Kategori: Liberalism

Kategorier
Filosofi Kultur Liberalism Politik

Religionen mänskliga rättigheter

Upplysningstidens ambitioner att katalogisera ett antal medborgerliga fri- och rättigheter utgör ett politiskt försök att kodifiera en allmängiltig moral, nämligen hur staten ska förhålla sig till medborgarna och hur medborgarna ska förhålla sig till varandra.

Exempelvis stipuleras i den franska deklaration om mäns rättigheter att frihet består i allt det som inte skadar andras motsvarande frihet, och lag äger bara rätt att begränsa det som är skadligt för samhället. Det är en allmängiltig princip som sedan kan utvecklas i mer detalj.

Den amerikanska rättighetskatalogen uttrycker en mer absolut hållning i första tillägget, i vad jag menar är den skönaste, kortaste och hittills oöverträffade deklarationen: Congress shall make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free exercise thereof; or abridging the freedom of speech, or of the press; or the right of the people peaceably to assemble, and to petition the Government for a redress of grievances.

Här finns minimalt utrymme att manipulera och begränsa de friheter som nedläggs i konstitutionen, och den ålägger också staten att förhålla sig sekulärt i förhållande till religionerna. Det absoluta uttrycket gör den amerikanska demokratin stabil, medan den europeiska varianten ger utrymme att successivt urholka friheter till dess att ingen egentlig frihet återstår; när man bara får uttrycka det ofarliga är man inte fri.

Efter andra världskriget tillkom deklarationen om de mänskliga rättigheterna, som utarbetades inom ramen för Förenta nationerna och sedermera har antagits av i stort sett alla länder. Det är en betydligt luddigare och mer omfattande samling fri- och rättigheter, som anses ha universell räckvidd.

Deklarationen bygger delvis på upplysningstidens liberala fri- och rättighetskataloger, med självklara artiklar om rättssäkerhet, jämlikhet, åsiktsfrihet och mötesfrihet samt lika självklara förbud mot tortyr och annan förnedrande behandling. Men sedan blir det mer komplicerat när man stipulerar ett antal andra rättigheter som saknas i tidigare kataloger och som traditionellt är en angelägenhet för den enskilda nationen och kulturen.

Till exempel definierar artikel 16 att män och kvinnor har rätt att under (och endast under) samtycke ingå äktenskap och bilda familj utan inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion, samt att familjen är den grundläggande enheten i samhället.

Det innebär inte att jag kan gifta mig med min syster, eftersom man kan finna andra inskränkningar för sådana äktenskap, exempelvis förbud mot incest. Det innebär inte heller nödvändigtvis att samkönade äktenskap är tillåtna, och inte heller att polygama äktenskap är förbjudna.

Änfå finner man i medierapporteringen och den politiska debatten anklagelser om att exempelvis Ryssland bryter mot de mänskliga rättigheterna genom att motarbeta homosexualitet. Det står faktiskt inte ett ord om Q-rättigheter i deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Saudiarabien skulle lika gärna kunna anklaga Sverige på motsvarande sätt eftersom vi förbjuder polygami, en för den kulturen godtagbar samlevnadsform.

Rättigheter för H, B, T, Q och allt fler tillägg i bokstavskombinationer är en senare utveckling i Yogyakartaprinciperna, som anses utgöra ett tillägg till de mänskliga rättigheterna. Det finns ett stort antal sådana extensioner som gör att katalogen sväller över alla bräddar, som till exempel barnkonventionen och migrantarbetarkonventionen.

Yogyakartaprinciperna är emellertid inte antagna av FN, utan utgör ett slags vänsterliberalt önskemål om hur mänskliga rättigheter borde utvidgas. Sålunda betraktas de av västerländska politiker som just mänskliga rättigheter, och man försummar inte ett tillfälle att anklaga andra länder för att bryta mot dessa påhittade rättigheter.

Den ursprungliga deklarationen om mänskliga rättigheter var avsiktligt luddig och allmänt hållen utan att gå in på detaljer, eftersom det helt enkelt inte går att samla världens alla kulturer kring en mer detaljerad förteckning kring exempelvis äktenskapets natur. Dessutom hade homorörelsen ännu inte sett dagens ljus vid tiden för deklarationens tillkomst, utan är en senare utveckling.

Q-rättigheter kanske borde vara en mänsklig rättighet? Det kanske även polygami borde vara? Eller incestuösa äktenskap? Något objektivt sätt att fastställa en grund för sådana rättigheter finns inte, utan är hårt knuten till tradition och kultur och i övrigt föremål för tyckande och argument som aldrig kan fastslås som allmängiltiga.

Som västerlänning är jag förstås en produkt av den tradition och kultur jag tillhör, och är därmed självklart förespråkare för fri kärlek (ja till samtliga tre: Q-rättigheter, polyamori, incest). Men jag har också erfarenhet av andra kulturer och kan tillgodogöra mig andra synsätt, utan att för den skull nedgradera mig till något slags kulturrelativist. Rättigheterna får inte heller begränsa friheter.

En universell och allmängiltig fri- och rättighetskatalog måste vara kort, koncis och begränsad till de mest relevanta fri- och rättigheterna, och kan inte utvecklas till flertusensidiga dokument som varje stat måste underkasta sig. Detaljerna är upp till varje folk och nation att besluta om, och inte något som självutnämnda rättighetsadvokater äger rätt att instifta på sina privata sammankomster.

En universell och allmängiltig fri- och rättighetskatalog måste antas av dem det berör, och kan inte påtvingas andra folk. Men det är ändå det vi allt oftare ser när ett moralistiskt väst försöker kränga just sin socialliberala uppfattning på världens folk, med motiveringen att alla önskar just dessa fri- och rättigheter (jag kan garantera att så faktiskt inte är fallet).

Denna glödande mission i demokrati och mänskliga rättigheter har påfallande likheter med tidigare mission i avsikt att sprida kristendomens lära, ett uttryck för att man tror sig sitta inne med en av kultur oberoende universell sanning som måste komma att omfattas av alla. Men det finns ingen sådan universell sanning, och många kulturer är mer orienterade kring familj än individ (enligt konventionen är familjen samhällets grundläggande enhet).

Har äldre människor rättigheter, till exempel att bli väl omhändertagna av sina barn och barnbarn? I Östasien anser man det, medan vi i Sverige institutionaliserar pensionärer på äldreboenden i en meningslös tillvaro i väntan på döden. Hur är det kompatibelt med mänskliga rättigheter som princip?

I artikel efter artikel kan man utveckla begreppen i sådan detalj att det blir oöverskådligt, och det är därför futilt att ens försöka. Sedan grunddokumentet med de trettio «budorden» stipulerades har en myriad fraktioner och avledningar sett dagens ljus, på ungefär samma sätt som den katolska (universella) kyrkan krackelerade och förgrenades i myriader samfund på grund av olika uppfattning om nattvarden och påvens skägg. Ingen är faktiskt överens om någonting.

Själv skulle jag nöja mig med att artikel 19 (om yttrande- och informationsfrihet) implementerades i varje stat lika kort och kärnfullt som i den amerikanska konstitutionens tillägg. Det skulle med automatik bana vägen för resten av rättigheterna genom politisk process, men för närvarande är det i princip bara USA och Japan som uppfyller kriteriet.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik Religion

Vems flagga?

Sveriges flagga får inte kapas, sägs det ofta, med hänvisning till diverse obskyra krafter som söker nyttja den för politiska syften. Men en flagga är politisk till sin natur, och vem som ska företräda den är just föremål för politisk strid. Det är knappast konstigt att nationalister mer än andra ser flaggan som en symbol för nationen och traditionen.

Värdegrundsglobalister på andra sidan spektret vill istället «se» att flaggan utgör en «kraftfull positiv symbol som bidrar till enande nationell gemenskap», samt att flaggan är en av de gemensamma symboler som tillhör alla. Fast på skolavslutningar viftas det numera med en hel uppsjö av nationella flaggor, varför den tanken kanske inte helt har slagit rot.

Sveriges flagga

Orsaken är att den svenska flaggan, oavsett vad man vill «se», har en distinkt symbolik rotad i kristendomens korståg under medeltiden. Personer med bakgrund i islam «ser» därför inte riktigt samma sak som infödda svenskar, som tror att den svenska flaggan betyder fred och jämställdhet. Även vi ateister drar oss för att vifta med kristna symboler, ty oavsett vad man vill «se» så är korset kristet.

Givet den demografiska utvecklingen kan Sverige komma att ha en muslimsk majoritet innan århundradet är över. En sådan politisk kraft kan tänkas ha synpunkter på vad flaggan representerar, och då kräva en förändring mot en mer representativ utformning, kanske med traditionell halvmåne och stjärna samt takbiren Allahu akbar (الله أكبر).

Islamiskt Sverige

Problemet är alltså att den svenska flaggan representerar ett svunnet Sverige, rotat i kristendom. Moderna svenskar är inte kristna, inte heller nysvenskar komna från andra länder. En religiös symbol från en kristen enhetstid har inga som helst förutsättningar att kunna ena en modern mångkulturell befolkning med rötter i ingen eller andra religioner.

Ett modernt mångkulturellt land – som Sverige är och förblir – måste således uppdatera sin symbolik till att bli mer representativ för nationens medborgare. Flaggan, som symbol för nationen, måste vara inkluderande och helst även berätta något om landet. Tillhörigheten i Europeiska unionen kan exempelvis markeras med en enskild stjärna, och nationen med en hällristning från Tanum. Det sistnämnda är en symbol för landets allra första invånare, och därmed för alla de som har kommit därefter – en symbol man kan ta till sig som sin egen.

Inkluderande svensk flagga
Kategorier
Kina Liberalism Politik

Kinas globala ledarskap

Den amerikanska presidenten meddelar att USA kommer att lämna Paris-avtalet om klimatet, med brasklappen att ett återinträde kan ske om villkoren förbättras. Det är den politiskt okunnige affärsmannen från 1980-talet som försöker baxa sig till en förment bättre deal, men eftersom han inte heller förstår den lukrativa business som omgärdar modern energiteknik kommer USA att dra det kortaste strået ändå.

USA dras därmed ytterligare in i en spiral av destruktivt självförfall, och i dess ställe gör Kina anspråk på att axla den globala ledarrollen. Xi Jinping har redan trätt fram som den globala frihandelns beskyddare när USA sluter sig inåt. Under morgondagen kommer Kina dessutom att tillsammans med EU stärka sina åtaganden i Paris-avtalet, och vi ser här begynnelsen av en tätare och vällovlig pakt mellan Europa och Kina.

EU kommer att behöva förlita sig mer på egen kraft när USA sviker, och vi lär få se en upprustning på nationell nivå samt en dragning åt ett gemensamt EU-försvar. Mellan Putin och Berlin står bara fyra armédivisioner, eftersom Europa har undlåtit att ge försvaret adekvata medel. Pengarna har istället gått till hantering av migranter och andra mjukare frågor.

Kina å sin sida står starkt militärt, och satsar även sitt kapital på typiskt hårda frågor som massiva infrastruktursatsningar. I Sverige orsakar ett ordinärt tunnelbygge under Hallandsåsen politisk kris, medan Kina till vardags anlägger världsrekorddimensionerade broar och skyskrapor, lägger räls och väg över hela landet och i övrigt rustar för framtiden.

Men inte bara inom landet. Den sidenväg som utgjorde frihandeln under Rom och Han återupprättas nu i version 2.0, med Kina som motor. Projektet ett bälte en väg (一带一路, yi dai yi lu) ska skapa en frihandelns motorväg från Östasien över Centralasien till Europa och in i nordöstra Afrika, på väg, räls och vatten.

Ett sextiotal nationer kommer att omfattas, i ett projekt som världen inte har sett antydan till sedan Marshallplanen efter andra världskriget, och dessförinnan inte sedan Europa och USA drev den industriella revolutionen för fullt. Den gamla världen har blivit mättad, och driver inte längre några projekt som skulle kunna omvandla Mellanöstern och Afrika till sprudlande frihandelsområden. Man har lämnat walkover till Kina.

Västvärlden har istället dragit på sig allt större lån, samt drivit tesen att ett avreglerat näringsliv på egen hand skulle ordna med de storskaliga projekten. Det enda som har hänt är istället att kapitalet har flyttat produktionen utomlands, där de verkliga värdena skapas. Utvecklingen hände inte av sig själv i statens frånvaro.

Väst har övergivit den rena marknadsekonomin, och istället låtit moraliserande demokratiska krav stå i vägen för utvecklingen, särskilt i förhållande till afrikanska nationer. Kina har inga sådana klausuler i sina avtal, och lägger sig inte i andras angelägenheter. Kalkylen är att infrastruktur skapar handel, och handel i sin tur skapar behov av institutioner och stabilitet; det är Kinas egen resa man implementerar hos andra, medan Europa tittar på.

Nya sidenvägen kommer att utgöra en pulsåder genom det utarmade och kaotiska Centralasien, och ge incitament till utveckling i dessa efterblivna nationer, samtidigt som öst och väst knyts samman tätare. Infrastrukturdriven ekonomi kommer att göra alla till vinnare, men det är Kina som kommer att axla rollen som global ledare, i andras frånvaro.

Kategorier
Liberalism Politik Religion

År 2037 dör Svenska kyrkan

Den kristna statskyrkan tappade 1.48 % av sina medlemmar under 2016. Detta är aktiva utträden, och omfattar inte avlidna. Samtidigt inträdde 0.13 % aktivt, avseende personer 12 år eller äldre. Statskyrkans medlemsnumerär var i början av året 6.1 miljoner, eller 61.2 % av folkmängden.

Samtidigt ska man komma ihåg att nästan hela denna numerär består av passiva medlemmar, människor som av staten har tilldelats medlemskap vid födseln, så kallad religiös kollektivanslutning. Ska man tillmäta en sådan medlemsräkning någon betydelse?

Sedan 1970, det vill säga under närmare ett halvsekel, räknar de aktiva inträdena till lite drygt en kvarts miljon, eller runt 3 % av befolkningen. Detta är statskyrkans verkliga medlemsantal, då människor aktivt har fattat beslut om att tillhöra en förening.

För några år sedan hade jag en numera avförd bloggpost om statskyrkans vidare medlemsutveckling efter år 2010. Approximering i ett polynom av tredje graden gav vid handen att sekten skulle upphöra att existera år 2033, ett resultat som inte tog hänsyn till att en exponentiell svans brukar karakterisera sådana utvecklingar. I diskussionen som följde rådde enighet om att den negativa utvecklingen skulle avta och plana ut, kanske vid 10 % av befolkningen.

Projektionen sex år senare ger stöd för denna tes, och ger ytterligare fyra års respit åt den statliga kristendomen, i samma enkla approximation. Statssekten har nu att se fram emot sin domedag år 2037, även om resonemanget om utplaning alltjämt gäller.

Sedan den (enbart) formella skilsmässan mellan stat och kyrka ägde rum år 2000, accelererade det medlemstapp som tog sin början runt 1970. Därefter skedde en viss mattning runt 2007, medan föregående år såg en fördubblad utträdesgradient i jämförelse med året dessförinnan. En del tror att detta delvis beror på att kyrkan vältrar sig i lyx, en förmån de i lustiga hattar och konstiga kläder draperade prelaterna nog inte kan unna sig framgent.

Mer rimligt att anta är att kristendomen inte har någon roll att spela i det moderna samhället. De flesta som ändå behåller sitt medlemskap gör det för tillgången till kulturella ritualer, inte för att de tror på gudar, änglar och demoner. Men sådana ritualer ersätts nu av andra, och därmed undergrävs kyrkans legitimitet än mer. Fallet kommer att fortsätta, och även intensifieras, innan förloppet mattas. Kvar blir till slut bara en klick troende som har fostrats in i religionen.

Vad det större samhället måste fråga sig är hur länge denna allt mindre relevanta organisation ska bäras upp och kontrolleras av staten. Hur länge till är det rimligt att staten ombesörjer dess medlemshantering via Skatteverket? Statskyrkans utveckling ger vid handen att det är dags för staten att helt släppa greppet, och att sekularisera fullt ut.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Sextioårig konfederation vid vägskäl

Två förödande världskrig lade Europa i ruiner och försköt den globala maktbalansen. Extrem nationalism hade länge söndrat kontinenten. Tyskland, då den västra halvan, blev inte rumsrent över en natt, utan var isolerat efter krigsslutet. Men Tyskland hade naturtillgångar som Frankrike inte hade, nämligen kol och stål.

Kol- och stålgemenskapen gav således fransoserna tillgångar och tyskarna erkännande och återinträde i världsgemenskapen. Beneluxländerna och Italien ingick också i denna den första europeiska gemenskapen, vars slutliga mål var att bilda en europeisk federation för att förhindra ytterligare krig mellan nationer över resurser.

Det målet är ännu inte nått, då EU i grunden är en konfederation av suveräna stater som har ingått förbund i fördrag. Enhällighet inom förbundet krävs för fördragsändringar, vilket blir svårare att upprätthålla med fler medlemsstater och allt större komplexitet i organisationen. Konfederationer är som skapta för att upplösas, och unionen har därför utvecklat ett antal federala drag som ett sammanhållande kitt.

Europaparlamentet och EU-domstolen är två sådana federala organ som har beslutsrätt i hela gemenskapen, och där nationalstaten inte längre är suverän; suveräniteten har delvis förhandlats bort i fördrag. Den gemensamma valutan är en annan federal företeelse, där vissa stater har ett tidsbegränsat undantag. Försvar, skatter, socialpolitik och utrikespolitik ligger emellertid alltjämt på nationell nivå, och EU är därför ingen fullskalig federation.

Europeiska gemenskapen är således en sammanslutning av nationer snarare än medborgare. Tanken är inte och har aldrig varit att upplösa nationerna och bilda en europeisk superstat, utan att skapa gemensamma förutsättningar för medlemsstaterna. Med gemensamma regler, fri rörlighet, gemensam valuta och så vidare blir handel och annat utbyte mer effektivt och gynnar samtliga medlemsländer, samtidigt som Europa framstår som en starkt sammanhållen enhet för omvärlden.

Samtidigt är balansgången svår att upprätthålla. Sedan unionens första tid har motstånd funnits mot alltför stora mått av överstatlighet, och den senaste tidens utveckling har accentuerat detta problem. Unionen har åstadkommit frihet för europeiska medborgare, men har samtidigt misslyckats med att skydda de medborgare som inte har kunnat utnyttja friheterna fullt ut. Å andra sidan är det nationalstatens uppgift att sörja för det skyddet, och EU har inte mandat att göra det, eftersom unionen inte är en fiskal federation.

Öppna gränser inom unionen är en annan frihet som numera är förknippad med problem, nämligen för att unionens yttre gränser inte kontrolleras gemensamt utan av enskilda nationalstater. Numera finns en antydan till en sådan gemensam ansträngning, men den är ofullständig. Migrationskrisen är ett resultat av unionens oförmåga att hantera dynamiska situationer som inte i förväg är förhandlade i fördrag eller beslutade i gemensamma församlingar. Eftersom EU inte har utrikespolitiska befogenheter kan man inte snabbt och resolut hantera akuta situationer som berör flertalet medlemsländer.

Unionen skulle således behöva utvecklas till en fullskalig federation med gemensam beskattning, gemensamt försvar och gemensam utrikespolitik i tillämpliga delar, så att unionen i sig själv kan agera när det krävs. Dilemmat är att de suveräna nationalstaterna motsätter sig en sådan utveckling, samtidigt som de skyller resultatet på unionen.

Men det är inte Europeiska unionen som beslutar om hur många flyktingar som söker asyl i enskilda nationalstater, den har ingen beslutanderätt alls, och medlemsländerna står handfallna i att komma överens om en gemensam lösning, eftersom man har vitt skilda ståndpunkter. En federal union skulle ha befogenhet att redan från början kontrollera skeendet vid den yttre gränsen och därefter i den vidare hanteringen.

Att lösa upp unionen är inget alternativ, ty då skulle Europa snabbt sjunka in i gamla mönster av nationella trätor och till och med krig. Konkurrenskraften gentemot omvärlden skulle för de flesta länder försvagas, och ansenlig friktion skulle uppstå i handel och andra utbyten. Något måste vi ha lärt av Europas blodiga historia?

En starkare federation innebär förvisso att den nationella suveräniteten minskar, men å andra sidan blir det då ordning och reda på torpet. En union med en handlingskraftig centralenhet skulle med säkerhet orsaka bisterhet i månget nationellt parlament, men skulle å andra sidan klara av att reda ut de kriser som förlamar unionen och dess medlemsländer. Man förlorar en del, men vinner desto mer.

Europeiska unionen 60 år