Kategori: Musik

Allt från Korea är inte K-pop, och andra genrer förekommer i periferin. Exempelvis representeras soul och R&B av 헤이즈Heijeu eller oftare Heize, vars silkeslena röst är ägnad att förföra i en mer tillbakadragen form av musik. Det rör sig inte tillnärmelsevis om samma slags miljardhövdade beundrarskara som storheter som Blackpink åtnjuter, men Heize är ändå relativt populär.

Saken är ägnad bevisa att det koreanska musikundret är på riktigt allvar, och att det är därstädes den mest intelligenta nutidspopen åstadkoms, naturligtvis i konkurrens med USA och Japan. Europa ryms tyvärr inte i marginalen, och så inte heller Kina, vars artister hellre drar till Korea för karriär.

Karriären är visserligen inte så lång, men inte heller kort, och man kunde önska att denna talang gjorde ett större avtryck. Hon skulle behöva större understöd i form av vassa låtskrivare från K-popbranschen, och naturligtvis andra resurser som ett bolag kan bidra med.

Men det är samtidigt helt självklart att hon kommer att nå bredare lager i den nära framtiden, i alla fall om man studerar hennes utveckling under de senaste åren, med en vidare repertoir och en allt större professionalitet. Här finns en undertryckt kapacitet.

Hjärtat gäller för övrigt inte bara musiken, utan framförallt personen. Det är en förförisk och magisk gestalt, ett fulländat paket, och förmodligen en särdeles spännande flicka, vars bekantskap jag naturligtvis aldrig får göra. Men det är också en vanlig egenskap för stora artister, en lockelse som bidrar till populariteten, en komponent man inte ska underskatta.

Hennes läppsynk i Blackpink är katastrofalt usel, och jag brukade tycka att 김Gim지수Jisu – eller helt enkelt Jisoo – är den svagaste länken i det mäktiga K-pop-bandet. Men det var innan hon nyligen lanserade sin egen solokarriär och visade upp en helt annan sida…

Självfallet är det jag som är efterbliven, och alla inbitna fans vet förstås bättre. Men det är ändå ganska typiskt att individuella drag undertrycks eller inte kommer fram i kollektiva miljöer som ett band, och därför är osynliga för de flesta.

Jisoo är helt enkelt vad jag brukar karakterisera som en stark kvinna, ett självständigt väsen som är relativt oberoende av omgivningen. Det framgår om inte annat i intervjuer och andra sammanhang med dialog av något slag. Hon är i själva verket äldst i bandet med sina, eh, lastgamla tjugoåtta år, och därför något av en stomme.

Nej, man får nog inte vara med om man inte tillför något, och Jisoo kan verkligen sjunga, om än inte på låtsas. Man får inte en kvarts miljard visningar i sin solodebut för att man är söt eller så, utan för att man behärskar en konstart.

Å andra sidan är Jisoo verkligen vacker, ett klassiskt tidlöst östasiatiskt ideal, om än typiskt koreansk i sina grunddrag. Det framgår om inte annat i mer osminkade sammanhang, där hon kommer till sin naturliga rätt.

För att stå ut i mängden av talangfulla och läckra koreanska babes i K-pop-branschen krävs naturligtvis något alldeles extra, och 강Gang슬기Seulgi har just det. Dels i form av en välutvecklad ådra för soul i sången och ett artistskap som har kostat många år och oerhört hårt arbete att åstadkomma.

Men dels även en personlighet som står ut, en form av charm som är svårslagen, och en nyans av genuinitet som är sällsynt i industrin. Detta är det närmaste man kommer den ideala kvinnan, partnern och mamman, och hon är därför också en eftertraktad förebild i olika sammanhang, inte minst kommersiella.

I bagaget finns en formell konstutbildning och sedan 2007 en grundläggande praktik i agenturen SM:s stall, men Seulgi är mest känd som en av medlemmarna i ❤️ Red Velvet (레드벨벳) sedan 2014, för övrigt en av de avgjort bästa formeringarna i K-popen, inte minst tack vare Seulgis bidrag.

Men Seulgi – uttalet ligger närmare «surgi» – har även gjort en rad utflykter solo och tillsammans med enskilda bandmedlemmar, likväl som med andra kolleger i branschen, och det är på den vägen hon har etablerat sig själv som en tämligen unik företeelse, i likhet med Sunmi.