Kategorier
❤️ Korea Musik

❤️ 선미 Sunmi

Sunmi-popens enda utövare och mest lysande stjärna är Sunmi (선미, Seonmi), trots att hon inte har släppt ett enda ordinarie album. Tidigare medlem i Wonder Girls gick hon sina egna vägar 2017, och på den vägen har Sunmi-popen utkristalliserats och gått från klarhet till klarhet.

Att det är en helt egen stil blir man ganska snart varse, och det kan kanske bäst beskrivas som en salig blandning mellan ordinarie K-pop, eurodisco och kanske även en gnutta soul. Hon drar sig inte för att nyttja alla knep i boken, vilket om inte annat kommer till uttryck i hennes videor, som är säregna och emellanåt tangerande knäppheten.

Koreanska är i sig ett mjukt språk, men Sunmi har en förmåga att mjuka upp det än mer. Tiden som bandmedlem har gett henne den erfarenhet som krävs för att komma till maximalt uttryck i en solokarriär, och även om hon kanske inte är allra bäst i sång, dans eller annat, är hon fullständigt komplett, ett proffs ut i fingerspetsarna.

K-pop är på många sätt brutal, med mördande konkurrens. Den spinner även på sexualitet på ett helt annat sätt än västerländsk pop, och det överutnyttjas emellanåt av Sunmi. Icke desto mindre kan man inte undgå att förtrollas av hennes charm, karisma och sex appeal – det blir inte bättre än så här.

Till dags dato har hon släppt tre EP-album, och hur det blir med den fortsatta solokarriären står skrivet i stjärnorna. Hon ska i vart fall turnera under titeln Good girl gone mad under året, och jag kan nog lova att vi framgent kommer att få höra mer av denna genialiska popartist.

Kategorier
Kina Kultur Musik Tibet

Mina flickor från Sichuan

Het mat, hett klimat och heta brudar, så går stereotypen om Sichuan i västra Kina. Kryddflickorna (辣妹lamei) därstädes är kanske inte inherent vackrare än på andra håll, men geografin, klimatet och kanske även kosten ger en del fördelar för det fysiska yttre.

Provinsens namn betyder ordagrant fyra floder (四川Sichuan), vilka rinner genom landskapet och vars vattenmassor fångas som fukt i låglandet och de dalar som präglar det bergiga området. Som en konsekvens har den östra halvan av provinsen den lägsta andelen soltimmar i hela Kina, då moln och dimma ständigt formeras.

Fukt och mindre gassande sol håller huden fräsch, och av den anledningen präglas flickorna i Sichuan av ljusare och mjukare hy, i vart fall i den östra halvan. I det bergiga väst är solen tvärtom stark, och de tibetanska flickorna har mycket riktigt ofta en mer rödbränd ton i kombination med äppelröda kinder.

Det ultrapeppriga köket och den tropiska värmen bidrar för övrigt till ymnig svettning, vilket är ännu en faktor för att hålla hyn fräsch. Typiska porslinsflickor från Sichuan har därför betydligt mindre förekomst av akne och andra hudbesvär, vilket ger ett mer fördelaktigt yttre.

Slutligen präglas flickor i södra delen av landet av en smalare och finare kroppskonstitution (苗条miaotiao身材shencai) samt rundare ögon, vilket bättre överensstämmer med nutida skönhetsideal.

咬人猫 (Yaorenmao), 成都 (Chengdu) (1988)
李子柒 (Li Ziqi), 绵阳 (Mianyang) (1990)
Japanofilen ヤンチャン (Yan-chan) (1991)
阿兰·达瓦卓玛 (Alan Dawa Zhuoma), 康定 (Kangding) (1987)
密子君 (Mizijun), 重庆 (Chongqing) (1992)
云朵 (Yun Duo), 茂县 (Maoxian) (1987) – en mer allvarlig form av skönhet…
Kategorier
❤️ Asien Japan Kultur Musik

❤️ バンドメイド Band-Maid

Idén är egentligen genial, nämligen att spela hårdrock klädda som hembiträden, eller メイド (meido) / maids med japansk respektive engelsk notation. Nämligen för att kontrasten då blir ett par nummer för stor, med resultat att man kanske tror att det rör sig om en ploj, att det inte är pigorna som spelar och sjunger.

Misa, Akane, Miku, Saiki och Kanami är Band-Maid.

Men Band-Maid (バンドメイド, Bando-meido) är i grunden ett liveband, och om inte förr blir man varse om att det här är flickor som rockar skiten ur de flesta. Egentligen är väl de enskilda bandmedlemmarna ganska mediokra i musikaliskt hänseende, men de levererar en helhet som är svårslagen. Mungiporna formar ett leende vad de än tar sig för, och de ler själva hela tiden – de har otroligt kul tillsammans.

Dice

Det rör sig inte om så kallad J-rock, utan om traditionell rock med japanskt stuk, om än inte av samma renhet som Glim Spanky, men med helt sanslösa gitarriff och -solon i klassisk västerländsk rockstil. För sologitarr svarar カナミ (Kanami), som började spela piano som treåring och därefter har skolats in som musiker genom hela uppväxten.

Thrill

Det är en egenskap som delas av övriga medlemmar, exempelvis アカネ (Akane) på trummor. Från början klassiskt skolad pianist tog hon upp trummor sent i tonåren, men har uppenbarligen en naturbegåvning i så måtto att hon är lika exakt som ett cesiumur. Även när hon faller ut som Animal i Mupparna med vilda solon, håller hon grundtakten perfekt. Räkna själv.

Play

Gruppens ursprung kan härledas till 小鳩ミク (Kobato Miku) eller kort och gott Miku, som arbetade deltid vid ett maidcafé (メイドカフェ, meido kafe) i Akihabara (秋葉原), en marknad i Tokyo för japansk populärkultur, elektronik och mycket annat. Hon är den musikaliskt minst rutinerade i truppen, men leder publiken med en svårslagen grad av charm och karisma. En superintelligent tjej.

Domination

サイキ (Saiki) är gruppens huvudsångare, eftersom Mikus förmåga inte räcker till. Hennes personlighet är av det mer mörka slaget, en förförisk och dominant femme fatale. Tidigare hade hon en ljusare röst, innan hon genomgick en stämbandsoperation på grund av alltför ansträngd sångstil.

Maiko (舞妓) är samma sak som geisha, en sällskapsflicka som spelar på sin shamisen (三味線)

Personligheten färgar således av sig på respektive karaktär, och det gäller även den rutinerade basisten ミサ (Misa), som är mer reserverad, tystlåten och med fötterna stadigt på marken, och som inte heller klär sig i enlighet med gruppen i övrigt.

Intervju med bandet, del II
Kategorier
❤️ Buddism Kina Kultur Musik Tibet

❤️ ཨ་ལན་ཟླ་བ་སྒྲོལ་མ་ Alan Dawa Zhuoma

Änglar finns inte, men tibetanska sångfågeln Alan kommer väldigt nära. Naturligtvis tibetansk buddist, men samtidigt kadett i Folkets befrielsearmé, och vars blotta blick kan döda. Självklart tillhörande den större kinesiska kultursfären, samtidigt som hon hårt vårdar sitt tibetanska arv och huvudsakligen har karriär i Japan.

Repertoiren omfattar således såväl C- och J-pop som traditionell tibetansk och kinesisk folkmusik. Som många andra har hon dock slösat bort sin talang på kommersiell smörja, men emellanåt levererar hon mer seriösa bidrag, dels av klassiskt slag, dels av religiöst.

Det är naturligtvis rösten, som levererar toner så höga att de flesta inte ens kan uppfatta dem – en specialitet för qiang- och tibettjejer. Men det är också framtoningen och karisman, ty detta är en alltigenom magisk gestalt, en svårbeskrivlig egenskap som ändå är högst påtaglig.

ལས་འབྲས། (Laydrei) / (情缘, Qingyuan / Karma).

ན་མོ་གུ་རུ་བྷྱ༔ / 南无咕噜呗 / namo guru bhya
Jag tar min tillflykt i mina guruer

ན་མོ་བུ་དྡྷྱ་ཡ༔ / 南无布达呀 / namo buddhaya
jag tar min tillflykt i buddan

ན་མོ་དྷར ྨཱ་ཡ༔ / 南无达摩呀 / namo dharmaya
jag tar min tillflykt i darman

ན་མོ་སངྒྷ་ཡ༔ / 南无桑伽呀 / namo sanghaya
jag tar min tillflykt i sangan

大江东去 (Dajiang dong qu / Floden leder åt öster) / 久远的河 (Jiuyuan de he / evighetens flod) / 久遠の河 (Kuon no kawa), ledmotiv för filmen 赤壁 (Chibi, Röda klippan).

Artistnamnet A-lan (阿兰) är kort för Alan Dawa Zhuoma (阿兰·达瓦卓玛), eller ཨ་ལན་ཟླ་བ་སྒྲོལ་མ som det skrivs på tibetanska, bördig från legendariska Kangding (康定) i Sichuan (四川), i något så passande som Skönhetsdalen (美人谷, Meirengu) – en term som har fog för sig, då flickor från Sichuan äger en särskild sorts skönhet. Alan beskrivs som zang (tibetan), men förefaller även ha rötter i qiang.

Hon har inte som andra artister en samling hitlåtar, utan låter sin subtila röst komma till uttryck i olika sammanhang och genrer, och emellanåt lirar hon även på sin tvåsträngade erhu. Detta är uppenbarligen inte strömlinjeformad eurodisco, och därför kanske inget för dig – men personligen har jag älskat denna donna i dryga tio år. 爱死了, goddamn!

晨靄 / Chenai (Morgondagg).
Kategorier
Asien Japan Kultur Musik

Glim Spanky

Man får helt enkelt aldrig nog av Matsuo Remi (松尾レミ) och hennes band Glim Spanky. Det är tunggung på högsta nivå, av ett slag som vi inte har hört sedan grungen slog igenom med dunder och brak i slutet av 1980-talet, eller än tidigare hårdrocken under de banbrytande 1960- och 1970-talen.

道化は吠える (Dōkeha hoeru)

Det är musikaliskt raseri av japanskt snitt, en udda formel mitt i all kawaii som annars kännetecknar den kulturen. Matsuo Remi-san är nog inte vred i sig, men rösten uttrycker emellanåt rena ursinnet. Man kan bara älska det, man kan bara älska henne.

褒めろよ (Homero yo)

Med Japan förhåller det sig så att det vimlar av kompetenta musiker och andra proffs, men det som produceras är i regel kallhamrat och tråkigt, ackord på löpande band. Glim Spanky är ett lysande undantag, med själ, hjärta och kreativitet i överflöd. De älskar sin egen musik.

ダミーロックとブルース (Damīrokku to burūsu)

Det här är ett band man gärna vill se live, men då får man nog bege sig till Japan eller möjligen Kina. De skulle annars enkelt kunna finna en stor beundrarskara i USA, där blues och rock alltjämt håller ställningarna i konkurrens med eurodisco och annat modernt trams.

Breaking down blues

Matsuo Remi-san kontrakteras ibland för att sjunga nationalsången Kimigayo (君が代) vid fotbollsmatcher, en tradition man får hoppas vidmakthålls när OS i Tokyo slår upp dörrarna i juli. För att hennes röst kan uttrycka exakt det hymnen berättar, och för att Matsuo Remi-san är en utmärkt förebild för Japan.

Move over (Janis Joplin)