Det mediala och politiska engagemanget mot den nationalsocialistiska mikrorörelsen är fascinerande. Aldrig någonsin har väl en organisation fått så mycken reklam utan kostnad, även om det inte är till någon större nytta för deras vidkommande. Ty nazismen är en död ideologi utan växtkraft, och den kan aldrig återuppstå som en bredare rörelse ens i princip.
Det senare borde utgöra en grund för att istället lämna nasseisterna åt sitt öde, att ignorera dem, att möta dem med tystnad och passivitet. Att inte ge dem den jordmån och den uppmärksamhet de söker. Att i demokratisk anda låta dem utrycka sin förvirrade mening utan att titta på, att fokusera sin energi på mer relevanta företeelser.
Men så fungerar naturligtvis inte världen. Skinnskallarna har sin politiska motpol och direkta spegelbild på den kommunistiska vänsterkanten, en ordning som har gällt i hundra år. Här finner man AFA och andra grenar av den autonoma gatstensvänstern, vars våld tolereras av statsmakter och etablissemang – det goda «antifascistiska» våld som får sitt utlopp i att angripa politiska motståndare.
Andra kombattanter är de många statsunderstödda vänsterorganisationer – Expo, Juridikfronten, Näthatsgranskaren – som är entydigt inriktade på att angripa företeelser på den mer extrema högerkanten, samtidigt som man låter motsvarande på den andra sidan passera utan åtgärd. Medier är andra aktörer, vars paranoida demagogi låter oss förstå att vi står inför ett snart förestående nazistiskt maktövertagande om inte alla goda krafter samlas för att möta hotet av ett par tusen förvirrade svenskkämpar.
Det är mot den fonden man bör förstå politiska och mediala krafters arbete för att ytterligare angripa demokratiska grundpelare, som än fler inskränkningar i yttrandefriheten, demonstrationsfriheten och föreningsfriheten. Det är en märklig ordning när förment liberala krafter verkar för att montera ned demokratins ramverk.
Regimens Morgan Johansson arbetar exempelvis för att göra runalfabetet olagligt och att förbjuda «rasistiska organisationer». Att förbjuda kriminella organisationer skulle inte erbjuda något problem, utan är de facto-lagstitning i delar av Europa, bland annat i maffians Italien, men det skulle innebära att man även slog mot våldsvänstern, det goda våldets krafter. Det vill man inte.
Ett förbud mot «rasistiska» organisationer slår däremot direkt mot en viss åsiktsyttring, vilket naturligtvis strider mot grundlagen. Här menar regimens Morgan Johansson att nazism inte är en åsikt, utan ett brott mot mänskligheten. Kan man ens resonera med företrädare för sådan flummig retorik?
I dagarna har en uppmärksammad rättegång mot Nordiska motståndsrörelsen fått sitt avslut. Medlemmar i organisationen dömdes visserligen för våldsamt upplopp, men samtliga friades från anklagelser om åsiktsbrottet hets mot folkgrupp. Detta är inte i sin ordning, menar bland annat DN-tidningen, som anser att nazister inte ska få demonstrera när och hur de vill, och att rekvisitet för hets mot folkgrupp kvarstår. Överklaga!
Man noterar därvid att deltagarna klädde sig enhetligt i uniformsliknande klädsel, bar kravallsköldar, hjälm, visir, skyddsglasögon och skyddshandskar, samt att en del kastade flaskor och skyltar. «Ett tåg med uniformsliknande kläder, gatustridsvapen och våldskryddade slagord riktade mot till exempel minoriteter och politiska motståndare», som man uttrycker sig, och att det torde gå att stoppa med nuvarande lagstiftning.
Man kunde för all del göra exakt samma beskrivning av upploppen i Hongkong, men då verkar våldet förstås i det godas namn och polisen i det ondas. Det är okej när vi gör det, det är okej när det är för vår sak. Det är således åsikterna som är avgörande för om våld är godtagbart, och det är åsikterna som är avgörande för om demonstrationer och yttranden ska tillåtas. Är det en godtagbar ordning i en demokrati?
Nils Funcke, en av få i Sverige som värnar yttrandefrihet, anser att domen är välmotiverad, och att demonstrationsrätten syftar till att skydda även de som uttrycker vidriga och avskyvärda åsikter. Detta är emellertid fel – demonstrationsrätten och yttrandefriheten ska särskilt skydda vidriga och förhatliga åsikter, ty det är de enda åsikter som är i behov av skydd.
Allt det goda är inte i behov av något som helst skydd, och om man inte kan tolerera det vidriga upphör yttrandefriheten per definition att existera, och med den demokratin. Det är helt enkelt märkligt hur långt medier och politiker har fjärmat sig från värden som förr var oantastbara – en tid då man citerade Voltaire på ledarsidorna och mangrant stod upp för det förhatliga att få torgföra sig.
Det ligger i tidsandan att vilja förbjuda och tränga undan allt det man inte vill se eller höra, genom juridik, svärmaktioner på nätet, trygga rum på universiteten, politiska påtryckningar mot nätaktörer och andra underliga företeelser. Att redigera kulturen och eufemisera klassisk litteratur att passa nutida normer, och att bildstorma mot statyer man menar uttrycker någon förhatlig ism.
Till och med Svenska akademien engagerar sig i motståndet, förmodligen för att vända bort uppmärksamheten från det kritiserade priset till Peter Handke. Man menar – efter anmälan av Juridikfronten 2018 – att nättidningen Nordfront gör sig skyldig till brott när man publicerar utdrag ur klassisk litteratur av Heidenstam, Tegnér och Rydberg.
Lagrummet i fråga är det så kallade klassikerskyddet i upphovsrätten, att återgivning av ett verk kan förbjudas om det «kränker den andliga odlingens intressen». Vid tiden var man till exempel oroad av att den då förhatliga negerjazzen nyttjade stycken ur klassisk musik, vilket kanske är ägnat att låta oss förstå nutidens motsvarande juridiska grepp i motsvarande grumliga ljus.
Eftersom dikterna inte har förvanskats utan återgetts fritt utan sammanhang i övrigt, torde en eventuell rättslig prövning vara utsiktslös. Även de vidriga åsikternas företrädare har frihet att ta del av och återpublicera verk ur allmänningen och vårt kulturarv. Speciellt de.
Man kan förstå dessa nutida skeenden som en kamp för det goda, att motarbeta det vidriga och det förhatliga. Det är förstås inget fel i det, även om vad som är gott och ont och rätt och fel inte alltid är lika enkelt att åtskilja. Samtidigt gäller att vägen till helvetet alltid är kantad av goda föresatser, och att angripa demokratiska fundament är just en väg som leder dit.
Yttrande-, demonstrations- och föreningsfrihet är inte godtyckliga politiska reformer som pensionsrätt eller rätt till vård av barn, utan är en fundamental del av demokratins ramverk. Det är friheter som har vunnits genom omfattande blodspillan och som har arbetats fram av den politiska filosofins förgrundsgestalter som oförytterliga värden i ett fritt samhälle. Ta bort dessa pelare, och hela bygget rasar samman.
Och det är just vad man gör när man angriper sten efter sten i murverket, genom att förvägra den gruppen och den personen och den åsikten livsrum, genom att kasta den konstnären i fängelse och beivra den artisten för sina texter, genom att kriminalisera den symbolen och det tecknet och den gesten. Existensen av det mindre goda, det vidriga, det förhatliga och det opassande är demokratins essens, den kanariefågel i gruvan som vittnar om luftens andningsbarhet.
Genom att tolerera hatets kolportörer att fritt torgföra sina åsikter, i tryck och i demonstrationer på bästa plats och tid, bekräftar vi denna demokratins essens och våra egna oförytterliga friheter att själva föra fram åsikter. Omvänt, när vi verkar för att förbjuda samma krafter, arbetar vi samtidigt för att i förlängningen underminera våra egna fri- och rättigheter. Det är de erfarenheter som ligger till grund för de upplysningsideal vi traditionellt har värnat, men som vi nu låter vittra sönder.
