Kategori: Liberalism

Nationalistledaren Åkesson beskylls nu för att ha slängt Folkpartiet under bussen, nämligen genom att uppmana sina egna och de kristborgerligas väljare att inte rösta på Folkpartiet, om partiet tio dagar före valet alltjämt ligger under 3.5 % i opinionen. Men som många har konstaterat, är det ett nyktert och rationellt förhållningssätt under den rådande situationen.

Dels är Folkpartiet i princip ett fiendeparti för Sverigedemokraterna, varför det snarare är de kristborgerligas ansvar att fördela sådana stödröster sinsemellan. Och dels är det en bortkastad röst om Folkpartiet åker ut, vilket allt talar för. Åkesson kan sina odds, och vet därför att det är bäst att maximera sina egna röster inför den oppositionstid som kommer.

Framförallt är det knappast Sverigedemokraternas fel att det etatistiska prussiluskpartiet nu försvinner ur svensk politik för gott, ty trenden har varit uppenbar under en mycket lång tid. Folkpartiet har haft en nedåtgående trend under hela efterkrigstiden, med en och annan dead cat bouncing som bekräftar regeln.

Dess tidiga framgång berodde på att man dåtilldags alltjämt hade en smula liberal fägring kring sig, med doktriner kring att låta människan bestämma över sin egen tillvaro. Men genom åren har man allt mer kommit att bli ett illiberalt förbudsparti som vill lägga livet till rätta för var och en i allsköns frågor medelst social ingenjörskonst, från vaggan till graven.

Ett sådant «sosse light»-parti har inte mycket att hämta i svensk politik, och saken blir inte bättre av att partiet har utvecklat ett antal särintressen kring vilka det mesta kretsar, som skolan. Det sägs att alla som är folkpartister är lärare till yrket, trots att partiet har petat sönder skolan med sina ständiga betygs- och andra reformer.

På senare tid har ledande företrädare för partiet presenterat närmast dagliga utspel till nya förbud, i allt från strypsex till lådvin på Systemet. Säkert är man även mycket nöjd med Tidöregimens förintelseförnekelseförbud och vidgningen av sexköpslagen till digitala domäner, ty det är exakt sådant som man förknippar med uppfostringspartiet numera.

Men liberalt är det inte, och om ett parti som kallar sig självt för «Liberalerna» vill göra anspråk på en position i svensk politik, har man att implementera liberal politik en masse. Det rör sig då om att rasera sossesamhället, inte om att vidmakthålla det. Att avreglera, inte att reglera än mer. Att låta människor få friheten åter, inte att yttermera begränsa friheten.

Om Folkpartiets förestående död har skrivits spaltkilometer även härstädes, med ett visst drag av skadeglädje. Men nu händer det äntligen, och om bara några veckor är Folkpartiet dött och begravet. Ska man ändå försöka sig på en comeback, renässans eller återuppståndelse, måste man alltså börja om från grunden och fråga sig vad partiet behövs till och vilken nisch man kan fylla.

Svaret på den senare frågan är förstås den liberala positionen i svensk politik, som är vakant sedan länge. Partiet anträdde faktiskt en sådan bana i ren desperation, när det «frisinnade» förbudspartiet plötsligt föreslog en reform av systemmonopolet.

Desperation går nu inte hem i de svenska stugorna när val stundar, men ett mer genomarbetat liberalt program av den kalibern skulle välkomnas av många, tillräckligt många för att partiet ska återfå syrebalansen och vigören. Den klick som är kvar har alltså ett gyllene läge att reformera partiet när lärarråttorna flyr till Centern på den rödgröna sidan.

Inget talar emellertid för att en sådan reform någonsin kommer att äga rum, eftersom Folkpartiet inte härbärgerar några liberaler. Det vi ser nu är helt enkelt det sista av partiet. och man vandrar därefter samma väg till den politiska kyrkogården som tidigare Hattpartiet, Mösspartiet och Ny demokrati. Det är skönt, och det blir detta vals stora behållning att få se ljuset släckas för partiet.

Statsteves opinionsundersökning visar att gapet mellan vänsterkommunister och kristborgerliga kvarstår, med tio procents övervikt för de rödgröna. Till yttermera visso ligger Folkpartiet kvar på 1.9 %, varför marginalen i praktiken är tolv procentenheter en månad för valet. Man kan nu utgå från att Anderssonskan (S) bildar minoritetsregering i höst.

Likaså kan man räkna kallt med att det etatistiska förbudspartiet Folkpartiet nu försvinner ur svensk politik, eftersom incitamenten för stödröster inte längre finns, och då partiet inte har politik som attraherar väljare. Det känns skönt att detta skräp nu plockas bort.

Krisinsikten vill emellertid inte infinna sig hos Tidölaget, som stoppar huvudet i sanden och tror att valresultatet kommer att visa något annat. Det kommer det inte att göra, och den högernationalistiska flygeln kommer att få storstryk.

Inte heller förstår man varför det går så trögt i opinionen, eftersom man ju har fått så «mycket uträttat», i alla fall om man får säga det själv. Tidöregimen tycks leva i en parallell verklighet, ty i denna verklighet är invandringen större nu än då man tillträdde, arbetslösheten högre och tillväxten mindre.

Något spadtag för en ny reaktor har inte tagits, utan man siktar nu optimistiskt på mitten av 2030-talet för ny svensk kärnkraft. Gruvnäringen har inte rört på sig, trots en massa tugg om att ta upp kampen mot Kina och dess monopol på rara jordartsmetaller.

Brutna vallöften finns på löpande band, som det om att sänka elskatten. Man höjde istället i tre etapper, bara för att under valperioden sänka till den ursprungliga nivån. Istället för att satsa på Sverige skänkte man bort över hundra miljarder till den korrupta Kiev-regimen, i den felaktiga tron att det skulle stärka svensk säkerhet.

Samtidigt har man börjat låna kraftigt för att kunna rusta upp försvaret mot en fiende som bara finns i det egna huvudet, och därmed är reformutrymmet för nästa mandatperiod i stort sett obefintligt. Det är som brukligt, att borgerligheten kommer till ett dukat bord, bara för att lämna brödsmulor kvar när festen är över.

De så kallade «Sverigedemokraterna» satsade inte bara stort på Ukraïna, utan framförallt på Israel. Partiet har därför antagit en märklig sionistisk prägel, i tron att det skulle kunna hjälpa till att rensa bort den eviga naziststämpeln. Men det vi ser i opinionen är att partiet tappar, helt enkelt för att kärnväljarna inte är intresserade av att stödja den judiska apartheidregimen och dess illegitima folkmord i Palestina – sverigevänner vill helt enkelt inte ha hit alla desa palestinska flyktingar som blir det givna resultatet.

Den förment «borgerliga» regimen har till yttermera visso drivit vänsterpolitik på löpande band, kanske i något fåfängt hopp om att kunna triangulera rödgröna väljare. Man har således vidgat den socialdemokratiska hetslagstiftningen med ett märkligt förbud om att «förneka förintelsen», och på samma vis vidgat den socialdemokratiska sexköpslagen med «Lex Onlyfans», ett aktstycke om «digitala» «handlingar».

Men det räckte inte så, utan Moderaterna har nu blivit den främsta förkämpen för «mäns våld mot kvinnor», helt enkelt genom att damma av ett gammalt socialdemokratiskt förslag om att göra kvinnor till ett särskilt prekariat med särskilda juridiska privilegier kring «femicid». Varför man tror att borgerliga väljare vill ha socialdemokratisk politik är svårbegripligt.

Moderatledaren Kristersson kommer därför inte att gå till historien, utan han blir en passus, en kort notis, en anteckning i marginalen om en helt obetydlig statsminister, vars främsta insats bestod i att hissa prideflaggor och klippa band på pridefestivaler, tillsammans med vänsterkommunistiska företrädare.

Åkesson tar rygg på Kristersson och försvinner ur rampljuset, då Sverigedemokraterna påbörjar sin nedförsresa. Partiet kommer att ömsa skinn, men man har inte längre någon roll att spela i svensk politik, då övriga partier har antagit partiets kärna. Samtidigt har SD ansträngt sig hårt för att vara till lags och göra sig anpassningsbar. Sådant lönar sig aldrig i opinionen.