Kategori: Liberalism

Kategorier
Europa Liberalism Politik USA

Godtycklig världsordning

Det tog visserligen över ett halvt sekel, men nu har den högsta av högsta domstolar – Internationella domstolen i den Haag – funnit att den judiska ockupationsmakten har brutit mot internationell lag genom dess olagliga ockupation av Palestina. Om det finns någon «regelbaserad världsordning», så tar den sin början just här.

Men skurken Netanyahu kallar beslutet «falskt», och hävdar att israel inte har för avsikt att följa det. Han anser att «den historiska sanningen och legaliteten» i etnostatens erövringar inte kan bestridas, och han menar därmed att Israel på samma sätt som USA står över internationell lag, i egenskap av «guds utvalda folk», i egenskap av ett «exceptionellt» land.

Symptomatiskt nog har apartheidstaten hela tiden haft större delen av Västs stöd för sin ockupation och för det pågående folkmordet, och det är bara Väst med vasaller som har vägrat erkänna Palestina som stat. Man har visserligen uttalat principiellt «stöd» för en tvåstatslösning och emellanåt «fördömt» israeliska övergrepp, men det har stannat vid läpparnas bekännelse och minimalt förpliktande åthävor.

Några sanktioner har det inte alls varit tal om, så som är fallet i andra konflikter, utan tvärtom har man uttalat stöd för Israel samt i en del fall flyttat ambassader från Tel Aviv till ockuperat territorium i Jerusalem. USA fortsätter att exportera vapen och stödja landet med omfattande summor pengar.

Tidigare har en lång rad resolutioner i FN:s generalförsamling slagit ned på Israels ockupation och bosättarvåld, men det har mangrant viftats bort, ofta med insinuationer om att sådana resolutioner inte är «legitima» så länge förmenta skurkstater är delaktiga i besluten. Säkert lär samma sak hända avseende Internationella domstolens utslag, och särskilt USA lär på samma sätt som Netanyahu strunta fullkomligt i saken.

Frågan är då vad man egentligen menar med den «regelbaserade världsordningen», och om begreppet har någon som helst relevans eller verklig betydelse. Kanske menar man att enbart demokratiska västländer borde få sätta reglerna, åklaga och döma, och att vissa länder är lite förmer än andra och därmed befinner sig utanför detta regelsystem?

Det är i så fall bara en bekräftelse på den nuvarande ordningen, som då inte alls är baserad på regler utan snarare den starkes rätt. I realpolitisk mening är det så världen alltid har fungerat, men om man önskar bryta den ordningen måste man föregå med gott exempel samt slaviskt följa regelverket.

Alltså måste Israel dra sig tillbaka – eller tvingas till detta – från ockuperad mark på Västbanken samt kompensera närmare en halv miljon palestinier ekonomiskt för övergreppen, och världens länder måste rätta sig efter beslutet. Sker inte detta finns det så att säga ingen mening att hädanefter uttala floskler som den «regelbaserade världsordningen», eftersom det då är en meningslös ramsa.

  • the State of Israel’s continued presence in the Occupied Palestinian Territory is unlawful;
  • the State of Israel is under an obligation to bring to an end its unlawful presence in the Occupied Palestinian Territory as rapidly as possible;
  • the State of Israel is under an obligation to cease immediately all new settlement activities, and to evacuate all settlers from the Occupied Palestinian Territory;
  • the State of Israel has the obligation to make reparation for the damage caused to all the natural or legal persons concerned in the Occupied Palestinian Territory
  • all States are under an obligation not to recognize as legal the situation arising from the unlawful presence of the State of Israel in the Occupied Palestinian Territory and not to render aid or assistance in maintaining the situation created by the continued presence of the State of Israel in the Occupied Palestinian Territory;
  • international organizations, including the United Nations, are under an obligation not to recognize as legal the situation arising from the unlawful presence of the State of Israel in the Occupied Palestinian Territory; and
  • the United Nations, and especially the General Assembly, which requested the opinion, and the Security Council, should consider the precise modalities and further action required to bring to an end as rapidly as possible the unlawful presence of the State of Israel in the Occupied Palestinian Territory.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Förringande av statlig sanning

Fordom kunde man brännas på bål för gudsförnekelse, det vill säga att ifrågasätta en «sanning» fastslagen av staten och dess kyrka. Riktigt så illa är det inte numera, men de medeltida statliga sanningsmonopolen är icke desto mindre tillbaka i lagboken från och med måndag, första juli.

Det gäller det märkliga ideologiska brottet «hets mot folkgrupp», som i brottsbalken utvidgas med en paragraf om förbud mot att förneka eller förringa folkmord eller annat brott mot mänskligheten, givet att det har upphöjts till sådant av svensk eller «erkänd» internationell domstol.

Av förarbetena framgår att det nog inte är Massakern i Nanjing man främst har i åtanke, utan det är i vanlig ordning «förintelsen» som ligger i grunden i mer allmänt hållen form. Hela hetslagstiftningen har sitt ursprung i bekämpning av antisemitism, och är en julgran som genom åren dekorerats allt mer färggrant med andra slags prekariat.

I den underliga utformning som präglar svensk juridik tillkommer motsvarande lagändring även i de två separata skrålagarna för medier, det vill säga tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, i vilka kraven är högre ställda än när kreti och pleti uttalar sig på Fejan. Det sker emellertid först 2027, eftersom grundlagsändringar kräver två beslut under två mandatperioder.

Internationella domstolar som är «erkända» är enligt förarbetena bland andra Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i den Haag, det vill säga den europeiska tribunal som till dags dato enbart har åtalat afrikanska företrädare samt utnyttjas som vapen mot Putin i krigföringen mot Ryssland. Däremot räknas inte FN:s motsvarighet, Internationella domstolen (ICJ), trots att den har betydligt större bäring på lagen i fråga. ICJ åtalar nämligen stater, medan ICC begränsar sig till personer.

Detta förhållande kan möjligen spåras till vilka intressen som ligger bakom lagens andemening att stärka «judiskt liv» i Sverige, eftersom ICJ inte räds USA och Israel. Detta har på ett kusligt sätt aktualiserats under våren, då Israel står anklagat för folkmordet i Gaza.

Det är inte detta folkmord eller dessa entiteter lagen har i åtanke.

En märklig konsekvens av lagen skulle därför kunna uppstå om den förbjuder den svenska regimen under Kristersson att förringa detta folkmord genom att hävda «proportionalitet» i Tel Avivs svar. Syftet är trots den allmänna hållningen inte att upprätthålla sanningsanspråk i allsköns människorättsbrott, utan specifikt att ge privilegier till den judiska minoriteten i Sverige – hela förarbetet skvallrar om detta.

Vän av ordning kan förstås hävda att antisemitism är ett verkligt problem med specifik bäring på Sverige och Europa, men å ena sidan är problemet i modern tid importerat genom massiv invandring från den region i vilken apartheidstaten kontinuerligt ockuperar palestinsk mark, och å den andra lär lagen inte råda bukt på just den problematiken. Svensk domstol har tidigare fastslagit att muslimskt antisemitiskt skanderande är en del i den politiska debatten.

Som tryckfrihetsbrott anses också hets mot folkgrupp som innebär att någon förnekar, ursäktar eller uppenbart förringar ett brott som utgör eller motsvarar folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelse eller aggressionsbrott enligt ett avgörande som har meddelats av en svensk domstol eller av en erkänd internationell domstol för brott mot folkrätten och som fått laga kraft, om gärningen är ägnad att uppmana till våld mot, hota eller uttrycka missaktning för en sådan grupp eller enskild som avses i första stycket.

På sin höjd får man därför ännu en nål med vilken man kan sticka obskyra nationalsocialistiska medier och figurer, den marginaliserade miljö i vilken förnekelse eller förringande av denna händelse vanligen äger rum. Ändå hävdar regimen att ändringarna inte innebär «att yttrandefriheten inskränks i ytterligare mån» – vad är då det konkreta syftet med lagen?

För den stora allmänheten lär lagändringen visserligen inte innebära någon praktisk skillnad, men det är ändå en olycklig utveckling. Det finns såvitt man kan förstå inget alls som hindrar svensk tingsrätt underställd en för ändamålet absolut inkompetent panel bestående av fritidspolitiker hävda att det pågår ett «folkmord» i Xinjiang i Kina, en substanslös anklagelse som i geopolitiska motiv har framkastats under de senaste åren. Det skulle då i princip bli olagligt att hävda den substanslösheten (förringande), så som ofta görs härstädes.

På samma sätt används folkmordsanklagelsen flitigt i allehanda konflikter, inte minst mellan de båda kontrahenterna Ukraïna och Ryssland, med den specifika omständigheten att just ICC har anställts som part i krigföringen. Eftersom även svensk domstol räknas som behörig instans kan förvecklingar uppstå, inte minst som den svenska rättvisan på senare tid åtagit sig rollen att döma i sådana internationella spörsmål.

Redan publicerat material kan därför på ett ögonblick kriminaliseras genom en extern aktörs beslut, vilket gör lagen oförutsägbar. Praktiska konsekvenser kanske uteblir, men på ett principiellt plan är detta ändå djupt otillfredställande.

Lagen kan småningom komma att få en mer oväntad tillämpning.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Ryssland

Statsmedial desinformation

Oberoende medier är en hörnsten i demokratiska samhällen, sägs det. Men problemet är att det inte finns några sådana, och inte heller medier fria från agendasättning, bias och förvrängning i urval och framställning. Särskilt gäller att framträdande stats- och kommersmedier i huvudfåran är etablissemangsnära och därmed lierar sig tätt med dessa intressen.

Betrakta exempelvis hur Svenska dagbladets utrikeskorre Malin Ekman häromdagen sade upp sig från blaskan på grund av redaktionellt tryck att forma verkligheten efter kartan, det vill säga överge konsekvensneutral rapportering för att i dess ställe ställa saker och ting till rätta med hänvisning till läget i omvärlden med mera.

«Fel sida» får inte gynnas av journalistiken, ett grepp vi känner från hela konkarongen av oligarkiska mediekonglomerat, som under decennier har agerat utifrån en vänsterliberal agenda och därmed särskilt angripit Sverigedemokraterna i parti och minut, en trend som fortsätter in i denna dag. Även Trump hör förstås till «fel sida».

Särskilt allvarligt är att de offentligfinansierade statsmedierna har samma slags utpräglade vänsterliberala profil i allt från urval och framställning i journalistiken till den redaktionella sammansättningen. Statstelevisionens monumentala vänsterkantring är välkänd sedan länge, och särskilt dess aversion mot Sverigedemokraterna – det vill säga «fel sida».

Statsmedierna är som bekant även en del av totalförsvaret, och därmed även av statens delaktighet i Västs krig mot Ryssland. Man lyder under en «demokratiparagraf» som åsidosätter all objektivitet och föranstaltar att man i alla lägen och i egen tolkning ska ta ett visst statsskicks parti istället för att rapportera sant och konsekvensneutralt. Härav följer massivt förvrängda skildringar av länder som Kina, men framförallt gäller att rapporteringen från kriget i Ukraïna dras med våldsam bias tangerande propaganda.

Reportrar, analytiker och kommentatorer framför utan undantag en endimensionell bild kring krigets bevekelsegrunder och utveckling, utan att ta i beaktande den geopolitiska verkligheten eller att fördjupa sig med nyanserade analyser från personer som Mearsheimer eller Sachs, perspektiv som är betydligt mer förankrade i verkligheten än Elin Jönssons märkliga känsloutbrott eller Paasikivis ständigt felaktiga frontanalyser.

Paasikivi lägger ut texten i svensk statsteve.

Härav ska man inte bli förvånad över att Ryssland häromdagen drog pluggen för de svenska statsmedierna, tillsammans med en rad andra västmedier med likartad propagandamässig rapportering. Detta i sin tur som svar på EU:s motsvarande censur av RT, Sputnik, Rossijskaja Gazeta, Izvestija, Voice of Europe och RIA Novosti, som samtliga anklagas för att sprida rysk propaganda.

Det gör de naturligtvis, men inte i större omfattning än svensk statsteve sprider antirysk propaganda. Medier på båda sidor är – gör sig till – del av det större informationskriget istället för att utföra det journalistiska uppdraget att ta reda på sanningen i varje enskild detalj, utan hänsyn till vilken sida som «gynnas». Och så förfar man alltså ständigt även i andra politiska frågor, kring Sverigedemokraterna, kring Trump, kring Kina med flera.

Av detta skäl gör EU sig själv en våldsam björntjänst när man bedriver censur mot ryska källor, eftersom man då frångår de enda verkliga värden av vikt som vi kan hävda mot entiteter som Ryssland. När vi frångår demokratins mest fundamentala beståndsdelar i form av informations- och yttrandefrihet fäller vi oss själva med snubbeltråd avsedd för andra, och går i vår egen fälla. Vi förlorar då omedelbart informationskriget, och kan inte peka finger mot Moskva när man svarar med samma mynt, utan sänker oss till samma eländiga nivå.

Politisk kommissarie berättar för SVT-ankaret vad han ska säga.

I slutändan riskerar man ett våldsamt förtroenderas, när den faktiska verkligheten inte längre korrelerar med rapporteringen i etablissemangsnära stats- och kommersmedier, nämligen när Ryssland i slutändan står som segrare, trots en förment usel armé av desertörer, en sjuk statschef utsatt för ständig maktkamp i Kreml och en rysk ekonomi som står vid ruinens brant. Ryssland – det vill säga «fel sida» –, som ju inte får vinna kriget enligt dessa «oberoende» och «opartiska» medier, men som ändå gör det.

I ett sådant bisarrt medielandskap kan man inte förlita sig på några få enskilda aktörer, speciellt inte de som hävdar sig vara «oberoende» och «opartiska», utan det är då viktigare än någonsin att konsultera båda sidor plus aktörer som ligger utanför desinformationsområdet, exempelvis källor i Asien. Alla med någorlunda självbevarelsedrift gör ju så, och berörda journalister överlag läser förstås både RT och RIA Novosti.

Problemet är att den stora massan inte gör så, utan matas med en ensidig framställning som inte kan karakteriseras som annat än propaganda, ett eländesnarrativ av samma slag som karikerades i «1984» kring motståndarens fördärvlighet och den egna sidans motsvarande uppbygglighet, det vill säga så långt man faktiskt kan komma från «opartiskhet» och «oberoende». Vad det skulle tjäna till är inte gott att veta, ty demokratin kan inte fortleva i ett tjockt täcke av desinformation.

Statsmedierna formar alltjämt allmogens världsbild, men den stämmer inte med den verkliga världens utformning.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik USA

Assanges hämnd

Internethjälten Julian Assange är fri efter fem års tortyr i brittiskt fängelse och efter nästan fjorton år av amerikansk klappjakt mot honom, inklusive deltagande av den amerikanska vasallstaten Sverige. Fallet har visat vad «mänskliga rättigheter» betyder i praktiken i Väst, och hur monumentalt avskyvärd den egna journalistkåren är när den vänder sig emot en kollega.

Han släpps fri efter att ha «gjort upp» (plea bargain) med den amerikanska skräckregimen om att «erkänna» sitt «brott» om att ha spridit hemlig information, det vill säga för att ha utfört stor och viktig journalistik och berättat för världen vilken vedervärdig skurknation USA är. Straffet motsvarar den tid han har avverkat i brittisk tortyrkammare.

Washington agerar sålunda för att man dels inte vill förlora ansiktet genom att släppa fallet rakt av, på samma sätt som när det gällde den tre år långa illegala kidnappningen av Wan Mengzhou, men framförallt för att tortyren ligger den amerikanska regimen i fatet. Man ska se det som ett försök av Creepy Joe att stärka sina kort i valrörelsen, nedtyngd som han är av folkmordet i Gaza med flera omständigheter.

Den amerikanska äckelnationen har dock statuerat exempel genom att visa hur man kan dirigera världen i att effektivt tysta människor utan minsta dom, helt enkelt genom i oändligheten utdragna rättsprocesser som är föga kompatibla med de rättigheter man annars säger sig omhulda. Andra journalister och visselblåsare till varnagel har man visat vad som väntar den som offentligt tvättar den stinkande amerikanska byken, och man har snabbt rättat in sig i ledet.

Julian Assange är visserligen fri, men det är inte samma Assange som fordom, utan en nedbruten person märkt av sjukdom, stress och accelererat åldrande. En person som systematiskt har fråntagits sitt liv och människovärde genom vistelse i isoleringscell, och som på grund av uppgörelsen inte kan räkna med någon som helst kompensation.

För Australiens sosseregim under Albanese är det emellertid en politisk framgång, och ett exempel på tyst diplomati under Penny Wong. Givet att man är en del av skräcknätverket Five eyes och därmed underställd amerikansk överhöghet, har man tvingats att passivt godta den amerikanska hållningen med ett minimum av invändningar. Men nu får man äntligen hem den förlorade sonen.

Den stora frågan är om Assange kan finna sin forna glans och gnista, om han åter kan engagera sig i att avslöja den amerikanska skurkregimens handel och vandel, och huruvida han vill söka hämnd istället för att dra sig tillbaka som en bruten man. Säkert kan han finna stöd i fortsatt kamp hos kollegerna i Wikileaks och de många civila personer som har stöttat honom under alla dessa år, och det vore den riktiga vägen att gå för att odla sitt arv och fullfölja sitt livsverk.

Kategorier
Europa Filosofi Kultur Liberalism Politik Teknik

Regimen i din telefon

Före epoken tappade Televerket utvalda linor på telenätet såframt man ville ha span på något element, och särskilt då i internationell trafik. Med internets ankomst uppstod emellertid betydligt fler möjligheter till privat och framförallt krypterad kommunikation, inom riket och i världen, vilket försvårade för regimen att vid behov avlyssna medborgarna.

På förekommen anledning inledde Sverige därför i maskopi med Five eyes under amerikansk ledning ett arbete med att dana lagstiftning för att låta all internettrafik passera ett nationellt filter, främst i syfte att studera metadata för utvalda personer och grupper, det vill säga vem som kommunicerar med vem, när, var och hur.

FRA-lagen klubbades trots massiva protester, men frågan är hur effektiv den har varit, annat än i att låta amerikanska organ få en direktkanal in i svensk kommunikation. Ett antal spionskandaler har passerat revy under åren, bara för att sedermera begravas i utredningar – man kan ändå inte göra något åt saken.

Som bekant får regimen inte bukt med buset, vilket beror på att dem det sägs beröra alltid anpassar sig genom att förändra kommunikationssätt (även politiker lägger luren i mikron för att skaka av sig jänkarna). Härav har man tagit rygg på kinesisk lagstiftning genom att kräva registrering av kontanta mobilabonnemang i syfte att förebygga anonym kommunikation och få åtkomst till eftertraktade metadata.

I vissa fall har man även lyckats penetrera krypterad kommunikation genom att placera lämplig programvara på servrar, för att på så sätt avläsa meddelanden innan krypteringsfasen. Härmedelst har man kunnat spränga ligor som har nyttjat Encrochat och andra särskilda metoder för kommunikation.

Panoptikon: I EU:s digitala fängelse är det övervakande ögat allestädes närvarande.

Men vanligtvis rår man inte på krypterade tjänster, och regimer i främst Australien och USA har därför länge bedrivit ett frenetiskt arbete för att få till stånd bakdörrar så att man vid behov ska kunna tappa information. Det har alltid stupat på att det skulle omkullkasta den fundamentala säkerheten på internet och öppna upp för massiv ekonomisk brottslighet, eftersom buset snabbt skulle lära sig nyttja sådana bakdörrar.

Allehanda regimer har därför behjärtat andra metoder i syfte att komma åt medborgarnas kommunikation, och en gängse murbräcka för sådana ändamål är att i namn av bekämpning av övergreppsmaterial begära åtkomst till information av den som tillhandahåller den krypterade tjänsten. Chat Control (formellt CSAR) är en sådan mekanism, och den har i reviderad version 2.0 just klubbats av det skälmaktiga skökohus som Riksdagen utgör.

Därmed har man lämnat grönt ljus till sovjetregimen i Bryssel att implementera lagförslaget, om det skulle vinna stöd av en majoritet. Inte förvånande är det sossen Ylva Johansson som är upphovsman till eländet, och inte heller är det särskilt överraskande att EU-kommissionen har välkomnat mekanismen. Europeiska unionen är som bekant ett byråkratiskt monster som reglerar ihjäl istället för att uppmuntra innovation.

Det är dock inte bara det gängse kriminella slöddret som anpassar sin verksamhet efter förutsättningarna, utan så även peddona. Försåvitt det inte gäller ett särskilt lågbegåvat klientel som utgör lågt hängande frukt förekommer inte kommunikation kring övergreppsmaterial på den öppna delen av nätet, utan sker över protokoll, appar och VPN-tjänster som inte är delaktiga i regimens massövervakningsschema, och i förekommande fall även på darknet.

Därtill är den AI som är ägnad att skanna av bilder, länkar och annat material fullständigt genomusel, med mycket låg träffprocent. Man trålar här kommunikation i de stora vattenstråken, men får en mager fångst, inte minst för att sådana fula fiskar inte lurar i dessa klara vatten, men även för att metkroken är rostig och fångstnätet trasigt.

Storebror ser dig. «1984» var i själva verket en instruktionsmanual för framtidens politiker, även om Orwells «telescreen» var tämligen primitiv i jämförelse med «chat control».

Att man ändå går vidare med detta debacle till lagförslag beror alltså på att syftet inte är att fånga fula fiskar, utan att få in en fot bakom krypterade tjänster för att småningom kunna övervaka all kommunikation på de stora motorvägarna. Det är inte buset man här vill åt, utan dig och mig. Man vill veta hur strömningarna sker, och framförallt vilka grupperingar och personer man bör punktmarkera för att kunna kontrollera narrativet i allehanda politiska frågor, som migration och vaccin.

Man motiverar detta första steg med att vilja bekämpa «barnpornografi», men kommer i sedvanlig ändamålsglidning vidga domänen godtyckligt, om än i namn av «brottsbekämpning». Vad som är brott i framtiden är inte gott att veta, men det lär räcka med att vara medlem i fel slags organisation eller att ha fel slags åsikter.

Den naive, den godtrogne och den korkade säger här i kör att den som har rent mjöl i påsen minsann inte har något att dölja. Men det är trivialt inte sant, eftersom vi här inte pratar om öppen kommunikation, utan om just dold privat sådan i slutna rum och i enskild chatt. De högst privata bilder du skickar till din partner eller tilltänkta sådan skickas även till regimen, och är därför inte längre privata.

Nutilldags oroar man sig för den «personliga integriteten» i fråga om kameraövervakning på allmän plats, samtidigt som man med ett penndrag i det horhus som utgör Riksdagen avskaffar allt vad privat kommunikation och rätten till privatliv innebär. Beijing betraktar med avund det övervakningspaket som Bryssel nu står i begrepp att genomdriva, eftersom något liknande aldrig skulle kunna implementeras i Kina med mindre än att folket störtar regimen.

I en demokrati kan sådan godtycklig trålning aldrig tolereras, utan det är just ett brott mot privatlivets helgd och mot rätten till fredad privat kommunikation. Regimen har helt enkelt inte i din telefon eller dator att göra med mindre än att man har synnerligen konkreta brottsmisstankar och ett domstolsbeslut i ryggen. I annat fall är demokratin effektivt upphävd och ersatt med fascism.

EU:s digitala fascism.