Vita huset känner de flesta till, nämligen för att byggnaden huserar Förenta staternas president, även om komplexet i sig inte kvalar in på topp tjugo i storlek bland statschefers residens. Ytan är bara runt 5 000 kvadratmeter, med ett sammanlagt värde om närmare 400 miljoner kronor.
Okunnighet är salighet, och därför känner de flesta inte till så många andra kåkar av samma snitt, naturligtvis med undantag för Kreml (plats 9, 275 000 m²), Elyséepalatset (plats 20, 78 000 m²), och kanske möjligen även japanska kejserliga palatset (皇居 / Kōkyo, plats 5, 1 150 000 m²).
Däremot är indiska Rashtrapati Bhavan (plats 4, 1 300 000 m²) mer okänt, likväl som Qaṣr al-Waṭan (plats 3, 1 500 000 m²) i Förenade arabemiraten. Helt säkert känner man dock till tvåan på listan, svenska Drottningholm med 1 624 000 m², men det är alltså inte ett presidentpalats eller liknande, utan monarkens boning sedan fornstora dagar – Sagerska huset fyller funktionen som statsministerns bostad, och är som en friggebod i sammanhanget.
Satellitbild över centrala Beijing. Vidare på den stora avenyn Chang’anjie (长安街) finns shoppingstråket Wangfujing (王府井) öster om Gugong (故宫).
Det allra största komplexet finns som sig bör i Kina, närmare bestämt i Beijing. Namnet Zhongnanhai (中南海) fyller samma roll som Vita huset och Kreml att beteckna regeringen i sig, men är ursprungligen en kejserlig trädgård strax väster om Kejserliga palatset Gugong (故宫) eller Förbjudna staden (紫禁城, Zijincheng), med anor från 1100-talet (dynastin Jin, 1115–1235).
Ytan är inte mindre än 3 400 000 m², med ett angett värde om 400 miljarder kronor, det vill säga tusen gånger mer än Vita huset. Området domineras av de två hav (海, hai) som är konstruerade i parken, nämligen Södra havet (南海, Nanhai) och Mellersta havet (中海, Zhonghai), varur namnet härleds. Xi Jinping själv lär bo på ön i Södra havet.
Beihai (北海)
Man kan här räkna ut att det även finns ett nordligt hav (北海, Beihai), vilket mycket riktigt är namnet på turistparken norr om regeringskomplexet. Men det finns ännu ett sjökomplex norr därom i form av Shichahai (什刹海) eller de tio templens hav, ett område som präglas av febrilt festande nattetid och turistliv dagtid, omfattande just tio tempel av olika inriktning. Attraktionerna ligger tätt i Beijing.
Shichahai (什刹海)
De flesta svenskar och västerlänningar är nog mindre bekanta med Zhongnahai, och förväxlar det möjligen med ett populärt cigarettmärke med samma namn. Men det är ett begrepp man nog bör känna till, även om området i sig inte är öppet för allmänheten.
Kejserliga palatset Gugong (故宫) med dess entré Tian’anmen (天安门)
I teve visar man vanligen Himmelsfridsporten (天安门, Tian’anmen) in till Kejserliga palatset som symbol för Kina, men den verkliga port man borde visa är Nya Kinas port (新华门, Xinhuamen) någon kilometer väster därom, den entré som leder in till komplexet.
Parken har inte alltid utgjort regeringshögkvarter, eftersom huvudstaden har tenderat att flytta runt genom åren, och under en tid utgjorde den ett allmänt grönområde för allmänheten. Men det är ändå en kontinuitet som präglar Kina från kejserlig till modern tid, och ett plejs som är ägnat att imponera på vem som helst som har den äran att bli inbjuden.
Elbilsboomen kom av sig något i Sverige på grund av de absurda elpriserna, som i sin tur ytterst beror på katastrofal nationell och europeisk energipolitik med nedlagd kärnkraft och alldeles för stort fokus på vindkraft. Det hjälper inte heller att moderatjuntan tog bort subventioneringen av elbilar via bonus malus-systemet, och därmed är det en alldeles för kostsam investering för de flesta.
Men småningom kommer försäljningen åter att ta fart, särskilt när nya reaktorer finns på plats och elpriset sjunker till en godtagbar nivå. Troligen kommer din nya elbil då att vara kinesisk, och med det menas varken Volvo eller kinesisktillverkade Tesla, utan strikt inhemska modeller.
Detta för att kinesiska modeller är så mycket billigare, uttryckt i ekvivalent kvalitet. Kinas industri har enorma fördelar i volym, logistik, regeringsstöd, billig arbetskraft och en rejäl portfölj med egna patent, varför man kan pressa priset till nivåer som europeiska tillverkare inte kan matcha.
Ekonomin kommer således att fälla avgörandet, på samma sätt som när japanska riskokare hade exportframgångar på svenska och andra västerländska vägar under 1980-talet. Toyota, Nissan och Mitsubishi kanske inte var av allra högsta kvalitet, men de hade å andra sidan ett betydligt mer förmånligt pris.
I dag hör japanska och koreanska bilar till det yttersta toppskiktet, medan Kina aldrig kom in i matchen om den mogna fossildrivna marknaden. Men med elbilar är förhållandet omvänt, och Kina har här tagit täten genom en målmedveten nationell strategi på alla nivåer.
BYD (Build your dreams) är här marknadsledande i både Kina och i världen i stort, om man räknar in hybrider. För strikt batteridrivna fordon får man tills vidare nöja sig med en tredjeplats, efter Tesla och Toyota. Men det lär komma att ändras.
Konglomeratet SAIC-GM-Wuling, inkluderande amerikanska GM, intar en andraplats efter BYD, följt av SAIC, Chery, GAC och en drös andra tillverkare. Men de mer intressanta företagen är ändå NIO (eller 蔚来 / Weilai / Framtid) samt Xpeng, med modeller och tekniska lösningar som kan vara mer lämpliga för export. Det är märken som kommer att kännas igen vad det lider.
Frågan är emellertid vad Bryssel (och Washington) tar sig till i det antikinesiska sentiment som råder, och man kan inte utesluta tariffer och andra handelshinder. I dessa paranoida tider kanske man till och med hävdar att kinesiska elbilar är en «nationell säkerhetsrisk», och att man därför inför marknadsförbud…
Fast å andra sidan vill nog BMW, Volkswagen och andra europeiska tillverkare finnas på den kinesiska marknaden, varför det vore liktydigt med industriellt självmord att söka mobba bort kinesiska bilföretag. Därför kommer den kinesiska exportvågen att bli verklighet.
Indien ska nu ha passerat Kina i befolkningsstorlek, och man lär komma att inneha tätplatsen i flera hundra år om man får tro projektionerna. En topp nås runt 2060 med 1.7 miljarder invånare, varefter storleken minskar på samma sätt som i Kina.
Kina har alltså just toppat ut kring 1.4 miljarder invånare, en storlek som kan komma att halveras till drygt 700 miljoner fram till sekelskiftet. Många spekulerar i hur den demografiska omständigheten påverkar den ekonomiska utvecklingen i de båda länderna, men sambandet mellan demografi och ekonomi är inte riktigt så enkelt.
Befolkningsutveckling i Kina, Indien och Nigeria 1950–2022, plus projektioner fram till 2100 i FN:s medelscenario.
Folkrepubliken Kina och det självständiga Indien etablerades ungefär vid samma tid – 1949 respektive 1947 – med ungefär samma demografiska förutsättningar. Båda var utfattiga nationer i tredje världen, men Kina har numera lämnat det skiktet och avancerat till global medelklass.
Fram till 1978 presterade de båda länderna ungefär lika i ekonomiskt hänseende, trots att Kina var isolerat och hårt sanktionerat, men därefter har Kina ryckt ifrån ordentligt, och ligger stabilt på dubbla den indiska nivån i fråga om bruttonationalinkomst per capita. Utvecklingen sammanfaller med Deng Xiaopings ekonomiska reformer, och har mindre med demografi att göra – den var vid tidpunkten nämligen snarlik i respektive land.
Diktaturen Kina utvecklas stadigt bättre än den korrupta demokratin Indien.
Redan här kan man således punktera tesen att demokratier har bättre förutsättningar till ekonomisk tillväxt. Indien har även en högre nivå av korruption än Kina, trots det demokratiska statsskicket. I ett tidigt utvecklingsskede tycks demokratin istället vara ett hinder, vilket förstås är varför världens demokratier har utvecklats i senare skeden, efter en längre auktoritär period.
En viktigare skillnad är emellertid den filosofiska grunden för statsskicket. Kinesisk konfucianism ligger bakom inte bara utvecklingen i Kina, utan även motsvarande utveckling bland tigerekonomierna i Östasien. Länder som Japan, Sydkorea och Singapore har samtliga en konfucianistisk grund, medan Indien istället vilar på religiös hindunationalism.
Konfucianismen är en meritokratisk lära som betonar vikten av utbildning, därtill under jämlika former, medan Indien istället har ett sadistiskt kastsystem samt inte premierar utbildning, särskilt inte bland kvinnor. Den misogyna komponenten är avsevärd i Indien.
Indien har därför inte bara släpat efter i ekonomisk utveckling, utan även i graden av läskunnighet. Medan Kina har närmast universell nivå av läskunnighet, är en fjärdedel av indier över femton år analfabeter, med övervägande andel bland kvinnor.
Indien är vidare ett höggradigt religiöst land med bittra fejder mellan troende av olika slag, en omständighet som redan har resulterat i avknoppning i Pakistan och Bangladesh. Kina är mer synkretiskt med betoning på buddism och inhemsk folkreligion, under konfucianistisk överideologi sedan åtminstone 1200-talet (så kallad nykonfucianism). Man låter aldrig religionen ta överhanden, vilket är en faktor i de sociala reformerna i Xinjiang.
Det har återigen inte med demokrati eller «kommunism» att göra, utan samma slags samhällsstruktur gäller i övriga Östasien, bland demokratierna i Japan, Sydkorea, Singapore och Taiwan. Det är en historisk omständighet.
En annan tydlig skillnad är hur Kina satsar så oerhört mycket mer på infrastruktur, vilket är en förutsättning för ekonomisk tillväxt. Inte bara i det egna landet, utan även internationellt genom Nya sidenvägen, en investering som kan ses som en framtida pensionsfond i syfte att undanröja de demografiska effekterna av en åldrande befolkning. Det bildningscentrerade Kina satsar också betydligt mer på forskning och utveckling, och Indien lirar helt enkelt inte i samma division.
Demografisk fördelning mellan unga, arbetsföra och gamla i Kina.
En åldrande befolkning har givetvis ekonomisk påverkan, nämligen eftersom bördan för yngre att sörja för de äldre ökar markant. Men det beror även på hur systemen är utformade, och man har i Kina inte riktigt samma modell som i Väst, vars system bygger på att låna från framtida planerad tillväxt. I Kina faller ansvaret mer på familjen att sörja för de sina än på det allmänna, vilket lindrar bördan något.
Demografisk fördelning mellan unga, arbetsföra och gamla i Indien.
För att Indien ska kunna närma sig Kina måste man således åtgärda bristerna i det indiska systemet. Först och främst måste man förbjuda kastsystemet rakt av och tvinga fram jämlikhet i lag, ty det finns inget mer skadligt för Indien än detta medeltida barbari.
Därefter måste man lägga betydligt mer pengar på utbildning, med betoning på universell skolplikt. Läskunnigheten måste bli universell som i Kina. Vidare måste anslagen mångfaldigas till den högre utbildningen och forskningen, om man ska ha någon som helst chans att hänga med i framtiden, ty Kina kommer bara att accelerera i det avseendet.
Man måste även lära av Kina avseende infrastruktur som en nyckel till ekonomisk tillväxt. Indien är ett skämt med avseende på energiförsörjning, vägnät och tågtrafik, och man kommer aldrig att ta sig över tröskeln om man inte investerar ordentligt, än mindre komma ikapp Kina.
Slutligen finns givetvis en geopolitisk komponent i detta, och man gör bättre i att samarbeta med Kina och se landet som en mentor, snarare än att söka konfrontation medelst lösa pakter med Väst. Indien håller visserligen dörrarna öppna åt båda håll, men man bör veta var man hör hemma, att man är ett asiatiskt land och inte en västdemokrati.
Att vara fiende till USA är visserligen farligt, men att vara dess vän är ödesdigert, som någon uttryckte saken. Man har inget att vinna i längden på att bli en bricka i den amerikanska geopolitiken gentemot Kina, utan måste inse att man har bättre möjligheter till utveckling i harmoni med sin granne, skärmytslingarna i Himalaya till trots.
Der Spiegels karikatyr har kritiserats för att utgöra «rasism», men den är förstås helt träffsäker. Fler människor är ingen garanti för ekonomisk tillväxt och framgång.
Styrräntan är upp ytterligare 50 ‱ och inflationen biter sig fast, samtidigt som kärnkraften «råkar» drabbas av såväl planerade som oplanerade avbrott. Under tiden går statstelevisionen all in i att kasta bränsle i brasan och hetsa mot ryssen, i någon underlig förhoppning att det ska bidra till något gott.
I statsteves morgonprogram kunde man exempelvis höra en mullig sojapojke till programledare förfasa sig över att Ryssland «tillåts» bli roterande ordförande för FN:s säkerhetsråd, med tillägget att «folk» nog «undrar» över hur det kan ske. Samma fråga har naturligtvis aldrig någonsin väckts då det är USA som har stått för invasionen, vilket förstås är flertalet gånger. Det är på den nivån.
Däremot har man i regimteve aldrig några som helst seriösa diskussioner om hur situationen ska lösas, utan man kastar hellre in Sundström i syfte att grovat vantolka både Rysslands och Kinas uppfattning i frågan, för att därefter återgå till att hetsa mot den egenhändigt uppförda halmdockan.
Men vid det här laget borde man nog ha insett att Kiev inte har förmåga att återta så mycket som en millimeter av förlorat territorium, och att man därmed inte kan vinna kriget. Ukraïnas enda funktion är därmed att fungera som amerikansk marionett för att nöta mot Ryssland, med resultat att man också själv blir nedmald till slamsor.
En annan konsekvens är att Europa går ned sig i recessionens träsk på grund av de egna sanktionerna, samtidigt som Washington gör lysande affärer på att sälja naturgas. Frågan är hur länge européerna är beredda att lida pin för ett krig som i slutändan inte kan vinnas, och som man egentligen inte har förstått bakgrunden till. Vad är poängen?
Voldemort Zelenskyj vet emellertid hur korten ligger, och han förstår i grunden att den fortsatta kampen är i stort sett meningslös och bara kommer att kosta än fler unga soldater livet, till ingen som helst nytta. Han vet innerst inne att konflikten bara kan lösas med diplomati och med territoriella eftergifter från Kievs sida.
Det vet även Xi Jinping, som nu har haft det där telefonsamtalet med Zelenskyj. Det innebär att båda ledarna anser att tiden är mogen att ta de första stegen mot en diplomatisk lösning, och det är av elementära skäl bara Beijing som kan ta på sig rollen som medlare, eftersom Väst har gjort sig till part i konflikten. Zhongnanhai har vidare haft ett antal diplomatiska framgångar på senare tid, inte minst genom att lösa upp knutarna mellan ärkefienderna Iran och Saudiarabien.
I inte helt objektiva medier framställer man visserligen Kina som rysk anförvant, men man kan bortse från den kritiken. Kina är nämligen vän även med Kiev, och söker i största allmänhet vänskap med så många som möjligt, samtidigt som man likt Indien vägrar formera block, pakter och allianser.
Kina kan visserligen ha kortsiktig framgång i att köpa billig energi från Ryssland och se hur Europa faller in i turbulens, men i det längre perspektivet bygger Kinas framgångar på handel, och då är krig, konflikt och oreda inte konstruktiva faktorer. Kinas vilja till fred är därför ställd utom allt tvivel, och Beijings status som neutral aktör borgar för att man i slutändan kommer att leda den diplomatiska fasen. Ju förr desto bättre.
Europeiska unionens «utrikeschef» Josep Borrell föreslår i en tidningsartikel att Europeiska flottor bör patrullera Taiwansundet, i syfte att upprätthålla «navigationsfriheten». Men den friheten är förstås inte hotad – i vart fall inte av Kina – utan det rör sig mer om en symbolhandling för att markera vikten av Taiwan för europeisk ekonomi.
Men ju mer USA och Europa lägger sig i denna kinesiska inrikesfråga, desto våldsammare kommer Kina att reagera, och det är alltså en ickelösning att skicka än fler kanonbåtar till området. Det kommer med matematisk precision leda till att Zhongnanhai beslutar om än fler övningar runt ön.
Därmed ökar risken för att en konflikt bryter ut, och vi närmar oss allt mer en kinetisk lösning av något slag, det vill säga en militär urladdning. Europa har skickat plåtschabrak förr, men om man nu ansluter till USA:s patrullverksamhet är det sannolikt att Kina kommer att avvisa de europeiska skorvarna, med våld om så krävs.
Det är i så fall på tiden, och Beijing bör även överväga att besvara symbolismen genom att skicka en mindre expeditionsstyrka till Europa för att på motsvarande vis upprätthålla «navigationsfriheten» kring Suez och Medelhavets utlopp, eller varför inte i den oroliga Östersjön, där det sprängs och förekommer allsköns fuffens som kan äventyra Kinas handel med Europa.
Sur Taïwan, notre position est simple et constante. Il n’y a à nos yeux qu’une seule Chine. Mais pas à n’importe quelles conditions. Et certainement pas au travers du recours à la force. L’Europe doit en réalité être très présente sur ce dossier qui nous concerne sur le plan économique, commercial et technologique. C’est pourquoi j’appelle les marines européennes à patrouiller dans le détroit de Taïwan pour signifier l’attachement de l’Europe à la liberté de navigation dans cette zone absolument cruciale. Simultanément, nous devons être vigilants face aux provocations et aux surenchères. L’immense majorité de la population taïwanaise estime que le statu quo pacifique est la solution la plus appropriée. Soyons donc fermes pour faire respecter ce principe.
Josep Borrells underliga resonemang
Taiwan och dess sund är inget som angår Europa, men om man ändå insisterar bör Kina skicka Liaoning att patrullera europeiska farvatten.
