Kategorier
Kina Kultur Politik Religion

San gai yi chai: lokal kulturrevolution

Vana besökare i Kina har nog observerat att en del byggnationer och konstruktioner knappast lever upp till modern standard eller vad som är föreskrivet i lag. Fuskbyggen och fallfärdiga ruckel står sida vid sida om mer habila nybyggen, och elledningar kan hänga i buntar över balkonger som ser ut att kunna rasa i vilket ögonblick som helst.

En kampanj för att städa upp bland bråten och göra omgivningen säkrare skulle därför a priori vara välkommen var som helst i Kina, och ett sådant arbete pågår förvisso överallt i moderniseringens namn.

I Zhejiang (浙江), provinsen söder om Shanghai (上海), har regeringen sedan 2013 bedrivit en speciell sådan kampanj kallad san gai yi chai (三改一拆), eller tre förändringar och en nedrivning, med den typiska formuleringen i slagord om fyra tecken. Det officiella syftet är helt enligt ovan, men har dessvärre haft en del politiska undertoner, som stärks av att det råder censur i medier angående de verkliga effekterna.

Under ansatsen att slå ner på byggnationer som saknar bygglov eller bryter mot regelverket har man nämligen haft en uppenbar måltavla i kristna kyrkor. Flera hundra kors har rivits ned och ett trettiotal kyrkor har jämnats med marken, särskilt i Wenzhou (温州), som är ett relativt starkt kristet fäste i Kina. Korsen som har attackerats är av den större sort som syns, och som därmed sägs bryta mot reglementet.

Regeringen hävdar dock att nedmonteringen av religiösa konstruktioner understiger en procent av den totala demoleringen. Samtidigt är det ingen överraskning att kristna gärna spelar förföljelsekortet. Men här finns en uppenbart riktad vilja att angripa just kristna symboler, eftersom man förbiser andra objekt i den omedelbara närheten med fler och större brister.

En av de kyrkor som rivits är Sanjiang (三江, Tre floder) i Wenzhou, ett storskaligt tempel förlagt på 10 000 kvadratmeter mark, men med bygglov endast för 2 000. Lokalbefolkningen hade dessutom klagat på skrytbygget för att det röjde den feng shui (风水) eller harmoni som råder i området. Detta är en parallell till hur stora moskébyggen ofta uppfattas i Sverige.

En politisk komplikation är att regeringen i den rika provinsen Zhejiang av allt att döma egentligen inte har något emot att kyrkor spirar, så länge de förhåller sig lika väl till lagen som andra aktörer i samhället, särskilt med avseende på religionslagar i den sekulära grundstrukturen. Kristna skrytbyggen är här ett mått på rikedom, eftersom de ofta har uppförts av entreprenörer som har anammat religionen. Kristenheten i regionen har här ingen politisk mission, utan är en god kraft bestående av patriotiska kineser.

Men centralmakten i regeringskomplexet i Zhongnanhai, som av allt att döma ligger bakom upprensningen, ser ändå kristendomen som en potentiell utmanare till partiets absoluta makt, och man tycks här vilja tona ner dess yttre framtoning genom att anstifta en lokal miniversion av den forna så skadliga kulturrevolutionen.

Det är ett misstag, dels eftersom kristendom trots allt har begränsad växkraft i Kina, och dels eftersom kristendom så som utövad i Wenzhou inte har en politisk ambition, men framförallt för att man kan skapa fientlighet där sådan för närvarande inte finns.

Att röja buddistsekten Falun gong (法轮功) ur vägen var enkelt, men kostade oerhört mycket i anseende, därtill helt i onödan. Att inleda samma slags fientligheter mot en stark världsreligion är i det avseendet att betrakta som direkt korkat. Partiet bör därför hålla fast vid en strikt sekulär kurs och inte lägga sig i religionen när den inte utgör ett verkligt problem.

Kategorier
Kina Politik

När censuren krackelerar

Brottet ägde rum i ett provrum vid det japanska modeföretaget Uniqlo (优衣库, Yōuyīkù, Excellenta kläder-lagret) i populära området Sanlitun (三里屯) i Beijing. En man och en kvinna förevigade sig själva och sin sexakt med en mobiltelefonkamera, och resultatet publicerades sedermera på mikrobloggen Weibo (微博).

Spridningen blir viral. Den kinesiska delen av internet lyser upp som ett veritabelt flipperspel, och nätpolisen med dess många frivilliga medhjälpare står maktlösa inför anstormningen. Polisen i distriktet Chaoyang rapporteras se allvarligt på saken, och inleder en förundersökning, med resultat att fem personer idag har gripits, de två turturduvorna inkluderade.

Orden som emanerar från Partiet berättar om att händelsen utgör ett gravt brott mot socialistiska kärnvärden (严重违背社会主义核心价值观), samtidigt som man misstänker att företaget Uniqlo är delaktigt i marknadsföringssyfte. Om företaget står bakom, menar man att de två medverkande i filmen har fått sitt privatliv röjt. Om det å andra sidan är de två medverkande själva som är upphovspersoner till filmen, är de att anse som grava brottslingar som äventyrar allmänhetens moral och känslomässiga hälsa.

En sådan neurotisk reaktion är dömd på förhand att orsaka vidare viral spridning, nämligen till den mer fria Västvärlden, där filmsnutten också kommer att finnas tillgänglig för all evig framtid. I Kina är man uppenbarligen inte bekant med Streissand-effekten, eller så tror man att man kan kringgå den med omfattande censur.

Filmen i sig är på intet sätt märkvärdig, utan är en monoton akt i dryga minuten, utan att visa något väsentligt. Innehållet går inte att klassificera som pornografi, men kan däremot uppfattas som obscent eller anstötligt, och är därmed föremål för lagen så som den är skriven (对制作、复制、出版、贩卖、传播淫秽电子信息等涉嫌构成犯罪的,依法追究刑事责任).

Men här ser vi också hur censuren kan omintetgöras, och kineserna ser det givetvis också. Det räcker med en kritisk massa av händelser för att överbelasta censurapparaten, och då står Partiet egentligen maktlöst. Nog för att man kan släcka hela nätverk i regioner av mindre ekonomisk betydelse, men det är inte möjligt i storstäderna utan att få efterverkningar på ekonomin. Systemen för en mjuk folklig revolution är på plats.

Brottsplatsen, Sanlitun Uniqlo. Företaget står naturligtvis inte bakom händelsen, men har icke desto mindre fått en fantastisk reklam.
Kategorier
Kina Politik

Visumfrihet med Kina

Den förra moderatregeringen beslöt lägga ner generalkonsulatet i Guangzhou, i en tid då Kina får allt större betydelse för ekonomi och andra ämnen. Nuvarande installation i Rosenbad har visserligen inte återöppnat konsulatet, men tycks ändå se mer nyktert på Kina. Näringsministern uppger således att den rödgröna regeringen har som målsättning att öka turismen från Kina och Indien med upp till tio procent per år.

Det låter lovande, men för kineser är de klassiska turistmålen i Italien och Frankrike betydligt mer lockande, och Sverige är i detta sammanhang en sann randstat på den europeiska kontinenten. Näringsministern konstaterar att det finns en enorm potential, då kineser i allt stridare strömmar ger sig ut i världen. Mindre så indier, dock.

Ett sätt att realisera denna potential vore att förhandla fram visumfrihet med den kinesiska regeringen. Sverige har redan visumfrihet med många länder, medan Kina av tradition är mer stängt och kontrollerat. Dock har man nyligen infört visumfrihet med Taiwan, som i praktiken är en suverän nation. Det finns tecken som tyder på att en sådan visumregim kan komma att utsträckas till andra länder, som ett led i att vidare öppna upp Kina. Redan finns möjlighet att vistas visumfritt i Tianjin, Shanghai, Beijing och en rad andra storstäder i upp till tre dagar för transitresenärer.

Sverige vore en bra samarbetspartner för Kina i ett sådant syfte, inte minst på grund av stabilt goda förbindelser. Ett sådant samarbete, som självfallet måste präglas av ömsesidighet i regelverket, gynnar inte bara turismen åt båda håll, utan främjar även alla övriga sorts kontakter, inte minst i näringslivet. För närvarande är det både dyrt och tidsödande att söka visum, åt endera hållet, och att ömsesidigt avskaffa viseringstvång skulle således underlätta fritt resande.

Guangzhous flygplats «Vita molnet» eller Baiyun (广州白云国际机场).
Kategorier
Kina Politik Teknik

Importera kinesiska höghastighetståg

Tågkrisen i Sverige rullar vidare, med kraftigt eftersatt underhåll, undermålig tågpark samt en ytterligt sömnig politik som likt allt annat går i långbänk. Per definition har Sverige redan höghastighetståg, med vilket menas tåg som färdas i minst 200 km/h, men det är på ett fåtal sträckor och med sedvanliga stopp i trafiken; förseningar är regeln, inte undantaget.

Både den forna borgerliga regeringen och den installerade rödgröna efterträdaren har visat intresse för att komma till rätta med existerande problem, samt bygga snabbtåg längs vissa nyckelsträckor. Problemet är som alltid budgeten, inte minst då Sverige är ett glesbefolkat land.

Alternativet att utveckla egna tåg lär i detta perspektiv bli allt för kostsamt, och det samma gäller även att importera teknik från länder som Tyskland och Japan. Tekniken är förvisso förstklassig, men prislappen är därefter.

En bättre lösning vore att rikta blickarna mot Kina, som numera opererar höghastighetståg på en sammanlagd sträcka som överstiger hälften av världens samlade höghastighetstrafik. Kina är en relativt ny spelare på marknaden, men har haft en explosiv utbyggnad, och har dessutom i sina avtal med leverantörer av tidiga höghastighetståg tillgodogjort sig rätten att använda tekniken.

Världens snabbaste höghastighetståg finns således i Kina, nämligen maglevtåget i Shanghai mellan flygplatsen och citykärnan, med en operativ toppfart kring 430 km/h. Den breda utbyggnaden av höghastighetståg på konventionella spår över betydligt längre sträckor ger tåg av klass CRH380 som har en operativ hastighet mellan 250 och 380 km/h, med 300 km/h som en typisk snitthastighet. Den verkliga toppfarten är nära 500 km/h under optimala förhållanden.

Och det är således en njutning att resa med sådana tåg i Kina. Sträckan mellan Tianjin och Wuxi eller Beijing och Shanghai tar drygt fyra timmar, med god komfort, tyst gång och närmast obefintlig skakighet. Det är dessutom extremt billigt, och tåget är därmed en avgjord konkurrent till inrikesflyget. Till yttermera visso är tågstationerna synnerligen rymliga, och liknar faktiskt mer flygplatser, något som får exempelvis Stockholms centralstation att se ut som ett övervintrat bygge från 1970-talet.

Kinesiska höghastighetståg är punktliga på minuten när, och man har god kontroll över människoströmmen. Det är därför tågen kan passera genom stationer i full hastighet, en syn som är närmast overklig och som har gett upphov till smeknamnet «bullet train». Säkerhetsarrangemangen för passage in till stationer kan förefalla något överdrivna, men å ena sidan är sådana höghastighetståg ett klockrent terroristmål, och å den andra slipper man drivande klientel och ficktjuvar på stationerna.

Flera länder investerar redan i kinesiska snabbtåg, bland annat USA, Turkiet och Argentina. För Sverige vore en sådan investering mest kostnadseffektiv, och även den modell som snabbast skulle kunna implementeras i verkligheten.

CRH380 和谐号, Harmoniserien
Kategorier
Asien Kina Politik

Därför bygger Kina på Sandöarna

Medier rapporterar att Kina bygger en landningsbana på Västra sandöarna i Sydkinesiska sjön, men troligen har samma medier aldrig rapporterat om motsvarande militära och andra installationer som övriga rivaliserande nationer i området har uppfört, exempelvis Taiwans flygbas Taiping (2007) eller Malaysias Layang-Layang (1995).

I en västlig kontext används namnet Spratly på ögruppen i fråga, efter sin så kallade upptäckare Richard Spratly, som noterade ögruppens existens år 1843. I kinesiskt och vidare sydöstasiatiskt språkbruk kallas dock ögruppen sedan tusentals år för Södra sandöarna (Nansha).

Namnet indikerar att det finns fler ögrupper under samma kategorisering, nämligen Västra sandöarna (Xisha, eller Paracel med västlig kolonial beteckning) och Mellersta sandöarna (Zhongsha). Västra sandöarna ligger strax söder om kinesiska Hainan, och är sedan 1970-talet helt under kinesisk administration. Större delen av Mellersta sandöarna kontrolleras av Kina, men man har ingen legal administrativ rätt över området. Ögruppen kontrolleras delvis även av Filippinerna, som har ett mer geografiskt berättigat anspråk på öarna.

Södra sandöarna ligger betydligt längre bort från Kina, och hör geografiskt mer till Vietnam, Filippinerna och Malaysia. Geografi är dock av underordnad betydelse, då öarna är obebodda och saknar mänskliga strukturer. Öarna är i juridisk mening att betrakta som terra nullius, det vill säga territorium som inte ägs av någon entitet, vare sig stat eller privatperson.

Det är förstås av den anledningen som Kina och andra makter i regionen anlägger sådana landmärken. Flygplatser är givetvis av militär betydelse, men används också för logistik och transport. I slutändan kommer internationell skiljedomstol att avgöra frågan, och då till den part som har de facto-kontroll genom sådan utbyggnad.

Det är av det skälet som Kina har uppfört staden Sansha (Tre sandar) på Mellersta sandöarna, för att kunna hävda att man har en kontinuerlig bindning till öarna. Det räcker alltså inte att man har bedrivit omfattande fiske kring dessa ögrupper i två tusen år, utan man måste ha en mer permanent installation för att kunna hävda denna rätt.

Kina gör således inget fel, utan agerar likt andra parter i tvisten målmedvetet mot sina ambitioner, i koordinerat samspel med Taiwan. Småningom kommer Södra sandöarna att tillhöra en brokig skara modernationer (främst Vietnam, som kontrollerar merparten), även i legal mening, och situationen kommer då att stabiliseras. Fram till dess gäller pionjäranda och vassa armbågar.