Nationalistpartiet Guomindang (国民党) tog som väntat hem segern i Taiwans val, då Ma Yingjiu (马英九) besegrade utmanande DPP:s Cai Yingwen (蔡英文) med minskande men ändå stabil marginal. Det är ett resultat som uppskattas av såväl Kina som USA, som vill se en stabil utveckling utan incidenter. Med Nationalistpartiet bakom ratten hålls självständighetsanspråken nere för en mer pragmatisk politik, men det som är intressant är hur viktig Kinas ekonomi anses vara för Taiwans vidare utveckling; mängder av Kina-baserade entreprenörer har tagit sig hem till valurnorna.
Men det finns också andra röster som vill bromsa Kinas inflytande, och det är bland progressiva unga som självständighetsrörelsen är som starkast. Man menar på sina håll att Taiwan under Ma har ändrat kontext från stolt nation till hukande vasallstat som böjer sig för Kinas penningar.
Men vad annat är att vänta av den givna utvecklingen? Kina och Taiwan som politiska motpoler har sin grund i inbördeskriget 1945/1949 och skiftningarna därefter, och så länge Kina släpade efter ekonomiskt kunde Taiwan hålla en hög svansföring. När Kina nu är ikapp och förbi har Taiwan fortfarande sin purunga demokrati att vifta med, men även den kan visa sig överflödig om ytterligare en tid.
Realpolitiken dikterar att Taiwan förr eller senare kommer att om inte slukas så i vart fall sugas in av fastlandet av enbart ekonomiska skäl. Man vill inte bli som Hongkong, men vad är egentligen fel med ett sådant system? Man kan behålla sin demokrati och autonomi under en försvarbar tid, i alla fall minst femtio år, efter vilket Kina förmodligen är ikapp och förbi även i mer mjuka grenar. Intresset på fastlandet för kinesisk demokrati av Taiwans snitt är det i alla fall inget fel på.
En bank i Hongkong har kommit fram till att den massiva utbyggnad av skyskrapor som sker i Kina, och för all del även i eftersläpande Indien, är ett tecken på en förestående kollaps i dessa länder. Beviset för detta, menar man, utgörs av att 1930-talets stora depression följde raskt på färdigställandet av Chrysler-skrapan och Empire-byggnaden i USA. Recessionen följer alltså efter en mer febril aktivitet, och när den aktiviteten upphör faller hela marknader som dominobrickor.
Men detta är ekonomer som här försöker hantera matematik, ett område de inte alltid är kompetenta att handskas med. Vad vi har är ett par korrelationer, men en korrelation innebär nu en gång för alla inte nödvändigtvis att ett samband föreligger. Och även för korrelationer är underlaget alldeles för skralt för att kunna åberopas; trettiotalets kris hade kommit och gått alldeles utan amerikanska skyskrapor.
Den senaste krisen, som vi ännu genomlever, kom för övrigt efter ett långt uppehåll i amerikanskt skyskrapebyggande, faktiskt lagom efter det att en av de mer spektakulära byggnaderna revs ned av några flygplan, vilket då talar emot hypotesen. Faktum är att den bolånekarusell som var en del av krisen byggde på betydligt lägre objekt, nämligen tvåplansvillor finansierade med alldeles för förmånliga lån.
Kina så. Jo, där finns lokala fastighetsbubblor, delvis till följd av felplanerad byggnation som lämnar mängder av skrytbyggen outhyrda. Men bubblan är inte större än att den kan hanteras av Partiet, som naturligtvis ligger som en hök över sådana orosmoment.
Att Kina bygger oerhört mycket och oerhört högt beror dels på att man har släpat efter under stora delar av 1900-talet när man varit upptagna med att forma en ny nation, dels på att man har en oerhört likvid budget och en konstant hög tillväxt runt tio procent, dels på att faktiska behov föreligger att ge husrum åt ytterligare flera hundra miljoner människor i en kraftig urbaniseringsfas, liksom åt ett kraftigt expanderande näringsliv.
Kina kommer att köra in i väggen förr eller senare, om än inte på överskådlig tid, men det är då till följd av att den naturliga tillväxtperioden är avslutad. Tecken på det är inte bara att man bygger betydligt färre skyskrapor, utan visar sig på de flesta marknader. Man hade kunnat göra ett liknande utspel om korrelation mellan kriser och efterfrågan på, låt säga, glass.
Nordkoreanske diktatorn Gim Jeongil har gått bort. Det var inte en dag för tidigt, frestas man säga, trots att man ju inte bör önska livet ur andra. Men jag menar att det finns undantag, nämligen då det gäller tyranner av olika slag: Hitler, Stalin, Saddam…
Trots att det nu råder en akut febril aktivitet runt koreanska halvön kommer inte mycket att hända den närmaste tiden. Gims sjukliga tillstånd har varit känt länge, och det är planerat in i minsta detalj hur successionen formellt ska ske. Allt förblir vid det vanliga, åtminstone ett tag till.
Formellt tar sonen Gim Jeongeun över rollen som nekrokratins statschef, men i ljuset av dennes relativa ungdom blir det i realiteten partieliten och delar av militären som kommer att styra Nordkorea medan Gim Jeongeun skolas in på posten.
Det verkligt intressanta är vad Gim Jeongils frånfälle kommer att mynna ut i om ett par år, om man nu ser en möjlighet att ändra kurs, exempelvis på det sätt som Kina gjorde när Mao Zedong gick bort 1976. Två år senare slog ju Deng Xiaoping bort spillrorna av Mao-kulten och lade om kursen mot marknadsekonomi, med känt resultat.
Samma sak kan hända i Nordkorea, om det finns tillräckligt starka krafter i nomenklaturan som vill detta. Problemet är att vi egentligen inte vet någonting om detta, och därför bara kan spekulera. Men i princip har det nu öppnats ett gyllene fönster att ändra kurs, att reformera framförallt ekonomin och öppna upp landet. Erfarenheterna från andra länder i regionen borde stimulera det nordkoreanska ledarskapet. Vägen är inte så lång som den kan tyckas, och alternativet, att stanna kvar i den slutna tillvaron, förskräcker nog även dem.
Sydkorea, USA och Kina bör således komma med lockbeten för att åstadkomma töväder i Nordkorea. Det skulle vara positivt för hela regionen och för resten av världen att bli av med detta djupa sår på den asiatiska kontinenten.
Dissidentens öde är vanligen hårt, ty sällan blir man ihågkommen efter det att man har fått lite uppmärksamhet i utländska medier. Det kan hjälpa om man får ett nobelpris, som tidigare Liu Xiaobo, men även sådana utmärkelser svalnar av ganska snabbt. Om vi pratar kinesiska dissidenter finns också ofta ett märkbart glapp mellan inhemskt och utländskt stöd, där frenetiska och revolutionära aktivister i den utländska demokratirörelsen är avskärmade från den mer evolutionära varianten som finns i Kina.
Exempelvis är det få som vet vem Wei Jingsheng är, och än färre bryr sig vad han gör i sitt amerikanska utanförskap. Han har tappat kontakten med sitt hemland och är därför inte längre relevant, annat än som en symbol för den tidiga rörelsen. Liu Xiaobo kunde ha följt i Weis spår genom att acceptera ett erbjudande om emigration till USA, men Liu visste att hans kamp då skulle ha varit förgäves. Han valde istället martyrskapet i fängelse, och belönades sålunda för det med en liten norsk medalj.
I den mer evolutionära skolan finns konstnären Ai Weiwei, som för närvarande ställer ut på Louisiana i Danmark, dock utan att själv medverka. Ai har ju anklagats för skattebrott, en anklagelse som i och för sig skulle kunna vara riktig men som samtidigt tidigare använts som allmänt tillhygge för att klämma åt uppkäftiga personer (ungefär som man gör i Sverige när någon sätter upp en strippklubb eller utför liknande brott mot statsfeminismen eller socialismen).
Varför man angriper skaparen av OS-arenan Fågelboet i Beijing i just denna tid är annars inte helt klarlagt. Spekulationerna att det har samband med den nordafrikanska jasminrevolutionen är långsökt, eftersom Ai Weiwei inte har spelat på den och inte heller har liknande ambitioner. Men oavsett vilka bevekelsegrunder som ligger i botten av denna röra har saken sedermera kommit att utvecklas till en politisk fars, där Kina trappar upp insatsen av rädsla för att förlora ansiktet – vilket man här är på väg att göra, till skillnad från i andra dissidentfall.
Ai Weiwei tillhör annars inte den revolutionära klick som vill ha snabb och samhällsomstörtande förändring, utan är bara en frispråkig typ, som råkar vara oerhört välkänd. Han är dessutom konstnär, och antas därför allmänt ha större svängrum än de flesta i sin kritik av samhällsfenomen.
När regimen så ansätter denna välkända konstnär med anklagelser om pornografi är måttet helt enkelt rågat för stora delar av allmänheten, och myndigheterna står med ändan bar. Diktaturen i Kina är aldrig starkare än vad populasen medger, och här har man inget som helst stöd för sina vidare trakasserier mot Ai.
Dels är det så för att vem som helst med sina sunda vätskor i behåll kan se att de bilder Ai publicerat inte har minsta pornografiska innehåll. I portalverket «一虎八奶» (En tiger, åtta bröst) framträder för övrigt Liumang Yan (流氓燕, eller perversa Yan) längst till höger i något fetnad skepnad jämfört med när hon själv för en del år sedan gjorde sig ett namn på nätet genom att plocka av sig trasorna och därmed bidra till en social och sexuell revolution som sedan dess fortgått i accelererande takt.
Men dels är det så också för att en sådan anklagelse slår mot alla kineser, mot människan och hennes natur, om hon inte får visa sig i den naturliga och nakna skruden utan att det av myndigheterna ska betecknas som «obscent». Således slår det moderna och numera mycket friare Kina tillbaka med massiv vedergällning genom att massbomba nätet med samma slags nakenbilder som redan florerar i ymnig mängd. Det är en löjlig anklagelse, och detta genomskådar kreti och pleti.
Med en etablerad konstnär är det dessutom så att det finns ett ekonomiskt värde i allt vad denne företar sig, och verken lever därför vidare i all evighet, särskilt om de har politisk sprängkraft. Koppla detta med Streissand-effekten, och vi inser att denna tiger med åtföljande åtta bröst just har odödliggjorts av den kinesiska regimen. Man har inte läst handboken i detta fall, utan har agerat med taffligt handlag. Ai Weiwei har därmed visat hur dissidenteriet bäst bör utföras.
Tidningarna skriver att en iransk missil kan ta sig till Sverige, som om Iran i ren desperation skulle söka ut något lämpligt långväga mål för att söka hämnd (och därmed sin egen garanterade undergång) – det är ett väldigt verklighetsfrämmande resonemang. Andra menar att Iran har en expansiv agenda att kontrollera hela regionen, inte bara ekonomiska resurser utan även förment heliga platser.
Det går inte att utesluta en sådan ambition för det gamla perserriket, även om det är ganska långsökt; man kan alltså inte använda kärnvapen offensivt, de finns i avskräckningssyfte, för att freda det egna territoriet från angripare. Iran har i övrigt inte kapacitet att expandera med konventionella medel, och har heller inte aviserat någon sådan agenda.
Men självklart finns en geopolitiskt instabil situation i området, där alla inblandade parter skulle kunna ta för sig av en större kaka om man fick möjligheten. Saddams attack på Iran i ett svagt ögonblick var ett uttryck för det, likaså Saddams anfall på Kuwait.
Det är dock inte bara de regionalt inhemska staterna som spelar detta geopolitiska spel, utan även USA och andra västmakter, som har spelat en avgörande roll allt sedan Osmanska riket pulvriserades för hundra år sedan. Det handlar förstås delvis om att kontrollera olja och andra naturresurser, men det finns också större strategiska hänsyn involverade. Vi noterar att USA anföll Afghanistan med hänvisning till att landet upplät träningsläger åt al-Qaida, en grupp USA tidigare hjälpt fram i kampen mot Sovjetunionen under kalla kriget, särskilt då Sovjetunionen invaderade Afghanistan efter en statskupp.
Vidare anföll USA Irak med hänvisning till att landet var i färd med att utveckla massförstörelsevapen, en idé som kanske hade haft bäring under kriget mot Iran då kemiska vapen verkligen användes (och som då tolererades eftersom Iran ju var en gemensam fiende), men som nu visade sig vara en ren lögn. Det fanns ingen som helst utveckling av sådana vapen i Irak, och man fick senare nödmotivera saken med att man ville «slutföra jobbet» från befrielsen av Kuwait liksom att det var en del av «kriget mot terrorismen». Man smidde medan järnet var varmt.
Iran ligger lämpligt nog precis mellan Irak och Afghanistan, och de tre länderna bildar en västasiatisk axel som går från USA-allierade Turkiet ända bort till kärnvapenmakterna Pakistan och Kina. Iran har även en särskild strategisk betydelse i det att man kontrollerar Persiska viken och har en lång kustremsa. Kontrollerar man Iran, utöver Irak och Afghanistan liksom lydstater som Saudiarabien och inopererade konstgjorda fästningar som Israel, behärskar man i princip hela området.
Att USA nu åter vädrar krigsplaner beror delvis på det reflexmässiga stödet till Israel, men mycket mer på denna geopolitiska situation. Irans agerande har gjort det möjligt för USA att åberopa sin speciella massförstörelsevapendoktrin, att USA har rätt att förgöra varje nation som anses utveckla eller anses stödja utveckling av sådana vapen – samtidigt som man skyddar andra stater som illegitimt skaffar massförstörelsevapen, som kärnvapenmakten Israel.
I det geopolitiska scenariot framgår också betydelsen av de omtvistade autonoma regionerna Xinjiang och Tibet i Kina, två områden som länge varit föremål för såväl ryska som västliga påstötningar och vilkas separatism eldas på av dessa intressenter. Bergen och öknen i dessa regioner är naturliga skyddsbarriärer mot landtrupp och därmed av avgjord strategisk betydelse. På Kinas östkust finns amerikansk närvaro dessutom i Taiwan, Sydkorea och Japan, och sammantaget är Kina helt omringat av amerikanska intressen. Någon motsvarande inringning av USA finns förstås inte, det skulle helt enkelt aldrig tolereras.
Om Kina skaffar sig ett enda hangarfartyg – samtidigt som mindre nationer som Italien har flera stycken – ses det som en «aggressiv handling» snarare än något självklart för världens folkrikaste nation. Man framställer Kina som en expansiv makt, trots att det enda landet gjort de senaste hundrafemtio åren är att försvara sig mot andras expansion, främst då västmakternas, Rysslands och Japans.
Det är i denna kontext man måste förstå spelet kring Xinjiang och Tibet, liksom att USA och dess allierade i Väst visserligen gärna propagerar för ett fritt Tibet under en lamakratisk despot, samtidigt som man förvägrar sydosseterna ett fritt Sydossetien med hänvisning till att Ryssland inte får växa. Det avgörande är inte enskilda folks vilja, inte heller demokrati, utan geopolitisk kontroll. Härav följer också det långa amerikanska och västliga stödet till Mubaraks och andras regimer i Nordafrika.
Överhuvudtaget har sedan Sovjetunionens fall ideologi inte haft någon särskilt stark ställning i politiken, utan allt är numera nästan uteslutande en kamp mellan kulturer eller civilisationer och därmed behäftad geopolitisk konfrontation. När USA med vårt benägna bistånd skär upp Västasien som en konservburk är det för att säkra naturtillgångar och för att skaffa strategiska positioner gentemot samtliga betydande nationer i regionen, framförallt Ryssland, Pakistan, Kina och i viss mån även en svingstat och gammal kolonialvara som Indien (som inte har någon naturlig allierad).
Under kalla kriget var det ganska enkelt att ta ställning för demokratins krafter mot den otäcka och uppenbart expansionistiska sovjetkommunismen, men numera har världspolitiken brutaliserats så att man knappt ens försöker dölja de otaliga dubbla måttstockarna eller hyckleriet. Att USA:s erövring av halva Västasien inom loppet av tio år skulle bero på demokratifrämjande och självförsvar är det nog ingen som egentligen tror på. En enkel titt på kartan visar att det handlar om utstuderad kolonisation av gammalt klassiskt snitt, att söndra och härska som romarna benämnde det, att i etapper fullfölja en större strategi.
