Kategori: Liberalism

Kategorier
Kina Liberalism Politik USA

Meng Wanzhou måste friges

Under gårdagen meddelade en brittisk domstol att Julian Assange inte ska lämnas ut till USA, av skäl som har att göra med hans psykiska hälsa. Han har varit jagad, isolerad och fängslad under tio års tid, och är nu en bruten man, en skugga av sitt forna jag. I praktiken har man uppnått det mål man hade, att krossa den obehaglige journalisten och visselblåsaren, utan en fällande dom.

Beslutet kunde man annars ha tagit på en kafferast, eftersom hans psykiska status var känd redan då, och därtill föremål för en FN-utredning om mänskliga rättigheter. Vad är det egentligen som kräver tjugo månaders utredning i fallet, om alla omständigheter är kända och det avgörande skälet redan är uppenbart? Sådant tjänar bara till att bryta ned en person ytterligare, oavsett om han «förtjänar» det eller ej.

En återkommande kritik mot Sverige gäller samma slags i tid obegränsade häktning, ett veritabelt limbo i vilket en person kan hållas inspärrad ad infinitum i väntan på att en sölande åklagare ska driva sin utredning. Det finns exempel på hur personer har utvecklat sjukdomstillstånd efter flera års isolering i häkte, men Sverige föredrar att ideligen peka finger mot andra vad avser «mänskliga rättigheter» framför att tvätta sin egen nedbajsade byk.

För det kan knappast vara kompatibelt med «mänskliga rättigheter» att under lång tid frihetsberöva en «misstänkt» person, oavsett omständigheter i övrigt. Det är då ett straff utan dom, en tillvaro utan känt slut. Antingen har man på fötterna redan från början, och kan då låta saken avgöras omedelbart i en prövning, eller så låter man vederbörande gå till dess att man har ansamlat de bevis som krävs.

Tanken att man inte kan låta en potentiell brottsling slippa undan är inte giltig, för det omvända är nämligen mycket värre: att man kvarhåller och därmed straffar en potentiellt oskyldig person under oskäligt lång tid. Devisen oskyldig tills motsatsen har bevisats äger helt enkelt inte alltid giltighet i «rättsstatens» och «de mänskliga rättigheternas» förlovade länder.

Detta är särskilt uppenbart då det gäller så kallade utlämningar, det vill säga då en främmande makt begär att ett annat land ska räcka över en person misstänkt för något brott. Exempelvis befinner sig Huaweis finanschef Meng Wanzhou (孟晚舟) i husarrest i Kanada sedan drygt två år tillbaka, begärd utlämnad av USA under misstanke om att företaget har brutit mot landets unilaterala så kallade «sanktioner» mot Iran.

Det förekommer helt enkelt inte att man under sådana omständigheter häktar företrädare för företaget i fråga, utan det är en del av ett geopolitiskt pajasspel där USA med alla upptänkliga medel söker sinka Huawei och andra kinesiska företag från vidare avancemang. Ett spel som Kanada, Storbritannien och Sverige deltar i i egenskap av amerikanska marionetter, sprattelgubbar som lyder Washingtons minsta vink istället för att fatta självständiga rationella beslut.

Meng sitter visserligen inte inspärrad i en trång cell likt Assange, utan rör sig fritt i Vancouver med elektronisk fotboja, beslagtaget pass och en borgen om 75 miljoner kronor, men hennes rörelsefrihet är ändå kraftigt beskuren, då hon inte kan åka hem eller leva som vanligt. Om hon utlämnas kan hon dömas till tio års fängelse för stöld av «affärshemlighet» – som om hon personligen eller i egenskap av företagets kassör skulle ha något ansvar för det, om det hade inträffat – utöver de två år hon redan har suttit i husarrest.

För Kanada är saken en black om foten och en besvärande omständighet i förhållandet till Kina, men Justin Trudeau äger faktiskt situationen och kan på egen hand frige Meng genom dekret. Han kan göra den rationella bedömning som krävs, nämligen att syna USA:s smutsiga hand och förkasta den som missbruk av de internationella utlämningsavtalen – det är inte så här det ska gå till.

Saken kompliceras av att Kina i förväntat reciprok handling har fängslat två kanadiska medborgare, för att ytterligare lägga börda på Trudeau. Denne säger dock att han inte vill lägga sig i det «oberoende» rättsväsendet, och att det dessutom kan ge incitament till framtida utpressning om han agerar. Vidare vill han nog inte ådra sig amerikansk vrede genom att gå emot Washington.

Å andra sidan tillträder en ny president i USA den 20 januari, och det finns indikationer på att amerikanska justitiedepartementet nu försöker nå en snabb uppgörelse i fallet. Meng skulle kunna gå fri i utbyte mot att «erkänna» i en så kallad «plea bargain», vilket av många har tolkats som en fälla som kan stå Huawei – och även Meng – dyrt. Meng har avvisat propositionen och fortsätter bedyra sin oskuld.

Joe Biden har å andra sidan att reparera vad hans företrädare har ställt till med i utrikespolitiska relationer, inte minst vad gäller Kina. Att lägga ned fallet Meng Wanzhou skulle därmed vara en gest om försoning som skulle kunna lösa upp många knutar.

Meng Wanzhou måste hur som helst friges, ju fortare desto bättre. Trudeau äger ännu bollen och kan på egen hand reparera en del av skadan som har uppstått. Om han väljer att inte agera sålunda kan Biden visserligen förlösa honom, men det betyder inte att relationen med Kina därmed är reparerad eller att de två «Michael» i kinesiskt förvar kommer att friges.

Kategorier
Europa Filosofi Kina Kultur Liberalism Politik Religion USA Xinjiang

Prioritering och balansering av mänskliga rättigheter

Mänskliga rättigheter som en alltigenom överordnad princip är numera ledstjärnan i politiken. Det är ett instrument som nyttjas som överrock i samtliga slags internationella förhandlingar, som ett led i att försöka utöka sin valkrets och spinna politik där man inte har några väljare.

Europeiska unionens Ursula von der Leyen har överhuvudtaget ingen valkrets, och är inte heller vald av folket. Hon är på samma sätt som Xi Jinping vald indirekt, och har ungefär samma demokratiska legitimitet (Kina har demokratiska lokalval). Ändå ska denna moderna variant av tyskromersk kejsarinna tvunget diktera för både Polen och Ungern hur de ska styras, för att inte tala om Kina.

Vad gäller Polen och Ungern vill man koppla utbetalning av EU:s coronafond till rättsstatliga principer, mänskliga rättigheter och «europeiska värden». Det är med den moraliska piskan man har agerat mot utvecklingsländer sedan man avkoloniserade och istället beslöt lägga sig i andra länders styre med mänskliga rättigheter som rättesnöre, dock med magert resultat (Kina har här en bättre lösning med rak frihandel).

Den metoden fungerar inte i Europa, dels eftersom EU är konstruerat som en konfederation snarare än en federation och därmed fordrar enighet i besluten, och dels eftersom «europeiska värden» inte bestäms av en liten progressiv klick i Bryssel utan är ett sammanvägt medel av nationella värderingar över Europa, inklusive de konservativt lagda Polen och Ungern.

Mänskliga rättigheter är på samma sätt föremål för tolkning och avvägning, och det finns ingen internationell rättsprincip som säger att Bryssel äger tolkningsföreträdet. Såväl kairodeklarationen som bangkokdeklarationen berättar att så inte är fallet, och att den universalism man åberopar för just Bryssels tolkning inte äger giltighet.

Inte heller kan man som EU godtyckligt försöka utvidga vad som är mänskliga rättigheter, exempelvis med «Yogyakartaprinciperna» angående sexuell läggning och «könsidentitet». Förenta nationerna har konstant avvisat sådana försök till utvidgning, och de äger således inte status som mänskliga rättigheter – alla medlemsstater måste alltså vara överens om de principer som definerar rättigheterna. Q-rättigheter får därför tills vidare vara en vällovlig ambition föremål för nationell deliberation.

Att rättigheterna är föremål för tolkning beror på att de kan ha olika prioritet och därmed komma i konflikt med varandra. Det är som med alla slags rättigheter, att de måste vara i balans. Man kan till exempel betrakta artikel 19 om «rätten till friheten» (detta fikonspråk…) att uttrycka sig och ha åsikter, en frihet som är kraftigt beskuren i Europa av hänsyn till så kallade positiva rättigheter att slippa bli «kränkt» – det senare är dock inte en mänsklig rättighet, och man låter här alltså märkligt nog andra värderingar väga tyngre.

På senare tid har man svingat MR-piskan extra hårt mot Kina, bland annat för att man har infört en säkerhetslag i Hongkong, en sådan typ av lag som finns i såväl europeiska länder som i USA och i det senare landet motiverar att man kallar in nationalgardet vid omfattande demonstrationer. I Hongkong kallade man aldrig in nationalgardet, det vill säga trupp från fastlandet, utan har låtit kravallerna pågå obehindrat under lång tid, även då «demonstranterna» bröt sig in i, ockuperade och vandaliserade parlamentet samt i övrigt ställde till med omfattande kaos i staden, fenomen som inte skulle tillåtas i något västland.

Numera är situationen sådan att «hongkongare» (det vill säga kineser) har fått status som «flyktingar», trots att man hör till den ekonomiskt friaste regionen i världen med högre mänskligt utvecklingsindex än Sverige och med en stabil rättsstat med ett oberoende rättsväsende delvis populerat av utländska domare från Storbritannien, Australien med flera.

«Hongkongarna», det vill säga kineserna, får sådan «flyktingstatus» för att de efter att säkerhetslagen har införts inte längre har «rätt» att demolera och ockupera parlamentet eller bedriva sådan secessionistisk verksamhet som i Europa och USA betraktas som förräderi, exempelvis att bedriva lobbying mot EU och USA att intervenera i Hongkongs styre.

Rättsstaten och de grundläggande friheterna har emellertid inte påverkats överhuvudtaget, varför engagemanget från EU och USA är ett sätt att nyttja Hongkong som instrument att angripa sin «systemiska» rival Kina. Man har helt enkelt inget case.

Mer på fötterna har man då i kritiken mot omskolningslägren i Xinjiang, även om dessa inte är av den karaktär man söker framställa det som. Man skulle här kunna nyttja artikel 9 (No one shall be subjected to arbitrary arrest, detention or exile) respektive 18 (Everyone has the right to freedom of thought, conscience and religion) för att motivera kritiken, då omskolningspolitiken speciellt riktas mot uigurer trogna islam.

Kina skulle kunna svara med att man inte angriper islam per se, och att andra muslimska grupper (exempelvis huimuslimer) inte är föremål för sådana åtgärder och inte heller utgör ett problem i samhället, samt att islam är en av fem formellt erkända religioner. Artikel 18 äger här därför ingen giltighet.

Artikel 9 tycks vara knepigare, då man faktiskt tvingar människor till omskolning och därmed kvarhåller dem mot sin vilja. Men Kina skulle även här kunna motivera – och gör även så – saken med artikel 3 (Everyone has the right to life, liberty and security of person), det vill säga att man har en skyldighet att skydda det större kollektivet mot den omfattande islamiska terrorism som har plågat landet och som har sin grund i uigurisk radikalism.

Man skulle även kunna åberopa artikel 26 (Everyone has the right to education … elementary education shall be compulsory) och artikel 23 (Everyone has the right to work), då syftet med omskolningen just är att förbättra möjligheterna till samhällelig medverkan för människor i fattigdom och utanförskap. Även artikel 29 (Everyone has duties to the community in which alone the free and full development of his personality is possible) har relevans i fallet.

Det är således fullt möjligt att med en annan prioritering och balansering av de mänskliga rättigheterna motivera en sådan omskolningsreform, och den kan enkelt härledas till konfucianska principer. I Europa och USA använder man emellertid gärna vulgärretorik som att lägren är en modern form av nazisternas koncentrationsläger, och därmed omöjliggör man varje form av vettig dialog.

De verkliga koncentrationslägren utgörs här av USA:s bas i Guantánamo med flera läger, som har helt andra syften än omskolning eller att uppta människor i den större samhällsgemenskapen, nämligen att kvarhålla och oskadliggöra människor indefinitivt. För detta fick man visserligen kritik, men blev inte alls föremål för samma slags repressiva åtgärder som Kina med handelsblockader och annat mot Xinjiang. Ingen bråkar med USA, som i exceptionalismens namn själva bryter mot samtliga regler man sätter för andra, utan att EU för den skull vågar mopsa upp sig.

Det är den koloniala attityden som åter gör sig gällande, den ständiga ambition Europa och dess barn USA har av att göra sig till tolk för andra folk och att utmana nationell suveränitet. För Kina motiverar man saken med att det är en diktatur och att folket inte har valt sin regering (annat än indirekt genom lokalval och vidare nominering), men samtidigt är den folkliga legitimiteten för sagda styre betydligt högre än för valfri regim i Europa.

Kritik mot brott mot de mänskliga rättigheterna är förvisso befogad, men bara under rättvisa former och om den är objektivt framställd, samt under beaktande att det inte finns någon universellt giltig tolkning. Mänskliga rättigheter ska inte nyttjas som politiskt slagträ för att bedriva progressiv socialliberal politik gentemot medlemsstater i EU eller på annat sätt utöva koloniala fasoner gentemot andra länder.

Kategorier
Asien Filosofi Kina Kultur Liberalism Politik Religion

Universalism och nihilism

Nyheter som dominerar flödet är sådant som BLM-rörelsens demonstrationer i USA, flyktingströmmar, koranbränning, demonstrationer i Belarus, kravaller i Hongkong och omskolningsläger i Xinjiang. Den gemensamma nämnaren för dessa och många andra företeelser är mänskliga rättigheter, den likare kring vilken nästan all politik och medial verksamhet numera snurrar.

På engelska heter fördraget som grundlägger dessa mänskliga rättigheter Universal declaration of human rights, där ordet universell syftar på att de rättigheter som 48 stater beslutade om 1948 antas gälla alla människor oavsett omständigheter i övrigt. En konsekvens är att den nationella självbestämmanderätten därmed antas upphävas i de frågor rättigheterna rör.

Universalism är här en metafilosofisk idé om att vissa värden har universell räckvidd, vilket är liktydigt med att det finns en objektiv moral. Motsatsen är moralisk relativism, ståndpunkten att det inte finns någon sådan objektiv moral, och att moraliska värden därför varierar med omständigheterna, som till exempel tid eller kultur. Man kan till exempel hävda att det är rätt att döda när man angrips i krig eller under andra omständigheter. I fattiga länder kan det vara motiverat med barnarbete. Och så vidare.

En annan motsats är moralisk nihilism, som kort och gott underkänner att någonting kan vara moraliskt riktigt. Visserligen kan vi sträva efter att vara moraliska enligt något system, men systemet som sådant är godyckligt och har inget objektivt sanningsvärde – det är blott en konvention.

Att de mänskliga rättigheterna antar en form av moralisk universalism är ingen tillfällighet, eftersom det är en sekulär variant av dess förlaga i kristendom, en europeisk religion som från allra första stund fastlade en katolsk (= universell) gud för alla människor oavsett hemvist. Med den universella guden följde förstås universella regler, under tolkning av biskopen i Rom, och mängder av kulturer har under århundradena underkuvats av kristen mission och kolonialism under den universalistiska föresatsen.

Tanken att de mänskliga rättigheterna är en sekulär religion är varken ny eller originell, men med en sådan tolkning kan man lättare förstå vissa skeenden i världen. Det visar sig att tolkningarna och acceptansen av fördraget skiljer sig längs de gängse religions- och kulturgränserna, där man i Mellanöstern och en del andra muslimska länder har antagit kairodeklarationen som komplement med sharia som bas, medan man i det dharmiska och konfucianska Asien har utarbetat en motsvarande bangkokdeklaration under asiatiska värderingar.

Den senare erkänner visserligen deklarationens universella ansats, men har ett annat och större fokus på ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter samt betonar den folkrättsliga suveräniteten framför universalismen. I den praktiska verkligheten ser vi här en kollision när västländer med universalismen som rättesnöre engagerar sig i Hongkongs demokratiska utveckling eller i lägren i Xinjiang, medan Kinas ståndpunkt är att detta är interna angelägenheter som rör kollektiva snarare än individuella aspekter av mänskliga rättigheter – territoriell integritet samt inre säkerhet.

Företeelsen är inte ny, eftersom Väst sedan man började skicka missionärer världen runt har haft denna universalistiska vilja att inympa sina (skiftande) värden i andra kulturer, i en form av värdegrundskolonialism som har sin moderna form i den ständiga missionen av mänskliga rättigheter.

Förr fanns jesuiter, franciskaner och dominikaner som arbetade för att sprida det västerländska evangeliet, medan det i dag är enskilda advokater, grupper, politiker och regeringar som trycker på, ytterst med sanktioner och bojkotter av allsköns produkter och evenemang, samt förstås en väldig propagandaapparat med aktivistiska medier.

Men historien visar att sådana påtryckningar oftast har varit förgäves i Asien, och att speciellt Kina aldrig har backat en millimeter med mindre än att man har blivit militärt angripna. Ett modernt och urstarkt Kina har än mindre anledning att låta sig styras av utländska krafter, vilket dock inte tycks hindra MR-jesuiterna från att fortsätta sitt ettriga bombardemang likt seloter som stångar sina huvuden blodiga mot en helig mur.

I denna observation ligger nyckeln till hur vi ska förstå Kina och oss själva, och hur vi bör förhålla oss till den framväxande kinesiska supermakten. Uppdraget att betvinga Kina eller pracka på det något man inte vill ha är helt enkelt omöjligt, och därför lönlöst. Den universalism man åberopar har sina givna gränser, nämligen i den utsträckning de antas av världen i stort, och man har därför att acceptera att det finns fler tolkningar som inte utgår från Bryssel eller Washington – världen har mer än en pol.

Här finns en del som menar att Kina är ett undantag omgivet av demokratiska stater som Sydkorea, Taiwan och Japan, men även dessa omfattas av asiatiska värden och är inte fullt kompatibla med den västliga tolkningen av de mänskliga rättigheterna. Om Kina antar en mer demokratisk utveckling, kommer skillnaderna därför att bestå – för det borgar över två tusen år av konfucianism och kamp för enighet och territoriell integritet.

Det vi kan begära av Kina – och Kina av oss – är reciprocitet, att vi i vår gemensamma handel och andra utbyten har samma förutsättningar och villkor. I övrigt kan vi bara föregå med gott exempel och vara goda föredömen, till exempel i hur vi tillämpar mänskliga rättigheter i våra egna länder. Paradoxalt nog kan sådan ickeinblandning göra Kina mindre slutet och mindre fientligt mot västliga idéer, medan de ständiga påtryckningarna har motsatt effekt.

Häri ligger också nyckeln till förståelsen av mig och mina resonemang härstädes. I egenskap av ateist har jag ett högst problematiskt förhållande till religioner med absoluta och universella anspråk, och det spiller över på den sekulära religionen om de mänskliga rättigheterna.

Det är annars ett aktstycke med en rad goda liberala föresatser och några mindre goda socialistiska sådana (betald semester, på vems konto?), men det äger ingen som helst universalism, inte minst som punkterna är avsiktligt vaga och mångtydiga. Vems tolkning ska äga företräde? Man är inte ens överens kring vad som ska räknas till rättigheterna, i det att många även inbegriper HBTQ–rättigheter och andra externa «tillägg» som aldrig har antagits av FN.

Jag är därvidlag en kättare, en avfälling från de rättigheter som numera antas vara en överideologi i vårt samhälle och som inte får ifrågasättas, en apostat som avvisar de rättesnören som ständigt åberopas. Rättigheterna är för mig en godycklig konvention, och jag ansluter mig således till den heretiska nihilistiska skolan.

Mänskliga rättigheter är en god föresats, men inget mer än så. Framförallt överträffar de inte med automatik folkrätten, det vill säga ett enskilt folks rätt att självt staka ut sin riktning utifrån dess historiska och kulturella förutsättningar.

Ur liberal synvinkel är det också bekymmersamt med rättigheter som anses överträffa negativa friheter. Vi observerar detta i hur svenska politiker visserligen betonar att vi har något slags yttrandefrihet i samband med till exempel koranbränning, men att man samtidigt sätter MR-överideologin framför sådana hävdvunna liberala friheter genom att helt enkelt förbjuda grundlagsfästa demonstrationer i hela riket och i övrigt obstruera dessa friheter.

Jag kanske inte gillar Rasmus Paludan och hans parti, och kanske inte heller Dan Park och hans konst, men jag försvarar deras rätt att uttrycka sig enligt den portalfrihet som utgör demokratins fundament – för övrigt en mänsklig rättighet (artikel 19), som man av någon anledning inte vill beakta eller i vart fall behandlar styvmoderligt i förhållande till andra rättigheter.

Jag kanske inte gillar det kinesiska kommunistpartiet och dess smutsiga metoder, och kanske inte heller många kulturella fenomen i Kina, men jag ogillar än mer kolonialism i alla former samt den sinofobi och uppenbara rasism Europa och USA visar i sina ständiga angrepp, särskilt som angreppen mer syftar till att bevara hegemoni än att upprätthålla mänskliga rättigheter.

Framförallt ogillar jag den universalistiska hållningen, att man tror sig ha överhöghet i suveräna nationer, som om detta vore 1850 och Europa ägde världen. Arrogansen, högfärdigheten, för att inte tala om hyckleriet, givet att man inte själv kan leva upp till de höga krav man ställer på andra!

Kategorier
Liberalism Politik

Folksuverän regim

All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Så inleds regeringsformen, en av fyra sinsemellan oförenliga grundlagar. Det är ett uttryck för folksuveränitetsprincipen, att folkets vilja ska komma till uttryck oberoende av «teknikaliteter» som exempelvis en oberoende författningsdomstols veto mot ett nytt lagförslag.

Folksuveränitetsprincipen står således i kontrast till maktdelningsprincipen, som gäller i exempelvis amerikansk demokrati. Delad makt mellan lagstiftande, beslutande och dömande instanser gör att ett enskilt maktcentra (till exempel Trumps administration) inte enkelt kan rubba demokratin, och är således ett skydd mot införande av diktatur.

I Sverige har framförallt Socialdemokraterna och övriga vänstern förordat folksuveränitetsprincipen, och i det närmaste fnyst åt maktdelning. Man anser att jurister och andra tjänstemän inte ska få lägga krokben för folkets vilja. Således är Lagrådet, som granskar nya lagförslag, bara rådgivande, och det är mer regel än undantag att man struntar i dess rekommendationer (exempelvis angående gymnasieamnestin). Under maktdelning hade Lagrådet varit en verklig författningsdomstol med vetorätt.

Polen är en annan nation som opererar under folksuveränitetsprincipen. Socialdemokraterna borde uppskatta detta, men i just detta fall väljer man att hänvisa till «teknikaliteter» när landets regering utnyttjar sin makt. Precis som i Sverige ligger utnämningsmakten i domstolsväsendet hos regeringen, vilket har utnyttjats för att rensa undan äldre aktörer från det tidigare sovjetkommunistiska systemet genom att tvinga domare i pension.

Polen har fått omfattande kritik för att lägga sig i den oberoende rättsutövningen, men det är alltså just vad man kan förvänta i en folksuverän regim. Och det är för det ändamålet andra nationer har maktdelning, för att förhindra sådan påverkan. Det som händer i Polen kan lika gärna hända i Sverige, beroende på vilken regim som har makten.

Socialdemokraterna vill alltjämt inte ha maktdelning eller en oberoende författningsdomstol, men man har i vart fall noterat att den svenska demokratin är principiellt lika utsatt som den polska (eller den weimartyska, för att ta ett mer drastiskt exempel). Vänsterregimen tillsätter därför en kommitté som ska begrunda formerna för grundlagsändringar.

Bland annat vill man begrunda huruvida kvalificerad majoritet ska krävas för grundlagsändringar, och att ett visst minimum av ledamöter måste delta i omröstningen. Det bär mig emot att berömma vänsterregimen, men detta är faktiskt alldeles utmärkta förslag – fast bättre hade varit att kombinera dem med maktdelning.

Vidare vill man undersöka möjligheten av ett grundlagsskydd mot påverkan av domstolsväsendets oberoende, exempelvis förbud mot att sänka pensionsåldern (den polska situationen). Detta ger emellertid bara tillfällig respit, och hade inte hjälpt i exempelvis Polen – man hade bara ändrat grundlagen, i avsaknad av maktdelning och i kraft av egen majoritet i sejmen.

Ett problem med det svenska – och polska – folksuveräna styret är att man jämt och ständigt pillar i grundlagarna. Exempelvis har vänsterregimen konsekvent försökt sticka hål på den lilla yttrandefrihet som finns genom att tillåta ändring av skyddskriterier via vanlig lag. En grundlag ska vara trögrörlig och stabil, och ska ytterst sällan röras – även av det skälet är maktdelning att föredra, eftersom sådan förhindrar sådant missbruk.

Vänsterregimen menar att vad som står skrivet på ett papper inte är en garanti för att författningen respekteras. Tack, vi är medvetna om det – för Socialdemokraterna har den under alla år fungerat som karottunderlägg vid finare middagar, och i övrigt som toalettpapper i det dagliga arbetet.

Men en på papper skriven konstitution som respekteras av tre separata maktcentra har betydligt större möjlighet att upprätthållas, och det är av det skälet vänsterregimens petande i grundlagen inte räcker. Man måste införa maktdelning för att ge demokratin ett verkligt skydd mot missbruk, inklusive socialdemokratins. Räkna dock inte med Morgan i detta.

Kategorier
Liberalism Politik

Organmarknad, inte donation

Kristdemokraterna tycks ha tvärvänt i fråga om «donationer», och förordar nu att samtliga vuxna kollektivansluts till donationsregistret. Den som inte vill donera sina organ måste aktivt välja att inte göra så. Syftet är att rädda fler liv, och man stödjer sig på erfarenheter från andra länder. Det får väl sägas vara en god ansats, och vad är det egentligen för en njugg egoist som säger nej till att rädda fler liv?

Här finns dock flera intressekonflikter, och den föreslagna lösningen är inte optimal. Det är principiellt fel att staten och det allmänna anser sig ha rätt till en människas kroppsdelar, och det är principiellt fel att kollektivansluta människor – till facket, prenumeration på statstelevisionen eller till dödens reservlager. Opt-in är det rätta, opt-out förkastligt.

Men överhuvudtaget är donation inte rätt väg att gå. Vill man ha närmast garanterad täckning ska man kommersialiera verksamheten och låta marknadens osynliga hand åstadkomma balans i tillgång och efterfrågan. Vad är ett hjärta eller en lever värt på marknaden? Vad kan man få för att leverera blod? Kroppsdelar till marknadspriser tillgodoser å ena sidan vårdens tillgång till organ, och ger å den andra efterlevande ett slags försäkring som minskar konsekvenserna av familjebortfallet.

Här finns sedan gammalt en direkt kristen tanke om livets helgd, att vård inte ska kommersialiseras. Synd då att vården redan är höggradigt marknadsdriven, och att man säljer plasma och organ kors och tvärs mellan landsting, regioner och länder. Organ har redan ett marknadspris i den ruljangsen, men själva upphovsmännen går lottlösa. Det är fel, och mina organ och mitt blod står därför alltjämt inte till vårdens förfogande.