Kategori: Liberalism

Så slutar alltså Tidölagets mandatperiod med en ny form av «gymnasieamnesti» i vilken «tonåringar» som har medtagits av föräldrar på social turistresa till Sverige ska få stanna tills vidare. Dessutom ska de permanenta uppehållstillstånden finnas kvar, som en märklig eftergift till enprocentpartiet Folkpartiet.

Socialporren i statsmedier har varit av det mer bisarra slaget, när man hävdar att «bebisar» och «tonåringar» «utvisas», medan verkligheten är sådan att det är familjer som saknar skäl för att stanna här som har att ta sitt pick och pack och återvandra till Türkiet och andra helt säkra länder.

Det var detta Tidölaget gick till val på, och när man nu överger även de mest prominenta av vallöften är det spiken i kistan för det så kallade «paradigmskifte» som aldrig blev av, och förstås även det bittra slutet för både moderatregimen och dess stödparti i Sverigedemokraterna. Det finns inte en chans i helvetet att moderatjuntan blir återvald efter detta katastrofala misslyckande.

Men även Sverigedemokraterna lär få bita i gräset, efter en bisarr utveckling där man har lagt sig till med en «Ukraïna först»- eller till och med en «Israel först»-policy, med representanter för partiet som vallfärdar till sioniststaten för att falla på knä inför potentater i folkmördarregimen! Ett sådant parti kan jag och många med mig aldrig någonsin lägga en röst på.

Det blev alltså inte särskilt mycket fokus på Sverige och svenskarna med denna förment blågula regering, utan vi står kvar och stampar på samma fläck som tidigare, med extremt hög invandring, extremt höga energipriser och extremt låg tillväxt. Regimen har dött utredningsdöden istället för att skrida till verket och bygga, bygga, bygga samt arbeta, arbeta, arbeta med att uppföra nya kärnkraftverk så fort det bara är möjligt.

Det gamla socialdemokratiska folkhemmet med Systembolag och statstelevision är intakt eller till och med vidgat, medan friheterna knappast har stärkts utan snarare nedmonterats ytterligare av denna vämjeliga regim. Om man bara ska förvalta och förstärka det socialistiska folkhemmet, vad har man då egentligen i politiken att göra? Då kan vi lika gärna ha en socialdemokratisk enpartistat som tidigare.

Man menar på sina håll att det är bättre att rösta på det minst onda alternativet, men när man faktiskt inte ens kan skilja på de båda optionerna är det företaget omöjligt. Någon har räknat ut att det skiljer på sin höjd fem procent mellan de olika blocken i reellt politiskt utfall, vilket är liktydigt med situationen i valfri diktatur.

Nej, vill denna trötta ministär åter få chansen vill vi se radikala förslag på löpande band, som utreds innan maktskiftet och därefter implementeras omedelbart efter tillträde. Som att avveckla folkhemmet och dess institutioner, med Systembolaget, statsmedierna och minst hälften av myndighetsvänsterns flora; bygga kärnkraft i rasande fart som i Östasien (4–5 år); ta bort den hämmande skatten på el och energi helt och hållet för att stimulera tillväxt; strypa invandringen helt och hållet och sätta arbetslösa i arbete istället för att låta företag hämta personal utomlands (företagen ska sköta och bekosta behövlig utbildning och träning).

Vidare ska alla pengar stanna i Sverige och förstås inte gå till Ukraïna eller tredje världen. Sverige kan inte vara en socialbyrå för övriga världen, utan vårt bidrag ska bestå i frihandel och kompetenshjälp för länder som är villiga att arbeta sig upp i hierarkin. Människor ska stanna i sina länder och bygga upp dem, snarare än att sagda länder ska dräneras på kompetens. Bara så kan en stabil utveckling nås på sikt.

Men tills den insikten infinner sig måste vi först se högern krackelera, Folkpartiet äntligen dö och det vänsterkommunistiska blocket under Maggan regera i tolv år eller så. Därefter kan möjligen en ny generation politiker göra upp med högerns vasallstatus till socialdemokratin och genomföra ett paradigmskifte på riktigt, i folkhemmets alla vrår och hörn. Väl mött 2038!

Den årliga Förtroendebarometern erbjuder inga spännande nyheter, utan allt ser ut som det brukar, förutom att nykomligen Nato har fått sig en törn. I topp finner man således Systembolaget och Skatteverket, i botten Arbetsförmedlingen och det döende Folkpartiet.

Det är en märklig företeelse att en statlig spritbutik med synnerligen begränsat utbud och öppethållande åtnjuter sådant förtroende, särskilt som man inte verkar i förtroendebranschen utan är en form av statligt förmynderi från annodazumal. Folk gillar uppenbarligen att bli behandlade som små barn, eftersom man har ett sådant märkligt förhållande till denna företeelse, som väl hade varit mer passande i Nordkorea.

Mätningen gäller i och för sig upplevelsen av hur väl företaget sköter sitt så kallade arbete (att hunsa vuxna människor), men i så fall måste man även förklara varför så många välskötta techföretag finns i botten, som X och Tiktok, maskiner som fungerar tämligen perfekt för sina respektive ändamål.

Vi tycks här ha att göra med igenkänningsfaktorn, och då de flesta inte använder sagda plattformar blir betyget därefter. Eftersom alla däremot har något slags förhållande till folkhemmets institutioner, som Skatteverket och Systembolaget, har dessa entiteter lättare att erhålla ett bättre omdöme. Man ser för övrigt samma företeelse för politiska partier, där större partier automatiskt har större förtroende.

En annan folkhemsinstitution som alltid befinner sig i topp är statsmedierna, som tronar över mediesverige. Det är i och för sig inte så svårt att erhålla bättre betyg än den kommersiella slaskpressen, men betraktar man vad statsmedierna är för slags företeelse är det ändå häpnadsväckande hur sådana medier kan vara så betrodda.

Det urgamla mönstret att statsmedierna har en mycket kraftig slagsida till vänster kvarstår oförändrat, och det är uppenbart att regimmedierna själva inte har någon ambition att förändra det förhållandet. Någon måste därför tvinga fram en sådan förändring, men om inte Tidölaget gör det, undrar man förstås vem som då ska göra slag i saken.

Mönstret består således i att förtroende för statsmedierna ökar ju längre ut till vänster man kommer på den politiska skalan bland de tillfrågade, ett fenomen som inte gäller för någon annan företeelse. Uppdelat per partisympati har sverigedemokrater allra minst förtroende för statsmedierna, därefter kristdemokrater, moderater och folkpartister. Störst förtroende har de vänsterkommunistiska väljarna i det rödgröna spektrat.

Medieakademin har sedan några år tillbaka även mätt hur respondenterna uppfattar hur nyhetsbevakningen sker utifrån samma politiska skala. Resultatet är inte bara att 35–39 % anser att statsmedierna har ett vänsterperspektiv, utan även mer chockerande att bara 1–3 % förstår det som ett högerperspektiv. I jämförelse upplevs socialdemokratiska Aftonbladet av 7 % som «höger» av de tillfrågade.

Tydligare än så kan vänsterkantringen inte åskådliggöras, och det måste någon gång åtgärdas. Det är inte förenligt med någon form av demokrati att ha en statsteve med allmänt finansieringstvång via skatt («avgift»), om den har en sådan kraftig politisk partiskhet.

Biasen och partiskheten består för övrigt inte bara i rödgrön politik som det evigt förekommande «klimatet», tonvikten på socialporr kring flyktingar och annat, utan även i fundamental frånvaro av objektiv framtoning i en rad utrikesfrågor. Själva definitionen av medier i allmänhetens tjänst är att de ska vara opartiska, objektiva och sanningsenliga, men regimmedierna har förvandlats till en propagandacentral av närmast östtyskt snitt. Bara lägg ned!

Moderatregimen har med eftertryck visat att man hör till yttrandefrihetens fiender, både i retorik, handling och lagstiftning. Det är därför ingen överraskning att ägghuvudet Bohlin ondgör sig över demonstranter som utövar sin rätt att protestera mot regimens politik respektive företrädare, och inte heller att moderatjuntan låter rättsväsendet plocka upp andra protestuttryck.

Till de senare hör Rojavakommittéernas stunt att utanför två moderatministrars respektive bostäder låta placera en korg med «hitleräpplen» och en IS-docka. «Hot» säger regimen, och dess lydiga nickedockor i åklagarväsendet håller med utan att först konsultera lagboken.

In klampar då GW Persson i ett sällsynt utspel, där han hävdar yttrandefriheten samt åtar sig att företräda den åtalade, i vart fall pekuniärt – numera har ju svensk «rättvisa» amerikaniserats så kraftigt att man måste betala för advokat och rättegångskostnader i brottmål, vilket avsevärt snedvrider balansen mellan allmogen och den välbesuttna eliten.

Man kan för all del hävda att en gräns bör respekteras vid personers privata hem, och att sådana uttryck gör sig bäst i offentligheten på debattsidor, nätet och gator och torg, men å andra sidan kan man samtidigt likställa det med att lägga en politisk pamflett i någons brevlåda. Även minstrar har detta hål mot offentligheten.

Den politiska eliten är samtidigt väl skyddad av Säpos gorillor, så till den grad att man psykar och på annat vis trakasserar den som kommer inom en radie om några hundra meter av ett skyddsobjekt. Den sortens störda beteende utsattes vi i Malmö för konstant när Säpos bestar lekte som bäst utanför ordförande Perssons (S) centralt placerade residens.

Juntans företrädare Dousa och Forssell (han med hitlergrabben) har således aldrig varit i närheten av att utsättas för «hot», och de företeelser som manifestationerna ger uttryck för är legitima. Här handlar det om politiken gentemot Syrien, i andra fall om regimens vedervärdiga stöd till judarnas folkmord – om man trodde att detta kan passera utan omfattande protester har man nog misstagit sig.

Detta är inte «hotochhat» eller ett «hot mot demokratin», som Uppblåsbara Stenergard låter meddela. Detta är i själva verket demokrati, själva fundamentet för demokrati, att utan maktens repressalier kunna uttrycka kritik mot regimens handel och vandel. Hotet mot demokratin kommer således inifrån, när moderatjuntan kontinuerligt undertrycker det fria ordet, demokratins hörnsten.