Kategori: Kina

Kategorier
Asien Europa Kina Kultur Politik

Ett återkommande mönster

Handeln mellan Europa och Kina spänner över närmare två tusen år, och förrättades först på Sidenvägen mellan dåtidens västliga och östliga imperier Rom och Han (-206–220). På Sidenvägen färdades inte bara tyger och andra lyxprodukter, utan även idéer och farsoter, och det är den civilisatoriska artär som länge har förbundit öst och väst.

Direktkontakt mellan företrädare för imperierna förelåg från hundratalet, och tilltog därefter successivt. Vi är kanske mest bekanta med familjen Polos resor till tolvhundratalets mongoliska dynasti Yuan (1271–1368), men det fanns vid den tiden tiotusentals andra handelsresande, missionärer och andra européer i omlopp, om än betydligt färre kineser i andra riktningen.

Rom seglade på Indien redan under det första århundradet före vår tideräkning, men företog aldrig den vidare resan till Kina, kanske för att lokala rutter ombesörjde den huvudsakliga transporten. Rom hade inget intresse av att expandera sitt imperium sjövägen, och hade naturligtvis inte heller någon möjlighet därtill med sin primitiva flotta.

Det var först under upptäcktstiden en fast och stabil relation mellan Kina och Europa etablerades, för att medlen då fanns för att bedriva handel på en helt annan skala och med andra metoder. Portugiserna var de första att angöra brygga 1513, naturligtvis i Pärlflodens delta (Zhujiang) i Guangdong («Kanton»), som skulle komma att bli centrum för handeln på Kina.

Portugiserna orsakade visst rabalder med sitt barbariska beteende (omfattande slavhandel), men de var i militär mening ingen match för dynastin Ming (1368–1644), den tidens odiskutabla supermakt. Syftet var primärt att etablera handelsrelationer med det rika Kina, men landet hade redan slutit sig inåt i självtillräcklighet och hade inget behov av portugisernas affärer – haijin (海禁) eller sjöförbud koncentrerade all handel till ett fåtal hamnar.

Handeln förbjöds inledningsvis helt, men man såg ändå ett visst värde i den illegitima kommers som förekom, och den legaliserades när den portugisiska kronan formellt övertog näringen från de privata entreprenörerna i mitten av femtonhundratalet. Portugal hyrde ön Macao och betalade pliktskyldigt sina tullar, och har in i modern tid bevarat huvudsakligen vänskapliga relationer med landet. Macao återlämnade man frivilligt 1999.

Men fler länder ville handla med Kina, och även om de europeiska staterna var pyttesmå spelare med tidens mått, växte de snabbt i betydelse. De kom att spela en viss roll i det eviga triangeldramat mellan Kina, Japan och Korea i de första sant globala konflikterna, men primärt syftade den västerländska närvaron till att utveckla handeln.

Kinas isolationism fortsatte med dynastin Qing (1644–1911), som 1756 förlade all handel med västerlandet till Guangzhou i kantonsystemet, i vilket handelsbolag erhöll monopol mot höga skatter och tullar. Porslin, siden, te och kryddor utgjorde de främsta godsslagen, men kineserna ville inte ha något annat i utbyte än silver, som européerna främst anskaffade i sina amerikanska kolonier.

Men silvret räckte småningom inte till för den allt mer vidgade handeln, och man ville dessutom ha tillgång till fler handelsplatser än Guangzhou. Framförallt det framväxande brittiska imperiet uttryckte missnöje, men var ännu maktlöst mot kejsar Qianlongs tämligen överlägsna rike.

Ett flertal faktorer skulle kullkasta denna ordning. Dels skedde ett antal revolter i Kina som kostade tiotals miljoner människoliv och dränerade landet på resurser, inte minst Taipingupproret under den kristna Taipingsekten; dels upptäckte britterna att kineserna under bordet gärna tog betalt i opium, som man kunde anförskaffa i Indien i en triangelhandel och därmed undgå att bli dränerad på silver av vikt för de europeiska bestyren; och dels inträffade den industriella revolutionen med början i Storbritannien, vilket sedermera gav en militär övervikt som man visste att utnyttja.

Den allt mer omfattande illegala opiumhandeln under den tidens Medellínkartell gjorde stora lager av kineser improduktiva, samtidigt som det dränerade landet på intäkter för dess exportgods. Om man tidigare hade ett handelsöverskott, hade man nu ett motsvarande underskott samt en social kris. Detta kunde man inte tolerera, varför man lät beslagta knarket och bekämpa den vidare handeln.

Men britterna hade nu anskaffat fler, större och effektivare kanonbåtar och vapen, och kunde med våld tvinga på Kina en vidare handel med opium, likväl som öppnandet av fler handelshamnar, tolerans för kristen mission, dryga skadestånd, extraterritorialitet för britter samt avträdandet av Hongkong i evighet.

Storbritannien ville med detta berätta för Kina att man hade att följa den «regelbaserade världsordning» som nu etablerades, och som man med tvång införlivade. Man kan här notera att det än mer slutna Japan ställdes inför ett liknande dilemma, men med pistolmynningen mot pannan valde en annan väg av att omfamna förändringen, avskaffa feodalväldet och godta den nya ordningen – ett klokt beslut, men samtidigt tog man även till sig den västerländska imperialismen, vilket snart skulle komma att stå både Kina och övriga Östasien dyrt.

Kinas stjärna hade börjat dala, samtidigt som de tidigare efterblivna europeiska staterna marscherade mot världsherravälde. Vetenskaplig revolution under 1600-talet och efterföljande industriell revolution under senare delen av 1700-talet omdanade världsordningen, men Kina förstod helt enkelt inte vilka krafter som var i omlopp. Man tackade nej till handel med sådan teknik och sådana vapen som hade kunnat bevara landets ställning, och man var i ett stadium av självförvållad förpuppning.

Det första opiumkriget (1839–1842) följdes av ett andra (1856–1860), i vilket allt fler europeiska stater samt USA bemäktigade sig territorium och fördelar i vad som benämns orättfärdiga fördrag, det som man i Kina anser är inledningen till förnedringens århundrade. Britterna ville nu ha åtkomst till hela Kina för handel och även slippa tullar på sina varor, och fick understöd av Frankrike. I förbifarten demolerade man i rent talibansk anda Sommarpalatset för att riktigt gnida in förnedringen.

Utländska koncessioner, territoriella avträdelser, dryga skadestånd och andra företeelser körde den kinesiska dynastin i botten, vilket sedermera accentuerades i ett angrepp från ett nu industrialiserat och militärt överlägset Japan under det första sinojapanska kriget 1894–1895, i vilket Kina förlorade kontrollen över Korea och fick avträda Taiwan – det senare med implikationer in i nutiden.

Oredan resulterade småningom i dynastins fall 1911, införande av republik 1912, splittring i provinser under lokala krigsherrar, japansk invasion 1938, inbördeskrig 1945, kommunistiskt maktövertagande 1949, politiskt vansinne under maoismen, samt sedermera tillnyktring och ekonomiska reformer 1978 under Deng Xiaoping.

De senaste fyrtio åren har Kina återtagit sin plats på världsscenen, och man har genomgått en renässans – inte alls den första, utan landets historia präglas tvärtom av sådana pulser av uppgång och fall, inte helt olikt Europa. Man har ömsat skinn och danat en ny politisk dynasti, kompatibel med tidens snabba förändringar och betoning på teknik och utveckling.

Men i vidare mening har man inte alls förändrats, utan har bevarat sina kulturella särdrag och ett utpräglat kinesiskt tänkesätt, marinerat i konfucianism. Man gör sig själv en björntjänst om man försöker analysera Kina i termer av «kommunism», för ramverket är ett helt annat under den politiska kosmetikan.

Inte heller västerlandet har egentligen förändrats, utan har alltjämt samma ambition att nagga Kina i kanten, lägga sig i dess inre bestyr, missionera sin «universella» filosofi, samt försöka tvinga på landet självuppfunna «regler» av allsköns slag – en modern form av kolonialism. Det är det mönster som återkommer ideligen i relationerna mellan Kina och västerlandet, och som vi ser utövas till dags dato.

Västerlänningar är dock blinda för denna verklighet, eftersom de inte har den historiska fonden klar för sig, utan mer håller sig till vad man tror är principer. Men för kineser är denna bakgrund allestädes närvarande, och det är med den som referens västerländska utsagor mäts, om det så gäller bomull i Xinjiang eller demokrati i Hongkong. Man har hört hyckleriet i flera hundra år vid det här laget, och vet att det enda sanna motivet är att tillskansa sig fördelar.

Sommarpalatset (Yuanmingyuan) lät man ligga i ruiner, som ett minne över förnedringen. Man byggde naturligtvis ett nytt sommarpalats (Yiheyuan) i dess ställe, och saken handlar inte så mycket om de förstörda stenarna eller ens det brända kulturarvet – man var ganska flitig själv i att förstöra under kulturrevolutionen.

Det är mer en påminnelse om vad det egentliga uppdraget är, att resa sig upp, borsta av sig dammet och ta nya tag, att återta sin forna position. Det är inte en fråga om revansch eller hämnd, inte heller om att se sig själv som offer – ett besynnerligt begrepp för en forna och framtida supermakt – utan ett förhållningssätt till historien och den egna traditionen.

Det är en fornlämning som bjuder kineserna att aldrig åter låta sig förnedras sålunda, att inte än en gång låta landet förtvina, och att söka pånyttfödelse ur elände, kaos och förstörelse. Allt annat lika är det en ambition för vilken jag har den största sympati.

Kategorier
Asien Ekonomi Kina Politik

丝绸之路: Nya sidenvägen

Fartyget Ever Givens grundstötning i Suezkanalen i veckan gav nog många en tankeställare om hur skört världens handelsnätverk är, givet att nästan all trafik går via den smala konstgjorda rännan i Mellanöstern, för övrigt ett ständigt instabilt område med invecklade geopolitiska spänningar, inhemsk terrorism med mera.

Kanalen har tidigare varit stängd under längre perioder då krig har rasat på Sinaihalvön med omnejd, men sedan Kina blev en dominerande handelsnation har problemet accentuerats. Således är det också Kina som har utvecklat en lösning för att kringgå beroendet av en enstaka farled för världshandeln, nämligen i form av ett bredare sjö- och landbaserat nätverk man ordagrant kallar Sidenvägens ekonomiska bälte och tjugoförsta århundradets maritima sidenväg, med referens till den klassiska sidenvägen (丝绸之路, sichou zhi lu) mellan Kina och Europa.

I kortform har det fått heta ett bälte en väg (一带一路, yi dai yi lu), och nätverket avser spänna över flera korridorer för järnvägar, vägar och sjöfartsleder, samt även regionala höghastighetståg i Sydostasien som en utvidgning till Kinas redan befintliga nationella nät. Därutöver tillkommer ledningar för olja och gas, bredbandssatsningar, strategiskt lokaliserade hamnar med mera, projekt som är av stort värde för deltagande nationer, inte minst i Centralasien.

Suezkanalen blir därmed bara en i raden av farleder, och redan nu går godstågen skytteltrafik mellan Kina och Europa, ett transportmedel som är betydligt snabbare och som har framtiden för sig. Till sjöss är även den kortare nordostpassagen över Ryssland en möjlighet, särskilt med klimatförändringar som ger mer isfri tid, samt förstås även Persiska viken, med vidare landtransport.

I ekonomiska termer är det ett vinnande koncept för alla parter, då handeln vidgas, diversifieras och påskyndas, och det är otvivelaktigt så att Kina kommer att kamma hem den större vinsten i egenskap av risktagare och konstruktör. I politiskt avseende finns flera effekter, varav en torde vara stabiliserande, särskilt i Centralasien och Mellanöstern.

Men en annan konsekvens är att Kina stärker sitt inflytande i såväl Sydöstasien som Centralasien, Mellanöstern och Afrika, och kanske även i någon mån i Europa, vilket är en utveckling som man i större delen av västvärlden inte vill se. Tvärtom söker man där begränsa Kinas inflytande, i någon missgrundad farhåga om att det är en «systemisk rival» som vill exportera sitt styrelseskick.

Den formen av auktoritärt styre saknar dock intressenter i Europa, men är förvisso ett alternativ för utvecklingsländer i exempelvis Afrika. Än sen – Europas värdegrundsmarinerade demokratimission i handeln med Afrika har just inte lett någonstans, medan Kinas mer rättframma handel har skapat infrastruktur och institutioner som i framtiden kan leda till ett mer folkligt styre när förutsättningarna finns på plats.

Vad är egentligen alternativet? Handeln måste utvecklas och breddas, och i Europa tar man varken initiativ eller utför några större infrastruktursatsningar. Det faller därför på Kinas lott att ta ansvar, och det lär bara vara en tidsfråga innan övriga Europa ansluter mer aktivt, utöver Italien, Portugal och samtliga östeuropeiska länder i 17 + 1.

Kategorier
Ekonomi Kina Politik Teknik USA

Infrastrukturkapplöpningen

Två tusen miljarder dollar vill Sleepy Joe plöja ner i investeringar för att råda bot på USA:s kraftigt eftersatta infrastruktur. Det är över femton års tid, och kokar ned till ungefär 400 dollar per amerikan och år, eller 800 dollar per arbetande amerikan. Totalt går notan på ungefär femtio tusen kronor per person – en inte helt oäven summa.

Då ska man komma ihåg att Biden redan har låtit trycka upp lika mycket pengar för att hålla konsumtionen flytande under pandemin genom stimulanscheckar, och att USA har förlorat moment under ett års katastrofal pandemihantering. Därtill ska han dubblera minimilönen till femton dollar samt utöka Obamacare, samtidigt som statsskulden skenar.

Biden säger sig vilja finansiera paketet med höjda företagsskatter, från 21 % till 28 %, en åtgärd som inte är helt populär i konservativa kretsar. Ändå lär han kunna övertyga guvernörer i många delstater om vikten av satsningen, eftersom det är nödvändiga investeringar som ger jobb och därmed dynamiska effekter. Han skulle i så fall lyckas med det som både Obama och Trump gick bet på, efter att ha gjort liknande utfästelser.

Vi har tidigare noterat att USA under sin uppåtgående bana under 1900-talet plöjde ned en betydligt större andel av budgeten i infrastruktur och forskning, men att man numera nöjer sig med betydligt måttligare summor, samtidigt som Kina sedan länge investerar betydligt mer.

Bidens analys är därför helt korrekt, och det är en helt avgörande satsning om USA ska kunna matcha den kinesiska frammarschen. Men frågan är om det räcker, om man verkligen kan nå samma nivåer som i fornstora dagar? Man måste troligen inte bara höja skatter, utan även skära en hel del i fläsket och framförallt banta den militära kostymen – man måste ge upp sin globala hegemoniska ambition.

I mer detalj omfattar planen upprustning av vägar, broar, hamnar, flygplatser och kollektivtrafik, men ingen omfattande nybyggnation. Även bostäder, sjukhus och andra byggnader ska renoveras, och man avser förbättra tillgången på både bredband och dricksvatten – det kan komma som en överraskning för en svensk, men kranvatten i USA är ofta otjänligt (som i Kina).

I planen ingår ingen satsning på höghastighetståg, varför USA kommer att fortsätta vara ohjälpligt efter Kina. Å andra sidan har USA bara en fjärdedel av Kinas folkmängd på samma landyta, varför det inte kan bli lika lönsamt – men frågan är hur man ska nå klimatmålen med bibehållna nivåer av flyg och bil?

Att utöka elbilsparken och satsa på laddstationer och elektrifierad kollektivtrafik är så klart en dellösning för detta ändamål. Biden noterar här att USA bara har en tredjedel av Kinas elbilspark, och i planen är därför 174 miljarder dollar öronmärkta för att ta hem den matchen. Det är återigen rätt tänkt, och staten har en given roll i att ge de rätta förutsättningarna.

Men jag tror inte att Zhongnanhai kommer att sitta still i båten, utan att man kommer att svara på den kastade handsken, inte bara vad gäller elbilar, utan även penetration av bredband och andra satsningar. Kina är redan långt före i 5G-lanseringen och digitala kringtjänster, och man har en given fördel i den tätare befolkningen i större delen av landet.

Som Biden säger har USA inte råd att inte göra denna satsning, och denna «kapplöpning» i infrastruktur, forskning och annat är en mer angenäm form av konkurrens än den gängse geopolitiska striden med handelskrig och annat.

Men även här lär protektionismen råda, och USA lär inte ge de mer erfarna (och billigare) kinesiska företagen del i projekten, i vart fall inte de med statliga kopplingar. America first fortsätter att gälla, och det är delvis en amerikansk jobbsatsning. Men gissningsvis lär man köpa kopiösa mängder byggmaterial från Kina, och därmed arbeta upp underskottet lite till.

Kategorier
Ekonomi Kina Kultur Politik Xinjiang

Huangmiu

Kunden har alltid rätt är en devis som berättar att företag beror av sina kunder för sin verksamhet. Företagens uppgift är att generera vinst åt ägarna, och den ambitionen omintetgörs om man inte odlar goda relationer till befintliga och potentiella kunder, och i utvidgad mening även till andra parter i produktionskedjan.

Sådan smidighet kan förvisso kombineras med mer eller mindre spelat «engagemang» i politiska modefrågor, till exempel avseende miljö och klimat. Att värdegrundsmarinera verksamheten med utsagor som att de egna produkterna tillverkas klimatsmart kan därför ge extra lyster åt varumärket, och kanske möjligen eventuellt även något bättre utfall i konkurrensen med andra företag.

Utspel av det slaget angriper inte kundkretsen, även om enskilda kunder inte skulle hålla med om innehållet i budskapet. Men på senare år har man emellanåt kunnat se mindre företag uttala sig i mer politiskt infekterade frågor, som invandring. Det finns exempel på att man har angripit sverigedemokratiska sympatisörer, naturligtvis med givet resultat att man potentiellt förlorar en femtedel av kundkretsen – företaget har förfelat sitt syfte.

Liknande riktade attacker kan man också notera betydligt högre upp i näringskedjan, där världsledande företag angriper regioner och länder i politiska utspel i syfte att framställa sig själva i god dager. Man vill kanske inte skylta med att kläderna man tillverkar sys av barn i Bangladesh för två kronor om dagen i ersättning, varför man styr om verksamheten mot en mer «etiskt försvarbar» profil och också berättar detta i marknadsföringen.

Parentetiskt kan man här inflika att barnarbete är en naturlig del i ett lands utveckling. Om en inkomstkälla plötsligt försvinner lär det inte gynna vare sig barn eller andra som förlorar den enda intäkt de har, plus logi och mat som inte räknas in i de där två kronorna. Det känns kanske gott i hjärtat att vara etiskt rättfärdig, men i praktiken kanske det stjälper mer än det hjälper när man överför en utvecklad tillvaro i Europa på ett utvecklingsland.

För företaget kostar det dock inget i anseende att peka ut Bangladesh, för att det är en svag part som inte kan slå tillbaka. Man har heller ingen marknad att tala om i landet, och invånarna lär ha viktigare problem att tampas med. Det är friktionsfritt att ha en hög etisk svansföring angående tvivelaktiga former av arbeten i U-länder. Kanske är det till och med en medborgerlig plikt, även för företag, att sträva efter en bättre värld.

Fast så är det då det här med Xinjiang och dess bomullsfält, en källa till en femtedel av världens bomullsproduktion och därför av vikt för klädföretagen. Här har flera företag gjort politiska uttalanden om att man inte befattar sig med produkter som omfattar «tvångsarbete», efter att sådana påståenden fått näring i politiken.

Xinjiang i sig är visserligen ganska outvecklat, men är en del av Kina, och därmed del av världens fabrik och en av världens största marknader. Att uttala sig i politiska frågor av det här slaget kan således straffa sig, särskilt när det har geopolitiska dimensioner och är en del av ett betydligt större och mer komplext skeende.

Företagen blir då bestyckade pjäser i ett ideologiskt krig, vapen som riktas mot ett särskilt land, och att dess medborgare då drar ut i försvar är inte ägnat att förvåna. Bojkotter av H&M, Nike och andra företag som har uttalat sig kritiskt kring Xinjiang har således ägt rum under en tid, och även om man ska förstå det som en tillfällig kampanj kan det ge bestående negativa effekter och svärta ned ett företags anseende.

I retoriken hör man att Kommunistpartiet dirigerar protesterna i det fördolda, med given implikation att det inte dröjer sig om en genuint folklig protest, utan om en politisk manifestation från högre ort. Men i Kina, och för den delen kulturellt likartade grannländer som Korea, har sådana bojkotter gamla anor, och de har främst riktats mot Japan i dess forna roll som imperialiststat, med efterdyningar in i modern tid.

Det är således en genuin reaktion, och den leds snarare av en rad artister och kändisar än partiet, även om det senare naturligtvis har en given roll att spela i att piska upp stämningarna. Genuin, för att man i Kina uppfattar angreppen mot Xinjiang som politiska, och att de i stora drag är ogrundade, överdrivna och förenklade. Det är en nidbild man inte kan förlika sig med, en karikatyr av Kina som ingen kines är beredd att godta, ett oförsvarligt angrepp på den kinesiska folksjälen.

Det är artister som «Victoria» Song Qian (宋茜), medlem i K-popbandet f(x), som driver bojkotten genom att säga upp avtal med klädföretag. Det är en form av mjuk makt man nog inte ska bråka med som företag.

Även här gäller naturligtvis att bojkotter inte hjälper dem det berör, det vill säga uiguriska bönder som förlorar sin intäkt från värdegrundsmarinerade västerländska företag, men det är också så att det inte hjälper företagen att generera vinst. Visserligen kanske man får pluspoäng och en guldstjärna på andra marknader för sina «humanitära ställningstaganden», men det vägs inte upp av förluster på den kinesiska när man utsätts för en totalbojkott.

Kina utgör fem procent av H&M:s omsättning, vilket kanske förefaller försumbart. I själva verket finns inget företag som är berett att avstå en sådan andel. Den dynamiska effekten är än större, i det att konkurrenter kan ta större andelar och därmed växer på totalen. Det är därför företagsekonomiskt vanvett att frivilligt avstå Kina för något «högre syfte».

H&M redovisar en stor förlust för kvartalet, huvudsakligen på grund av pandemin. I rapporten nämner man inte Xinjiang, utan förefaller tvärtom vilja reparera detta PR-fiasko. Framgent kommer man att förhålla sig till lokala lagar och regelverk istället för att ta politisk ställning. Det förefaller vara en vettig strategi, ty företag ska inte utgöra politiska vapen eller ideologiska pjäser.

Företaget benämns numera Huangmiu (荒谬, absurd, löjlig) i den elaka nätretoriken.
Kategorier
Kina Politik USA Xinjiang

Vad vill Kina i Xinjiang?

Debatten om Kina är fortsatt enkelriktad, och pjäserna i DN-tidningen och annorstädes är ungefär lika propagandistiska som i Global Times på den andra sidan spektrat. Man pratar förbi varandra utan att ta varandras argument i beaktande, och därmed uppstår ingen dialog. Läsekretsen förblir oupplyst, om man inte har privilegiet att kunna verka i båda världar.

Förespråkarna för den amerikanskledda regelbaserade världsordningen tror att man är inbegripna i en existentiell systemkamp på liv och död, medan den andra sidan förespråkar pluralistisk samexistens i en multipolär ordning – monoteism mot yinyang.

Kampen sägs stå mellan västerländsk demokrati och auktoritära system som Kinas och Rysslands, men från Beijing och Moskva sker just ingen ideologisk export. Saken gäller därför nog den amerikanska hegemonin mer än något annat, lika mycket nu som tidigare.

Då, under kalla kriget, drog man upp en strategi av att innesluta Sovjetunionen och hindra kommunismens utbredning i världen. Därav sökte man motverka sådana system, och vid behov även ingripa militärt med olika förevändningar, till exempel i Vietnam.

Man lyckades till slut besegra Sovjetunionen ideologiskt genom att alliera sig med (då kommunistiska) Kina och låta det slutna landet ta plats i världssamfundet, där man steg för steg har etablerat sig sedan 1971. Men Kina är ingen naturlig allierad till USA, utan bara när det passar, som när man har en gemensam fiende i Japan eller senare Sovjetunionen.

Sedan en tid söker USA därför en strategi för att innestänga Kina på ett liknande vis, vilket är en betydligt svårare uppgift givet landets öppenhet och statskapitalistiska system, som levererar betydligt bättre än det amerikanska i termer av ekonomi och effektivitet.

Hur skulle man praktiskt kunna gå tillväga för att lyckas i ett sådant uppsåt? En möjlighet är att göra som man gjorde med Japan under 1980-talet, att tillämpa protektionistiska metoder som tariffer och tullar likväl som direkta ingripanden mot enskilda företag. Härav följer förbud mot Huawei, ZTE med flera kinesiska företag att verka i USA (och allierade, inklusive marionetter som Sverige) under olika förevändningar, som «nationell säkerhet».

Härav följer även exportförbud av halvledarteknik till Kina, men det är en metod som kan straffa sig. Ty dels kan Kina kontra med att skärpa sin export av jordartsmetaller eller annat gods av vikt, och dels innebär en sådan utveckling att Kina satsar mer resurser på att täppa till sina brister och bli självförsörjande.

Sanktioner är ett annat verktyg som står till buds, men det tenderar att bara fungera mot svagare parter som Iran, och har helt enkelt ingen effekt på en jämförbar ekonomi som Kinas. Därtill kan Kina enkelt svara, vilket man gör numera.

Sedan länge finns geopolitiska ambitioner att söka destabilisera Kina i dess oroliga ändpunkter, som i Tibet, då som i ett led i kalla kriget. På senare tid har även Hongkong och Xinjiang blivit krutdurkar, vilket har utnyttjats av USA med allierade i syfte att söka försvaga Kina.

Det är en strategi som sällan omnämns i den svenska och västerländska debatten, men desto mer i den kinesiska. Att den är verklig har i dagarna uppmärksammats av den kinesiska sidan, men har gått spårlöst förbi härstädes. Varför då?

Ändå sägs rakt ut och svart på vitt hur en sådan strategi skulle kunna te sig, ett par år innan den realiserades: Well, the CIA would want to destabilize China and that would be the best way to do it. To form an unrest and to join with those Uyghurs in pushing the Han Chinese in Beijing from internal places rather than external.

Analysen är Lawrence Wilkersons, före detta stabschef till försvarsminister Powell. Han pratar fömodligen inte strunt, utan känner utan och innan den amerikanska strategin, dess mål och dess metoder.

Uigurisk separatism har funnits sedan den kinesiska dynastin imploderade 1911, och har utmynnat i kortvariga episoder av «Östturkestan», «statsbildningar» som aldrig har erkänts av omvärlden, i likhet med femtielva andra «självständiga» provinser under krigsherretiden. Den senaste inkarnationen av en sådan upplöstes frivilligt efter förhandlingar med den nybildade Folkrepubliken, och därmed kunde Xinjiang återupprättas som en autonom region.

När Kina senare öppnade upp mot omvärlden sammanföll det med den iranska revolutionen och den religiösa pånyttfödelsen i regionen under 1980-talet, vilket bidrog till att radikalisera segment av den uiguriska befolkningen, en radikalisering som underblåstes av undermåliga livsvillkor och separatistiska strömningar som sedermera utmynnade i inhemsk terrorism.

Även i den konflikten har USA varit bidragande, bland annat med biståndpengar till olika självständighetsgrupper, men efter terrorangreppen mot USA gjorde man gemensam front med Kina under en tid. En rad uiguriska organisationer är således terrorklassade i både EU och USA, likväl som i Kina.

När terrorhotet sedermera har bedarrat och Kina med mer bryska metoder som omskolningsläger och deradikalisering har bekämpat den inhemska terrorismen – likväl som fattigdomen och de underliggande orsakerna –, kommer dock gamla metoder till heders igen, denna gång förstärkta med benäget bistånd av människorättsorganisationer och «forskare» av olika rang.

Med inte helt pålitliga vittnesuppgifter, «satellitbilder» och undermålig forskning har man sökt etablera en bild av att Kina är det nya Nazityskland, med «koncentrationsläger» för uigurer i syfte att anställa «folkmord», i vart fall «kulturellt» sådant, en helt förskräcklig bild som nu har fått stort moment och lever sitt eget liv, oavsett verklig grad av sanningshalt.

Med ett sådant raster av Kina som ett ondskans imperium kan man enklare förorda bojkotter av olympiska spel, ekonomiska sanktioner och andra åtgärder för att angripa och därmed destabilisera landet. Det sker under förevändning av demokrati och mänskliga rättigheter, trots den ovan beskrivna strategin av att nyttja uigurerna (med utrikes allierade) som ett vapen mot regimen.

Verkligheten tycks alltså vara aningen mer komplicerad än de enkla slagord som emanerar från medier och politiska aktivister, men ändå låter man sig duperas av dessa nidbilder och karikatyrer, utan intresse av att vilja se den större bilden eller ens beakta den geopolitiska komponenten. Allmogen och näringslivet engageras därmed i ett drev som saknar motstycke.

Även detta sker i enlighet med den strategi som tillämpades mot Sovjetunionen, men en elementär skillnad här är att Kina inte är Sovjetunionen, att Kina inte har något motsvarande Gulag eller för den delen Bergen-Belsen eller Guantánamo och att Kina inte har en ideologi eller kultur av det slag som motiverade sådana alldeles verkliga folkmord. Det är en för landet helt väsensfrämmande yttring, vilket borde stå klart för var och en som har den mest grundläggande kunskap om dess historia.

Kina har inte heller någon nytta av «tvångsarbete» eller annat slaveri, eftersom det under sådana omständigheter vore mer lukrativt att investera i mekanisering. Att sätta uigurer i arbete och utbildning har helt andra motiv och ändamål än att förslava en folkgrupp och utradera dess kultur, vilket man enkelt borde inse när man lägger ihop två och två.

Grundtipset är att även denna anstormning småningom bedarrar och rinner ut i sanden, och att Kina står pall för trycket, att man har framgång med dessa sociala reformer och lyckas integrera uigurerna bättre i majoritetssamhället. Att man gör upp med islamistisk radikalisering och istället etablerar en mer kompatibel form av islam, på samma sätt som för gruppen av huimuslimer.

Träffsäker analys av det senaste debaclet kring bomull och påstått tvångsarbete i Xinjiang (Wuheqilin). Detta är nog inte en framkomlig väg för USA att söka angripa Kina.