Kategori: Liberalism

Ett halvår återstår nu till valet, den enda dag då demokratin öppnar ett fönster i vilket medborgarna får avlägga sina röster på så kallade partier, för att därefter inte tillfrågas mer om sina åsikter eller annat förrän om ytterligare fyra år. Detta ska alltså vara det förnämsta system vi känner, för att vi åtminstone äger rätten att vräka en regim, bara för att få en snarlik i dess ställe.

För uppenbart är att inget parti vill kasta det gamla överbord och inrätta en ny ordning, utan allt kvarstår intakt år efter annum, årtionde efter decennium, tills verkligheten tvingar fram en nyordning – exempelvis då satellitteknik kullkastade monopoltevesystemet. I frånvaro av sådant yttre tryck konserveras företeelser, utan undantag.

Ta till exempel detta märkliga fenomen med statliga alkoholbutiker, instrument som kanske hade rationella bevekelsegrunder i en tid då ett hårt förtryckt folk tog till flaskan för att döva sin ångest, men som helt saknar relevans i den moderna tiden. Man kan inte finna en enda person i ett utomnordiskt land som skulle gå med på att låta inrätta en sådan DDR-mässig företeelse, så varför är institutionen kvar? Varför finns det inte ett enda jävla parti som vill avveckla skiten?

(Rättelse: inte ens i DDR fanns några statliga spritbutiker, utan alkohol såldes över disk i vanliga affärer. Men östtyskarna söp förstås hårt, på grund av det politiska förtrycket. Precis som fordom i Sverige.)

Dilemmat är således vad man ska rösta på, om det nu ändå inte innebär någon förändring. Ta till exempel de så kallade «Sverigedemokraterna», som lovade vitt och brett att motverka ytterligare invandring och arbeta för svenskarna, men som i praktisk gärning har blivit ett «Ukraïna först och Israel därefter»-parti, medan man i maskopi med moderatjuntan har låtit Sverige förfalla ekonomiskt med hög arbetslöshet, låg tillväxt och hög inflation, därtill under fortsatt hög invandring.

Nu har man dessutom tagit i hand med de så kallade «liberalerna» om att fortsätta med arbetskraftsinvandring istället för att omskola arbetslösa svenskar, samtidigt som man lovar att fortsätta skänka hundratals miljarder till det ryska inbördeskriget i Ukraïna, till absolut ingen nytta för Sverige och svenskarna. Landsförrädare var visst ordet?

Sverigedemokraterna är således som vilket annat parti som helst i den så kallade (s)juklövern, ett parti som enbart strävar efter makt för maktens skull, samtidigt som man överger den väljarbas som förde fram partiet till maktens taburetter. Det blev ingen skillnad denna gång heller, bara andra ansikten som rapar samma mantran. Under ytan är alla samma gammla äckliga socialdemokrater som eljest.

Slutsatsen måste bli att demokratin inte fungerar i Sverige, och att parlamentarism av 1700-talssnitt inte har förmåga att utveckla ett land eller att agilt svara på samtidens problem. Samtliga frågor dras i långbänk, tills dess de är förlegade eller omsprungna av andra lösningar. Samtidigt har folket ingen som helst konsultativ roll, som i det ypperliga schweiziska systemet, som är demokrati på riktigt.

Slutsatsen måste också bli att lägga sig på soffan och att inte delta i spektaklet, ty det är en skendemokrati där en röst inte spelar någon som helst roll för den fortsatta utvecklingen, utan mest handlar om att fördela löner för partivalda politiker. Politiken blir ändå den samma, från vänsterkommunister till högernationalister.

För att jag överhuvudtaget ska lyfta på ögonlocket och ens överväga att resa mig upp en söndag i september, behöver ett parti – vilket som helst – utmana det bestående och förorda att snarast möjligt implementera någon nyordning, exempelvis att: avskaffa Systembolaget, avskaffa sexköpslagen, avveckla eller kraftigt förändra statsmedierna, avskaffa nämndemannasystemet, mer än halvera myndighetsfloran, införa liberal demokrati med maktdelning och en enhetlig konstitution, avveckla monarkin och införa republik, släppa statskyrkan fri, eller avskaffa lagen om hets mot folkgrupp och införa grundlagsskyddad yttrandefrihet för alla. Det märkliga är att det alltså inte finns någon politisk representation för dessa ståndpunkter.

Kompromissen kännetecknar den handlingskraftige ädelmannen, kompromisslösheten idioten. Folkpartiet har länge varit den kretinen, med fullständigt ohemula krav, vilket har lett till dess existentiella kris. Men i elfte timmen svänger nu partiet, och säger sig vilja ingå i regering med ärkefienden Sverigedemokraterna.

Mohammedsdotter har tydligen tagit intryck av kloka ord på denna blogg om att sätta sakfrågorna framförallt, för att det är den enda rimliga hållningen när man är på lättölsnivå och den förmenta fienden mer är som portvin. Men samtidigt har idealister i höga elfenbenstorn hotat med att avgå vid en kursändring.

Frågan är då vart de renläriga folkpartisterna ska ta vägen? Bilda ett nytt etatistiskt förbudsparti som absolut ingen efterfrågar, och därmed bli en radikal talmudistisk sekt för SD-hatande friskolefanatiker? Den falangen kommer att hämta in stöd räknat i promille.

Mer brännande och intressant är förstås vad som händer med Folkpartiet, då denna omsvängning med all sannolikhet kommer alldeles för sent. Initialt tappar man nog ytterligare en halv procentenhet in i april, och sedan får det bära eller brista fram till valdagen. I princip behöver man ta sig upp till närmare tre procent för att komma i åtnjutande av moderata stödröster, för det är först vid den nivån man kan ta sådana risker.

Regeringsfrågan är emellertid inte Folkpartiets enda akilleshäl, utan det är framförallt att man är ett illiberalt etatistiskt förmyndarparti som levererar förbudsförslag på löpande band, istället för att montera ned den repressiva socialiststaten och släppa människor fria från detta kväljande socialistiska förtryck med systembolag, progressiv skatt på el och arbete, samt allmänt förmynderi.

Folkpartiet måste alltså i reda tal ragga hundra tusen nya kunder till sitt parti med den osexiga politik man nu har, och det på sex månader. Man ska aldrig säga att något är omöjligt, och politiska mirakel har hänt förr, men låt oss bara säga att oddsen inte är på Mohammedsdotters sida.

För egen del ser jag hellre Folkpartiet dö, för att det står för allt det som är skit i Sverige, från statsmedier och systembolag till massinvandring och populistiska tiktokförbud. Det vi ser är Folkpartiets sista dödssprattel innan likstelheten sätter in, och jag ser fram emot dödsdagen om sex månader.