Alla människor är lika mycket värda, brukar det heta från vänsterkommunistiskt håll när man vill godhetssignalera. Men samma libtardetablissemang anser regelmässigt att vissa prekariat är mer värda än andra i olika bemärkelser, som judar, transor, lappar, zigenare, negrer, bögar… och nu… håll i dig… kvinnor.
Moderatregimen röstfiskar nämligen hos vänsterpacket genom att damma av ett gammalt socialdemokratiskt förslag om femicid, det vill säga att mord på kvinnor för att de är just kvinnor ska utgöra ett särskilt brott, med livstids fängelse som automatisk påföljd.
Det där med allas likhet inför lagen är alltså mest trams, och har inget med verkligheten att göra. Vissa har fördelar i kraft av sin etnicitet, andra i sin läggning och åter andra i sitt kön.
Om en man (eller en kvinna!) slår ihjäl en man för att han är man är det alltså mindre viktigt, vilket vittnar om en taskig manssyn hos Moderaterna, för att inte säga en vidrig människosyn. Man ligge ogill, för att parafrasera Västgötalagens passus om att mord på smålänningar inte renderade något straff. Vi ska tydligen tillbaka till denna juridiska medeltid istället för att ha helt allmänna och generella lagar.
Moderaterna tycks alltså ha blivit vänsterblivna radikalfeminister på senare tid. Det räckte inte med att utvidga den socialdemokratiska sexköpslagen till att omfatta «digitala» «handlingar» (Lex Onlyfans), inte heller att utvidga den socialdemokratiska hetslagstiftningen med statligt sanningspåbud (Lex förintelsen), utan man går nu all in för att triangulera in sig i den vänsterkommunistiska klicken med «mäns våld mot kvinnor» och hela enchiladan av vänsterkommunistiska floskler.
Det bekräftar bara det jag har hävdat här under en längre tid, att det inte spelar någon som helst roll vem som regerar, det blir alltid socialdemokratisk politik än då. Och om vi ska ha vänsterpolitik, är det förstås lika bra att låta vänstern göra jobbet. Nooshi har min röst, i skir protest.
Antag att libtardfantasin går i uppfyllelse och att Vladimir invaderar Europa, och att du då måste ta ditt pick och pack för att emigrera till någon säker hamn. Av någon anledning hamnar du i Saudiarabien, som flott erbjuder européer asyl, eftersom man anser att den europeiska diasporan kan tillföra landet välbehövlig kompetens.
Men det finns ett villkor förknippat med asyl och permanent uppehållstillstånd, nämligen att du anpassar dig efter de saudiska värderingarna. Det är samma villkor som (numera) gäller i Sverige för invandrare som aspirerar på svenskt medborgarskap, även om värderingarna skiljer sig kraftigt åt.
Ta en sådan babbeluring som Simona Mohammedsdotter, folkpartiledarinnan som anser att Sverige har «de bästa värderingarna i världen». Skulle hon kunna tänkas överge dessa de bästa värderingar för de saudiska motsvarigheterna? Skulle du? Frågan är retorisk, för svaret är givetvis nej.
Omvänt, skulle en invandrare i Sverige med en religiös bakgrund i islam överge de värderingar som han tycker är bäst i världen, eftersom det är de trygga värderingar han fått med modersmjölken? Nej, det skulle han inte, och det kommer han inte att göra.
Det är vad en undersökning visar angående SFI-elevers uppfattning kring homosexualitet, som nära hälften anser är «oacceptabelt». Enligt koranen och annan monoteistisk religion är detta en sund värdering, så varför skulle man inte omfattas av den, om man nu har vuxit upp med islam?
Men Mohammedsdotter och libtardetablissemanget förfasar sig över att andelen homofober är så stor i den berörda invandrargruppen, och blottlägger därmed sin pyramidala naivitet i frågor kring migration, religion, kultur och psykologi.
De tror alltjämt att människor kommer hit för att bli svenskar med svenska värderingar, medan de i själva verket kommer hit för att kunna fortsätta vara islamister, kurder och allt vad det nu kan tänkas vara. Det är ekvivalent med att du eller Mohammedsdotter slår rot i Saudiarabien, inte av någon vilja att bli saudier, utan för att kunna fortsätta vara svensk – givet att Putin anfaller, eller liknande kalamitet.
En annan aspekt på detta dilemma är att vi alltjämt väl har en strimma av åsiktsfrihet i detta land, i vilken frihet ingår att inte älska bögar eller transor. Själva tanken att staten måste uppfostra människor i de förment rätta värderingarna luktar faktiskt mer Saudiarabien än Sverige, men det är exakt vad man planerar genom att «rikta» «insatser» i dylik social ingenjörskonst (en folkpartistisk specialitet).
Som Konfucius konstaterade i sina analekter bör man inte göra mot andra det man inte önskar att andra ska göra mot en själv, i detta fall att tvinga på andra människor sina värderingar. Det finns ingen objektiv värdemätare för värderingar, utan de är samtliga kulturellt betingade och i stort sett godtyckliga.
Alla länder anser att just de har de bästa av värderingar.
Brist på nötkött råder, eftersom europeiska och nationella lagar av olika slag gör det allt mindre lönsamt att föda upp boskap, samtidigt som det finns en miljötalibansk och vänsterkommunistisk agenda om att premiera plantföda. Då passar quislingarna i Bryssel på att yttermera införa protektionistiska åtgärder, denna gång avseende nötkött från Brasilien.
Så mycket var alltså «frihandelsavtalet» med Mercosur värt, det vill säga inte ens pappret det är skrivet på. Det leder inte till en enda förbättring för europeiska konsumenter, eftersom producenterna ska skyddas till varje pris med olika slag av protektionism.
Det är vad lobbykorruptionen i EU leder till, att Europa blir världens dyraste kontinent, trots att man ideligen släpar efter i tillväxt i förhållande till USA och Kina. Elen ska vara dubbelt så dyr, så ock bilarna, samtidigt som billiga bilar från Kina beläggs med strafftullar. Samma metoder används nu för att angripa det billigare brasilianska nötköttet, med svepskäl kring «antibiotika».
Brasilianskt nötkött stammar annars från frigående kreatur som äter naturligt gräs på savannen, vilket ger mört och saftigt kött. Svenskt och europeiskt nötkött består i gengäld av uttjänta äldre mjölkkor som har utfodrats med diverse former av spannmål och konstlade preparat under tveksamma förhållanden, vilket ger segt och i princip oätligt kött som inte är tjänligt som människoföda.
Kilopris för svensk entrecôte är icke desto mindre 339 kronor i en oligarkkedja, medan den brasilianska i veckan betingar 175 kronor, det villl säga nästan hälften så billigt. «Extra marmorerad» entrecôte från Sverige, alltså i paritet med det brasilianska köttet, går emellertid loss på inte mindre än 455 kronor per kilo.
Samma förhållanden gäller oxfilén, där kedjan tar 523 kronor per kilo för svenskt kött, medan den brasilianska varianten kostar 365 kronor. I dyrare kedjor går priset över 600 kronor, vilket är fullständigt ohemula nivåer. Än värre blir det när sådana priser ska omsättas i restaurangnäringen, varvid en kötträtt kan betinga astronomiska belopp när det billigare köttet försvinner från marknaden.
Med EU blir alltså allt dyrare i en aldrig avstannande inflationsspiral, och frågan är egentligen vad vi ska ha detta sovjetmonster till. Det finns inte en enda fördel med EU, men däremot allt fler nackdelar. Vi i Sverige fick aldrig europeiska friheter, utan har kvar vårt Systembolag och andra märkliga svenska företeelser, samtidigt som den «inre marknaden» mest är ett stort skämt – de som har räknat på saken menar att friktionen i form av nationella särregler motsvarar över hundra procent i handelstullar.
Någon förändring sker aldrig eftersom mäktiga intressen inte vill det, utan ser till att hålla politiker i schack genom mutor och andra former av korruption. Här är det fråga om europeisk köttindustri som petar in miljoner euro på politikers konton för att främja deras intressen, snarare än att tjäna folkets. Det går alltid att motivera på olika sätt och linda in i passande retorik, som «antibiotika», eller i fråga om kinesiska elbilar, «subventioner». Förlorare är i slutändan alltid du.
Boi från Brasilien. Din korrupta EU-representant har bestämt att svenskar inte längre ska få äta detta djur.
Maga-högern vänder Trump och Republikanerna ryggen, efter att US-presidenten svikit sina väljare och sina främsta anhängare. Sveket består inte minst i att ha förbrutit sig mot förpliktelsen att inte inleda nya krig, medan han i själva verket först anföll Venezuela och därefter inledde ett nytt evighetskrig mot Iran på inga som helst rättmätiga grunder.
Minns att han i sitt installationstal hävdade: We will measure our success not only by the battles we win but also by the wars that we end. And, perhaps most importantly, the wars we never get into. My proudest legacy will be that of a peacemaker and unifier. That’s what I want to be. A peacemaker and a unifier.
Trump hävdade vidare: We will be a nation like no other. Full of compassion, courage and exceptionalism. Our power will stop all wars and bring a new spirit of unity to a world that has been angry, violent, and totally unpredictable. Men den enda som har visat sig vara unpredictable är Trump själv, vars utsagor svänger från den ena ståndpunkten till den andra från morgon till kväll.
Av America first blev alltså inte så mycket, utan Trump har istället accelererat USA:s förfall och mer eller mindre säkerställt att landet blir detroniserat av Kina på i stort alla punkter inom ett decennium. Inte minst handelskriget mot hela världen har helt förstört det amerikanska näringslivets konkurrenskraft, och kvar finns bara en AI-bubbla i väntan på att spricka.
Fredspresidenten.
Samma slags utveckling, om än i mer modererad fason, känner vi från den svenska Tidö-regimens handel och vandel under mandatperioden. Av Sverige först blev mest Ukraïna först och sedan Israel först, inte minst av de så kallade «sverigevännerna».
Mer problematiskt är att man systematiskt bröt alla vallöften, bland annat genom att successivt höja elskatten tre gånger istället för att sänka den; att öka invandringen istället för att minska eller reversera den; att göra svenskarna mer ofria genom att införa statliga sanningar och förbud mot att förneka förintelsen; att toppa Socialdemokraterna genom att vidga sexköpslagen till Onlyfans och digitala miljöer; att öka antalet myndigheter istället för att drastiskt minska dem; att inte få bukt med det dödliga skjutvåldet och inte heller arbetslösheten, med mycket mera.
Tidö-högerns väljare sviker således regimpartierna som konsekvens, och i valet som stundar i september kommer Anderssonskan att promenera hem segern på walk over, då moderatregimen redan har kastat in handduken och inte har någon plan för ett fritt och ickesocialistiskt Sverige. En vänsterkommunistisk minoritetsregim träder in i dess ställe, med stöd av VPK.
Men som exemplen ovan visar blir det ingen som helst skillnad, annat än på den yttersta marginalen. En krona hit eller dit i skatt, en krona hit eller dit i avdrag och så vidare. Det är en form av tankekontroll där man ger illusion av valfrihet, medan verkligheten inte har några sant fria val.
Oavsett om du väljer det blå eller röda laget/pillret blir resultatet att vinnande regim kommer fortsätta att ta allt mer av dina pengar och inskränka allt mer mer av dina få kvarvarande friheter. Lagboken kommer att fortsätta svälla, och så även de områden i vilka politiker vill lägga sig i.
Det är en metatstatisk utveckling av ett samhälle statt i politisk cancer, den omständighet att politiken breder ut sig i varenda vrå och i vartenda hörn i samhällskroppen, och att det inte längre finns några fria ytor. Valboskapen vallas som kor genom slussar och grindar i livets alla skeenden, under statens ständiga överinseende.
Bland partierna finns inte ett enda som vill reversera den utvecklingen och göra staten mindre och människorna friare. Inte ett enda som vill avträda makt till enskilda individer, i ekonomiska, sociala och andra frågor. Inte ett enda. Det är vad regimerna Trump och Kristersson har visat oss i praktiken, och det är egentligen ingen nyhet – det har alltid sett ut så.
Men i tankekontrollen ingår ändå att ge sken av att demokratin ger möjlighet till förändring, och därför kommer du som vanligt att traska till kommunkontoret den där söndagen i september för att avlägga din röst. Det är samma mekanism som fick dig att «tvätta händerna», stanna hemma och lyssna på myndigheterna under pandemin – alla kor följde mer eller mindre blint den utstakade vägen.
Det är vad du är, en ko. Valboskap. Ett instrument för andra att utöva makt över dig. Och du köper det, varenda gång.
Återigen sker en islamistisk terrorattack, denna gång mot en så kallad pridefestival i Tyskland. Islamisten, född och radikaliserad i förbundsrepubliken, körde sin bil rakt in i en folkmassa, varvid en person dog och ett flertal skadades. Händelsen föregås av ett otal liknande dåd under de senaste tio åren.
Ihr schafft offenbarlich das nicht, får man väl ändå lov att säga? Men det vänsterliberala wokesamhället tycks aldrig vilja reflektera över oxymoronen att importera miljontals sociala turister från misogyna och efterblivna samhällen som hatar allt vad sexuell frihet heter, utan verkar tro att araber och afrikaner med muslimsk uppväxt blir goda tyska protestanter eller i förekommande fall katoliker så fort de passerar gränsen…
Även Sverige lider som bekant av detta problem, och det blir inte mer tydligt än när riksbögen Jonas Gardell får släppa loss i storkukstabloiden Expressen. Det verkliga problemet är alltså inte islamism, utan «högerextremism» i form av Alternative für Deutschland (AfD), om man får tro Gardell.
AfD, vars partiledarinna lever i ett lesbiskt parförhållande med en invandrad kvinna, är emellertid i grunden ett libertarianskt parti som sedermera har antagit en mer socialkonservativ prägel, medan den «högerextrema» etiketten är ett vänstermedialt påfund. Man motsätter sig förvisso den gängse formen av vänsterliberal woke med särrättigheter för vissa prekariat, som transor, men har i övrigt ingenting emot privata relationer av homosexuellt eller annat slag.
Det finns ingen motsättning i det, utan är en hållning som delas med oss frihetsliberaler, som till skillnad från rättighetsliberaler (folkpartister) söker frihet från statens repression (exempelvis mot homosexuella, som tidigare i historien), men inte rättigheter till särskilda privilegier på min och din frihets bekostnad, exempelvis i fråga om yttrandefrihet.
Alice Weidel är alltså inte tillnärmelsevis en ny Hitler, och det är inte heller Jimmie Åkesson, men wokevänstern fortsätter in absurdum att söka dessa liknelser i sin retarderade retorik. För de flesta tyskar är det uppenbart att AfD har en mer nyanserad och realistisk verklighetsuppfattning än det vänsterblivna etablissemanget med Freddie Merz i spetsen.
Det är därför AfD stadigt växer i opinionen och numera är Tysklands största parti, eftersom folk i gemen lider under det vänsterliberala oket, dels i form av ekonomisk recession till följd av Energiewende, då man beslöt att stänga ned landets kärnkraft och därmed avhända sig industrins baskraft. Kvar fanns bara rysk gas, och… ja, resten är historia.
Ekonomisk kräftgång och stigande arbetslöshet i kombination med levnadskostnadskris ger grogrund för AfD att växa, eftersom man avviker från det vänsterliberala etablissemanget i fråga om problembeskrivningen och dess lösningsrum. Man vill mycket riktigt avsluta kapitlet med Ukraïna och åter låta den ryska gasen flöda, samt gräva ned stridsyxan med Kina, sunda tankar som är väsensfrämmande för Merz’ regim.
AfD är, som Elon Musk en gång hävdade, Tysklands enda hopp. Att «stå upp» för vidlyftiga ideal är billigt, men i längden går det öppna och fria samhället inte att upprätthålla och försvara om ekonomin är i permanent recession. Regimen Merz har helt enkelt alldeles fel fokus, medan oppositionens AfD som en följd äger problemformuleringsprivilegiet.
Det gäller inte minst i fråga om såväl invandrare som den alldeles överdrivna *2SHBTQIAP++-normen, och man vill ha en mer balanserad tillvaro där majoriteten inte förtrycks på prekariatens altare. Stöveltrampet uteblir, och kvar blir bara ett sundare och mer effektivt Tyskland. Om folket får bestämma, vill säga – det är numera inte givet i Tyskland.
