Kategori: Kina

Kategorier
Kina Politik Xinjiang

Terrorister nu frihetskämpar igen

Ett problem med folkmordsretoriken kring Xinjiang är att Kinas reformer därstädes inte är gripna ur luften, utan har en tydlig bakgrund i omfattande terrorism, separatism och annan samhällsomstörtande verksamhet. Alternativet skulle ju vara att Kina helt slumpmässigt angriper en i övrigt obetydlig etnisk grupp bland femtio andra – är det ett rimligt antagande?

På förekommen anledning vill man därför nu söka modifiera narrativet för att istället nyttja uigurerna som pjäser mot Kina, som frihetskämpar istället för terrorister, på samma sätt som mujaheddin och al-Qaida i Afghanistan sågs som «frihetskämpar» när motståndaren hette Sovjetunionen – innan frihetskämparna bytte fokus och jämnade WTC med marken.

Östturkestanska islamiska rörelsen (ETIM) är den primära uiguriska islamistgruppen, terrorklassad av EU, FN, USA och en rad andra instanser sedan 2002, men plötsligt avlistad av den amerikanska administrationen 2020, vilket händelsevis sammanföll med uppskruvad retorik mot Kina. Motivet sades vara att det inte längre finns några konkreta bevis på att ETIM existerar, samt att det dussin uigurer man internerade i Guantánamo inte kunde påvisas vara illegala kombattanter – det vill säga inte är Amerikas fiender.

Gruppen existerar naturligtvis fortfarande, men den har blivit rejält kringskuren, dels genom USA:s närvaro i Afghanistan, men främst genom Kinas kampanjer i Xinjiang sedan 2017, där man har avlusat i stort sett varje källarmoské och satt personer i omskolningsläger för minsta antydan till extremism. I ett sådant klimat är det svårt att verka, vilket är den exakta avsikten.

Rörelsen har dock en syrisk gren som inte är lika hårt kringskuren, utan fortfarande har stort handlingsutrymme, särskilt i trakterna kring Idlib. Givet den omfattande dokumentationen av gruppens terrorverksamhet i Syrien kan man knappast hävda att den inte längre existerar? USA tog så sent som 2017 i en drönarattack av daga uiguren Abu Omar al-Turkistani, en frontfigur i rörelsen.

Det finns inget som skiljer ETIM från al-Qaida eller andra jihadistiska grupperingar, annat än föremålet för terrorn. Medan de arabiska grupperna har USA som huvudfiende, är «turkestan»-grupperna mer inriktade på Kina, nämligen för att Xinjiang ingår i det «turkestanska kalifat» man vill bygga i Centralasien. Av det skälet kan USA kosta på sig att nyttja gruppen som vektor mot Kina, nu när man inte länge behöver Beijing som allierad i kriget mot terrorn.

Men priset för att utnyttja min fiendes fiende som allierad och ständigt byta fot istället för att föra en konsekvent linje, är att man småningom inte har några vänner kvar. När USA nu lämnar Afghanistan ger man utrymme för jihadister att omgruppera och stärka sina styrkor, och det är nog bara en tidsfråga innan terrorproblemet åter finns på den amerikanska dagordningen.

Frihetskämpar, inte terrorister
Kategorier
Asien Ekonomi Kina Politik USA

Kinastrategin: premisser och konklusioner

Förhållandet mellan USA och Kina kommer att bli avgörande för den internationella utvecklingen framöver, och därmed även för vårt lilla land. Den nuvarande svenska hållningen är att lyda Washington att i utbyte mot militärt beskydd delta i konfrontation (exempelvis kring 5G), men den är inte hållbar på längre sikt. Sverige måste nyktra till och se världen för vad den är, och vart den är på väg – här följer några observationer för en sådan reviderad kina- och utrikesstrategi.

Premiss ett är att Kinas framfart inte plötsligt kommer att vända och ta en annan riktning. Det finns ett tungt moment i denna utveckling, som bara kommer att fortsätta tills ett nytt jämviktstillstånd uppnås, med Kina som världens överlägset största ekonomi. Det är en position USA har haft sedan 1870, och som man inte vill släppa ifrån sig – men man kommer att detroniseras, och är redan tvåa i termer av köpkraft sedan tio år tillbaka.

Premiss två är att världens största ekonomi även är störst på andra områden, inte minst avseende teknik, vetenskap, forskning och utveckling. Kina har redan tagit ledningen i ett antal fält, och även den utvcklingen kommer att fortsätta. Kina förfogar över en fjärdedel av världens arbetskraft i vetenskap och teknik, vilket ger ofrånkomligt avtryck i högteknologiska produkter på marknaden.

Premiss tre är att Kina självt avgör sin egen framtid, snarare än Washington eller Expressens ledarredaktion. Den attraktionskraft USA och västvärlden tidigare hade på kineserna är numera som bortblåst, dels som en följd av uppenbara problem i de egna demokratierna, urusel hantering av pandemin och en uppblossande rasism i pandemins spår, men framförallt för att det egna systemet levererar så mycket bättre i termer av ekonomi och stabilitet – kinesernas framtida styrelseskick är en sak för kineserna, och modellen är nog Singapore snarare än Sverige.

Premiss fyra är att världens största ekonomi förfogar över en militär styrka som inte kan betvingas, enkannerligen i det egna närområdet. USA och forna europeiska kolonialmakter kan inte i längden upprätthålla ett militärt hot i Kinas närområde, utan har att ge upp sådana ambitioner, eller möjligen bli konfronterade på likartat sätt – en kinesisk flotta utanför Los Angeles är annars otänkbart.

Premiss fem är att Kina inte är Sovjetunionen och således inte kan besegras med inneslutning eller liknande strategier. Kina kan inte besegras överhuvudtaget, varför tanken på konfrontation är missriktad från allra första början. Man har att erkänna en multilateral ordning, och att i den söka maximera sin egen vinning – med Kina, inte mot Kina.

Premiss sex är att Kina inte är en expansiv makt, och aldrig har varit. Det är ett land som har murat in sig självt mot attacker utifrån, och vid de tillfällen man har växt är det som en konsekvens av invasion utifrån (nomader, tibetaner och uigurer under Tang, mongoler under Yuan, manchuer under Qing). Man hade världens överlägset största flotta under 1400-talets Song, och kunde ha tagit den nya världen i anspråk innan västvärlden hade kommit på banan, men slöt sig istället traditionsenligt inåt.

Konklusionerna följer mer eller mindre automatiskt: samarbete snarare än konfrontation; ömsesidigt erkännande av respektive olikheter snarare än att söka tvinga på motparten det egna systemet och de egna förment «universella» värderingarna; acceptans av en multilateral ordning med Kina som given hegemon i Östasien.

Det innebär för Sveriges del att skaka av sig den sjukliga paranojan kring Kina som ett «hot», särskilt tanken att landet har ambitioner att utmana och ersätta USA på den globala arenan eller att lägga sig i svenska eller europeiska angelägenheter. Det innebär att ge upp den löjliga demokrati- och MR-missionen, och att sluta försöka uppfostra en stormakt. Det innebär att revidera perspektivet och inse att vi inte är i en styrkeposition och inte kan tala från ovan.

Det innebär vidare att vi gör bäst i att lära oss så mycket som möjligt om Kina, för att förstå dess kultur och bevekelsegrunder, och för att dra maximal nytta i handel och andra utbyten – det skiljer sig inte från hur vi agerar gentemot USA. Det innebär att vi bilägger tvister i frågor där vi saknar samsyn istället för att ställa ultimatum från en inbillad styrkeposition.

Det innebär att vi återgår till en traditionell diplomatisk, oberoende och alliansfri hållning för maximal avkastning istället för att söka konfrontation, särskilt om det är på den förlorande sidan – för många en svårförståelig tanke, men den klara verkligheten.

Kategorier
Asien Ekonomi Kina Politik

Demografisk kris

Kinas befolkning har nått en topp med 1.41 miljarder invånare, enligt den sjunde befolkningsräkningen under Folkrepublikens styre. Vid den första räkningen 1953 hade man 582 miljoner invånare, och från 2022 kommer man att ha en stadigt minskande befolkning, likt Japan och snart även Sydkorea.

Den årliga befolkningstillväxten är bara 0.53 %, varför Indien inom kort kommer att gå förbi och bli världens folkrikaste nation. Fram till sekelskiftet kommer Kina att backa mot en miljard invånare, och även Indien kommer att tappa från 2060 från en topp närmare 1.7 miljarder medborgare.

Mönstret går igen från västvärlden, där barnafödandet har gått ned i takt med att rikedomen ökar. Man tenderar att investera mer i kvalitet än kvantitet, och i Kinas fall finns även en social norm att förhålla sig till. Därtill finns en uttrycklig lag om maximalt två barn per kvinna, förutom för minoriteter, och tidigare fanns en snävare gräns om ett barn per kvinna för att stävja den explosiva befolkningstillväxten.

Det innebär att en krympande yngre befolkning måste sörja för en växande äldre befolkning, vilket belastar ekonomin. Kinas fyrtioåriga dundertillväxt närmar sig därför sitt slut, om man enbart tar hänsyn till demografin. Man kunde här tycka att Kina omedelbart borde avskaffa tvåbarnspolicyn för att råda bot på problemet, men det finns förstås andra sätt att ordna tillväxt – en sak man naturligtvis planerat för sedan länge.

En anledning till att Kina har köpt Afrika, för att uttrycka det en smula vulgärt, är givetvis att säkra åtkomst till råvaror, men en annan faktor är att investera i kontinentens tillväxt, som därför kommer att förränta Kinas kapital och betala för den demografiska förändringen på hemmaplan.

När Afrika växer med tre miljarder människor fram till sekelskiftet, kommer Kinas pensioner att betalas med den tillväxten, på ungefär samma sätt som svenska fonder har investerat i Asien – med den skillnaden att de kinesiska investeringarna inte är i papper, utan i fysiska tillgångar och därmed ger avsevärt högre avkastning. Även Nya sidenvägen syftar till att ge sådan extern avkastning.

Det gör att Kina kan se fram emot en tillvaro på toppen i bortåt tvåhundra år, varvid en ny dynastisk kris tar vid. Man måste då på nytt söka tillväxt på annat håll, eller på hemmaplan, för att hålla välfärden vid liv. Det är den ordning som gäller sedan medeltidens slut, tron på att investeringar alltid ger större avkastning med tid.

Det är den tron som gör banklån möjliga, och därmed investeringar. Men den bygger i sin tur på tillväxt i antingen befolkning eller i tekniska genombrott, och småningom lär båda dessa källor sina, i vart fall tillfälligt, kanske avbrutna av ett krig som återställer ordningen och punkterar bubblan.

Vad detta innebär för Europa är inte gott att veta. Här har vi sökt reparera den demografiska katastrofen med massinvandring, vilket har skapat nya problem utan att egentligen lösa de ursprungliga. Det är därför i Europa man har en demografisk kris, inte i Kina eller Asien i övrigt.

Kinas ekonomiska tillväxt rider på Afrikas befolkningstillväxt
Kategorier
Kina Politik Religion Xinjiang

Xinjiangs essens

USA har ännu inte lämnat Afghanistan, men våldet trappas genast upp i hoppfull förväntan om det snara återtåget. I lördags dog minst åttiofem personer, de flesta barn, när en bilbomb detonerade utanför en flickskola i Kabul. Dådet följdes i dag upp med en vägbomb mot en buss i Zabol, med minst elva dödsoffer och ett trettiotal skadade.

Den amerikanska missionen har således misslyckats, och man har inte förmått tränga tillbaka talibanerna och andra extremistiska grupperingar. På samma sätt som tidigare Sovjetunionen och Storbritannien drar man sig ur med svansen mellan benen i denna stormakternas gravplats.

Det är därför bara en tidsfråga innan talibanerna kan tränga tillbaka de svaga regeringsstyrkorna och återta makten i hela landet, och därmed släcks allt hopp om ekonomisk utveckling och personlig frihet. Afghanistan går tillbaka in i medeltiden med islamistisk sharia.

Angränsande Kina kommer inte att fylla vakuumet efter USA, utan är vist nog att hålla sig utanför detta getingbo. Däremot har man gott om pengar och investeringar att lova i utbyte mot stabilitet med talibanregimen, något man behöver för att kunna bygga Nya sidenvägen över Centralasien. För säkerhets skull har man bestyckat hamnar och känsliga knutpunkter i Pakistan, ett annat land präglat av religiös extremism.

Och det är detta konflikten i Xinjiang ytterst också handlar om, den terror som under lång tid har begåtts i islams namn, och som ett separatistiskt led i att utropa ett «självständigt» «Östturkestan», en påhittad nation som aldrig har existerat. En terror som har försetts med bränsle från Centralasien sedan den religiösa revolutionen i Iran 1979, som händelsevis sammanföll med Kinas öppnande mot omvärlden.

Den sista attacken i Xinjiang skedde 2016, och terrorn har därefter bedarrat helt sedan man beslöt att gå till botten med problemet och placera personer i extremistiska miljöer i omskolningsläger och på annat sätt angripa problemet. Dessförinnan skedde samma slags dåd i Xinjiang och övriga Kina som vi nu ser i Afghanistan, med bombdåd, flygkapningar och knivattacker som vanliga metoder.

Kina har alltså lyckats med det som USA gick bet på, att kontrollera terrorn, måhända med kollektivistiska metoder som är oss främmande. I den västliga propagandan heter det som bekant att det är brott mot mänskliga rättigheter när den enskilde uiguren inte får odla extremistisk religion i fattigdom utan tvingas lära sig mandarin och delta i arbetsmarknadsprogram.

Det benämns till och med «folkmord» i den mest excessiva retoriken, en term som förvånar den kinesiska intelligentsian med tanke på hur många fördelar minoriteter har, inklusive uigurerna – undantag från ett- och tvåbarnspolicyn, språkrättigheter, förtur i utbildning och vissa sociala sammanhang med mera. Det är i en kinesisk kontext en djupt orättvis anklagelse, som inte rimmar med verkligheten.

Islamismen i Centralasien, som spiller över på Xinjiang, är inget att leka med, och är inte ett bra exempel på kultur och religion att relativisera, utan är ett gift som måste bekämpas. I denna ambition har Kina lyckats väl, och det är hög tid att nyansera kritiken kring reformerna i Xinjiang, att sätta dem i relation till den verklighet som de facto råder i regionen, och att se till vad Kina faktiskt har uppnått i fråga om att bekämpa radikalism, socialt utanförskap och fattigdom.

En geopolitisk verklighet man inte kan bortse från.
Kategorier
Asien Kina Politik USA

Demokratiperception

Bilden på den medialt präglade näthinnan i Sverige är i allmänhet att Kina och Ryssland är stater som «hotar» vår demokrati, medan USA tvärtom är en garant för den. Men om man vidgar vyerna en smula och ser saken i ett internationellt perspektiv, förhåller det sig snarare tvärtom, att USA ses som det största hotet mot demokratin i det egna landet.

Det är i alla fall slutsatsen av en opinionsundersökning som Alliance of democracies har genomfört, omfattande 53 länder. På frågan om demokrati i mitt land är hotat av… svarar 28 % Ryssland, 38 % Kina och 44 % USA.

I detalj visar det sig att asiatiska länder (50 %) känner sig mer hotade av Kina, medan Europa har minst rädsla (30 %). Men samma förhållande gäller även USA, som 49 % av asiatiska länder upplever som ett hot mot den egna demokratin, medan motsvarande siffra i Europa är 39 %.

Ryssland hamnar kring 30 % i både Asien och Europa, vilket kan tyckas märkligt – men i verkligheten är Ryssland en ekonomisk dvärg som inte är större än de nordiska länderna sammantaget, och således inte har förmåga att hota Europa på allvar. Det hindrar inte att den amerikanska perceptionen är att både Ryssland (43 %) och Kina (50 %) är ett hot mot den egna demokratin.

Omvänt ser man i Kina varken USA (39 %) eller Ryssland (24 %) som ett större hot mot den egna «demokratin», om man nu kan tala om en sådan i Kinas fall. Det är uppenbarligen en definitionsfråga, som intervjun med ambassadör Gui nyligen visade – han hävdade med emfas att Kina inte är en diktatur, utan en demokrati som stöds av folket, vilket ledde till en del spott och spe i medier.

Den synen bottnar i att man (numera likt monarkistiska Expressen-tidningen) ser till resultat och utfall snarare än teori, det vill säga huruvida folket praktiskt gagnas eller inte av den sittande regimen och dess politik. Givet att Kina har dragit hundratals miljoner ur fattigdom, levererat en aldrig sinande rikedom till medelklassen och tagit ledningen i fält efter fält, har man faktiskt fog för den uppfattningen, även om det förstås inte är det gängse demokratibegrepp vi rör oss med.

Men eftersom detta rör perceptionen av demokrati i ett antal länder, får vi hålla till godo med det som är givet. Det visar sig då att 71 % av kineser anser att det egna landet är demokratiskt, vilket är i topp med bland andra Schweiz, de skandinaviska länderna och intressant nog Taiwan och Vietnam. Som kontrast anser bara 50 % av amerikaner att det egna landet är demokratiskt, vilket är en anmärkningsvärd siffra – det är kanske Trump-lägret som känner sig snuvad på segern.

Inte oväntat anser asiatiska länder som Kina, Vietnam och Singapore att man har hanterat coronapandemin med bravur, medan man är betydligt mer kritisk i övriga världen, framförallt Europa och Latinamerika. Kina toppar med 89 % positiv nettorespons, att jämföra med exempelvis Danmark (58 %), USA (2 %), Sverige (-11 %) och Brasilien (-62 %). Även sådant har betydelse för upplevelsen av regeringsduglighet och därmed demokrati.

Vad siffrorna i stort visar är att den regionala världsbilden skiljer sig från den globala, vilket har implikationer för geopolitiken. USA säger sig vara «tillbaka» efter fyra års vanstyre under Trump, men kommer att få svårt att alliera sig med länder som har en blandad syn på landet, därtill i dragkamp med uppstickaren Kina. Washington förlorar terräng, men har svårt att förstå saken.

Den globala bilden av USA är inte bara ett resultat av Trump, utan av drygt ett sekels ambition att söndra och härska med ständiga försök till regimskiften, inte minst i Latinamerika och Mellanöstern, men intressant nog även i Europa och Asien. Man kanske uppskattar många av de värden USA ändå står för, men ser landet som en högst ombytlig och opålitlig part.

Den globala bilden av USA: en självisk och opålitlig stormakt som skapar stora problem