Kategori: Liberalism

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik USA

Pöbelkrati

Opinionsundersökningar är trevlig lektyr att förkovra sig i då man förättar sitt tarv eller hämtar andan. Det är kort och snaskig information kring det rådande tillståndet i något ämne, mot vilket läge man kan jämföra sig själv och de egna ståndpunkterna samt begrunda den allmänna tidsandan.

För dagen levererar Novus detta läsestoff, i ämnet demokrati, det styrelseskick som har nått närmast religiös status med tiden, och som ständigt ska missioneras på samma vis som tidigare religion till andra folk och länder. Ändå finns ingen egentlig konsensus kring vad demokrati är, utan begreppet nyttjas som om det vore en självklarhet.

Kring demokratin finns hundraprocentig uppslutning enligt undersökningen, men vad demokratin då ska försvaras mot är inte gott att veta. Om hundra procent är för demokratin, är då noll procent emot samma demokrati, och det finns alltså inget hot mot styrelseskicket som sådant, i vart fall inte inom landet.

Ändå anser tre av tio att demokratin i Sverige är hotad, samtidigt som en av fyra inte känner tilltro kring den svenska demokratin. Föga förvånande finner man belackarna på den rödgröna oppositionens sida, den som har varnat för ett nära förestående nazistiskt Machtübernahme om Åkesson släpps in i värmen, och det hör till oppositionsrollen att vara överdrivet kritisk till den styrande entiteten.

Vad hotet mot demokratin skulle bestå i framgår av en separat frågeställning, och det visar sig att det inte är Putin och Ryssland som avses utan påverkanskampanjer och desinformation på socialer, följt av samhällelig okunskap, kriminalitet, hot mot politiker, vinkling i media samt begränsningar i yttrandefriheten.

Här har vi en märklig diskrepans kring yttrandefrihet och så kallade påverkanskampanjer i socialer, eftersom sådana «kampanjer» är en given del av yttrandefriheten. Det finns inte någon form av demokrati som bärs upp av inskränkningar i yttrandefriheten, men det är ändå det vi ser i Sverige och Europa. Ju mer denna för demokratin fundamentala frihet beskärs, desto mindre demokrati återstår.

Till yttermera visso skulle var tredje person undvika att torgföra sina åsikter pålina, av rädsla för konsekvenskultur i åsiktskorridoren, exempelvis då de «goda krafterna» i «civilsamhället» på rent korporativistiskt (fascistiskt) vis gör gemensam sak gentemot avfällingar, åsiktsbrottslingar och oortodoxa tänkare.

Det kan röra sig om banker som spärrar konton för att någon prenumererar på någon förhatlig tidning, eller andra metoder att bannlysa misshagliga personer som avviker från den konforma konsensuskulturen. Men större hot mot demokratin än att förvägra medborgare delaktighet i det offentliga samtalet, eller i offentligheten överhuvudtaget, finns inte.

Samtidigt som allmogen av någon anledning har fått för sig (hur?) att påverkanskampanjer bedrivs på sociala medier och att detta skulle vara ett hot mot demokratin, så anser sex av tio personer att svenska mediehus medvetet vinklar efter egen politisk preferens. Det rör sig då inte om opinionsbildning, utan om hur nyheter friseras och hur själva urvalet sker i kraftig bias.

Sådan bias hos enskilda mediehus är inte ett problem i ett diversifierat och pluralistiskt medielandskap, men i Sverige finns en stark ägarkoncentration till ett fåtal mestadels vänsterliberala mediehus, samtidigt som de skattefinansierade statsmedierna tar stort utrymme i förmedlingen av nyheter och ideologiproduktion. Vidare existerar statligt mediestöd med koppling till hur starkt man linjerar med det vänsterliberala etablissemanget, fenomen som inte har med demokrati att göra utan är ett renodlat fascistiskt (korporativistiskt) instrument.

Den svenska korporativismen omfattas även av akademin, som i stor utsträckning är en statlig angelägenhet med statliga bidrag som fördelas av politiker med en viss politisk agenda. Föga förvånanande anser sex av tio att även forskare har en agenda i sitt värv, kanske efter att under många år ha iakttagit «forskare» med starkt ideologiskt nit, enkannerligen i ämnen som klimat, genusstudier och «kritiska vithetsstudier».

Var tredje anser vidare att politiker försvagar demokratin, vilket är tre gånger fler än de som menar att politiker stärker demokratin. Det är ett kraftigt underbetyg och visar att populasen inte riktigt litar på politiken. Men då litar man inte heller på det demokratiska systemet per se, eftersom det ska vara konstruerat för att tolerera utmanare till demokratin.

En märklig paradox visar sig därför i hur pöbeln uppfattar demokratin i Sverige jämfört med EU och USA. Här har nära hälften mycket liten tilltro till den amerikanska demokratin, som är urstark i jämförelse med den svenska och än mer den obefintliga i EU.

Man förväxlar då styrelseskicket i sig med dess förhandenvarande installation i form av Donald Trump, men denne rår alltså inte på de institutioner som bygger den amerikanska demokratin, som exempelvis maktdelning i dömande, lagstiftande och exekutiva grenar.

Man kan här notera att det folksuveräna (korporativistiska, fascistiska) Sverige helt saknar maktdelning, och att det inte finns någon konstitutionsdomstol med vetorätt. Det finns därmed inte heller någon kraft som kan motstå en Trump eller Hitler i svensk politik. Den svenska demokratin bärs upp enbart av den goda viljan hos politiker, och det är detta allmogen känner i form av oro för vad politikerklassen skulle kunna hitta på under andra förutsättningar.

Om svensken tror på demokrati och vill «försvara» denna, så är det bästa försvaret just att införa demokrati av amerikansk modell, med äkta maktdelning, en mer eller mindre orubblig konstitution under krav om kvalificerad majoritet samt i princip oinskränkt yttrandefrihet. Men den svenska pöbelkratin tror egentligen inte på demokrati, utan verkar hellre vilja försvara hetslagen, statsmedierna och monarkin över allt annat – det är ett indoktrinerat folk.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Starmer-regimen till ända

Det kommer inte som någon överraskning att Ingsoc-ledaren Keir «Big Brother» Starmer lämnar in handduken, utan är en given konsekvens av Arbetarepartiets förnedring i lokalvalen härförleden. Det, tillsammans med knackig ekonomi, rekordlågt förtroende och en växande högerkonservativ rörelse, blev Starmers baneman.

Passande för en diktatur som Storbritannien är att efterträdaren Andy Burnham hämtas från lokalpolitiken utan att folket får delta i processen. Burnhams hjässa smors och han placeras på tronen efter ett tekniskt fyllnadsval för att bli parlamentsledamot. Kröning, kallar man det.

Att det forna imperiet inte längre är en demokrati beror inte enbart på att man byter försteminister som andra byter underkläder, utan att konsultera folket, utan framförallt på den politik som förs gemensamt och i samförstånd av systempartierna. En politik som stavas massövervakning, censur och digital repression, tre begrepp som inte hör hemma i en demokrati.

Exempelvis har Starmer-regimen föranstaltat om åtkomst till krypterade data hos molnoperatörer och tillverkare av mobiltelefoner, en reform som i ett svep skulle omintetgöra säkerheten på nätet. Detta då buset alltid tar sig in i dylika dörrar, om de lämnas på glänt.

Regimen har även klubbat en «Online safety act» omfattande sådant som åldersverifiering hos alla större sajter, under den märkliga förhoppningen att allmogen inte ska ta till sig VPN-tjänster och annat. Trots att man har hoppat av EU går man ändå snäppet längre i sina försök att tygla nätet, så till den grad att USA har öppnat en ventil mot det censurindustriella komplexet i Europa.

På samma sätt som i den tyska diktaturen har Starmers socialistregim gått hårt åt allmogens förmenta åsiktsbrottslighet på nätet, genom att helt sonika arrestera, bötfälla och fängsla den som tar sig ton mot den vänsterliberala ordningen. På fullt allvar har man även begrundat att förbjuda X, Grok och andra tjänster, för att man inte tål det fria ordet och diskussion som inte följer det vänsterliberala manuset.

Den primära anledningen är i England såväl som i Tyskland de «högernationalistiska» framgångarna, som man vill stävja i syfte att behålla makten. Starmers regim har ännu inte föreslagit att förbjuda oppositionen, så som i Tyskland, men nog har man motarbetat den kraftigt genom att angripa förgrundsgestalter som Tommy Robinson och Nigel Farage med lawfare av olika slag.

Upplopp och kravaller har kantat Starmers tid vid makten, nämligen som en följd av repressionen och det faktum att folket har tappat tålamodet med systempartiernas oförmåga att lösa energikrisen, levnadskostnadskrisen, migrationskrisen och femtielva andra kriser. Populasen graviterar naturligt till andra partier, vilket systempartierna avser hindra i görligaste mån.

Att byta premiärminister löser emellertid ingenting, vilket de senaste sex försöken på tio år har visat. Problemen är de samma nu som då Cameron, May, Johnson, Truss och Sunak axlade ledartröjan, det vill säga systemfel som kräver att systemet i sig störtas. Jag ger Burnham sex månader, sedan vill vi se ett nyval och att Reform UK tar makten i syfte att implementera systemskiftet.

Poor old England.
Kategorier
Liberalism Politik

Regimer kommer och går, sossesamhället består

Regimen Kristersson är nu så rökt den kan bli, då lyftet för det illiberala Folkpartiet helt har uteblivit. Det etatistiska förbudspartiet dansar alltjämt kring 2.0 %, en nivå som inte kommer att medge moderata eller andra stödröster. Folkpartiet försvinner därmed från rikspolitiken, och Tidöregimen störtas.

Det är vad statstelevisionens opinionsundersökning ger vid handen. I mandat räknat erhåller det vänsterkommunistiska blocket 196, medan den högra motsvarigheten blott räknar 153, en betryggande majoritet.

Man kan invända att Anderssonskan ändå inte kommer att kunna bilda en majoritetsregering, eftersom agrarer och kommunister inte vill sitta i samma sandlåda. Men sosseriet har stor vana att regera i minoritet, och kommer att göra så även denna gång.

Tanken att Meernosh skulle fälla en rödgrön regering och därmed orsaka nyval finns nämligen inte på kartan denna gång heller, utan Kamrat fyra procent viker alltid ned sig från sina «ultimativa» krav om ministerposter. Centern har redan deklarerat att man kommer att ta ställning för Maggan.

Frågan är då hur det kunde gå så här. Svar som har givits tidigare tar fasta på att Tidöregimen har försummat rikets styrelse, i själva verket misskött den, för att istället leka geopolitiska spel i Ukraïna. Arbetslösheten har rakat i höjden, tvärtemot utvecklingen i övriga Europa. Man lovade att sänka elskatten, men höjde den istället tre gånger. Så där håller det på.

Men man kan också se det i ett bredare och allmännare perspektiv, i vilket moderatjuntan blott har förvaltat det befintliga sossesamhället istället för att riva det och bygga nytt. Det visar sig att moderater alltid har gjort så, att konservera det befintliga istället för att reformera.

När sossarna väl har infört något system eller instrument i den svenska politiken, är det alltså så att Moderaterna och dess satelliter småningom erkänner dessa system och instrument som «sund» politik, som man försvarar med näbbar och klor, även om man inledningsvis tog parti emot.

Ta som exempel sexköpslagen, som flera partier motarbetade när Segelström (S) och övriga radikalfeminister var i färd med att etablera juridiken. När Moderaterna väl hamnade i regeringsställning hade man vänt på en femöring, utan att meddela sina väljare detta.

Numera har samtliga partier utan undantag formuleringar i sina partiprogram om sexköpslagens förträfflighet och en vilja att sprida denna dynga till hela EU och världen utanför, med radikalfeministiska formuleringar om «mäns våld mot kvinnor» och dylikt sossegods. Man har tagit till sig den socialdemokratiska politiken, som om den vore den egna.

Men då bekräftar man bara, om än i efterhand, att Socialdemokraternas politik är den bästa. Och om det visar sig att Socialdemokraternas politik är den bästa, så kan man väl lika gärna låta Socialdemokraterna regera för evigt, som fordom?

Om vi alltså fortsatt ska ha sossepolitik, är det därför lika bra att sossarna får regera i ensamt majestät med sina rödgröna satelliter. Om borgarna mot all förmodan skulle komma på andra tankar inför valet 2042, eller vad det nu kan bli, så får man väl ta ställning till det då.

Borgarpartierna har då att avsiktsförklara att man vid seger omedelbart och utan dröjsmål ämnar riva Folkhemmet med dess Systembolag, sexköpslag och hela sossefaderullan, och i dess ställe införa en modern liberal sekulär demokrati. I annat fall har man så att säga inget att göra i svensk politik, man är då helt obehövlig, på samma sätt som Folkpartiet.

Vänsterkommunistisk seger förväntas i september.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik Teknik

Gängen som förklaringsmodell

Kristmuppen Forssmed har en ny ingångsvinkel på det påhittade problemet med barns användning av mobiltelefoner: «gängen» kan komma att rekrytera barn via dessa manicker… Eller egentligen är det myndighetsvänstern i form av Folkhälsomyndigheten som gör den kopplingen, i själva verket kanske på direktiv från regimen.

Vänstermyndigheten föreslår nämligen en ny «rekommendation» om att inte ge barn under tretton år en så kallade smart telefon, på det att de inte ska behöva ta del av «skadligt» innehåll, inklusive gängrekrytering. Alltså det språkbruk man regelmässigt har använt i Kina för att successivt censurera innehållet på nätet och kontrollera narrativet. Faktum är att jag redan för tusen år sedan i ett papper förutspådde konvergens mellan Kina och Väst i detta avseende, en förutsägelse som har infriats till fullo.

Med «skadligt» innehåll menar man i övrigt «falsk» information (vem sitter på sanningen?) som kan skapa en «parallell bild av världen» (alltså inte Socialdemokraternas bild), eller realistiska skildringar av vad som händer i samhället med avseende på våld, eller nöjesformer som pornografi. Det är ju trots allt en kristborgerlig regim vid makten.

Mot detta kan man invända att pornografi för småbarn mest framstår som ett äckligt lustspel, och att eventuell påverkan kommer först i puberteten då man alltså skulle få tillgång till detta hemska internet där ute. Man kan även inskärpa att gängrekrytering inte är ett generellt problem för barn, utan ett specifikt problem med Orten-koppling – ska alltså alla barn behöva lida för massinvandringens effekter?

Allt man kan göra på en mobiltelefon – och mycket mer – kan man även göra på en dator, men det är specifikt lurarna man angriper av någon anledning. Hur löser man då problemen med övriga slags skärmförsedda apparater? Totalförbud för datorer fram till trettonårsåldern? Så skapar man en global IT-underklass.

Alla verktyg utan undantag kan missbrukas, och förbud har aldrig löst några problem. Aldrig. Det handlar istället om att träna människor i att använda verktygen på rätt sätt, istället för att begränsa tillgången. Visste du till exempel att man kan producera barnpornografi med papper och penna? Förbjud pennorna!

Vad gäller mobiler rör det sig om att i skolan lära ut källkritik, det vill säga att konsultera ett flertal vitt skilda informationskällor för att ta reda på någorlunda verifierbara fakta – och att att absolut och under inga förutsättningar låta en enskild källa, exempelvis statstelevisionen, agera Sanningsministerium, utan att tvärtom ha som utgångsspunkt att samtliga källor har agendor och sprider propaganda. Det är i skärningspunkten av alla dessa olika källor som man kan finna korn av sanning.

Det rör sig om att diskutera och problematisera de bildfigurer som emanerar från nätet, och att passa in dem i ett sammanhang. Exempelvis avseende pornografi, våld och andra fenomen. Att täcka för ögonen har aldrig fungerat, ej heller att ha händerna på täcket. Diskutera das Ding an sich, den förhandenvarande verkligheten, ty det är i den barnen lever och ska leva.

Skärmtiden kan och ska begränsas, men inte av fakking staten! Det är i första hand skolan som ska samla in mobiler under morgonen, för att återlämna dem på eftermiddagen – i den mån eleverna överhuvudtaget medhar sina «enheter», det är ju lika bra att lämna dem hemma. I andra hand är det föräldrar som ansvarar för eventuell begränsning av skärmtid. Men aldrig socialiststaten via juridik eller andra instrument.

I övrigt ska det stå barn likväl som kristmuppar och vuxna att surfa fritt, inklusive på porr- och gore-sajter om man så vill. Verksamheten därstädes måste vara självreglerande via medlemsinitiativ, och det kommer inte an på staten, EU eller andra politiska kroppar att överreglera nätet. Informationen vill vara fri.

Åh nej… Kristdemokraterna vill rekrytera mig till sitt parti.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Taktlös regimtelevision

Regimkontrollerade statstelevisionen SVT böjde sig sedermera för det vänsterkommunistiska mediedrevet, varpå man valde att skrota kommande sändning av tramsprogrammet «Invandrare för svenskar» i vilket den högerkonservative debattören Nick Alinia medverkade. Därmed bekräftade man den stående kritiken om kraftig vänstervridning i det statliga mediehuset.

«Ansvarig utgivare» Helena Olsson anser visserligen att ingenting i själva programmet föranleder en sådan åtgärd, men menar samtidigt att det inte anstår statstelevisionen att ge Alinia en «plattform» och att det «blir för allvarligt att låta honom bli en del av det offentliga samtalet som vilken aktör som helst».

Alinia anklagas för att ha «trakasserat journalister och oliktänkande» och «uttryckt sig i rasistiska tankefigurer», och för utgivaren «räcker det» med att debattören skulle ha «samröre med en våldsbejakande extremhöger». Utsagorna är von oben och redovisas inte i statstelevisionen, och inte heller någon annanstans.

Olsson överskrider därmed med råge sina befogenheter, då hon inte bara prövar programmet mot förhandenvarande lagstiftning – det är vad den ansvariga utgivarens roll är – utan även gör sig till politisk kommissarie som överprövar den (obefintliga) «redaktionella friheten». Det räcker för mig för att kräva Olssons omedelbara avgång.

Nu skiter jag visserligen i både Olsson och Alinia, och det som intresserar mig är principerna. Man kan notera att den regimkontrollerade statstelevisionen i parti och minut har gett den flerfaldigt dömde vänsterextremistiske våldsverkaren Tobias Hübinette en «plattform», från vilken han har kunnat vräka ur sig sin vänsterextrema ideologi kring «vithet» och annat, som av en ren händelse omfattas även av statstelevisionen.

Hübinettes senaste sejour i rätten slutade med att han dömdes för olaga hot i tingsrätten, men samtidigt undkom med ett mycket lindrigt bötesstraff. Även här tycks man ha bortsett från vänsterextremistens tidigare rättsliga historik, samtidigt som man tog hänsyn till «förmildrande omständigheter» som att Hübinette blev utköpt av Karlstads «universitet» på grund av sin vandel. Vänsterkommunistiska medier rapporterar inte alls om saken – det rör ju sig om vänsterns informationsbyrå Expos värderade grundare.

Det är nu inte bara Hübinette som har getts en «plattform» i statsmedierna, utan det statliga mediehuset fullkomligen kryllar av dylika personer, medan dess motpoler på högersidan sällan eller aldrig kommet till tals – de är deplattfomerade. Det gäller för övrigt även i nyhetssammanhang, där man regelmässigt uppvisar stor bias genom att intervjua sådana liberalistiska figurer som Applebaum men aldrig nyktra personer som Mearsheimer – man är inte intresserad av objektiv debatt och nyanserad faktaförmedling, utan bara av ensidig propaganda.

För Alinia och liknade figurer är statsteves klavertramp en seger, som man kommer att utnyttja friskt i framtida retorik 👌🏻. Regimtelevisionen gjorde här bort sig med råge, och det enda man åstadkom var att ge Alinia publicitet och reklam. Man såg också till att ge kritikerna vatten på kvarn, och det är nu mer uppenbart än någonsin att statsmedierna måste reformeras i grunden och renoveras fullständigt, om de alls ska existera.