Kategori: Liberalism

Regimer kommer och går, men sossepolitiken består. Tidöregimen gjorde därvidlag ingen skillnad, utan utmärkte sig genom att 1) stärka den socialdemokratiska sexköpslagen (lex Onlyfans); 2) ytterligare inskränka «yttrandefriheten» (lex Förintelseförnekelse); 3) yttermera understödja statsmedierna; 4) höja elskatten; 5) samt utöka invandringen.

De så kallade Sverigedemokraterna utmärkte sig å sin sida genom att främja märkliga «Israel först»- och «Ukraïna först»-policyn snarare än att sätta Sverige och svenskarna först, och det förefaller som att man faktiskt vill ha hit halva Ukraïna och hela Palestina. Sverigevännerna gjorde dessutom som partier brukar när de får smak för makten, det vill säga vänder på en femöring i ståndpunkter, i SD:s fall avseende hetslagen, som man vill behålla för att den kan användas mot «antisemiter».

På förekommen anledning är det hög tid att sluta tro på partiernas amsagor och fagra vallöften, som ändå aldrig infrias. Makt ska man få när man har bevisat sig vara duglig, inte som förskottsbetalning bara för att sedan rycka på axlarna. Detta återkommande politiska bedrägeri måste bestraffas.

Inte för att en enstaka röst spelar någon roll i en valautokrati som den svenska, men kanske kan fler inspireras att inta en hårdare attityd gentemot partiautokratin, på det att verklig förändring småningom kan komma till stånd. Personlig principiell hållning ska inte heller underskattas, och man ska kunna stå rak i ryggen över de ståndpunkter man förfäktar.

Det parti som avskaffar Systembolaget får således min röst. Det ska inte dröja sig om en halvmesyr eller kompromiss, utan monopolet ska avvecklas fullt ut. Det ska inte heller begravas i långbänk i utredningsväsendet, utan ska ske snarast. Rösten får drivande parti ändå först när reformen är fullt genomförd, det vill säga i nästkommande val, inte förr.

Det parti som avvecklar statsmedierna får på samma vis min röst. Även här ska det röra sig om en fullständig nedsläckning i både lag och verklighet, men med möjlighet att från grunden dana en opartisk och objektiv allmänteve med ett synnerligen smalt utbud som inte täcks av kommersiella eller andra intressen. Rösten får partiet när reformen är genomförd, det vill säga i nästkommande val därefter.

Ett parti kan även driva igenom en fullständig avveckling av sexköpslagen, potentiellt parallellt med någon form av regleringsreform av liberalt snitt. Lagen infördes en gång i tiden utan någon som helst konsekvensanalys, och den kan således avskaffas på en eftermiddag under samma omständigheter. Rösten får drivande parti ändå först när reformen är genomförd.

Det parti som avvecklar hetslagstiftningen och därmed inför yttrandefrihet kommer med den största säkerhet att erhålla min röst. Det vill säga när verket är fullständigt avklarat, och rösten erhålls då i nästkommande val.

Partier kan även stärka demokratin genom att avveckla monarkin och införa republik, varvid kungahuset privatiseras. Majestätets tjänster får då upphandlas på gängse vis, om hans roll behövs vid kontakter med monarkier i Mellanöstern och liknande. En sådan reform får bombsäkert min röst. I efterhand.

Demokratin kan stärkas än mer genom att införa direktdemokrati enligt schweizisk modell, varvid varje grundlagsförändring måste underställas folkets prövan, samtidigt som folket äger rätt att givet en viss kritisk massa ta upp för votering varje enskilt lagförslag. Samma visa här, genomför detta och rösten läggs på dig och ditt parti. Men först i efterhand, som tack!

Vidare kan ett parti ta sig an statskyrkan, som ännu är en sådan då den regleras särskilt i lag och har omfattande tentakler in i den allmänna förvaltningen. Det parti som fullständigt knoppar av statskyrkan från statsapparaten har garanterat min röst, och det som nu kallas Svenska kyrkan får då kalla sig något annat och klara sig helt på egen hand, utan något som helst understöd. Rösten får partiet i efterhand!

Här har vi alltså en omfattande katalog av liberala spörsmål som bara väntar på ägare, men i verkligheten finns inte ett enda parti som driver en enda av dessa frågor. Med undantag för monarkin, vars avveckling kommunisterna faktiskt förespråkar – det säger en hel del om det illiberala tillståndet i nationen.

Tills vidare ska jag därför faktiskt lägga min röst på Vänsterpartiet kommunisterna, inte för att man paradoxalt ligger närmast ovan liberala ordning, utan för att bestraffa den «höger» som inte kan skiljas från det socialistiska folkhemmet, utan som gång efter annan inte bara omhuldar sagda socialistiska folkhem, utan dessutom vidgar det istället för att satsa på frihetsreformer.

Vänsterpartiet kommunisterna får därför hädanefter min röst, i alla tre valen (statskyrkan, som jag inte är medlem i, ska givetvis framledes inte ha något val), som straff och partierna till varnagel, fram till dess att en eller flera av ovanstående liberala reformer är fullständigt genomförda. Det håller inte längre att rösta på det minst onda, utan nu är hög tid att börja ställa krav!

Betraktar man myndighetsvänsterns kollektiva ansträngningar är det uppenbart att dessa kvinnodominerade misandriska institut bortanför demokratins räckvidd har som yttersta målsättning att angripa mannen och hans leverne. Är det inte köttet som är fokus för nitet, så är det spelandet, porren, alkoholen eller andra typiskt manliga intressen.

Det är i stort ett frontalangrepp mot vårt sätt att leva, och det blev så här när man släppte in kvinnorna i politiken. Kvinnors själsliv är nämligen primitiva, och uppehåller sig sällan vid abstrakta ting som nationalekonomi, geopolitik och teknisk utveckling, utan är mer fokuserade på familjelivet och uppfostran, att förkunna vad man inte får säga eller göra und so weiter.

Därför ska man inte bli förvånad när det illiberala etatistiska förbudspartiet Folkpartiets representant i Tidöregimen instruerar sin myndighetsvänster att undersöka hur «manosfären» påverkar «pojkar och män» ur ett «jämställdhetsperspektiv», enkannerligen i sociala medier. Bakom instruktionen ligger av någon anledning Arbetsmarknadsdepartementet, som väl mer borde ha fokus att pressa ned arbetslösheten än att ägna sig åt wokistisk ideologiproduktion?

Folkpartiets Nina Larsson har tidigare gett uttryck för sin «oro» om förekomsten av «strypsex» hos unga, och det tycks vara denna donnas självpåtagna kall att göra sig till socialtant för alla ungdomar i Sverige, vare sig de vill eller inte. Det är samtidigt typiskt för ett illiberalt etatistiskt parti som Folkpartiet att anta sådan social ingenjörskonst i sitt program.

Uppdraget går till Jämställdhetsmyndigheten i samarbete med Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, där blott de långa namnen uppmuntrar till att gå fram med motorsåg med dessa obehövliga aber. Regimen vill specifikt att myndighetsvänstern undersöker hur den digitala medieanvändningen påverkar «normer» och «värderingar», och på vilket sätt dessa avviker från regimens normativa katalog.

Den senare kännetecknas som bekant av ett mjukt velourideal, i vilket mannen är tyglad och domesticerad, fjärran från sin naturliga frihet. Idealet realiseras genom att frånta pojkar och män testosteronbildande kost som kött och andra källor med animaliskt protein i utbyte mot soja, rapsolja och tillsatt socker. Samtidigt angrips styrketräning och dylika testosteronbildande verksamheter medelst politisk association med ytterhögern, i vad man benämner «aktivklubbar».

Men för att upprätthålla denna dotrinära radikalfeministiska ordning krävs kontroll över «medielandskapet», på det att pojkar och män och alla andra inte ska kunna välja sin egen livsfilosofi medelst influerare på Tuben och andra källor, utan helst ska indoktrineras i den enda rätta livsstilen så som förkunnad av regimen och statsmedierna, så som var fallet på den gamla goda tiden under etermediemonopolet.

På annat sätt kan det faktiskt inte tolkas, att regimen på detta sätt återkommande angriper sociala medier och andra digitala källor, som om man hade någon exklusiv rätt att forma människors värderingar, åsikter och normer. Jag kan tipsa Nina Larsson om att regimen inte alls har någon sådan rätt, utan ska passa sig jävligt noga för att trampa i sådana sumpmarker.

Frihet är en grundläggande värdering i det svenska samhället, och alla oavsett kön ska ha möjlighet att leva det liv de önskar utan att ständigt hindras, överprövas och övervakas av regimen och dess folkpartistiska socialtanter respektive kristna prelater i dessa sina livsval. Informationen vill vara fri, och informationen kommer att vara fri. Informationen hittar alltid en väg.

Hela Malmö hatar polisen, lär kommunisterna i Malmö ha skanderat under ett så kallat «pridetåg». Det skulle man inte ha gjort, för omedelbart kom då moralpolisen i det kristborgerliga Tidölaget med förmaningar om det «olämpliga» i att kritisera den dysfunktionella våldsapparaten.

Inte minst regimens justitiefigur, Gunnar Strömmer (M), blev eld och lågor, och menar att polisen inte förtjänar hat utan «respekt, uppskattning och allas vår omsorg». Som om regimen kan bestämma vad allmogen ska känna, tycka och anse om ditten och datten – det kan den inte.

Det står alltså var och en fritt att hata vem och vadhelst man vill, och hat har absolut ingenting att göra med hot och andra olagliga företeelser, även om man ideligen söker förena de två oförenliga begreppen i «hatochhot» i en ansats av att faktiskt förbjuda negativa känslor.

Själv hatar jag inte bara snuten, utan även hela borgerligheten, kungahuset och faktiskt även Zarah Leander, för att parafrasera en svensk avantgardistisk grupp från fordom. Sverige skulle behöva mycket mer av det hatet, den urkraften och den aggressiviteten istället för den passiviserade acceptans som präglar nutidens dompterade betacucks.

Hat är inte bara en naturlig känsla som står i kontrast till kärleken, och utan vilken kärleken inte skulle ha någon mening, utan även en våldsam drivkraft för förändring. Politik handlar just om förändring, förstås såvida man inte är moderat och vill konservera vadhelst som är förhandenvarande, som den innevarande regimens bevarande av hela det socialistiska folkhemmet och dess symboler med (s)ystembolag, (s)tatsteve och (s)exköpslag i spetsen. Det kan man hata av hela sitt hjärta.

Och snuten kan man hata av en mängd orsaker, av vilka de främsta är att organisationen mer sysslar med ideologiproduktion och godhetssignalering (som att gå i «pridetåg») eller poängjakt (körkortskontroll utanför Systembolaget) istället för att lägga precis allt krut på den organiserade brottslighet som plågar landet. Snuten är alltid där den inte ska vara (i thaibodar) och aldrig där den ska vara (där brott mot person och egendom sker). Så länge snutjäveln prioriterar ideologiska låtsasbrott mot staten framför verkliga brott förtjänar man allt hat och spott och spe allmogen kan uppamma.

Det gör även Tidöregimen, eller mer allmänt vilken regimjävel som helst som fortsätter att förstöra landet med folkfientlig juridik. Häng hela patrasket i lyktstolpar, som de landsförrädare de är! De tål lite bly i nackarna!

Ja, ja, jag hatar hela borgerligheten
Ja, ja, jag hatar hela kungahuset
Ja, vi, vi ska beväpna oss
Ja, vi, vi ska beväpna oss

Ja, ja, jag svär utifrån mitt hjärta
Att vi från förorterna ska beväpna oss
Ja, vi, vi ska beväpna oss
Ja, vi, vi ska beväpna oss

Ja, ja, jag hatar prins Bertil och Carl-Gustav
Ja, ja, jag hatar Zarah Leander
Ja, vi, vi ska beväpna oss
Ja, vi, vi ska beväpna oss

Ja, de tål lite bly i nackarna
Ja, de tål lite bly i nackarna
Åh!