annat vore tjänstefel – men samtidigt sätter aerodynamikens lagar vissa gränser för hur dessa fordon kan ta sig ut om de ska prestera optimalt och ha smygteknik. Ekvationerna ger designen, även om de inte är identiska i vare sig utformning eller prestanda och funktion.

Shenyang J-31 Guying

Samma röster hävdar för övrigt också att de amerikanska modellerna har övertaget och kan bemästra båda de kinesiska uppstickarna, men det är det faktiskt ingen som vet. J-20 och J-31 är båda av nyare slag, och de uppgraderas därtill ständigt – senast med ny inhemsk motor och en tvåsitsig variant för J-20. Om man får tro simuleringar har J-20 faktiskt övertaget.

Kina förfogar över närmare hundra J-20, och huvudsyftet med dem – utöver försvar – är nog egentligen inte att mäta sig med USA, utan med Taiwans armada av F-16 i fjärde generationen i händelse av en landstigningsoperation. Men även en stor mängd mindre kraftfulla plan får svårt att agera mot motståndare med smygteknik.

Kategorier
Kina Politik Xinjiang

Folkmord på riktigt

Kinas sociala reformer i Xinjiang, med inslag av utbildning i mandarin och arbetsträning för att möjliggöra för ett utsatt klientel av främst türkiska uigurer att hävda sig på arbetsmarknaden och inlemmas i majoritetssamhället, betecknas av allt fler organisationer och även en del parlament som ett «folkmord», trots att de bevis man har presenterat för en så extraordinär händelse är tämligen skrala, och i en vidare kontext är ett fullständigt snurrigt påstående.

Ett problem med att slänga omkring sig sådana termer som värdeomdömen för att vinna politiska poäng eller på annat sätt utmåla förmenta fiender som onda är att man urvattnar begreppet. Om det är «folkmord» att assimilera en folkgrupp med problematiska tendenser kring separatism, terrorism och annan extremism, kommer i slutändan ingen att bry sig när man ropar varg i skarpt läge.

I Xinjiang hittar man helt enkelt inga dödens fält eller en endaste grav eller dödskalle, för att det där inte pågår sådan verksamhet som är folkmord alldeles på riktigt, som nazisternas utrotning av judar 1941–1945 (sex miljoner) och polacker 1939–1945 (tre miljoner); röda khmerernas genocid på kambodjanska minoriteter 1975–1979 (tre miljoner), eller för den delen türkarnas folkmord på armenier 1915–1917 (knappt två miljoner) och greker 1914–1922 (en knapp miljon).

US-presidenten Biden erkände häromdagen folkmordet på armenier, trots att det är över hundra år sedan det inträffade och inte är föremål för någon akademisk dispyt. Vi brukar med rätta tycka att förintelseförnekare är en smula bakom flötet, och det samma kan nog sägas om dem som förnekar det armeniska folkmordet – det är bara türkar som gör det.

Men Türkiet är dels en US-allierad medlem i Nato och dels en geopolitisk knutpunkt av vikt, inte minst som buffert för flyktingströmmar från Mellanöstern. Det kan kosta på att svärta ned Türkiet med en sådan stämpel, trots att det formellt var Osmanska riket som stod för folkmordet. Inte heller den svenska regimen – oavsett kulör – vågar stå för denna historiska sanning i sin retorik, även om riksdagen har uttalat den.

Ingen amerikansk president har tidigare vågat yttra ordet, för att det kan orsaka geopolitiska förvecklingar, exempelvis ett türkiskt närmande till Ryssland. Däremot tycks man alltså inte ha några problem med att nyttja ordet som politiskt vapen i det totalitära angreppet mot Kina, i vilket alla medel att smutskasta motståndaren tycks vara i sin ordning.

Kina i sin tur har inte mycket till övers för Türkiet, givet att Erdogan tidigare har eldat på de türkar som ställer till med problem i Xinjiang och västra Kina. Även om man inte formellt har erkänt det türkiska folkmordet på armenier, har man en vänskaplig relation till just Armenien.

Vad dessa två händelser visar är att det är av yttersta vikt att benämna saker vid deras rätta namn, och att varken överdriva eller förminska en företeelse. Det finns gott om folkmord i historien, och det på armenier är ett givet sådant, medan reformerna i Xinjiang inte ger utslag på den känsligaste radar.

Kategorier
Kina Politik

Vett och etikett med Kina

Kina utmanar USA och dess allierade i sitt geografiska närområde, och därför måste Sverige agera mot Kina! Där har du en rykande färsk «analys» av någon Ismail i en lokal blaska. Som om ordningen med amerikanska kanonbåtar i Sydkinesiska sjön vore normal, och som om det vore en angelägenhet för Sverige?

Ytterligare ett skäl till att Sverige måste ta strid mot Kina är, enligt skribenten, att man ägnar sig åt «påverkansförsök och övervakning» av miljontals användare på sociala medier. Men även detta tycks vara Kinas interna angelägenhet – med kraftigt stöd i befolkningen – och alltså inte en fråga för Sverige?

Slutligen sägs saken handla om Kinas «globala maktambitioner», men man lyckas i vanlig ordning inte prestera något slags bevis för hur dessa tar sig ut eller vad de skulle bestå i. De eviga missuppfattningarna och lögnerna om att Huawei måste «dela vidare information» till kinesiska myndigheter tycks här vara den starkaste länken i kedjan, uppblandat med enstaka exempel på hur länder har förlånat sig.

Nå, hur ska Sverige uppnå detta målet att tillrättavisa Kina och ta strid mot landet? Enligt skribenten ska det ske genom att «forma allianser», ty annars riskerar Sverige att utsättas för repressalier från Kina.

Som av en händelse lanserar Expressen-tidningen samma analys dagen före, och vi tycks här ha en copycat-effekt. Men medan den tidningen för en gångs skull levererar en nykter redogörelse kring hur debatten i Sverige måste vara realistisk och byggd på kunskap (vilket den inte är), svamlar Ismail i den största okunskap om saker han inte förstår.

Några sådana allianser är helt enkelt inte möjliga, utan blir allt för svaga för att ha någon verkan. EU i stort kommer inte att bli en sådan allians, utan ser främst till handeln, och kommer bara att i symbolisk mening markera mot Kina i de ärenden Sverige vill ta mer ingående strid.

Man kan notera hur Australien, i allians med det mäktiga USA, för närvarande trycks ned i skorna av Kina efter att ha tuffat till sig på just det sätt Sverige vill. Man har en omfattande handel med Kina, men när man utövar politiska påtryckningar och sprider förolämpningar mot landet väljer Kina att hellre köpa vin från Sydafrika och järnmalm från – USA! Kvar står Scott Morrison med arga vinodlare och byxorna nere.

Även USA kan nu räknas bort, efter att Biden har lanserat omfattande planer för att förnya infrastrukturen och ställa om till grön energi, projekt som är så kostsamma att det inte är möjligt att på en och samma gång gå till storskaligt angrepp mot Kina som under Trump.

Nog för att USA kommer att sätta käppar i hjulet och ideligen kriga lågintensivt, men agendan i övrigt kräver att man har balans i relationerna, för man är till syvende og sidst beroende av Kina för både klimatplanen och den egna handeln. Det är den analys som ger sig själv efter Bidens presentation av sina ambitioner.

Under de förutsättningarna bleknar alla stridsrop, och Sverige gör nog bäst i att skaffa sig en realistisk kinapolitik, i proportion till sin storlek och i harmoni med de egna näringspolitiska målen. Det är inte vår roll att vara världens samvete, utan att arbeta för befolkningens trygghet och välstånd.

Australien är i kinesisk retorik blott ett tuggummi under skosulan, och med samma liknelse har Sverige helt enkelt inget att vinna på att mopsa upp sig och skälla på giganten på andra sidan jorden. Kina säger sig ha gott vin för sina vänner, men hagelbössa för sina fiender, en devis värd att begrunda.

Det betyder att vi inte på en och samma gång kan vara kund i en butik som vi vandaliserar med sprejade politiska slagord. Om vi vill sälja bomullsprodukter i Kina, kan vi inte samtidigt angripa landets bomullsproduktion. Om vi vill sälja 5G-nät i Kina, måste vi tillåta samma sak hos oss, och kan inte selektivt förbjuda hela näringar för att vara följsamma mot Washington.

Det står oss helt fritt att skälla som en rabiessmittad terrier på Kina, men det står Kina likaledes fritt att vägra handla med oss, på samma sätt som med Australien. I detta finns inga maktambitioner, utan bara vett och etikett.

Kategorier
Kina Politik Taiwan USA

Annektering av Taiwan

Om Kina ska invadera – befria i egen terminologi – Taiwan måste det ske i enlighet med vissa parametrar. Dels är en amfibieoperation av det slaget fysiskt möjlig bara under de förutsättningar som råder i Taiwansundet från mars till maj, och härav följer den ansamling av amerikanska och andra fartyg som just nu råder i området.

Dels måste man vara säker på att vinna ett sådant slag, inte bara mot Taiwans egna styrkor, utan även mot en eventuell amerikansk undsättning. USA har aldrig förbundit sig att försvara ön mot ett angrepp, utan betraktar det blott som en möjlighet. Det är en form av politisk poker där Beijing till syvende og sidst måste syna om USA bluffar eller inte.

Dels måste de politiska förutsättningarna i övrigt gynna en sådan operation, då den kommer att ge negativa effekter under en längre tid. En pandemi som sätter stora delar av världen under hård prövning är faktiskt ett utmärkt tillfälle, och även om man kan räkna med ett helt koppel av sanktioner och markeringar är det inte realistiskt räkna med att västvärlden ska ge upp den handel med Kina som garanterar det egna välståndet.

Om man följer de olika trådarna kan man faktiskt se vartåt det barkar. Dels har Kina allt mer ställt om till självförsörjning och «dubbel cirkulation» med en inre marknad som huvudsaklig motor, med export som turbo. Man kan därför uthärda en lång tid under utländsk press, oavsett form.

Dels har man styrt upp ett Hongkong allt mer statt i kaos och evig protest, vilket visserligen är nödvändigt för att Hongkong åter ska kunna blomstra, men som också skickar signaler till Taiwan om att «ett land, två system» har sina givna gränser. Därmed går förhoppningen om en frivillig återanslutning i kras, även om en sådan egentligen aldrig har varit trolig.

Det lutar således åt en hårdare lösning, och en sådan får också näring av att Xi Jinping har satt 2049 som slutdatum för en sådan operation. 2049, för att det markerar hundra år efter inbördeskrigets slut och Folkrepublikens utropande. Det är i kinesisk ideologi en sådan viktig milstolpe, nämligen den sista kvarvarande biten av «förnedringens århundrade», att man inte kommer att släppa taget.

I militär mening är det en veckoslutsmanöver, och Taiwan kan inte på egen hand stå emot en invasion. Landstigningsoperationer är dock mycket blodiga företag, och de största förlusterna blir därför på Kinas sida. Samtidigt är man mån om att inte orsaka civila förluster, eftersom man småningom ska styra en oregerlig populas.

Hangarfartyget Liaoning (辽宁) kommer tillsammans med nybyggda systern Shandong (山东) att spela en roll för flygunderstödet vid en landstigningsoperation.

Det vidare spelet är svårare att förutse. Om USA kommer till undsättning kan man räkna med att Kina skickar en hel svärm Dongfeng mot hangarfartyg, jagare och kryssare – och kanske även mot baser i Guam och Okinawa – för att neutralisera så mycken eldkraft som möjligt.

Jänkarna hinner nog ändå ställa till med en hel del elände, kanske missiler och bombräder mot Kinas kustområden, men det är svårt att se att man skulle ha den uthållighet och eldstyrka som behövs för att dels återta Taiwan, och dels upprätthålla en habil närvaro i regionen. Simuleringar visar att USA egentligen inte har en chans.

Man kan naturligtvis skicka mer skrot och skala upp kriget, men då går man in i en långvarig stormaktskonflikt som kostar mer än det smakar. Då får man ge upp planerna om att reparera den hårt eftersatta infrastrukturen och förbättra villkoren för folket, och istället lägga pengarna på militär utrustning och krig, med följd att budgetunderskottet skenar än snabbare – det finns ingen opinion för en sådan politik. Kina är samtidigt den uthålligare parten, och USA vill nog inte fastna i ett krig av sådan kaliber.

Utvecklingen är sådan att Kina har tiden på sin sida, men samtidigt bjuder kombinationen av pandemi och en svag president som Biden att nu är ett gyllene tillfälle. Det är således ingen tillfällighet att vi nu ser landstigningsövningar, ständiga kinesiska överflygningar, ökad amerikansk närvaro och en allt mer intensiv retorik om just Taiwan.

Bli därför inte förvånad om det står i tidningarna redan nu i maj att Taiwan har annekterats av Kina, och att eldstrider sker med amerikanska sjunde flottan. Även om ett senare datum förstås är mer troligt.

En annan strategisk spekulation av intresse.