En sjuttioårig man har bott i tält i skogen i tre år, men nu vill kommunen («socialmoderat») «vräka» denna lokala skogsmulle. Varför framgår inte av rapporteringen bakom betalvägg i etablissemangsnära medier, annat än att det är «kommunens mark».
Inte heller tycks man ha kontaktat mannen i fråga, utan istället med myndighetsvänsterns ökända fyrkantighet skickat ut något dokument till en adress som inte finns, då mannen förstås inte är «folkbokförd». Då mannen inte har svarat på det icke levererade dokumentet, har ärendet gått vidare till fögderiet.
Det faller därefter på kronbefallningsman att söka upp frihetshjälten i skogen, för att anmoda honom att inom tio dagar ta sitt pick och pack någon annanstans. Vilket han också säger sig villig att göra, han är lätt flyttbar. Kanske flyttar han till en annan dunge i samma skog, och dilemmat uppstår på nytt.
Det minner om hur de koloniala myndigheterna i Sápmi regelmässigt bränner ned lokalbefolkningens kåtor, för att markera makt och inskärpa att samebefolkningen minsann ska anpassa sig till den svenska civilisationen och dess «regler». Det är i själva verket samma orsak här, att gubben ska fostras att bli en produktiv kugge i det samhälleliga maskineriet istället för att umgås med alldeles för frihetliga och självständiga tankar.
Det är inte unikt för Sverige på något sätt, utan samma slags problematik skildras i filmen Leave no trace (2018), med den skillnaden att mannen där har en dotter med sig i det frivilliga skogslivet off-grid. Icke förty hade man sökt «normalisera» mannen även om han hade levt ensam i skogen, då sådana individer ses som ett systemhot.
Detta till skillnad från zigenare, en utgrupp som inte hör till det egentliga samhället utan har sina egna sedvänjor och regler, och som inte har kunnat socialiseras in i svenskheten. Därför kan sådana pack av «romer» tillåtas skräpa ned något våldsamt i skogen, eller rent av i allmänna parker, utan att myndighetsvänstern lyfter så mycket som ett finger, medan en skötsam gubbe i skogen som inte gör en fluga förnär är en nagel i ögat på byråkraterna i kommunhuset.
De ser nämligen dig och mig som sina undersåtar, objekt som ska brännmärkas med statens nummer, slavar som ska huseras i en fyrkantig låda av något slag och som ska underkastas indoktrinering och tjänstgöring. Personer som ska ha bankkonto och sociala medier som kan övervakas i parti och minut, på det att felaktigt beteende kan korrigeras på olika vis. You can check out any time you like, but you can never leave.
Allt medan en gubbe i skogen inte kan övervakas sålunda, och inte heller korrigeras för sitt beteende att läsa böcker i enskildhet istället för att vara en del av den obligatoriska sociala gruppen. Detta kan ju inte tolereras!
Centralbyråpartisympatiundersökningsresultatet som presenterades i veckan ger vid handen att ett vänsterkommunistiskt maktskifte kommer att äga rum i september. I själva verket kan Anderssonskan lägga sig att sova fram till valdagen, då Tidö-regimen gör bort sig i parti och minut med pedofilhärvor, bögskandaler och korruptionsaffärer kring statsministerbostadens inredningsdetaljer och statsministernuckans privata hönshus.
Ledningen om tolv procentenheter är så gott som ointaglig, och det faktum att en femtedel ännu inte har bestämt sig ändrar inte på den givna utgången. Enda möjligheten Lügen-Ulf har att klamra sig fast vid makten är att krig utbryter och att demokratin sätts på undantagstillstånd, eller en liknande statskupp.
Lügen-Ulfs regim är så rökt den kan bli.
Hur gick det då så här? Minns att Tidölaget hade en historisk möjlighet att cementera sin maktposition i svensk politik, och ändå brände man alla sina chanser på vanstyre, felprioriteringar, inbördes kannibalism och skandaler. Tittar man närmare på de manifest som publicerades inför valet 2022, kan man notera att det mesta är ogjort och att resultaten har uteblivit.
Moderat vanstyre: arbetslösheten ökade i Sverige, samtidigt som den gick ned i övriga EU.
Betrakta till exempel arbetslösheten, som Moderaterna gjorde en stor sak av i sitt manifest, då man anklagade Socialdemokraterna för att Sverige då hade EU:s fjärde högsta arbetslöshet och lägsta tillväxt. Fyra år med moderatjuntan har emellertid givit än lägre tillväxt, samtidigt som arbetslösheten kontinuerligt har skjutit i höjden.
Sverige är fortfarande i EU:s bottenliga, samtidigt som arbetslösheten i EU har sjunkit. Det är ett rejält underbetyg åt regimen, då arbetslösheten är avgörande för tillväxt och ekonomisk utveckling. Moderaterna har misskött statsfinanserna.
Såväl Sverigedemokraterna som andra partier i Tidölaget utlovade sänkta elskatter i sina valmanifest. Men i verkligheten höjdes elskatten tre gånger på raken, bara för att återgå till ursprungsvärdet nu då valrörelsen börjar. En höjning med 22 % kan inte i den bästa fantasi bortförklaras, utan är ett i en lång rad av brutna vallöften.
Samma sak gäller för övrigt elpriserna överlag, som visserligen sjönk tillbaka något inledningsvis, men som nu är på nivåer som överstiger de tidigare. Till det ska läggas elkonglomeratens kraftigt höjda avgifter, som läggs till elpriset, och förstås den höjda elskatten. På totalen har elpriserna därför ökat rejält under Lügen-Ebbas mandatperiod, samtidigt som förstås ingen som helst kärnkraft har sett dagens ljus.
Avgörande för Tidöavtalet var invandringens volymer, som man mangrant lovade att åtgärda. Men resultatet fyra år senare är att invandringen istället har ökat från tidigare nivå, samtidigt som antalet beviljade uppehållstillstånd är på oförändrad nivå. Sverige växer alltjämt med ett «Växjö» om året i form av invandrare, samtidigt som den inhemska nativiteten är rekordlåg.
Det så kallade «paradigmskiftet» kom alltså alldeles av sig, och det även vad gäller kriminaliteten, som är fortsatt hög och okontrollerad. Moderaterna gjorde en stor sak av att Socialdemokraterna inte fick bukt med skjutningarna, men fyra år senare är resultatet oförändrat. I själva verket har fler avlidit i skjutningar under denna mandatperiod än under föregående.
Någon uttalad ambition att investera för lånade pengar hade man inte, men i praktiken har man ändå ökat belåningen för att finansiera sitt krigsäventyr i Ukraïna, vars tionde nu räknar till 128 miljarder kronor. För den nätta summan kunde man istället ha infriat Lügen-Jimmies utlovade tandvårdsreform flera gånger om, men man valde att kasta pengarna i sjön.
Utöver denna «Ukraïna först-policy» hade Tidöpartierna även en märklig form av «Israel först-policy» istället för att prioritera Sverige och svenskarna. Man tog ensidigt parti för Israel samtidigt som etnostaten bedrev folkmord i Palestina. Samma ensidiga och reflexmässiga förhållningssätt har man till USA, som man i egenskap av vasallstat står bakom i vått och torrt.
Tidöpartierna kunde ha nyttjat sin tid vid makten till att montera ned sossesamhället, men man valde att åter blott administrera detta socialistiska folkhem, och att därtill vidga en rad lagar med socialistiskt ursprung. Friheterna minskade således yttermera när regimen angrep Onlyfans, införde «digitalt sexköp», klubbade potatisgrislagen om förolämpning mot snutjävel samt vidgade hetslagstiftningen med märkliga statliga sanningar om förintelsen.
Regimen har alltså inte gjort något bra överhuvudtaget, utan har kastat bort sin tid på ändlösa utredningar om ingenting alls istället för att visa handlingskraft, exempelvis genom att göra rent hus i myndighetsvänstern och sätta sina egna gubbar på centrala poster. En sådan vämjelig regim har inget existensberättigande, och det är också därför man kommer att vräkas i september.
Än mer pikant för Tidöhögern är att Lügen-Simona pendlar kring lättölsnivåer, och att situationen därfär är än mer pressad än vad siffrorna i förstone säger. Folkpartiet kommer att åka ur riksdagen, och därmed kommer skillnaden blocken emellan bli än större än vad denna undersökning indikerar.
Vägen tillbaka blir lång, och om man någonsin åter ska få förtroende att ratta den svenska skutan måste man ha en aktiv plan om att omedelbart och genast förverkliga sina vallöften istället för att begrava sig i utredningsverksamhet. Man måste dessutom ha frihetsreformer att erbjuda, inte bara superlöjlig gårdsförsäljning av vin eller söndagsöppet på monopolet, utan reformer för att helt omkullkasta dessa socialistiska företeelser: avveckla monopolet omedelbums, avveckla sexköpslagen, reformera statsmedierna från grunden, skära bort halva myndighetsfloran, med mera.
Vänsterkommunistiska statstelevisionen SVT har trots sin vänsterkommunistiska grundprägel en ambition av att lägga sig etablissemangsnära, vilket innebär mer flört med Tidö-högern under innevarande mandatperiod. I annat fall riskerar man indragna intäkter, och det vill de «oberoende» statsmedierna undvika.
Normalt förekommer överhuvudtaget inga «högernationalistiska» figurer i statsmedierna, och exempelvis statsradions «Sommar» är ett långt vänsterkommunistiskt pärlband utan minsta inslag av sverigedemokrater eller andra med liknande ideologi. Mångfalden är helt frånvarande i statsmedierna med avseende på åsikter, inte bara i detta program utan helt generellt.
Detta accentuerades tydligt i dagarna, då «ytterkanthögerns» Nick Alinia blev räv i det statliga tevehönshuset, nämligen som deltagare i den ändlösa räckan av skattefinansierade lekprogram, just sådant statsmedier inte ska sysselsätta sig med. Men då tog det hus i helvete hos hela vänsterenchiladan, med indignerade stick i såväl Aftonhoran som storkukstabloiden Sexpressen.
Just denna reaktion avslöjar att detta är något nytt och häpnadsväckande, något som inte har förekommit tidigare, nämligen att en person med icke vänsterkommunistiska åsikter ges en «plattform». Som svar på tal valde en hel drös vänsterkommunistiska deltagare att lämna programmet i protest, ty det är så vänsterkommunister brukar göra – de kan inte vinna i debatt, så de väljer att deplattformera, kancellera och på annat vis upprätthålla en vänsterkommunistisk åsiktskorridor.
Om Nick Alinia, Christian Peterson och andra utanför denna vänsterkommunistiska hegemoni kan säkert mycket sägas, men de är inte särskilt «extrema» i något avseende. Deras gärning består i att granska makthavare, inklusive journalister och opinionsbildare, och att avslöja de lögner som upprätthålls i den vänsterkommunistiska hegemonin.
Detta till skillnad från traditionella gammelmedier, som sedan länge inte granskar makten utan snarare är en del av den, eller i vart fall dess megafon. Istället granskar man medborgarna, exempelvis genom att göra hembesök för att filma och hänga ut någon anonym kommentator på Samnytt eller Flashback för att hysa icke vänsterkommunistiska åsikter.
När vänsterkommunistiska murvlar råkar ut för exakt samma sak av medborgarjournalister kallas det emellertid «hotochhat», som om detta skrå vore en skyddad verkstad fri från granskning och kritik. Därför är Alinias med fleras verksamhet nyttig, om än opolerad och oprofessionell.
Och därför behövs dessa figurer synas i offentligheten, för att stöta och blöta idéer och montera ned den för demokratin ytterligt skadliga åsiktskorridoren. Om Alinia representerar något så fruktansvärt felaktigt så som det hävdas, så vore det ju en enkel sak att prata omkull honom i debatt? Men det kanske man bara kan göra i en kulturartikel på Aftonhoran, utan replikrätt?
Det är tyvärr alltid så att uppstickare småningom anpassar sig, nöjda med att ha nått maktställning, även om de inte vet vad de ska göra med den makten. Sverigedemokraterna är inget undantag, utan har nu blivit ett vänsterliberalt parti i mängden, och man kan tala om åttaklövern som ett homogent block av socialistiska folkhemspartier.
«Sverigevännernas» primära fråga i egenskap av missnöjesparti var massinvandringen, men när man väl blev en del av regeringsunderlaget ökade istället invandringen. Av det så kallade «paradigmskiftet» blev noll och intet, och frågan är då vad partiet egentligen har för existensberättigande.
Invandringen ökar under SD:s tid vid makten.
Men det var nu inte enbart ett enfrågeparti, utan man gick mangrant till attack mot det «vänsterliberala etablissemanget» och dess politik i många avseenden. Exempelvis angrep man den förhatliga hetslagstiftningen, inte minst för att man själv ofta hamnade under dess utövande då man angrep migrationspolitiken.
Men nu när man har fått komma in i värmen och blivit kramis med Folkpartiet vill man inte bara behålla skräpjuridiken, utan även utöka den. Behålla den vill man först och främst för att nyttja den mot «antisemiter», vilket i praktiken innebär muslimer. Och utöka den vill man för att även (etniska) svenskar ska komma i åtnjutande av privilegiet som «okränkbart» prekariat.
Apropos antisemitism har partiet sedermera utvecklats i sionistisk riktning, naturligtvis i syfte att tvätta bort sitt nazistiska förflutna. Mer israelvänlig än Åkesson och hans anhang är därför ingen, vilket bland annat har demonstrerats i en märklig form av underkastelse i Palestina, då en sverigedemokratisk representant gick ned på knä för en jude.
SD går ned på knä för Israel.
Men Israel först-policyn överträffas ändå av motsvarande Ukraïna först-policy, och ingen är heller mer ryssfientlig än Åkesson, av ungefär samma skäl. Nämligen att partiet har haft omfattande tentakler i Moskvas intressesfär, vilket har skadat partiet under innevarande Ukraïna-hausse (eller -psykos kanske är en bättre term).
Ryssvännerna, antisemiterna, rasisterna och andra har därför fått lämna partiet i takt med att man har kemtvättat sin kostym för att inte lukta i det vänsterliberala etablissmangets salonger. Som en konsekvens har partiet flest «vildar» av alla i riksdagen, vilket ställer till med en rad problem.
När man närmare granskar Sverigedemokraternas politik visar det sig att man i själva verket är en stark anhängare av det vänsterliberala socialdemokratiska Folkhemmet, och man ställer sig således bakom inte bara hetslagstiftningen, utan i princip samtliga institutioner och instrument från Systembolaget till sexköpslagen. Det finns alltså ingen som helst skillnad mellan detta parti och andra, vilket ger upphov till frågan om dess fortsatta existens.
För det första kommer man inte att kunna förhandla om «ministerposter», av den enkla anledningen att man inte vinner valet. Efter fyra år av högernationalistiskt vanstyre tillträder istället en vänsterkommunistisk regim under Anderssonskan, och Åkessons parti får därmed gå i opposition.
För det andra kommer Åkesson vid ett sådant nederlag att avgå, då han nu har tjänat partiet under väldigt lång tid och i praktiken inte har mer att ge. När makten ligger så många år bort är det lika bra att ägna återstoden av livet till något annat – kanske spela bort sitt intjänade arvode på poker och spel?
För det tredje kommer partiet att implodera då Åkesson avskiljs, dels eftersom ingen kan matcha hans erfarenhet, men framförallt för att partiet ju inte längre har någon politik att erbjuda som inte finns i andra partier. Det blir som Dansk folkeparti, upp som en sol, ned som en pannkaka.
Sverigedemokraterna utmanade skickligt, men småningom triangulerade andra partier än skickligare dess hjärtefrågor, medan partiet i övrigt har anpassat sig maximalt för att smälta in i maktens korridorer. Ett sådant parti behövs ju inte, då det inte har något av intresse att erbjuda väljare som vill ha något annat än rådande socialistiska folkhemspolitik.
SD-vilden Katja Nyberg får illustrera partiets uppgång och kommande fall.
Vem Christopher Garplind är vet jag inte, då jag för helvete inte lyssnar på vänsterliberal statsradio. Däremot vet jag att det är jag (och du) som – högst ofrivilligt – avlönar honom via skattsedeln, och att det nog är något som behöver ses över. Med andra ord: sparka den jävla jubelidioten!
Orsaken härtill är att han förordar deplattformering och kancellering av en kollega, nämligen Agnes Wold, vars röst väl är den enda som går emot myndighetsvänstern i fråga om näringslära och vårdfrågor i den sfären. Det sunda förnuftets röst i en i övrigt vänsterliberal kakafoni av den ena dåraktigheten efter den andra.
Sina vänsterkommunistiska åsikter får karlsloken givetvis ha, men det vore bäst att i den rollen hålla dem för sig själv om man vill undvika att reta upp hälften av sin potentiella kundkrets. Däremot är det inte förenligt med uppdraget att söka begränsa yttrandefriheten eller ta sig an debattvisselpipan och visa ut dem vars åsikter man ogillar – då är det du som ska gå, ingen annan.
Statsmedierna är ju veritabla vänsterkommunistiska fästen, en prägel man med näbbar och klor söker bevara och försvara. Eftersom man själv inte tycks ha intresse av att spegla svenska folkets åsiktsflora, utan istället söker vänsterkomunistisk åsiktshegemoni, måste frågan åter ställas varför vi ens ska ha den typen av förhatlig «public service broadcasting» – det är nog dags att mygga av statsmedierna för gott.
Sakfrågan gäller en ny märklig vänsterkommunistisk lag, som med stöd av hela Tidölaget baxades igenom i riksdagen. Ett aktstycke som förbjuder «psykiskt våld», vilken term tycks innefatta hot eller tvång om att försöka omvända någon från en viss sexuell läggning eller «könsidentitet».
Samma lag tycks emellertid inte ta hänsyn till den omvända processen, att som myndighetsvänstern söka omvända barn till griller om att vara «född i fel kropp», från förskolan och genom hela indoktrineringstiden, med resultat att förvirrade ungdomar faktiskt påbörjar «könskorrigerande» behandling, ett irreversibelt ingrepp som en stor andel senare ångrar. Däri ligger den verkliga misshandeln.
Samma lag verkar samtidigt ha tunnelseende, då den i princip förbjuder den «omvändelseterapi» som flitigt begagnas av myndighetsvänstern på pedofiler med övergreppsdomar i bagaget. Till skillnad från pedofiler som vill läsa sagor för barn på biblioteket då, en annan grupp som av någon märklig anledning berikas med okränkbarhetens privilegium i form av hetslagstiftning och dylikt.
Stormen i ett vattenglas här kommer till uttryck i att Wold har tagit sig fräckheten att – oombedd – kritisera det vänsterliberala etablissemangets nya juridik, under åthävan att hon hellre tar fyra år på kåken än att undlåta att omvända ett förvirrat barn som tror att det är en ekorre eller på annat sätt «född i fel kropp». En åsikt som faktiskt omhuldas av de flesta svenskar, men som alltså är verboten i de vänsterkommunistiska statsmedierna, vars bögliberala överideologi och transagenda inte får ifrågasättas.
För verkligt könsdysfora element, snarare än ungdomligt osäkra, gäller alltjämt att det rör sig om en psykiatrisk diagnos. För sådan ska adekvat behandling ges, inte uppmuntran. Vill man ändå – som vuxen individ – ha «könskorrigerande» (eller «artkorrigerande») behandling får man betala det ur egen ficka, ty inte heller den typen av vårdexcesser är något som skattebetalarna ska tvingas stå för.
På samma sätt som för ADHD och andra bokstavskombinationer noteras våldsam överdiagnosticering av könsdysfori i spåren av myndighetsvänsterns uppmuntran av småbarn utan utvecklad sexualitet att «komma ut».
