Kategori: Kina

Kategorier
Europa Kina Politik Taiwan

Europeisk autonomi

Göteborgsposten lanserar på sin ledarsida tanken att Sverige bör anamma forne folkpartiledaren Per Ahlmarks liberala religion, nämligen synen att alla människor skulle välja att vara socialliberaler om de hade möjligheten därtill, en människosyn som rimmar identiskt med kristendomens löjliga anspråk om att alla människor är den levantiske stormgudens lamm, vare sig de vill eller ej.

En följd är därför att provinsen Taiwan måste försvaras för att ön omhuldar det system som folkpartismen företräder, ett slags systembevarande som även det har sina rötter i den kristna religionen och dess allehanda korståg för att upprätthålla den rätta tron.

Skribenten Katzeff Silberstein hör till skaran av idealister, en välmenande grupp tänkare som förespråkar en tänkt idealvärld, men som inte överlever kontakten med verkligheten. En verklighet i vilken Kina utan pardon kommer att göra grus av Taiwan, i händelse av att Väst gör anspråk på att komma till dess försvar.

Den realpolitiska paradoxen är här att Taiwan kan bevara sin demokrati, sin autonomi och till och med sin militär enbart i egenskap av en del av Kina, och att varje försök till att undfly den relationen är ekvivalent med demokratins och autonomins omedelbara upplösning. Vill man Taiwan väl, så erkänner man därför Beijings anspråk.

En annan syn är också möjlig, nämligen att Taiwan utgör ett sår i Kinas historia, dels genom japansk aggression och ockupation av ön, och dels genom det oavslutade inbördeskriget mellan kommunister och nationalister. Det är inte helt självklart att Sverige på andra sidan jordklotet har att lägga sig i den konflikten, utan det är snarare tämligen absurt att man skulle ha några som helst synpunkter på saken.

Det som i västerländsk idealistisk retorik benämns som försvar av Taiwans oberoende, kan således lika gärna omstöpas i ett motsvarande försvar av Kinas oberoende gentemot västlig inblandning sedan hundrafemtio år tillbaka. Låt Kina bli helt, och släpp de koloniala ambitionerna en gång för alla.

Frågan om Taiwan utgör på en och samma gång symptom på den europeiska sjukan, nämligen dess besatthet av «värderingar», en nutida efterföljare till religiösa motsvarigheter. Europa vill som alltid inpränta och missionera de egna värderingarna och idealen på resten av världen, och kan för sitt liv inte godta att andra kulturer har andra värderingar och ideal, enkannerligen Kina.

Pekpinnarna är ett hinder i relationen inte bara till Kina, utan även i Afrika, vars nationer hellre gör affärer med ett Beijing som inte har sekundära krav om demokrati, mänskliga rättigheter och klimat, utan tvärtom respekterar varje lands suveränitet att fatta egna beslut utan yttre påverkan.

Ytterst handlar det om vad Sverige och Europa vill vara i den världsordning som är under uppsegling, och i vilken USA och Kina är de två fokuspunkterna. Tanken att man unisont ska ställa sig på USA:s sida för att vi i någon mån delar värderingar och system är emellertid futil, eftersom USA inte har för avsikt att rättvist fördela makten.

Europa blir därmed en klient till USA, utan egentligt självbestämmande, och med en ständig eftersläntring i utveckling. Ironiskt nog blir vi även en klient till Kina, i det att vi är fundamentalt beroende av landet med avseende på en rad produkter.

Beroendet kan inte elimineras, eftersom världen hänger samman, men nog kan Europa bli mer självständigt och det «tredje ben» i världspolitiken som Macron förespråkar, tillsammans med hälften av Europas övriga regeringschefer, om än i tystnad.

I realpolitiska termer innebär det att inte ta definitiv ställning för endera parten, utan att i kraft av viss ekonomisk tyngd utgöra lockbete för tävlan de två giganterna emellan om vår gunst. Som en följd kan vi därmed inte antagonisera någondera parten, exempelvis genom att lägga oss i Kinas interna angelägenheter, till vilka frågan om Taiwan hör.

Istället för mission och pekpinnar kan Europa leda genom exempel, på det att andra nationer under frivillighet kan välja att anta eller förkasta våra ideal. Om våra värderingar verkligen är så överlägsna, kommer andra småningom att ansluta till dessa när tiden väl är mogen. Allt annat vore nämligen att se ned på andra nationer som mindre vetande, som kretiner som är bortom all utveckling, det vill säga den mest fundamentala form av rasism.

Kategorier
Kina Politik Taiwan USA

Utrikespolitiska SD-blåbär

Det märks att det socialkonservativa partiet är nyanlända gröngölingar vid maktens taburetter, i det att man saknar erfarenhet av arbetet och i grunden inte heller är ett komplett parti. Det står särskilt klart när man hör hur partiets företrädare resonerar i utrikespolitiska frågor.

Herrar Aronsson och Wiechel menar exempelvis att Sveriges roll i utrikespolitiken bör vara att «stötta demokratier», vilket låter som en fin ansats. Men när demokratin i fråga är Taiwan blir saken mer komplicerad, eftersom Taiwan definitionsmässigt hör till diktaturen Kina och vars demokrati därför är av lokal natur.

Innebörden är således att Sverige bör stödja splittring och secession i suveräna länder, och att man därmed bör framhålla demokrati framför folkrätt. Det är för Sveriges vidkommande i så fall en helt ny inriktning på det utrikespolitiska arbetet, som hittills har pendlat kring just folkrätten.

Själva betackar vi oss för annan makts inblandning i våra bestyr, men enligt SD ska vi ändå ta oss rätten att lägga näsan i blöt i andras interna angelägenheter. Så konsekvent. Gör som vi säger, inte som vi gör!

Enligt den sverigedemokratiska retoriken bör vi stödja Taiwans oberoende även för att inte «fjärma oss från USA», vars konfrontativa politik gentemot Kina inte har med Taiwans demokrati att göra, utan är av strikt geopolitisk natur i syfte att bevara sin makt och ställning i regionen. USA stödde som bekant Taiwan även under dess långvariga nationalistiska diktatur.

Men vårt förhållande till USA kan inte präglas av underdånighet, och inte heller bero av att välja sida i en konflikt som USA anställer på andra sidan jordklotet. Sverige och Europa stödde inte USA under Vietnamkriget, för att ta ett givet exempel. På samma sätt kan Sverige inte ta parti för USA som aggressor i en konflikt med Kina.

Det är vad herrar Macron och Bildt menar med att vi inte ska lägga oss i frågan eller ta USA:s ställning, och de har naturligtvis oändligt mycket bättre insyn i frågan än de sverigedemokratiska blåbären i utrikesutskottet.

Det är inte bara så att man kan «föra ett resonemang» kring ett Kina-politiken, som de båda SD-företrädarna uttrycker saken på ett förklenande sätt, utan det är den grundläggande princip som gäller i både Sverige och EU. Att göra avsteg från den innebär konsekvenser, som knappast lär gynna vare sig svenska eller europeiska intressen.

Det gynnar inte heller Taiwans demokrati, som bara kan bevaras som en autonom del av Kina. I händelse av att Taiwan försöker bryta sig loss med formell självständighet kommer Kina att ta makten med våld, och Taiwan som vi känner det krossas i grunden – desto mer så om USA går in militärt på öns sida. Det går inte att avskräcka Kina från denna hållning, utan den är helt central för Zhongnanhai.

I den händelse Sverige i utrikespolitiken ska ha som mål att aktivt «stötta demokratier», är det i Taiwans fall således bäst att verka för status quo snarare än att ta ställning och därmed provocera fram en konflikt. Att upprätthålla ett Kina-politiken och framhålla fredlig återförening.

Brasklapp: att erkänna Taiwan som «oberoende», det vill säga som en självständig stat, kan Sverige faktiskt göra, men först när det finns en deklaration om sådant oberoende. Det finns inte i dag, utan även Taiwan hävdar i sina styrdokument att man är en provins i Kina.

Först då finns i folkrättslig mening ett legitimt skäl att stödja oberoende, även om det inte är samma sak som att det är optimalt. I praktiken måste Taiwan överleva en konflikt med fastlandet innan ett erkännande kan äga rum, och det måste då komma från samlat EU-håll snarare än från enskilda EU-länder. Det vill säga ett erkännande av vad som eventuellt finns kvar av Taiwan.

Kategorier
Europa Kina Politik Taiwan

Taiwan angår inte Europa

Tyska ekofascisten tillika utrikesministern Annalena Baerbock är av någon anledning i Kina för att samtala med motsvarigheten Qin Gang. Det är ett lågmält besök som sker efter Scholz’ och Macrons diton, tydligen med syfte att «korrigera» den tyska och europeiska linjen.

Men i praktiken är det Scholz’ linje som gäller, och den rimmar med Merkels och tidigare administrationers, likväl som med Macrons. Nämligen såtillvida att man nöjer sig med att i retorik kritisera Beijing för allehanda ting, medan handeln intar en särställning.

Baerbock omhuldar dock en mer kritisk inställning till Beijing, och undrar varför Kina inte har fördömt Rysslands invasion av Ukraïna. Det givna svaret är att Kina som regel intar en ickeinblandningsprincip, och att ett inbördeskrig långt borta i Europa inte angår Zhongnanhai.

Det är liktydigt med att konflikten i det kinesiska inbördeskriget, gällande Taiwan, inte angår Europa eller USA. Piken till Baerbock är således att hålla sig jävligt långt borta, och att sköta sina egna bestyr hemmavid snarare än att lägga näsan i blöt i Asien.

Taiwan är kinesiskt territorium och därmed inte en fråga för europeiska nationer att lägga sig i, ej heller för USA. Fuck off, and stay they fuck away! Om inte, så löp linan ut och erkänn Taiwan som «självständig nation», och ta konsekvenserna av den politiken. Det gäller även Sverige. Fuck with China, and find out.

I annat fall ska man tiga, och hålla sig till den sedan länge erkända policyn om ett Kina, med innebörd att Taiwan är en omistlig del av Kina. Här gäller att Taiwan kan bevara sin autonomi och demokrati om och endast om man överger anspråken på självständighet, och det är just den omständigheten som Europa bör ta fasta på.

Frankrikes president Macron har i dagarna kritiserats för att framhålla just denna ickeinblandningsprincip, men det är i själva verket en traditionell fransk hållning sedan de Gaulles tid vid ämbetet. Frankrike har alltid hållit distans till USA och Nato, och framhållit Europa som en självständig entitet. Vive la France!

Det gagnar helt enkelt inte Europa att gå i USA:s ledband, och frågan om Taiwan har ingenting med Rysslands invasion av Ukraïna att göra. De två konflikterna är väsensskilda, inte minst i så måtto att Ukraïna är ett självständigt land, i såväl världssamfundets som Rysslands optik, medan världen unisont ser Taiwan som en del av Kina, om än under viss autonomi.

Kategorier
Kina Politik

Kinas underrättelselag

En figur som ofta anlitas som något slags «expert» om Kina upplyser i ett statligt teveprogram om att Kina har en lag kallad «national intelligence law». Men det har man inte alls, eftersom engelska inte är officiellt språk i landet.

Man ska visserligen inte märka ord eller haka upp sig på detaljer, men saken har mer relevans än vad man i förstone kan tro. Utsagan indikerar nämligen att «experten» i fråga mest läser engelskspråkiga analyser om Kina, och därmed så att säga får det amerikanska eller västerländska rastret på köpet.

För ofiltrerad analys måste man gå till källorna, det vill säga till 中华Zhonghua人民renmin共和国gongheguo国家guojia情报法qingbaofa, eller med en relevant översättning «Folkrepubliken Kinas nationella underrättelselag». Man behöver alltså inte ta en omväg över Atlanten, utan kan direkt säga «Kinas underrättelselag».

Det är ingen märkvärdig lag i sig, och det räcker att studera de «kontroversiella» paragraferna 7 och 10 för att bilda sig en uppfattning om vad saken dröjer sig om. Påståendet i medier är att alla kinesiska medborgare och organisationer, även i utlandet, är skyldiga att lämna ut information om kinesiska staten begär det, men utsagan är alltså inte i faktisk överensstämmelse med lagtexten, utan är en illvillig vantolkning.

第七条　任何组织和公民都应当依法支持、协助和配合国家情报工作，保守所知悉的国家情报工作秘密。

7 § Varje organisation eller medborgare bör i enlighet med lag bistå och samarbeta med nationellt underrättelsearbete, samt bevara samtliga kända nationella underrättelsehemligheter.

Sant är således att medborgare och företag i Kina har åtminstone en moralisk förpliktelse att bistå i underrättelseverksamhet, vilket ska förstås som att man bör rapportera misstänkt verksamhet, exempelvis utlänningar som fotograferar militära installationer.

Sverige har en liknande förpliktelse i Brottsbalkens 22:a kapitel om landsförräderi, uttryckt i 7 §: Den som underlåter att avslöja eller förhindra landsförräderi eller landssvek ska dömas till ansvar enligt 23 kap. Till ansvar för underlåtenhet att avslöja landsförräderi eller landssvek ska även den dömas som inte insett men borde ha insett att brottet var förestående eller pågick.

第十条　国家情报工作机构根据工作需要，依法使用必要的方式、手段和渠道，在境内外开展情报工作。

10 § Nationella underrättelseorganisationer ska i enlighet med verksamhetens behov nyttja de metoder, medel och kanaler som står till buds inom lagens råmärken för att inom och utom riket bedriva underrättelsearbete.

Detta är således den mer «kontroversiella» biten i lagtexten, men den säger alltså inget annat än att underrättelseorganisationer ska agera både inom och utom riket, det vill säga göra sitt jobb. Speciellt säger den ingenting om kinesiska medborgares och företags skyldigheter att utomlands agera för «kommunistpartiets» räkning, utan det är alltså en (avsiktlig) feltolkning.

Det finns ingen kinesisk juridik som hävdar att kinesisk lag har företräde utomlands, utan man håller tvärtom stenhårt på suveräniteten som princip. Kinesiska medborgare och företag som verkar utomlands har därför att följa lokal lag, på samma sätt som utländska företag i Kina har att följa kinesisk lag.

Underrättelselagen har således ingen räckvidd alls utanför Kina, med undantag för de skyldigheter som strikt vilar på underrättelseorgan. Därvid råder alltså ingen som helst skillnad från länder i vår del av världen, ty även vi har underrättelsetjänster som verkar inom och utom riket.

Kategorier
Kina Politik USA

Kinanojan stegras

Statstelevisionens kinafientliga agenda fortsätter med en «kartläggning» av kinesiskt ägande i Sverige, som sägs omfatta omkring femton hundra bolag. Man citerar även Säpo, som hävdar att Kina bedriver spionage mot politik, näringsliv och forskning i Sverige.

Man ställer emellertid inte saken i proportion, exempelvis genom att ange hur många bolag med amerikanskt ägande som opererar i Sverige, eller på vilket sätt kinarestauranger har relevans för svensk säkerhet. Man hugger till med en helt meningslös siffra i maximal vinkling.

Angående «spionaget» hävdar man det vi redan vet, att det främst riktas mot kinesiska dissidenter i Sverige, det vill säga rör Kinas egna intressen. Om Säpo har annan vetskap bör man lägga fram den istället för att mumla i skägget, och det finns till dags dato inga indikationer på kinesiskt politiskt spionage av det slag som USA bedriver regelbundet – men som varken Säpo eller statstelevisionen tycks bekymra sig om.

Givetvis bedriver Kina på samma sätt som alla andra makter industrispionage, och man kan därför inte särskilt skilja ut Kina som problematiskt i detta hänseende. Speciellt gäller att Kina inte likt efterblivna Iran är i något särskilt behov av medelmåttig svensk teknik, utan alltså redan är världsledande i de flesta fält.

Man säger sig vara orolig för att Kina skulle kunna utnyttja en stark position i svenskt näringsliv genom utpressning vid en eventuell konflikt, det vill säga en potentiell förmåga i likhet med det möjliga «säkerhetshot» som kinesiska bolag som Huawei och ZTE utgör (men som man aldrig har lyckats leda i bevis har något med verkligheten att göra).

Man fruktar då kanske att Kina ska ta efter USA, som regelmässigt utövar sådant inflytande mot såväl Sverige som sina övriga vasaller och klientstater, exempelvis vid egyptenavvisningarna, då statsminister Göran Persson tvangs överge mänskliga rättigheter under hot om amerikansk handelsblockad. Samma hot om «sanktioner» och annat ekonomiskt tvång föreligger i en rad andra frågor knutna till exportkontroll.

Farhågan är givetvis riktig såtillvida att en stark ekonomisk makt alltid har möjlighet att utöva mer påverkan än mindre aktörer. Men Kina är inte likt USA en imperialiststat med intresse av att vi ska gå i deras ledband, utan begränsar sig till frågor som rör den egna regionala intressessfären, exempelvis att säkra nationell suveränitet gentemot utländska försök till splittring.

Här uppger Säpo den befängda tanken att det är Kina som försöker «påverka» Sverige i frågor där Sverige alltså redan lägger sig i kinesiska intressen, som Taiwan, Hongkong och Xinjiang. Kina har all rätt i världen att freda sig från sådana utländska angrepp, medan Sverige i grunden inte har med dessa konflikter att göra.

Om Sverige vill överge sin hållning om ett Kina samt delta i amerikansk aggression mot Kina i fråga om Taiwan och annat bör man meddela det offentligt istället för att smyga som katten kring het gröt. Och då får man naturligtvis räkna med att Kina svarar, man kan inte både ha och äta kakan.

Men det är en förlorande strategi, och det naturliga är istället att återgå till en mer neutral hållning och därmed maximera möjligheten till utbyte med så många aktörer som möjligt, samt att hävda svensk och europeisk autonomi. Fast det är kanske egentligen så att Sverige bakom kulisserna av USA tvingas välja sida, vilket då berättar vem det egentligen är som utövar påverkan och begränsar vår handlingsfrihet…