Kategori: Liberalism

Hela Malmö hatar polisen, lär kommunisterna i Malmö ha skanderat under ett så kallat «pridetåg». Det skulle man inte ha gjort, för omedelbart kom då moralpolisen i det kristborgerliga Tidölaget med förmaningar om det «olämpliga» i att kritisera den dysfunktionella våldsapparaten.

Inte minst regimens justitiefigur, Gunnar Strömmer (M), blev eld och lågor, och menar att polisen inte förtjänar hat utan «respekt, uppskattning och allas vår omsorg». Som om regimen kan bestämma vad allmogen ska känna, tycka och anse om ditten och datten – det kan den inte.

Det står alltså var och en fritt att hata vem och vadhelst man vill, och hat har absolut ingenting att göra med hot och andra olagliga företeelser, även om man ideligen söker förena de två oförenliga begreppen i «hatochhot» i en ansats av att faktiskt förbjuda negativa känslor.

Själv hatar jag inte bara snuten, utan även hela borgerligheten, kungahuset och faktiskt även Zarah Leander, för att parafrasera en svensk avantgardistisk grupp från fordom. Sverige skulle behöva mycket mer av det hatet, den urkraften och den aggressiviteten istället för den passiviserade acceptans som präglar nutidens dompterade betacucks.

Hat är inte bara en naturlig känsla som står i kontrast till kärleken, och utan vilken kärleken inte skulle ha någon mening, utan även en våldsam drivkraft för förändring. Politik handlar just om förändring, förstås såvida man inte är moderat och vill konservera vadhelst som är förhandenvarande, som den innevarande regimens bevarande av hela det socialistiska folkhemmet och dess symboler med (s)ystembolag, (s)tatsteve och (s)exköpslag i spetsen. Det kan man hata av hela sitt hjärta.

Och snuten kan man hata av en mängd orsaker, av vilka de främsta är att organisationen mer sysslar med ideologiproduktion och godhetssignalering (som att gå i «pridetåg») eller poängjakt (körkortskontroll utanför Systembolaget) istället för att lägga precis allt krut på den organiserade brottslighet som plågar landet. Snuten är alltid där den inte ska vara (i thaibodar) och aldrig där den ska vara (där brott mot person och egendom sker). Så länge snutjäveln prioriterar ideologiska låtsasbrott mot staten framför verkliga brott förtjänar man allt hat och spott och spe allmogen kan uppamma.

Det gör även Tidöregimen, eller mer allmänt vilken regimjävel som helst som fortsätter att förstöra landet med folkfientlig juridik. Häng hela patrasket i lyktstolpar, som de landsförrädare de är! De tål lite bly i nackarna!

Ja, ja, jag hatar hela borgerligheten
Ja, ja, jag hatar hela kungahuset
Ja, vi, vi ska beväpna oss
Ja, vi, vi ska beväpna oss

Ja, ja, jag svär utifrån mitt hjärta
Att vi från förorterna ska beväpna oss
Ja, vi, vi ska beväpna oss
Ja, vi, vi ska beväpna oss

Ja, ja, jag hatar prins Bertil och Carl-Gustav
Ja, ja, jag hatar Zarah Leander
Ja, vi, vi ska beväpna oss
Ja, vi, vi ska beväpna oss

Ja, de tål lite bly i nackarna
Ja, de tål lite bly i nackarna
Åh!

Vibbar av fallet Assange kännetecknar en ny märklig dom i det vänsterfeministiska kungariket Svedala, då en man dömdes till inte mindre än tre års fängelse och skadestånd omfattande en kvarts miljon för att inte ha använt kautschuk under sexakten. Det är helt ohemult och inte i samklang med allmänhetens rättsuppfattning. Men det finns även andra intressanta aspekter av fallet än det drakoniska straffet i sig för denna banala oaktsamhet.

Tidöregimen har ju nyligen slagit in på en ny alkoholpolitisk inriktning av mer positivt slag, istället för den snustorra folkhälsotalibanismen med sträng repression. Syftet är uttryckligen att låta alkoholen smörja sociala kontakter på det att populasen ska alstra fler barn. Födelsetalet i Sverige är nämligen bara 1.43, medan 2.1 behövs för bibevarad befolkning – alternativt än mer invandring.

Att fila bort kanterna är alltså det första steget i att etablera relationer, och alkoholen är därvidlag ett givet smörjmedel i brist på andra lagliga substanser. Men då mildras även omdömet och förmågan att förutse konsekvenser, varför sexuella relationer av både önskat och oönskat slag kommer att öka kraftigt. Det är så att säga poängen.

Den ambitionen frontalkrockar emellertid med den kontinuerligt omförhandlade kontraktsjuridik av radikalfeministiskt snitt som gäller. Den senare har nämligen den omvända effekten, med resultat att man hellre undviker krångliga relationer som tar död på all form av sinnlighet och spontanitet.

I den vänsterkommunistiska radikalfeminismens värld är nämligen män bara djur vars existens dessvärre är nödvändig men i övrigt oönskad. Mannen behövs för fortplantningen, men det ska då ske under renodlade avelsformer, helst i form av en spermabank. Sker det ändå på naturlig väg, ska det vara under flytande kontraktuella former där kvinnan kontinuerligt kan ändra ståndpunkt och förutsättningar.

Rättsligt tar det sig uttryck i omvänd bevisbörda, ett med rättsstaten inkompatibelt instrument. Mannen måste alltså inför rätten troliggöra att kvinnans påståenden är osanna, vilket i praktiken leder till att ord står mot ord, men med kvinnans som grund. Utan teknisk bevisning eller motsvarande blir mannen dömd på kvinnans anklagelse.

Det vänsterkommunistiska folkhemmet präglas även av en socialdemokratisk fix idé om fullständig planering i livets alla skeenden, från vaggan till graven, med staten som vägvisare. För socialdemokratin är ingen aspekt obetydlig, och exempelvis den heliga sexualdebut måste ske under kärleksliknande former snarare än vid ett bordellbesök i Tyskland – sålunda reglerat i lag.

Planeringsivern gäller även graviditet, där idealet är en ekonomiskt jämbördig relation mellan två jämngamla parter i en kärleksrelation, i vilken parterna planerar avkomman som vilken investering som helst. Preventivmedel är det instrument som nyttjas för att möjliggöra denna ordning.

Vem som helst förstår givetvis att detta är med kvinnors väl i baktanke, den elaka retoriken till trots. Det är traditionellt kvinnor som får ta de större konsekvenserna av oönskade graviditeter än män, men det är samtidigt en ordning som har utjämnats med sådant som underhållsskyldighet och andra ekonomiska utjämningsmedel. Det borde ha stannat där.

Saken är nämligen den att samtliga dessa instrument har en negativ inverkan på demografin, med just de sjunkande födelsetal som noteras. Det är den så kallade demografiska transitionen, det faktum att antalet födda barn per kvinna sjunker drastiskt i länder med högre utveckling och dylika instrument.

Det är självfallet önskvärt med en jämlik ordning där kvinnor utbildar sig i samma grad som män (det finns numera kvinnlig akademisk dominans) och att kvinnor och män i alla avseenden är jämlika. Men den ambitionen kan lätt gå överstyr när man överdriver jämställdhetsambitionen, vilket är just vad som manifesteras i sexualjuridiken, där likhet inför lagen har undanröjts.

I Sverige är planeringsgraden för graviditeter 74 %, medan den i världen i stort är omkring 50 %. Det är hela skillnaden mellan å ena sidan bibevarad eller växande befolkning och å den andra sjunkande. En uppenbar målkonflikt kommer här till uttryck, då individuella rättigheter inte är mycket värda i längden, om befolkningen som sådan är kontinuerligt krympande, asymptotiskt till noll.

Detta är alltså inte ett manifest för mäns «rättighet» att strunta i kondom eller kvinnors andra önskemål, utan en konsekvensanalys av den förhandevarande juridiken med avseende på demografiska aspekter. För bibevarad folkmängd behövs inte bara mer alkohol och mindre friktionsyta, utan även en juridik som är anpassad för detta. Det är den inte om man får tre års fängelse för att inte ha använt gummi, en straffsats som mången verklig våldtäktsman eller till och med dräpare ofta undkommer.

Det vänsterliberala pedofilpartiet Sverigedemokraterna uteslöt ju nyligen en av de egna efter att denne påkommits med övergreppsmaterial. Till mans frågade vi oss då varför SD hade gått den vänsterliberala Center-svängen med märklig retorik om fler manliga medarbetare i förskolan och sådant vänsterliberalt trams, och att ingen tycktes reagera på detta.

Men man låter sig inte bekommas av den nesan, utan fortsätter den pedofilpopulism man har slagit in på efter såväl cirkusen kring Jeffrey Epstein och hans lolitaö som kalabaliken kring «Dumpen». Det är en naturlig populistisk piñata efter det att man har pinkat in reviren kring blattar och kriminella.

Samtidigt blöder Tidölaget i opinionen och man lär inte kunna hämta in försprånget till valdagen, varför man fläskar till med allt mer drastiska vallöften, som naturligtvis aldrig kommer att kunna infrias. Till en sådan hör givetvis en «interaktiv pedofilkarta» på vilken man ska kunna se var «dömda pedofiler» bor, sig själv till straff och androm till varnagel.

Detta för att en sådan mekanism skulle bryta mot varenda EU-regel om mänskliga rättigheter, varför förslaget stannar på ritbordet. Skulle man försöka kringgå reglerna genom att ge en vink om att en «dömd pedofil» bor i det vidare grannskapet skapar man nog fler problem än man löser, då hela orten då kommer att engagera sig i att försöka pricka rätt gubbe – det är som upplagt för lynchjustis och medborgargarden som plockar «odömda ickepedofiler».

Det större problemet med dylika instrument är att de är ineffektiva och meningslösa, de de allra flesta pedofiler och «pedofiler» alltså inte är «dömda», utan går under radarn. De finns i din idrottsklubb, i «kyrkis», i förskolan och i snart sagt varje miljö där barn finns. De söker sig naturligt dit, medan män i allmänhet inte har dylika intressen.

Till gruppen hör också ungdomar som delar bilder med varandra, men emellanåt råkar hamna på «fel» sida om den högst godtyckliga åldersindelningen för sådan sexting, eller för den delen sexuella relationer i allmänhet. I USA har detta lett till att sexuellt normala tonåringar får en livstidsmarkering som sexualförbrytare, med allt vad det innebär att bosätta sig i något område, skaffa jobb med mera.

Sverigedemokraternas medeltida metoder skapar alltså fler problem än de löser, och den som vill se en verklig lösning på problematiken bör då anlägga en annan angreppsvinkel. En sådan är att männen måste bort från förskolan och andra miljöer där barn vistas, och den extrema jämställdheten får därmed komma i andra hand.

Expressen har för en gångs skulle en klok tanke om att eliminera förtalslagen, på det att drabbade kan tala fritt om personer som har begått övergrepp mot vederbörande. Sanna utpekanden av dem det berör har alltså inte i juridiken att göra, utan kan tvärtom fungera avskräckande.

Sverigedemokraterna och andra borde således ägna sig åt seriös politik istället för att bedriva denna form av hysteriska populism. Man vinner heller inga val på desperation, utan förvärrar bara situationen.