Det har hänt igen att någon lättkränkt uppmärksamhetshora får medieutrymme efter att ha upptäckt något «rasistiskt» godis i affären. Tidigare har det rört sig om svenskkoreanska hittebarn som tar illa vid sig av de «rasistiska« hattarna och ögonen på godiset Kina, och nu är det ånyo en variant på negertemat.
Vem mongot är tänker jag inte berätta, eftersom det vore att falla för afropersonens bekräftelsebehov, men det rör sig om någon «artist» känd från statsradion, dock förmodligen helt obekant för normala människor. Snubben fick syn på godiset «Negro» i butiken, och fick något slags grand mal.
Halstabletterna i fråga härrör från Serbien, och har närmare hundra år på nacken. Namnet syftar i vanlig ordning på färgen svart, som i så många europeiska språk. Men i de vänsterkränktas värld är förstås allt rasism, och den inte helt glasklara symboliken är här att man kan «köpa en negro» för en tia.
Afrosvensken menar vidare att ordet «negro» i Sverige har en «grövre» betydelse (än vadå?), och att det ska heta svart. Men svenskan känner inget ord «negro», utan bara sådana derivat som neger, som substantiv likväl som i adjektivistiskt bruk: negerboll betecknar en svart boll, inte en boll gjord av negrer.
Tanken att man skulle översätta utländska varumärken för att tillfredsställa en vänsterbliven klick av lättkränkta rättshaverister är förstås absurd, och det romanska ordet «negro» är så frekvent förekommande att det dessutom vore omöjligt i praktiken.
Exempelvis har den (s)tatliga vinlådan inte mindre än 144 produkter med ordet negro/-a i produktnamnet, som Rio Negro 992, Angelo Negro och Ànima Negra. Men berätta inte det för afroartisten, han kan ju tänkas gå bärsärkargång på (S)ystembolaget av all denna «rasism» som flödar i öppen dager.
Anispastillens namn syftar på inget annat än dess färg, och man likställer poetiskt produkten med en sotare som rensar svalget. Huruvida butiksoligarken väljer att lyssna på kritiken är oklart, då den typen av vänsterblivna kränkthetsspasmer inte längre är riktigt à la mode. Bättre att slänga ut gaphalsen än halstabletten, tycker jag!
Någon särskild rätt att annonsera i en dagstidning eller på en digital plattform finns inte, och det står enskilda aktörer fritt att välja bort budskap av en eller annan orsak. Det är då inte «censur», eftersom censur är en sorts förhandsgranskning som sker i statens regi.
Parafiliorganisationen RFSL menar emellertid att Meta ägnar sig åt «censur» när man inte längre får annonsera politiska budskap på företagets plattformar, och kräver nu att regeringen ska gripa in för att tala Meta till rätta, så att parafiliorganisationens «viktiga arbete» kan fortsätta.
Metas rational är emellertid EU:s nya förordning om transparens och inriktning när det gäller politisk reklam, det vill säga ännu en tung reglering som innebär ytterligare arbete för plattformar att förhålla sig till reglerna. Meta valde klokt nog att helt enkelt inte tillåta politisk reklam alls, och det är man i all sin rätt till.
RFSL menar symptomatiskt nog att de egna ståndpunkterna kring *2SHBTQIAP++ skulle ha något slags särskilt företräde, samtidigt som man tar avstånd från andra synpunkter («hat») kring dylika parafilier. Man har i vanlig ordning inte förstått vad yttrandefrihet innebär, utan vill bara ha en motorväg för de egna ståndpunkterna. Det ville Stalin och Göring också.
Yttrandefrihet är nämligen med den mest exakta definition den naturligt existerande och oinskränkta friheten (inte den tilldelade rättigheten) att uttrycka just det som parafiliorganisationen RFSL, Magdalena Andersson och Bryssel mest av allt ogillar. Är man inte för det, är man inte för yttrandefrihet, utan för censur och förtryck. Censuren är alltså EU:s, inte de privata företagens.
För Metas och andra privata företags vidkommande är förordningen kring den politiska annonseringen ett getingbo som man helst vill undvika, samtidigt som dylik reklam är en mindre pekuniär rännil som inte motiverar mer handpåläggning. I sedvanlig ordning är Bryssels sovjetreglering helt kontraproduktiv, och om man vill ha ändring är det således till Bryssels sovjetbyråkrater man ska vända sig till. Eller arbeta för att träda ut ur denna eländiga union.
Vi ser dig kallar snuten sin egen «operation», men en bättre slogan hade kanske varit Storebror ser dig. «Insatsen» i fråga omfattar att knacka dörr hos personer vars telefonnummer förekommer hos knarkkurirers kundlistor. Det är naturligtvis (s)tatstelevisionen som rapporterar om denna (s)tatens (s)ociala ingenjörskonst.
Vi hade kunnat hålla på med detta på heltid, uppger bängen. Och det är nog ingen som misstror det, polisen är experter på att hitta på enkla sysslor som ger «poäng», men i övrigt inte leder till något annat. Det är i samma härad som att haffa samma haschtomte om och om igen, istället för att angripa rotproblematiken.
Så man knackar dörr och har ett «samtal» med personen i fråga. Om man skulle bli «misstänktsam» över vederbörande – är inte pupillerna lite stora? – föranstaltar man om ett urinprov och inleder en så kallad förundersökning om narkotikabrott. Syftet är att angripa efterfrågan istället för utbudet, det vill säga att gå på de långt fler kunderna än de kriminella gängen. Kulor skulle ju kunna komma i retur från de senare.
Mellan tumme och pekfinger kan man räkna ut att detta är en helt omöjlig uppgift. I de undersökningar som regelmässigt görs landar frekvensen för narkotikabruk kring åtta procent, eller omkring 800 000 personer. Det är ju så att de som antas till polisutbildningen inte är de riktigt skarpaste knivarna i lådan, och att man inte kan räkna är därför så att säga givet.
Nu är det emellertid inte bara narkotikan som flödar tämligen fritt, utan Svensson har även en dold smak för andra sorters förbjudna nöjen. Man kanske ger läpparnas bekännelse till den märkliga (s)ocialistiska (s)exköpslagen, men den politiska korrektheten brukar släppa så fort man passerar gränsen.
Även inom riket är den dolda ruljangsen omfattande, om man får tro en «kartläggning» som Jämställdhetsmyndigheten har genomfört, och som (s)tatstelevisionen naturligtvis propagerar. Tydligen ska över 100 000 svenskar besöka eskortsajter varje månad, vilket myndigheten tycker är förfärande. Hur man nu har kommit över trafikdata omfattande IP-nummer med mera – du använder väl VPN?
Man tror – givetvis – att man kan minska efterfrågan genom att förändra synen på sex och samtycke, det vill säga att jobba med (s)ocial ingenjörskonst för att motverka sexualitetens urkraft. Det finns en enorm efterfrågan trots att det är kriminaliserat, konstaterar myndighetens prussiluskor uppgivet.
Det senare kan nog sexköpspolisen Simon och hans Vice squad intyga, då man far omkring i rikets alla hotell och thaibodar för att inspektera att ingen «massage» eller «happy ending» förekommer. Simon, som har klippkort hos (s)tatstelevisionen för att lägga ut sin moraliserande text som ett led i sagda (s)ociala ingenjörskonst och (s)tatstevepropaganda, istället för att ha en riktig debatt om hur man skademinimerar verksamheter som sexhandel och narkotikabruk.
Uppenbart är nämligen att (s)tatens våldsmakt och propagandaorgan har tämligen begränsad framgång i att stävja efterfrågan i båda fallen, och att man därför mest ägnar sig åt meningslösheter. I båda fallen är det därför (s)taten som gynnar de kriminella syndikaten genom att inte ta ansvar för verksamheten, det vill säga genom att legalisera och reglera på det att buset ska fråntas sin lukrativa inkomstkälla. Simon och hans dörrknackande snutpolare är gängens bästa vänner.
(S)torebror – för närvarande Gunnar (S)trömmer – ser dig.
Polisiärt övervåld mot den laglydiga allmogen är ett ständigt återkommande mönster, och så även fascistbängens monumentala oförmåga att ta itu med buset. Man samlar hellre poäng genom att trakassera Svensson än att ligga som en blåslampa på gängkriminella. Samtidigt prioriteras ideologiska brott mot socialiststaten framför brott mot person och egendom.
Det är därför man kan se inte mindre än fem beväpnade konstaplar utanför Systembolaget en måndagsmorgon i syfte att bedriva körkortskontroll. Dafuq?? Samtidigt någon annanstans brinner femtio bilar i något garage, medan sexköpspolisen Simon försäkrar sig om att ingen happy ending förekommer i någon thaibod.
Strömmers efterblivna fascistsnutar slog under gårdagen till mot en spelklubb i huvudstaden, varvid man anföll med full insatsstyrka omfattande helikopter, drönare och mannar från Europol. Det är Kling och Klang i n:te potensen, eftersom den skräckslagna kundkretsen i lokalen inte riktigt hade de kopplingar till syndikat som polisen vill göra gällande.
Det rörde sig istället om ett åttiotal helt vanliga personer med intresse för poker, en företeelse som inte längre går att utöva sedan socialdemokraten Strömmer stängde ned de enda lagliga statliga casinona i Sverige. Vänsterkommunisten Strömmer har inte velat ta ansvar för spelet, och då träder mycket riktigt någon annan in i statens ställe för att tillgodose efterfrågan. Det är så det fungerar med spel, sex och droger, men inte heller Ulf Kristerssons socialistregim tycks förstå detta synnerligen enkla samband,
Finns det kopplingar till kriminella nätverk måste man förstås angripa dessa, men för det behövs knappast detta påkostade spel för galleriet, utan man kunde ledigt ha haffat de tre eftersökta personerna på ett betydligt mer diskret vis. Men snuten ska alltid spela tuff när det inte riktigt finns något motstånd, varvid Svensson hamnar i kläm. Man ser aldrig samma slags insatser i Orten, av någon anledning. Kulor skulle ju kunna komma i retur.
Spelhålan sägs ha funnits där i årtionden, och den ligger rent fysiskt två minuter från en polisstation. Nej, det är faktiskt inte olagligt att spela poker om pengar, ens i Gunnar Strömmers vänsterkommunistiska socialiststat. Men en hel del svartklubbar med olagliga former finns trots allt, sedan staten misslyckats med att ta sitt ansvar för en reglerad verksamhet.
Samtidigt är socialiststatens oförmåga att ta detta ansvar – för spel, för sexhandel, för rekreationsdroger – den jordmån i vilken kriminella nätverk gror. Utan inkomst från sådana illegala källor finns inte längre någon förutsättning att bedriva omfattande kriminell verksamhet, utan man får då nöja sig med att driva in skulder likt vissa motorcykelklubbar eller att påtvinga andra «beskydd» mot courtage.
Förutom att gripa, åtala, fängsla och utvisa det babbeklientel som sprider skräck i Sverige, måste staten därför börja ta ansvar för dessa företeelser, för att stävja incitamentet för organiserad kriminell verksamhet. Spel ska kunna bedrivas med licens, och licensen ska vara enkel att erhålla utan absurda krav på verksamheten. Spelbolagen ska i sin tur åläggas krav om att inte kunna «limitera» eller på annat sätt lura människor.
På samma vis måste lättare droger släppas fria för konsumtion under reglerade former, även där med licens att försälja substanser på ett kontrollerat vis utan risk för spetsade preparat. Slutligen måste sexhandeln legaliseras, och staten får istället rikta in sig på problematiska former av prostitution och missbruk, exempelvis hallickverksamhet och trafficking, medan övriga former lämnas därhän.
Tar man inte detta ansvar och angriper man inte rotproblematiken, så får man aldrig någonsin bukt med den organiserade brottsligheten. Man kan inte heller angripa efterfrågan, så som i den svenska skogstokiga modellen. Det fungerar inte, och kommer aldrig att fungera. Efterfrågan måste tillgodoses, och det är bara frågan om huruvida staten reglerar verksamheten eller om man lämnar walkover till babbebuset.
Spel är en kulturform som inte går att utrota med socialistisk politik. Efterfrågan måste därför tillgodoses på bästa vis, om inte mer ljusskygga element ska ta sig an verksamheten. Samma mekanismer gäller för droger och sexhandel, företeelser man inte kan önska bort. Liberal skademinimering är det enda framkomliga receptet.
Man kunde tycka att den som presterar bäst också ska skörda frukterna, men så är numera sällan fallet. Det socialistiska folkhem som för närvarande förvaltas av Kristerssons letargiska moderatregim har istället andra och «högre» målsättningar, som att «jämna ut» med kvotering och andra slags instrument från den radikala vänstern.
Tag som exempel Handelshögskolan, som närde misstankar om att den urusla svenska skolan mest producerade glädjebetyg och på förekommen anledning införde poäng på högskoleprovet som kompletterande meritkrav. Noga räknat krävdes 1.25 poäng på sagda prov, vars poängskala sträcker sig mellan 0.00 och 2.00, med medel kring 0.90 poäng.
Emellertid fick denna reform effekter på könsfördelningen bland de antagna, då andelen kvinnor sjönk från 39 % till 29 %, det vill säga en minskning med 10 %e eller 25 %. «Mångfalden» drabbades således, varför man helt sonika tog bort det nya extrakravet.
Enligt tillgänglig statistik når ungefär en sjundedel (14 %) av kandidater målet om 1.25 poäng, men bland dem finns alltså inte de i betyg räknat toppresterande så kallade «duktiga» flickorna från gymnasiet i förväntad proportion. Detta bekräftar i praktiken att det rör sig om glädjebetyg, och att tjejer därmed gynnas otillbörligt i skolundervisningen.
Det är nu inte bara det täcka könet som erfar sådan behandling, utan även stora sjok av den invandrade populasen. Man ser enkelt detta genom att kommuner och andra förvaltningar helt enkelt undantar krav om CV för segmentet i fråga, med resultat att myndigheter som Arbetsförmedlingen och liknande kryllar av personer med exotiska namn och högst bristfälliga kunskaper i svenska språket.
Även den statliga regimtelevisionen skyltar ofta kokett med denna typ av kvoteringssocialism när man låter någon «nyanländ» producera «reportage» på så bruten svenska att inslaget måste textas. Statstelevisionen säger sig ha i uppdrag att «spegla hela Sverige», vilket i dess optik tycks innebära att icke kvalificerade ska tränga undan kvalificerade för att uppnå denna «mångfald».
Kollektivismens fula anlete visar sig här, då man söker uppnå något slags samhälleligt ideal i medelvärde, på bekostnad av den enskilda individen. Den individ som har studerat hårt och haft stora ambitioner, men som får se sig bortsorterad för att han har fel slags «kulturell kompetens» i form av vit hudfärg eller behärskar modersmålet. 1.63 på högskoleprovet? Sorry, men brudarna går ändå före när den socialistiska utopin ska byggas!
Nu är jag är hjärtligt trött på hudfärgsvänsterns vänsterkommunistiska woke. Meritokratin måste återupprättas som enda faktor i urval av olika slag.
