Kategori: Kina

Ursula von der Leyens närvaro i Beijing är alltjämt oklar, men man kan kanske tänka att hennes funktion är att agera piska, medan Macron mer är morot med sin stora handelsdelegation. Man vill påverka Zhongnanhai, inte minst i fråga om kriget i Ukraïna, men även avseende den rubbade handelsbalansen.

Här är legitima frågor att söka mer jämbördiga förhållanden, och att begära reciproka villkor i handel och åtkomst till marknader. Däremot är det knappast uppbyggligt att gå i Washingtons ledband och söka konflikt medelst exportkontroll, sanktioner och andra fientliga mekanismer.

Ändå är von der Leyens budskap just det, att Europa förbehåller sig rätten att utöva kontroll avseende teknologi som «kan användas militärt» (i stort sett allt). Senast på tur står nederländska ASML att begränsa exporten av litografisk utrustning till Kina, efter order från Biden.

Innebörden är att Kinas produktion av halvledare begränsas, och att man därmed får problem att upprätthålla produktionen av högst civila produkter avsedda för exportmarknaden. En bieffekt är att de logistiska problemen i världshandeln kommer att bestå, en annan att västerländska halvledarföretag går med brakförlust när åtkomsten till den kinesiska marknaden begränsas – det är alltså USA och EU som står för denna begränsning, inte Kina.

Tids nog kommer kinesisk industri att runda problemet och bli självförsörjande även på halvledare, och exempelvis Huawei har redan genomfört drastiska omskyfflingar i produktionskedjan för att hantera den amerikanska aggressionen. Av det skälet är exportkontrollen meningslös, i det att den möjligen köper USA viss tid, men i det långa loppet inte kan hindra Kina.

Än värre är förstås att sådan aggression gentemot Beijing gör Kina mindre välvilligt inställt att bistå i olika frågor, exempelvis kring krisen i Ukraïna, och att man därmed naturligt graviterar mot Moskva. Det är en sällsynt usel idé att spotta i ansiktet den man vill ha goda relationer med, men det är tyvärr en europeisk specialitet.

Å andra sidan är det mer än övertydligt att man kör med dubbla budskap, och the good cop 马克龙Makelong (Macron) agerar statsman med sin kärvänliga inställning till det kinesiska ledarskapet, medan the bad cop 冯德莱恩Fengdelaien (von der Leyen) levererar bistra budskap, kanske främst avsedda för en hemmapublik och den internationella arenan. I verkligheten kan man inte sätta den grundläggande relationen på spel, då EU och Kina är djupt beroende av varandra.

Zhongnanhai kan navigera i den terrängen, och resultatet är främst relaterat till handel, medan relationen i stort sätts till en ny och något högre bas. För en fördjupad gemenskap krävs emellertid att EU drar tillbaka såväl sanktioner som exportkontroll, och på motsvarande vis att Kina lättar något på den röda tejpen på den egna marknaden.

Om så skulle ske, kan man lätt gå vidare. Bryssel kan då ratificera det vilande investeringsavtalet CAI, samtidigt som Beijing kan sätta press på Moskva och Kiev att börja inleda förhandlingar. Vad väntar man på?

Nytt ledarskap i Beijing i kombination med avblåst pandemi har inneburit en formidabel skytteltrafik av ledare till den kinesiska huvudstaden, sedan tidigare Tysklands Scholz och för närvarande Spaniens Sánchez. Kommande vecka står Frankrikes Macron på tur, tillsammans med icke folkvalda EU-presidentskan von der Leyen.

Men den senare kan faktiskt stanna hemma, och har egentligen inget nytt att bidra med, vad man kan utläsa av hennes tal inför avresan. Å ena sidan babblar hon vitt och brett om vikten av att respektera suveräna gränser, bara för att i nästa sekund bestämt hävda att EU fortsatt har för avsikt att lägga sig i strikt interna kinesiska angelägenheter som Xinjiang och Hongkong, för att inte tala om Taiwan, dit man från europeiskt håll skickar allt fler och högre företrädare för att provocera Beijing.

von der Leyen menar att Kinas attityd i förhållande till Ukraïna är avgörande, och anser att det är Kinas ansvar att respektera den «internationella» ordningen. Men Ukraïna är inte Kinas krig, och man har inget som helst ansvar att välja sida – det gör man för övrigt aldrig, eftersom man har en stående ickeinblandningspolitik, samtidigt som man reciprokt kräver att andra inte blandar sig i Kinas angelägenheter.

Kina kan ändå påverka utan att göra avsteg från den principen, men å ena sidan är incitamentet att göra så litet så länge EU och USA motverkar kinesiska intressen med sanktioner, exportkontroll, marknadsförbud mot Huawei, mobbning av Tiktok med mera, och å den andra drivs man med automatik till Moskva under sådan västlig aggression. Europa skulle långt tidigare ha tänkt sig noga för innan man valde att följa i Washingtons ledband att antagonisera landet.

Zhongnanhai är emellertid pragmatiskt lagt, och alltid berett att lyssna. von der Leyen skulle kunna leverera en rad konkreta förslag för en återställare och nystart, exempelvis ömsesidigt hävande av meningslösa sanktioner samt ratificering av investeringsavtalet CAI. Det vore också klädsamt om von der Leyen kunde lägga den tröttsamma missionen på hyllan, och istället föreslå dialog om sekundära företeelser som mänskliga rättigheter, under respekt för varandras skilda system.

Legitima krav är inte att överföra «europeiska värderingar» på en helt annan kultur, utan att i den gemensamma handeln och andra utbyten eftersträva reciprocitet, exempelvis i fråga om åtkomst till marknader. Men det är då nog ingen bra idé att bannlysa Huawei och Tiktok, såvida inte man har tänkt sig detta som en typ av förhandlingskort.

Det bär syn för sägen att Apples Tim Cook under veckan har mottagits som en kung i Kina, medan Tiktoks VD utsattes för en häxjakt utan dess like i amerikanska kongressen, samtidigt som metastaser av det paranoida Tiktok-hatet sker även i EU och runt om i europeiska stater. Det är ingen bra ordning för goda relationer med Kina.