Amerikanska regimen under Trump fick under gårdagen erfara vad liberal demokrati under konstitutionell rätt betyder, då Högsta domstolen underkände den brandgules argument om att nyttja nödlagar för att införa handelstullar. Domstolen, omfattande tre republikaner i domslutets favör, tog fasta på att rätten att införa tullar ligger exklusivt hos kongressen i fredstid.
Hade USA å andra sidan likt Sverige varit en «folksuverän» regim med all makt i en enda korg, skulle Trump lättare kunna driva igenom sina förslag, eftersom han då hade kunnat strunta i domstolens invändningar. I Sverige är Lagrådets konstitutionella granskning mest en formalitet, och man saknar vetorätt.
I Sverige tas formellt alla beslut av riksdagen, men genom partipiska och dylika mekanismer är det i själva verket regeringen som enväldigt bestämmer, om man har majoritet. Regeringen utser även domare (den polska situationen) samt högsta hönset för statsmedierna, och man utövar såmedelst totalitär makt.
Zdrumpf reagerade som han brukar när någon sätter honom på plats, nämligen med ursinne och trots, varvid ytterligare tio procent lades på befintliga tullar. Men av dem blir nog inget av, utan det är mest en barnslig impulshandling som inte går att implementera givet domstolens beslut.
Men regimen kan förvisso nyttja andra mekanismer för att uppnå samma resultat, och tullarna kommer därför att bestå i långa loppet. Processen blir mer komplicerad, men resultatet det samma. Gårdagens beslut är därför en pyrrhusseger för Demokraterna och världen.
Icke desto mindre betyder denna utveckling att den amerikanska demokratin står stark, och den har än en gång visat varför klassisk maktdelning är en så robust mekanism. Sverige har alltså ingen sådan maktdelning, eftersom Lagrådet saknar vetorätt och då riksdagen mest är ett gummistämpelparlament som dansar efter regimens pipa.
Politiker av alla kulörer vill nog inte släppa sin totalitära makt, men för nationens skull vore det bästa att införa liberal demokrati under maktdelning och en enda samlad och stabil konstitution som inte kan ändras med mindre än två tredjedelars majoritet och Lagrådets (motsvarande) godkännande. Vi skulle då ha sluppit sådana konstitutionella missfoster som «gymnasieamnestin» samt i stort den vedervärdiga utveckling som har plågat landet i några decennier vid det här laget.
Om problematiken med sexuella övergrepp mot barn hade varit en enkel fråga hade den varit löst för länge sedan. Men så är förstås inte fallet, och eftersom det nu är valår är det en lämplig fråga att damma av för att kamma hem enkla populistiska poäng, denna gång över hela det politiska spektrat.
Man kan misstänka att denna pedofilpopulism kommer sig av en allmänt repressiv tendens, där man går hårt åt invandrare och brottslingar, och nu vidgar trålandet efter andra lämpliga vrår att städa för att skilja ut sig från mängden i fråga om hårdhet. Men de reformer som realistiskt kan komma på fråga löser inte problemet annat än på ytan och stillar nog bara tillfälligt dumpenpopulasens agg.
Kemisk kastrering tycks fungera, men kan bara tillämpas på frivillig basis på den ytterligt lilla andel som blir föremål för behandling i det rättsvårdande systemet. Den stora majoriteten kommer att fortsätta flyga under radarn, och reformen har därför inget annat än promilleeffekt – inte ett enda övergrepp kommer att hindras på det sättet.
I debatten florerar även en lång rad missuppfattningar, och om premisserna är felaktiga är även konklusionen fel, varvid en lösning aldrig kan nås. Men det brukar av någon anledning inte hjälpa att påtala dessa felaktigheter, eftersom man ofta har väldigt bestämda uppfattningar i frågan, även om de skiljer sig åt från det professionella fackets bild.
En sådan rör begreppet pedofili i sig, som strikt taget rör sexuell attraktion till prepubertala barn. Men i «folkmun» och i den mediala sensationsjournalistiken nyttjar man termen mer allmänt för sexuell dragning till personer under en viss ålder, ofta byxmyndighetsåldern vid femton år men emellanåt även myndighetsåldern om arton år.
Vi kan emellertid inte ha parallella definitioner, och personer som har en kronofil läggning för pubertala barn (runt 11–14 år) går under benämningen hebefiler, och ännu en grupp som dras till könsmogna ungdomar (runt 15–17) benämns efebofiler. Även personer med normal sexuell läggning (till exempel Epstein och gräddan av eliten) kan ha en sådan partiell dragning till yngre personer, medan kronofilen har en bestämd preferens för ett visst åldersspann.
Varken hebefili eller efebofili betraktas som sjukdomar i psykiatrisk mening, utan det får stanna vid allmänhetens parallella uppfattning om att det är en «sjuk» läggning. Icke desto mindre kan rättsvårdande instanser betrakta det som sjukdom i kriminell mening och därmed underkasta en person behandling. I vart fall i teorin, och det är även i detta sammanhang argumentet om kemisk kastrering förs.
Ren pedofili är för övrigt i sig inte en sjukdom i psykiatrisk mening, men blir det om läggningen innebär praktiska problem i livsföringen, exempelvis om man lever ut sin läggning. Det är samma definition som för alkoholism och narkotikaberoende, som blir en sjukdom först när nyttjandet ger icke önskvärda konsekvenser av negativ art.
Här har vi även den andra vanliga missuppfattningen i «folkmun» och medial debatt, att pedofili är en sjukdom och därför kan åtgärdas med medicin, ja rent av «botas». Vän av ordning känner säkert till att samma argument förelåg för homosexualitet för ett par generationer sedan, medan sådan «omvändelseterapi» numera bara florerar bland frikristna dårar.
Pedofili och alla slags kronofilier är på samma sätt som homosexualitet en läggning och en sorts sexuell varians, som är uteliggare på den normalfördelningskurva som definierar sexualitet. Man har den läggning man har, och den är hårdkodad. Den är för evigt given och kan inte ändras på något sätt, inte med terapi, inte med medicin och inte heller med socialdemokratisk, moderat eller sverigedemokratisk politik.
Den vänsterliberala klicken brukar här inflika att det inte är samma problematik, eftersom samtycke inte föreligger för pedofila handlingar. Men det har alltså ingen som helst bäring på grundproblemet, att det är en hårdkodad läggning. Försök själv att «bli» homosexuell eller gerontofil!
Pedofilens grundläggande problem är att han inte kan få utlopp för sin läggning, eftersom det är en kriminaliserad handling. Den ordningen kan givetvis inte ändras, men det finns andra sätt att få utlopp för sin sexualitet, nämligen genom fantasins försorg.
Men samhällets attityd här är att försöka begränsa denna så mycket som möjligt, naturligtvis genom att kriminalisera verkliga övergreppsbilder, men även genom att förfara sammalunda med genererade bilder av olika slag, i allt från japansk loliconmanga till AI-genererade scenarier. På samma sätt som när det gäller sexköpslagen tror man att man kan kväsa och undertrycka sexuella begär, men det enda man åstadkommer på det viset är att förvärra problemet och inbjuda till kriminellt beteende av olika slag.
Samma vänster har här motsvarande uppfattning om den gängse pornografin, att den i själva verket göder ett begär och uppmuntrar till verklig stimulans, och därmed utgör ett incitament för våldtäkt. Men all den forskning som föreligger i ämnet pekar på motsatsen, att pornografi för de allra flesta är en ventil för sexuell frustration, med undantag för ett extremt litet fåtal av personer som lider av psykisk sjukdom och nyttjar pornografi som utlösare för våldsdåd.
I min libertariana världsbild är det därför närmast självklart att pedofilerna måste ha en sista legal oas någonstans i den digitala öknen i form av genererat material, för att på så sätt få den ventil man behöver för att fungera i vardagen. I annat fall kommer man att fortsätta söka på darknet och eventuella öppna källor, och då handlar det i regel om verkligt övergreppsmaterial.
Den ventilen i kombination med terapi i öppenvården, under mindre stigmatiserande former, skulle vara ett sätt att komma till rätta med de stora volymerna i denna vandel, som väl mest omfattar hebefiler som runkar till bilder av tolvåringar. Polisen kan därefter ta sig an de mer svåra fallen med småbarn och till och med spädbarn – det är i normalfördelningsmening en extremt liten andel som är verksam i detta gebit.
Men det är som sagt valår, och man är inte så mycket intresserad av att lösa ett sakpolitiskt problem som att hetsa massorna och slåss om en plats vid maktens grytor. Efter september är problemet glömt för denna gång, men det består ju ändå i bakgrunden.
Antingen genererat material eller verkliga övergreppsbilder – det valet har politiker att göra om man vill nå resultat.
Amerikanska regimens vandel på vissa områden vägs upp av mer godartad handel på andra. Till den senare hör att ta upp kampen mot censuren och den växande ofriheten i Europa samt att läxa upp europeiska politiker för sina totalitära tendenser och ambitioner.
Tidigare har man sanktionerat en rad tongivande figurer i det censurindustriella komplexet, bland andra forna EU-kommissionären Thierry Breton, upphovsman till EU:s censurlagstiftning Digital services act, samt i bryska ordalag varnat Europa för att man har beträtt en farlig väg som leder till civilisatorisk utradering.
Med rätta bekymrar man sig för att oppositionspartier och -politiker motverkas och förbjuds i begynnande diktaturer som Tyskland och Storbritannien, och att människor arresteras, bötfälls och fängslas för att ha uttryckt sina åsikter på nätet, ofta av det allra oförargligaste slag. Det är demokratins fundamenta som angrips när man såmedelst hindrar oppositionell verksamhet.
Förespråkarna menar emellertid att man motverkar «hat och hot» och «olagligt innehåll» på nätet, samt erbjuder «trygga rum» för barn och andra. Att man alldeles har missförstått att yttrandefriheten finns till just för att skydda sådant som andra inte vill höra – inte minst hat – har politiker i Europa aldrig förstått, utan tror att det är något slags privilegium som man kan dela ut i valda snitt till befolkningen.
Termen «olagligt innehåll» kan förstås rymma precis vad som helst, och omfattar för närvarande sådant som ryska nyhetssajter som RT och Sputnik, «extrem pornografi» (exempelvis kvinnor som ejakulerar), viss livestreaming som Onlyfans, nazistiska föremål på auktioner och andra evenemang, förnekelse av vissa statligt definierade sanningar samt rent allmänt en bred och svepande palett av förbud mot en lång rad företeelser med variation i olika länder.
Kategorin «olagligt innehåll» kommer med matematisk precision därför att svälla över alla bräddar när klåfingriga politiker företar sig att ansa rabatterna på internet och göra det till sin egen trädgård. Men yttrandefriheten är till sin natur binär: den är antingen av eller på, och för närvarande är den av i Europa, och har i princip alltid varit. Free speech i egentlig mening finns bara i USA och Japan och kanske periodvis i något annat enstaka annat land.
På förekommen anledning har Washington lanserat freedom.gov, i vad som förefaller vara ett embryo till att motverka den europeiska totalitarismen och ofriheten. Det är en typ av verktyg som tidigare har varit reserverat för Iran och andra diktaturer, och att Vita huset nu riktar denna verktygslåda mot Europa borde få en och annan politiker att nyktra till och fundera över vad yttrandefrihet egentligen är, varför den behövs och varför den inte kan vara partiell.
Hur man rent praktiskt ska gå till väga för att erbjuda «förbjudet» europeiskt material återstår att se, men det kan röra sig om att erbjuda VPN-tjänster, satellitöverföring och viss utbildning i hur man klättrar över den digitala europeiska muren, samt kanske pekuniära medel till frihetliga organisationer i Europa. Om Elon Musks Starlink kan nyttjas mot Tehran, kan den även användas mot Bryssel.
Det finns förstås även ett egenintresse av att skydda amerikanska digitala tjänster mot europeisk «bötfällning» och andra drakoniska åtgärder, och det är i grunden bra. Det är nämligen med dessa tjänster som USA har sitt främsta vapen, samtidigt som Europa är beroende av dem i brist på egna.
Och om Europa på allvar vill ta upp kampen mot USA (och Kina) i fråga om dylika digitala tjänster har man inget annat val än att öppna yttrandefriheten på vid gavel, ty i annat fall kommer alla människor utan undantag alltid att välja friare verktyg, det vill säga amerikanska. Detta är läxan europeiska politiker har att göra.
Ett lovvärt och efterlängtat initiativ mot den drakoniska EU-censuren.
Bland Sveriges många överflödiga och helt onödiga myndigheter finns Forum för levande historia, en av många politiska engångsföreteelser som naturligtvis permanentades i efterhand. Det är därtill en i raden av uppfostringsmyndigheter, med syfte att i social ingenjörskonst korrigera människors förment felaktiga tänkande.
Ursprungligen fick man i uppdrag av regimen Persson (S) att färdigställa en bok om «förintelsen», ett stycke propaganda i syfte att yttermera hamra in budskapet om nazisternas människorättsbrott under andra världskriget. Detta sedan man hade upptäckt att skolans målmedvetna indoktrinering i ämnet inte fungerade särskilt väl, och att unga inte heller var särskilt rotade i demokrati som samhällssystem.
Sedermera fick myndigheten i uppdrag att även skildra kommunismens brott mot mänskligheten, det vill säga ytterligare en irrlära av kollektivistiskt snitt. Däremot har man passat sig noga för att angripa den största boven i sammanhanget, det vill säga den monoteistiska religionen, enkannerligen kristendomen, eftersom den alltjämt ligger som något slags grundsten i samhällsbygget.
Till yttermera visso har religionen fått ett radikalt uppsving genom den omfattande invandring som har skett från muslimskt dominerade länder i Mellanöstern, Centralasien och Afrika. Det är samtidigt kulturer där misogynin är allestädes omfattande och där toleransen för avvikande är tämligen begränsad.
Detta bekräftas åter när förintelsemyndigheten i dagarna presenterade ännu en studie om hur ungdomar uppfattar vissa särskilt omsorgsfullt utvalda prekariat, som negrer, judar och bögar. Den trend man observerade i slutet av förra seklet har således inte bedarrat, utan snarare accentuerats i takt med att invandringen har tilltagit under senare decennier.
Elever i grundskola och gymnasium uppvisar visserligen ganska hög tolerans i allmänhet, men i vissa skikt är toleransnivån betydligt lägre. Utländska elever har således mindre fördragsamhet med judar, samer och så kallade *2SHBTQIAP++-personer, och omvänt hyser svenska elever mer agg gentemot muslimer.
Religiösa individer har lägre tolerans generellt än areligiösa, vilket inte är ägnat att överraska, ty sådan är monoteismen: uppfattningen att man står för den enda rätta läran under den enda guden och så vidare. Och flest religiösa finner man givetvis i gruppen bland invandrade muslimer, även om samma tendenser finns bland den frikyrkoreligiösa klicken.
Toleransen korrelerar samtidigt positivt med utbildningsnivån, i vart fall med avseende på negrer, judar och *2SHBTQIAP++-personer. Men även mönsterbarnen tenderar att tycka illa vara om invandrare, muslimer och zigenare, grupper som belastas av negativt beteende i allmänhet – ska man tolerera de intoleranta, som den eviga frågan lyder.
En rad andra korrelationer har också observerats i underlaget, som att duktiga flickor sägs vara mer toleranta än stygga pojkar. Men frågan är ändå vad man drar för slutsatser av materialet, och framförallt vad man ämnar göra med det.
Att invandringen ligger bakom den kraftiga ökningen av en antisemitism som aldrig tidigare har fått fäste i Sverige är inte någon nyhet längre, utan ett faktum som omhuldas allmänt även av statsmedier och andra större megafoner, likaså att dessa grupper härbärgerar större mått av misogyni och intolerans gentemot sexuellt avvikande element.
Det är vidare känt att stora delar av detta klientel får sin uppfostran via hemmet snarare än av den socialdemokratiska folkhemsstaten och dess mångahanda uppfostringsanstalter i form av förskola och reguljär skola, och att man i dessa grupperingar ofta är immuniserad mot institutionernas eviga sociala ingenjörskonst och uppfostringskampanjer.
Genom att visa tolerans mot främmande med en icke kompatibel kultur har man alltså fått stora mått av intolerans på köpet, inte bara av invandrarna själva utan även av mottagarlandets nativa befolkning, vilket i sin tur har lett till polarisering och politisk blockering. Riktigt hur man ska lösa det dilemmat står skrivet i stjärnorna, men lösningen är nog i vart fall inte att fortsätta med den toleranta migrationen.
En annan sak som inte fungerar är just social ingenjörskonst, det vill säga att fullständigt hamra in ett visst budskap i populasen, ty det riskerar bara att framkalla leda och irritation. Att just grundskoleelever, utanför den muslimska diasporan, flörtar med vissa extremistiska företeelser torde bero just på förintelsetrötthet och en vilja att utmana.
För egen del är jag hjärtligt trött på den vänsterblivna skockens vilja att försöka bestämma mitt språk och mina attityder, en ambition som är dömd att misslyckas. Neger säger jag, och dig kommer jag aldrig att omtala med något visst neopronomen, utan förmodligen snarare beteckna som idiot om du vill försöka kontrollera mitt språkbruk sålunda.
Om prekariaten i sig och gruppens ingående individer har jag ingen allmän uppfattning, men däremot hyser jag antipati gentemot religion och religiösa föreställningar i sig, samt förstås den politiska dimensionen av *2SHBTQIAP++, det vill säga att vissa prekariat förses med särskilda rättigheter på bekostnad av mina friheter. För libertarianer går den ekvationen aldrig ihop, och är inte förenlig med demokratins grundpelare.
Här huserar den ideologiskt styrda uppfostringsmyndigheten Forum för levande historia.
Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, och att se det gamla Folkpartiet dö framför mina ögon bereder faktiskt mycket nöje och skänker stor tröst i den tröttsamma tid vi lever i. För att det är ett förhatligt illiberalt förbudsparti, ett prussiluskparti av etatistiska strebrar, ett uppfostringsparti med idel social ingenjörskonst på programmet men ingen frihet överhuvudtaget.
Vid förra mätningen lovade partilederskan Mohammedsdotter att jobba dag och natt för att föra ut Folkpartiets förbudspolitik, och svaret har nu kommit: partiet sjunker ytterligare ned i dyn, denna gång till 1.4 %. Men poletten verkar ändå inte vilja trilla ned, den om att man driver alldeles fel frågor och ställer alldeles ohemula krav i regeringsfrågan.
Och nu lämnar råttorna det sjunkande skeppet, när man står vid vattenlinjen och har att välja mellan att gå under eller simma till något annat parti. De illiberala lämlarna gör strömhopp till andra båtar i farvattnen, främst till Moderaterna vad man kan förstå. Partiledningen har därför nytt krismöte, men nu är det nog för sent.
Vad Folkpartiet hade behövt göra, i ett tidigare skede, för att rädda sitt parti var att anta liberalismen som grund för sitt partiprogram, skrota alla former av förbudspolitik och social ingenjörskonst samt förstås godta att sitta i en regering med Sverigedemokraterna. Ett parti på 1.4 % kan helt enkelt inte diktera att ett parti vars 22 % man är beroende av inte ska få delta i beslutsprocessen, det är inte bara verklighetsfrämmande utan faktiskt helt CP-skadat att resonera så.
Väljarna uppfattar mycket riktigt att detta parti består av efterblivna kretiner, och det är därför man fortsätter att sjunka till nivåer som tidigare aldrig har uppmätts i dessa sammanhang. Väljarna är hjärtligt trötta på den illiberala obstruktionspolitik som de båda «liberala» partierna FP och C har ställt till med sedan 2010, och det är det som avspeglas i opinionen för båda partier, som dock inte vill dra lärdom utan hellre går under – det sista som sjunker är den högt placerade näsan.
Till yttermera visso har vi redan en mängd rödgröna socialistpartier som sedan länge driver Folkpartiets hjärtefrågor kring social uppfostring och förbudspolitik. Den flanken är sedan länge överbelamrad, medan den liberala positionen i svensk politik är tommare än rymdens vakuum. Så varför har man inte fyllt den?
Experter säger att det ännu inte är helt kört, och i den svenska korporativistiska modellen där alla håller om varandras ryggar kan man förstås aldrig riktigt veta. Men det känns ändå hoppingivande att vi nu äntligen kan få begrava detta eländiga parti, som inte längre har något existensberättigande och inte längre fyller någon funktion, utan mest står i vägen för den vidare utvecklingen. Dö då någon gång.
Jimmie ber på sina bara knän, men Mohammedsdotter vägrar in i det sista att släppa till.
