Kategori: Liberalism

Kategorier
Ekonomi Europa Kultur Liberalism Politik

Frihandel räddar nötköttet

Statsmedier rapporterar att det råder brist på nötkött i butikerna, dels som en säsongseffekt, men även för att beståndet av kor i Sverige numera är det lägsta sedan 1800-talet. Producenterna anser sig uppleva osäkerhet om framtiden, varför investeringarna minskar naturligt. Se där en given effekt av den rödgröna nedläggningen av kärnkraft, som helt i onödan har fördyrat produktionen av allt i näringslivet och därmed slagit undan konkurrenskraften.

Men å andra sidan är mager eller rent av fettreducerad svensk nötfärs inte den enda källan till kött, utan jag föredrar de fetare alternativen från irländska producenter, med tjugo procent fetthalt. Dessvärre har även dessa ockerprissatts av livsmedelsoligarkerna sedan en tid tillbaka.

Som en blixt från en klar himmel meddelar då Bryssel att man har nått en överenskommelse med den sydamerikanska organisationen Mercosur om en frihandelspakt, tillsammans med en märklig parallell överenskommelse om mänskliga rättigheter, «värderingar» och annat trams som alltid följer i spåren av den europeiska politiken. Det är väl därför det bara tog tjugofem år att mejsla ut detta avtal?

En bidragande faktor till förseningen torde även vara franska bönder och andra protektionistiska intressenter, men de får helt enkelt ge sig denna gång. Matpriserna i Europa drivs upp av denna förbannade merkantilism och de omfattande tullarna mot afrikanska och andra producenter, men frihandelsavtalet med Mercosur rundar alltså detta och borgar för att vi småningom kommer att få betydligt billigare nötkött, kaffe och andra varor.

Nötfärs borde inte kosta mer än maximalt femtio kronor per kilo, samtidigt som utrymmet för att skära i priset för oxkött och hela delar av djuret är synnerligen stort. Den flora av produkter som den nya världen kan erbjuda är i detta avseende formidabelt, och man har så mycket lägre kostnader än i det ultrabyråkratiska Europa.

Vänstern kommer i vanlig ordning att gapa om «GMO» och «orättvisa villkor» och annat helt irrelevant trams, för på den andra sidan av myntet öppnas Sydamerika för europeiska produkter, vilket gynnar europeiska arbetare. Det är vad man brukar kalla en vinn–vinn-situation, vilket är själva essensen av frihandel.

Maten blir äntligen billigare.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Teknik

Ta på dig burqan, kvinna!

En bild av Ebba Busch iförd bikini har fått det radikalfeministiska och kristmoralistiska Sverige att koka av ilska, nämligen för att den är genererad och har spridits utan «samtycke». Man menar att det är en fråga om «digitalt sexuellt våld» som utgör ett «glapp i lagstiftningen», och som man vill passa på att täppa till så fort det bara går.

Men å ena sidan är bilden knappast förnedrande och grov, utan snarare smickrande och snäll – knappast något som Strandhäll hade fått erfara! Och å den andra är Ebba Busch en offentlig person som får tåla betydligt mer än kreti och pleti, även om man i den tyska vänsterliberala diktaturen har den motsatta uppfattningen, att politiker och högre offentliga djur inte alls får behandlas sålunda.

Det är också detta AI är till för, för att gestalta ett fiktivt scenario med politiker, snarare än att försöka pressa ut taffliga generiska bilder av komiskt snitt ur språkmodellerna. AI fyller därmed bara den funktion som elaka karikatyrtecknare fordom hade, och gycklarrätten är nu istället var mans demokratiska egendom.

«Sexualiseringen» sker hursomhelst ändå, och var man har redan klätt av Ebba Busch tusentals gånger med blotta blicken, ett ändamål hon själv bistår med genom att antyda kroppsformer med sin klädsel. Det är så mannen fungerar, och om det inte passar så kan kvinnan lika gärna ta på sig en burqa för att slippa den manliga blicken.

Fast inte ens då försvinner den, vilket alla muslimska män ju vet, utan lägger bara till ytterligare ett moment av åtrå, det som brukar betecknas nunnefantasin i vår del av världen. En passande fantasi för kristdemokratiska nuckor med sexualneuros!

Någon ytterligare urholkning av det skämt till yttrandefrihet som föreligger ska naturligtvis inte ske, även om det är ett bisarrt tecken i tiden att denna bikinibild faktiskt censureras av X, Google och andra så kallade «techjättar», på det att man inte ska riskera drabbas av EU-diktaturens «böter» om fantasiljarder euro. Det är för detta ändamål man numera måste ha VPN även i Europa, utöver Kina – ett sorgligt faktum.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Kvinnors våld mot barn och kvinnor

Enligt den vänsterradikala statstelevisionen är det en tjugosexårig «person» som misstänks för styckmordet på en tjugofemårig kvinna i Rönninge. I vanliga fall skriver man inte «person», utan anger kön, om än aldrig någonsin etnicitet. Här blir man genast varse att något mörkas i rapporteringen, ett gebit regimtelevisionen är expert i.

Eftersom det var ett halvt sekel sedan monopolteveordningen upphörde, och trettio år sedan internet populariserades, är den ansatsen emellertid tragikomiskt löjlig, och hela svenska folket vet redan att den misstänkte mördaren i själva verket är en transsexuell pedofil vid namn Vilma Andersson, vid födseln «tilldelad» manligt genus och namnet Robin.

I den vänsterkommunistiska världen tar man sådan identitetspolitik på största allvar, varför «personen» i fråga för vänstermediers vidkommande är en kvinna och inget annat. Det faktum att ett bestialiskt mord har begåtts av denna kvinna kan inte tas för intäkt för att dölja denna självpåtagna identitet.

Vänsterliberala Expressen skriver emellertid «26-årige» med maskulin ändelse, samt «han» om den misstänkte mördaren. Även Aftonbladet skriver «misstänkte», omväxlande med «misstänkta», men publicerar samtidigt namnet Vilma, vilket är en grammatisk inkongruens och en medial anomali.

Än sen, tänker du, det är väl inte det viktiga här? Jo, det är det, och kriminalfallet i sig är ointressant, och numera dessvärre ett i mängden i Gunnar Strömmers otrygga Sverige. Men hur man förhåller sig till identitet har i allra högsta grad relevans för att mordet överhuvudtaget har kunnat ske.

Detta är den yttersta konsekvensen av att dalta med psykiskt sjuka personer, i detta fall en man med såväl könsdysmorfi som hela spektrat av bokstavskombinationer, och som tidigt uppvisade parafila störningar och småningom gjorde slag i saken genom att försöka kidnappa en tioårig flicka, som undkom med blotta förskräckelsen genom att vara agil och kvicktänkt.

För kidnappningsförsöket fängslades Robin, som han då hette, och han släpptes sedermera fri trots kriminalvårdens bedömning att han utgjorde en allmänfara. Han bytte därefter namn ett flertal gånger, slutligen till kvinnonamnet Vilma, vilket möjliggjordes genom en märklig lagändring 2017 i syfte att underlätta för människor att «bekräfta» sin egen «identitet».

Men samtidigt minskar då möjligheten för rättsvårdande myndigheter att följa sådana farliga personers handel och vandel, då enbart personnummer inte förslår. En rad psykiatrireformer har gjort att denna typ av personer numera driver löst på gator och torg, utan att få vård. De flesta är visserligen ofarliga, men bland detta klientel finns även en mindre andel med betydande våldskapital, vilket har visat sig gång efter annan i mordstatistiken.

Inte minst transpersoner förefaller ha en betydande överrepresentation i dylika våldsdåd, men frågan är om detta någonsin kommer att belysas av Brottsförebyggande rådet eller andra organ, då viljan att mörka är utbredd i den genren, där den politiska korrektheten är allenarådande. Även medier mörkar i regel sådana identitetsstörningar, eftersom man tycks ha något slags kall att «skydda» andra personer i gruppen.

Men bästa sättet att skydda såväl dessa individer som samhället i stort är att åter låsa in dem på psykiatrisk anstalt, i vart fall de som uppvisar minsta tendens till att utgöra en fara för andra. Staten måste även upphöra med att uppmuntra könsdysmorfas störning, exempelvis att «bekräfta» identitet via namn, personnummer och andra markörer.

Risken är emellertid stor att man fortsätter på den inslagna vänsterkommunistiska vägen mot samhället som ett fullständigt dårhus, och att Vilma Andersson i denna andemening då sätts i kvinnofängelse. Det är den logiska följden av det politiska stolleri, över hela den politiska skalan, som vi har bevittnat under de senaste trettio åren.

Den misstänkta gärningshennapersonen.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik USA

Censurindustriella komplexet

Amerikanska utrikesdepartementet under Marco Rubio sanktionerar fem européer som anses ha påtvingat amerikanska plattformar censur av amerikanska åsikter man inte vill ska få yttras. De fem individerna är således inte längre välkomna till USA, och i den mån de redan befinner sig i landet kommer de att deporteras.

Bland de sanktionerade märks framförallt Thierry Breton, fransosen bakom EU:s censurmonster Digital services act tillika tidigare kommissionär för den inre marknaden. Breton har tidigare gått i personlig klinch med Elon Musk över vad man får och inte får säga i EU, samt påpekat «reglerna» för AfD:s Alice Weidel inför en intervju med sagde Musk.

Till de bannade hör även Clare Melford, som leder något som kallas «Global disinformation index», och Imran Ahmed, som på motsvarande vis dirigerar en tankesmedja kallad «Center for countering digital hate». Det rör sig här om organisationer som vill «faktagranska» och leka åsiktspolis på nätet samt i övrigt påverka stater att «reglera» sociala medier.

Motsvarande organisationer finns förstås även i Sverige, till exempel «Näthatsgranskaren», som har gjort karriär på att lura till sig skattepengar för ändamålet, samtidigt som debatten kring «hat och hot» intermittent rasar. Det rör sig då om särskilda åsikter man angriper, till skillnad från det förment goda vänsterhatet som alltid får flöda fritt.

Så kallad «faktagranskning» tillämpas även av regimtelevisionen SVT, som om en starkt vänsterlutande mediejätte sutte inne med något slags sanning om allt. I själva verket klarar man inte av att «faktagranska» sig själv när man fulklipper Trump eller nyttjar AI-genererat material, eller för den delen ljuger friskt på en lång rad områden.

Byråkrater i Bryssel sitter inte heller inne med någon «sanning», som aldrig existerar i ett politiskt landskap som omfattar värderingar, känslor och andra faktorer, utöver mer eller mindre grumliga fakta. Fakta kan alltid vridas och vändas i den riktning man vill, helt enkelt genom att destillera «faktan» på lämpligt vis, till exempel utelämna centrala sammanhang och på annat vis redigera den verklighet man vill komprimera till «sanning» i faktarutans format.

Därför är det bra att USA nu skärper tonen och sätter ned foten vad gäller Europas allt intensivare förtryck av det fria ordet. Långt fler personer borde omfattas av motsvarande sanktioner, nämligen var och en som anser sig äga debattvisselpipan på nätet, ägnar sig åt organiserad «faktagranskning» i urval samt stiftar repressiva lagar i ämnet.

Sociala medier och andra företeelser på nätet ska inte regleras mer än vad som är rudimentärt nödvändigt, till vilket inte några som helst åsikter hör. Har man problem med åsikter får man debattera saken, alldeles oavsett ämne. Förmår man inte övertyga andra saknar man tydligen goda argument, och lösningen då är inte att «bötfälla» sociala medier hundratals miljoner kronor för att en annan uppfattning om exempelvis vaccin kungörs än den som omfattas av byråkrater i Bryssel.

Lösningen är inte heller att anställa gryningsräder och beslagta människors utrustning eller att massarrestera personer som uttrycker «förbjudna» åsikter på nätet (exempelvis att Merz är en jävla kuk). Sådant Gestapo-trams hör helt enkelt inte hemma i verkliga demokratier. Ändå är det numera kutym i Tyskland, Storbritannien och andra vänsterliberala diktaturer, som väl är en korrekt term för ett statsskick som arbetar för att förbjuda den politiska oppositionen.

Istället måste det censurindustriella komplexet, som det kallas av Rubio, monteras ned och Europa få yttrandefrihet för första gången någonsin i historien. Hetslagar har vi dragits med sedan Weimarrepublikens dagar, ett otyg som gjorde nazisterna till martyrer och bidrog till att de kom till makten. Medan det fåtal länder som har full yttrandefrihet och fri debatt aldrig har sett totalitarism få det minsta fäste, exempelvis USA.

Yttrandefrihetens natur är nu en gång för alla så beskaffad att den är antingen på eller av. Skyddet av yttrandefrihet i lag är inte till för de förment goda åsikterna, utan för allt det som andra inte vill se eller höra, enkannerligen hat och obeväma åsikter.

Tysk vänsterliberal statstelevision försvarar EU.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Plakat-Greta

Den brittiska terrorstaten har arresterat den svenska klimatflickan Klimat-Greta, enkom för att ha uppvisat ett plakat på offentlig plats. Texten på sagda skylt lyder: I support Palestine Action prisoners, I oppose genocide. Är det någon här som månne är för folkmord?

Den brittiska terrorstaten är definitivt för Israels folkmord, det är därför man arresterar klimatflickan. Det är också därför man har terrorstämplat Palestine Action, en brittisk aktivistgrupp vars mål och syfte är att motverka det judiska genocidet gentemot palestinier, omfattande medel som destruktion av vapensystem.

Extremvänstern med Aftonbladet, ETC och de sedvanliga aktörerna i spetsen fördömer förstås incidenten, likväl som den brittiska terrorstatens agerande, och man menar att «yttrandefrihet som vi känner den inte längre finns». Gulligt så, men vänstern är och har alltid varit för «yttrandefrihet» bara för de egna ståndpunkterna, mindre så för andras.

Icke desto mindre måste man kroka arm med fienden när man har en gemensam agenda, i det här fallet att motstå europeisk statsterrorism varhelst den visar sitt fula tryne – och det är numera mer eller mindre överallt i repressionens Europa, enkannerligen i de vänsterliberala diktaturerna Tyskland och Storbritannien.

Även den svenska moderatregimens stöd till den israeliska terrorstaten är vämjeligt, och även här har vi sett hur protestaktioner motverkas öppet av politiker som ägghuvudet Bohlin. Respekten för demokratins fundament i form av mötes- och yttrandefrihet har eroderat fullständigt.

Terror-Greta förefaller samtidigt ha finslipat sin aktivism och återgått till plakatpolitik, en mer oförarglig form av protestyttring, till skillnad från att blockera andra människor i sin vardag eller att ägna sig åt förstörelse av olika slag. Det var ändå så Klimat-Greta en gång påbörjade sin karriär som proffsaktivist, genom att stå passivt med en skylt.

Den vuxna Plakat-Greta är lättare att sympatisera med än den rabiata klimatflickan, och det passiva motståndet utan aggressiva övertoner är svårt att förarga sig över, även för de som stödjer det israeliska folkmordet i Gaza och övriga Palestina eller i övrigt inte håller med om budskapet.

Terrorstaten och den svenska klimatflickan.