Kategori: Kina

Kinas snabba ekonomiska utveckling sägs vila på «en grund av korrupta partifunktionärer, förföljelse av oliktänkande och tvister i den politiska toppen», enligt ett ledarstick i en svensk tidning. Det är klart att det finns sådana element i den kinesiska statsapparaten, men det är nog inte de som främst ligger till grund för utvecklingen, utan möjligen och snarare är eller kommer de att bli ett hinder för vidare utveckling vad det lider.

Sant är att en diktatur när den fungerar har mycket snabbare beslutsvägar än demokratier, och därmed också kan växa mycket snabbt, särskilt då från en redan låg nivå. När en hel nation drivs som ett välsmort företag med en given direktion finns heller inget större utrymme för opposition, utan man får finna sig i chefens direktiv, på gott och ont.

Anledningen till att Zhongguo youxian gongsi (中国有限公司, eller Kina AB) under de senaste 30 åren rönt stark ekonomisk utveckling bottnar dels i att företagsstrukturen efter Maos död renodlats och att man har gjort sig av med ideologisk bråte som aldrig fungerade. Kattismen, det vill säga den pragmatiska insikten att det inte spelar någon roll om katten är svart eller vit så länge den fångar möss, har härvidlag varit en grundläggande faktor för hur man har implementerat reformer.

En annan sådan grundbult i den kinesiska politiken har utgjorts av dengismen (efter Deng Xiaoping), det vill säga ansatsen att fullfölja den gamla inriktningen att modernisera jordbruk, industri, försvar samt vetenskap och teknik genom sådan realistisk pragmatism och insikten att moderniseringen inte kan ske genom ett «stort språng», utan måste ske olika snabbt och orättvist fördelat – vissa måste bli rika först, vilket annars vanligen tolkas som en renodlad marknadsekonomisk teori: här blir det socialism med kinesiska kännetecken för att upprätthålla Partiets existensberättigande retorik.

Kina AB är således en formellt och nominellt röd kommunistkatt som implementerar en blå statskapitalism med stänk av sotbrun miljöförstörelse och svart autokratisk diktatur med vissa inslag av fascism. Härav följer den frenetiska utveckling som blir resultatet när marknadskrafter frigörs och en nation motsvarande en femtedel av världens befolkning öppnas upp för investeringar och frihandel under en stark stats ledning.

Härav följer också de sociala spänningar mellan stad och landsbygd liksom slitningar mellan generationer som uppstår när ekonomisk och social (men inte politisk) frihet införlivas. Kinas avgrundsdjupa klyftor är i nivå med USA:s, och det är i denna konkurrensdrivna girighetskultur vi kan spåra allmän normupplösning och korruption i såväl statsapparaten och näringslivet som bland privatpersoner – en korruption som dock ändå överträffas av den i det demokratiska grannlandet Indien.

Centralregeringen i Beijing har som alltid svårt att överblicka hela det väldiga riket, och korruptionen tilltar därför med kvadraten på avståndet från maktens centrum. Att det således uppstår schismer och rena belägringar, som i fallet Wukan i Guangdong i slutet av förra året är inte alls underligt, utan sådana smärre uppror räknas årligen i hundratusental – det underliga i just detta fall var kraften i upproret och myndigheternas acceptans till förhandling.

Fallet med Bo Xilai, den avpolletterade borgmästaren i Chongqing, demonstrerar just hur man skapar sig maktfickor på visst avstånd från Beijing, ett fenomen som inte är helt ovanligt i de rikare städerna Guangzhou och Shanghai. Det ovanliga med Bo Xilai är inte att det existerar sådana schismer, utan att de här för ovanlighetens skull bubblar upp till ytan och spelas upp inför en häpen världspublik istället för att smusslas under mattan.

Även dissidenten i Dongshigu, den blinde aktivisten Chen Guangcheng, kuppade in sig i den stora världens medvetande genom en spektakulär flykt från sin husarrest, lagom till den amerikanska delegationens ankomst till Beijing för viktiga samtal, dock bara för att kort därefter ge upp kampen och kungöra sin vilja att ta sig till USA, där han mycket snart kommer att falla i glömska.

Anledningen till att dissidenter som Liu Xiaobo har betydelse är nämligen för att de fortfarande agerar, även om det är passivt under stränga restriktioner. Bara det faktum att man är under sådan kontroll skapar friktion mellan Kina och omvärlden, vilket är anledningen till att Liu Xiaobo faktiskt har valt en existens bakom galler under flera år istället för att acceptera erbjudandet att gå i exil i USA. Han är en klassisk samvetsfånge, en martyr som offrar år av sitt liv för att förbättra Kina, något han alltså uppenbarligen tror är möjligt.

Inte alla dissidenter erbjuds sådana möjligheter, utan vanligen bara de som ställer till med mest problem för Beijing – det finns ju en gräns för hur många dissidenter som kan uppnå elitstatus och belysas i västerländska medier. Till dessa hör självklart Ai Weiwei, en kreativ person som når ut och inte drar sig för att provocera med teknikens alla hjälpmedel.

Dissidenter är alltså personer som inte så mycket bryter mot lagen som det osynliga samhällskontrakt som stipulerar att kinesen bör förkovra sig själv i materialism och i övrigt lämna den mesta av politiken till Partiet. Personer som går alldeles för långt straffas därför för sin överambition, när företagsledningen menar att de utgör ett hot mot produktionen eller stabiliteten.

Dissidenter är därför en sorts brickor i ett spel, där det ideligen och hela tiden pågår en kontinuerlig förhandling om de vidare villkoren. Ty även om det inte syns i verklighetens långsamhet mjukas Kina upp successivt, om än med ett steg bak för varje två steg fram. En «regim» av verkligt fascistiskt eller stalinistiskt snitt hade förstås bara låtit dessa personer «försvinna», så som skedde i Sovjetunionen och så som alltjämt sker i Nordkorea, medan sådana dissidenter i Kina utgör en verklig del av den politiska processen.

En särskild dissident har dock betydelse även i exil, nämligen tibetlaman Dainzin Gyaco, och det är ju för att han har gudomlig status i den tibetanska buddismen och därför inte kan falla i glömska förrän han är död och eventuellt reinkarnerad. Men det är också en dissident, som även om han gullas med av västliga potentater och hollywoodaktivister, inte har en konstruktiv roll i Kinas utveckling utan ideligen bidrar med rackartyg och att underblåsa schismer.

Han drar sig därvid inte för att i sin rika bekvämlighet i exil låta unga nunnor och munkar i Kina offra sina liv i meningslös självbränning för lamans fruktlösa ambition. Men om självbränning verkligen vore en meningsfull protestform, varför föregår då laman inte med gott exempel genom att som högste företrädare visa vägen? En brinnande tibetlama skulle väl om något ge eko i världens alla medier?