Kategori: Politik

Kategorier
Kultur Matematik Politik Religion Teknik Vetenskap

Kalenderreform

Då ännu ett år går mot sitt slut kan det finnas anledning att närmare betrakta bakgrunden till tideräkningen. Vår nuvarande kalender har en lång och brokig historia, med synligt ursprung i det framväxande romerska imperiet från 700-talet f.v.t., men är i själva verket av ännu äldre grekiskt och ytterst sumeriskt arv. Själva ordet kalender stammar från latinets kalendae, med betydelse första dagen i månaden.

Månad är i sig en avledning från måne, och månens olika faser har därmed utgjort en naturlig astronomisk tidsmätare i många kulturer, alltjämt så i den muslimska. Problemet med en renodlad månkalender är att årets 365 dagar inte motsvarar ett heltal av fulla månfaser, och att kalendern därmed förskjuts cirka elva dagar varje år, vilket får anses vara en betydande glidning: ett helt kalenderår per 33 år.

Senare kalendrar har därför kommit att nyttja både solen och månen för en fastare och mer exakt indelning av året. Den mest primitiva formen utgörs av den tidiga romerska kalendern, som tar årets början i vårdagjämningen och därefter räknar upp tio månader med 30 eller 31 dagar: martius, aprilis, maius, iunius, quintilis, sextilis, september, october, november, december, där månaderna fem till tio helt enkelt är talbaserade namn.

Dessa tio månader utgjorde 304 av årets dagar, och vintermånaderna fann man således ingen anledning att bestämma noggrannare. År -712 sägs kung Numa Pompilius ha reformerat kalendern genom att lägga till månaderna ianuaris och februaris i slutet av året, samtidigt som antalet dagar i månaderna varierades i endera 29 eller 31, en eftergift för vidskepelsen att udda tal är särskilt goda. Februaris fick dock 28 dagar som kontrast, kanske för religiösa ändamål.

Numa Pompilius kalender fick därmed 355 dagar istället för tidigare 304. För att hålla kalendern någorlunda i trim infogades emellanåt skottmånaden mensis intercalaris efter den 23 februaris, vilket gav ytterligare 22 dagar utöver februaris återstående fem. Religiösa skäl stod naturligtvis för komplikationerna, och även för att årets startpunkt småningom flyttades till ianuaris, efter den tvåhövdade guden Ianus, vars två ansiktshalvor delar tiden i förflutet och framtid.

År -45 träder Julius Caesar in i handlingen med ytterligare reformer av kalendern, som nu får 365 dagar, där antalet dagar i månaderna alternerar mellan 30 och 31, med undantag för februari, som alltjämt har 28 dagar, det vill säga den indelning som används in i vår tid. Februaris fick även en skottdag vart fjärde år för att kompensera för att året inte är exakt 365 dagar, i praktiken en dubblering av 24 februaris enligt tidigare mönster. Skottmånaden avskaffades samtidigt.

De 365.24 dagar som den nya kalendern gav året motsvarar en förskjutning om tre dagar per 400 år, vilket är anledningen till att vår Lussetradition, som ursprungligen firas vid vintersolståndet som en del av julfirandet, inträffar 13 december i kalendarisk mening. Flera sådana anomalier gav senare upphov till den gregorianska kalendern, som modifierade antalet skottdagar för att göra kalendern mer exakt.

Caesars gärning var här att frångå den religiösa kontexten för mer administrativa syften och göra kalendern mer pålitlig. Kalenderåret försköts även 67 dagar för att kompensera för tidigare slarv med skottmånader, varvid vintersolståndet kom att bestämmas till den 25 december, en del av upphovet och orsaken till julen. Den femte månaden quintilis ändrade sedermera namn till iulius (-43, efter Caesar), medan sextilis blev augustus (-7, efter kejsaren med samma namn). Därmed var dagens ordning i huvudsak fastställd.

Biskopen av Rom Gregorius XIII fann sig dock bekymrad över att den kristna påsken ständigt blev förskjuten i förhållande till den av första kyrkomötet i Nicaea år 325 fastställda ordningen att påsken ska infalla vid den första fullmånen efter den 21 mars, som det året utgjorde datum för vårdagjämningen. Vi observerar här att en förskjutning om tre dagar sedan kalenderns början redan förelåg år 325, och att romarnas bestämning av vintersolståndet till den 25 december i praktiken därför resulterade i att vintersolståndet inföll den 22 december enligt 325 års kalender.

Biskopen av Rom lät därför ge i uppdrag åt matematiker att fastställa en mer precis kalender, och resultatet kungjordes i bullan Inter gravissimas 24 febrauri 1582. Aloysius Lilius och Christopher Clavius är de egentliga arkitekterna bakom reformen, även om den bär påvens namn, med följande egenskaper:

  1. korrektion av kalendern med hänsyn till en vårdagjämning bestämd till den 21 mars, vilket ger ett hopp om tio dagar med början den 5 oktober 1582 fram till den 15 oktober 1582 (Sverige antog den gregorianska kalendern 1753, vilket gav ett datumsprång om 11 dagar: 13 december blev då 24 december)
  2. färre skottår för att göra kalendern mer precis, nämligen genom att hela århundraden ej delbara med 400, exempelvis åren 1700, 1800 och 1900, ej längre utgjorde skottår
  3. skottdagen befästes till den 29 februari, vilket hade varit norm sedan högmedeltid

Året blev därmed 365.2425 dagar istället för tidigare 365.25, en skillnad om 20 ppm eller 0.02‰, vilket verkar obetydligt men som ger märkbart ackumulerad effekt över längre tid. Även den gregorianska kalendern är i detta avseende approximativ och i behov av manuell justering, och kan heller aldrig bli helt exakt då jordens rotation inte är konstant, men har ändå en för de flesta tillämpningar adekvat precision. Vetenskapligt exakta korrigeringar av referenstid (skottsekund) i atomklockor kan göras utan hänsyn till kalenderns betydligt grövre tidsformat.

Gregorius reform av kalendern var välbehövlig, men skedde förstås av fel orsak, nämligen omsorg om en viss religiös högtid, därtill godtyckligt bestämd till ett visst redan förskjutet datum. I grunden kvarstår även hela den romerska religiösa strukturen med romerska gudar och romersk talmystik. Nog skulle kalendern kunna raffineras än mer?

En kalenderreform kan emellertid inte avvika allt för mycket från invanda mönster, och måste också åtgärda de problem som är förknippade med den gregorianska kalendern. Till dessa problemfält hör:

  • religiöst ursprung, exempelvis för årtalens bestämning relativt en religiös profet som merparten av mänskligheten inte har någon koppling till
  • dagjämningspunkter och solstånd ur fas med månadernas början
  • ojämna kvartal omfattande mellan 90 och 92 dagar
  • oregelbunden distribution av dagar i månaderna
  • svårigheter att beräkna veckodag för givet datum

Den fixpunkt mot vilken vi räknar årtal härstammar från Dionysius Exiguus, som behövde en referenspunkt för sina påsktabeller. Det julianska systemet att använda eradatering medelst konsuler var alldeles för otympligt, varför Dionysius år 525 etablerade systemet att datera kalenderår relativt den kristne profeten Jesus förmodade födelseår (i själva verket år -3, vilket ger upphov till en förunderlig rekursion). Sedan 800-talet är detta bruk etablerat i praktiken.

Här kan man omedelbart notera att det knappast låter sig göras att bestämma en ny fixpunkt, dels eftersom man svårligen kan rubba ett så inarbetat system, dels då det inte finns någon objektivt neutral kandidat för ett annat origo. Möjligen skulle man kunna nyttja holocen era som begrepp för att lättare kunna hantera årtal under mänsklighetens historia, men det är ju då bara fråga om en linjär förskjutning av samma system.

Istället behålls denna inarbetade datumreferens, men den avsakraliseras till formen vår tid eller allmän tid, så att den är neutral och inklusiv för hela mänskligheten. Samtidigt måste origo självt i form av år noll inkluderas för att ge systemet en mer matematiskt nöjaktig form, på samma sätt som i den vedertagna datumstandarden ISO 8601. Det innebär att årtal «före kristus» subtraheras med 1 och negeras för att få korrekt form: 46 «f.kr.» blir då -0045, eller -45 i löpande stil, alternativt uttryckt 45 f.v.t.

Den gregorianska kalendern är en renodlad solkalender, där indelningen i månader är en historisk rest; månens faser har inte längre något linjärt samband med kalendern. Men indelningen är samtidigt etablerad och ungefärligen i överensstämmelse med månens cykler, varför det finns anledning att behålla formen.

Man kan här notera att 365 dagar är svårt att dela på ett för ändamålet vettigt sätt, ty 365 = 5 x 73 ger ingen bra kalender. I och för sig är 365 = 13 x 28 + 1, varför man skulle kunna tänka sig 13 månader med exakt 28 dagar vardera, plus en extra dag, men det förutsätter då att man ändrar antalet månader till 13, som inte medger kvartalsindelning.

Istället har vi 365 = 4 x 91 + 1, med jämn kvartalsindelning i 91 dagar vadera. Detta kan åstadkommas med 31, 30 och 30 dagar för i varje kvartal ingående månad, vilket upprepas regelbundet för varje kvartal. Vidare är 91 = 7 x 13, varför varje kvartal har exakt 13 veckor (och varje år alltid 4 x 13 = 52 veckor). En extra dag förläggs efter årets sista dag den 30 december, och den saknar veckodagsbestämning för att göra kalendern ständig, det vill säga med samma utseende varje år. En likaledes veckodagslös skottdag skjuts i förekommande fall in efter den 30 juni, enligt redan etablerade principer.

Detta är i princip världskalendern, så som föreslagen av Elisabeth Achelis år 1930, i sin tur en modifikation av Gustave Armelins kalender från 1887 samt L.A. Grosclaudes kalender från 1910. Månadsnamn och veckodagsnamn kan här förstås ha nationell eller kulturell bestämning, och bör inte återges normativt i en standard, utan refereras på sedvanlig numerär form. Följande egenskaper föreslås här också för denna reformerade universalkalender:

  • veckans första dag motsvarar vår måndag, vilket överensstämmer med ISO 8601 och majoriteten av världens uppfattning
  • årets första dag är av samma skäl en måndag (motsvarande), liksom varje nytt kvartals första dag
  • kalendern förskjuts så att vintersolståndet motsvarar den 1/1, det vill säga en normalisering av solståndens och dagjämningarnas datering (Marco Mastrofini framkastade tanken redan 1834)
  • sekvensen 31, 30, 30 för månader i varje ingående kvartal är att föredra för att ge 31 december status som veckodagslös nyårsafton och 31 juni rollen som skottdag, ty i annat fall har vi irreguljära datum i form av den 32 juni respektive 32 december

Givet att kalendrar har reformerats tidigare i historien, erbjuder det inget principiellt motstånd att göra ännu en justering, denna gång i sekulär riktning. Motiven för tidigare reformer har numera ingen giltighet, samtidigt som behov finns av en värdeneutral global kalender. Religiösa invändningar mot en sådan reform saknar värde, då ingen religion kan tala för hela mänskligheten, och då religionen ändå använder sina egna liturgiska kalendrar för religiösa ändamål. Vidare används redan traditionella kalendrar, som exempelvis den kinesiska lunisolarkalendern, flitigt som komplement till den internationella administrativa kalendern.

Den universella kalender vi här skissar anger inga högtidsdagar eller särskilda dagar, med undantag för solstånden, dagjämningspunkterna, nyår och skottdagen, varför lokala och nationella kriterier avgör vilka kulturella eller andra tilldragelser som är föremål för firanden av olika slag. Här ser man för svenskt vidkommande förhoppningsvis en utveckling mot individuella ledighetskonton samt en grunduppsättning tämligen sekulära och politiskt neutrala helger i kalendern.

Tidigare försök att genomföra en sådan kalenderreform har stupat på religiöst motstånd, inte minst i det religiöst inpyrda USA. Men i takt med att sekularisering och globalisering vinner terräng ökar incitamentet för att standardisera en sådan enkel kalender, samtidigt som det religiösa motståndet blir mindre relevant. Det torde egentligen bara vara en tidsfråga innan det blir mer eller mindre självklart med en kalenderreform, för att den förenklar så oerhört mycket, inte minst för näringsliv och offentlig förvaltning.

Kategorier
Hongkong Kina Politik

Demokrati i Hongkong

Under 155 år av brittiskt styre infördes aldrig allmän rösträtt i kronkolonin Hongkong (香港, Xianggang), den lilla arkipelago i södra Kina som man fick som förläning av Kina efter det första opiumkriget (1839/1842). Dock instiftades successivt indirekta val till det styrande Lagrådet (立法会, Lifahui) eller Legco (Legislative council) 1985, liksom en rad andra demokratiska reformer, med början 1984 då samtalen med Kina om återförening redan hade påbörjats.

Redan då förekom massprotester bland den spirande demokratirörelsen, som ju även hade en parallell på det kinesiska fastlandet, där den ställde till med viss oreda i slutet av 1980-talet. Aktivisterna krävde direktval till Legco och en snabbare utveckling av demokratin efter återföreningen. Kraven avvisades först, inte minst som Beijing motsatte sig en sådan utveckling, men i ljuset av händelserna vid Himmelsfridsportens torg 1989 infördes en rad stegvisa reformer.

Val till Legco skedde från början genom ett distriktbaserat elektorskollegium, funktionella valkretsar med representanter för vissa viktiga ämbeten och handelsorganisationer, samt i stor utsträckning genom direktutnämning av guvernören. 1991 tillkom geografiska valkretsar, i vilka 18 (av 60) parlamentsplatser tillsattes direkt av folket (bara 39 % utnyttjade dock sin rösträtt). 1995 valdes 20 medlemmar i geografiska valkretsar, 30 i funktionella, samt resterande 10 av en speciell valkommitté.

Ett system där större delen av platserna tillsätts av ett expertvälde kan knappast kallas demokrati i vår mening, utan liknar mer de system som fanns i Europa under 1800-talet. Men ett visst folkligt inflytande är naturligtvis bättre än inget alls, och det är den modell Hongkong ännu använder sedan återföreningen med Kina 1997. Förutom ett provisoriskt lagråd under 1997, har den demokratiska utvecklingen av Legco fortsatt med små steg, exempelvis att göra valsystemet proportionellt 1998, liksom att långsamt öka fördelningen av geografiska valkretsar och därigenom också inslaget av direktval.

Vid valet 2012 tillsattes 35 av 70 platser i geografiska valkretsar, och övriga 35 i funktionella. Gemensamt för alla val sedan återföreningen är att partier lierade med Beijing dominerar, inte minst på grund av de funktionella valkretsarnas inflytande. Prodemokratirörelsens partier har inte det universella stöd som man ofta förleds tro av framställningar i medier, utan är i klar minoritet.

Icke desto mindre pågår för närvarande nya demonstrationer i Hongkong, där nyformerade Occupy Central (和平占领中环, Heping zhanling Zhonghuan) protesterar mot den långsamma utvecklingen och vad man tror är förestående försämringar för demokratin under det pågående reformarbetet. Kraven gäller bland annat full allmän rösträtt till Legco 2020, alltså att de funktionella valkretsarna skrotas, och att även regeringschefen tillsätts i allmänna val (en möjlighet som inte existerar i exempelvis Sverige).

Regeringschefen, för närvarande Liang Zhenying (梁振英), ersatte ämbetet guvernör efter återföreningen med Kina, och tillsätts genom val i en 1200 man stark elektorskommitté, som i sin tur utses i de funktionella valkretsarna. Nationella folkkongressen (i Beijing) har här i en resolution beslutat om reformer för tillsättningen av ämbetet, som från och med 2017 kan väljas i direkta val.

En förutsättning härvidlag sägs dock vara att kandidater för ämbetet i förväg godkänns på premissen att inte vara emot Beijing, enligt en del uttolkare. Detta skulle då kunna förhindra företrädare för Prodemokratirörelsen att kandidera. Liang Zhenying förnekar detta, och menar att demonstranterna har dragit förhastade slutsatser.

Paradoxen är här således att Kina kan ge Hongkong full demokrati i valen 2017/2020, det som britterna aldrig förmådde under sitt långa koloniala styre, men att studentaktivister ändå ger sig ut på gatorna i någon sorts missriktad agitation, eller möjligen för att trissa upp förhandlingsläget. Trots vad aktivister och medier hävdar, fortskrider dock Hongkongs utveckling mot mer demokrati oavbrutet.

Det är inte som en del belackare hävdar en inskränkning av demokratin från Beijings sida, utan en utvidgning, när en allt större del av Legco väljs direkt av folket i geografiska valkretsar, och då regeringschefen inte längre kommer att tillsättas av ett expertråd, utan i direkta och allmänna val. Om det sker med vissa inskränkningar är det i så fall ändå en början, som kan utvecklas på samma gradvisa sätt som parlamentets demokratisering.

Anklagelser om att Beijing har «brutit sitt löfte» kan inte tas på allvar, eftersom Beijing aldrig har lovat något annat än höggradig autonomi, som alltså inte ska förväxlas med självständighet. Tanken har aldrig varit att Hongkong så att säga ska bli en egen stat, utan är och förblir en del av Kina, och har därmed en självklar plikt att agera i viss samstämmighet med centralregeringen.

Kategorier
Kina Politik Tibet

Självständighet där men inte här: Tibets framtid

Skottarnas frihetsträngtan rann ut i sanden, till stor glädje för europeiska politiker, ledarskribenter och andra politiska bedömare. Det är nämligen självklart att ett mindre enat Storbritannien innebär ett mindre enat Europa, och att det därmed blir svårare att styra regionen.

Av detta skäl finns också liten förståelse för katalansk och baskisk självständighet från Spanien, medan Italien knappast kommer att låta det välmående Venetien bryta sig loss ur republiken. Det fanns ju en tid då Italien, Tyskland och många andra idag självklara nationalstater snarare utgjordes av ett gytter av oregerliga småstater, vilket inte borgade för välstånd och framgång; vägen till en stor fredlig europeisk union har varit lång och har kantats av otaliga krig.

Härav förstår man också önskan om att den förmenta fienden ska klyvas i mindre och mer lätthanterliga enheter, exempelvis den forna Sovjetunion som sågs som ett existentiellt hot mot Västvärlden. Det motsatta fenomenet förekommer också, som när man vägrar låta Sydossetien frigöra sig från Georgien och närma sig (fienden) Ryssland; här finns inte den minsta förståelse för sydosseternas separatistiska strävanden, trots att de knappast kan anses skilja sig från andras frihetskamp.

Huruvida man stödjer secessionism eller inte är således avhängigt geopolitiska överväganden, medan samtliga andra aspekter är underordnade. Man kan ta kurderna i Irak, Syrien och Turkiet som exempel, en frihetskamp som länge undertrycktes av såväl regionens huvudmakter som Västvärlden, men som nu plötsligt understödjes då de koloniala gränserna är stadda i upplösning och då den diffusa Islamiska staten orsakar kaos i regionen. Ett annat exempel utgörs av det amerikanska och västliga stödet till jihadistiska terrorister («frihetskämpar») i syfte att destabilisera en större fiende, dåvarande Sovjetunionen.

USA har i övrigt varit häftigt involverat i att manipulera andra länder på olika sätt och vis, ibland genom att stödja olika politiska grupperingar ekonomiskt (även i Europa), ömsom genom mer militärt stöd och emellanåt genom regelrätt invasion, stöd till statskupper med mera. Exemplen under det kalla kriget är mångahanda, med krig i Vietnam på den övre skalan och militärt och ekonomiskt stöd till tibetanska separatister på den undre.

Även om det militära underhållet till tibetanska exilgrupper har upphört, förekommer alltjämt en rad olika stöd till såväl tibetanska som uiguriska självständighetsgrupper, naturligtvis enbart i syfte att störa Kina så gott det går utan vidare diplomatisk konflikt; man kan alltid hänvisa till att man stödjer demokrati, frihet och andra fina värderingar, även om det lätt kan ledas i bevis att USA egentligen struntar fullkomligt i såväl tibetaner som uigurer – hade man haft sådana ädla bevekelsegrunder skulle man nog i första hand åstadkomma förbättring på betydligt närmare håll, bland sina egna socioekonomiskt utsatta indiangrupper, eller varför inte stödja samernas frihetskamp?

I ljuset av Skottlands folkomröstning kan man ändå belysa de fundamentala skillnader som finns mellan den höglänta brittiska satellitstaten och den forna vasallstaten vid världens tak. Även om historien har präglats av evinnerliga krig mellan skottar och engelsmän, är den senaste unionsformen av mer fredlig karaktär sedan tre hundra år tillbaka. På motsvarande sätt har det forna tibetanska imperiet allt sedan Tang legat i krig med kineserna, men har successivt hanterats och småningom kommit att bli en del av det kinesiska imperiet, sedermera som en sorts autonom tributstat under dynastin Qing (för övrigt helt i likhet med Mongoliet, Manchuriet och Xinjiang). Tibet har härvidlag gynnats av de kinesiska dynastiernas militära skydd mot invasioner från Nepal och andra stater.

Här vill den mer västliga historieskrivningen dock tala om en invasion av ett förment självständigt land 1950, även om inget annat land någonsin hade erkänt denna nation eller på annat sätt hade diplomatisk kontakt med tibetanerna. Tibet utropade sig ju självständigt 1913, efter att det kinesiska dynastiska väldet störtats och ersatts med republik 1912. Saken är den att hela Kina då upplevde en period av splittring, så som så många gånger tidigare i historien, samtidigt som enighetstanken utgjort den röda politiska tråden under hela historien från den första dynastin Qin (-220/-205) fram till våra dagar.

Men även om provinser och regioner som Guangdong, Anhui, Gansu och Xinjiang lösgjorde sig från Republiken Kina och styrdes av lokala krigsherrar under en tid, innebar detta knappast att dessa utgjorde självständiga stater i juridisk mening. Ur kinesisk synvinkel återtog man 1950 helt enkelt kontrollen av Tibet, precis som man återupprättade herraväldet i andra territorier som styrts av krigsherrar, japanska invasionsstyrkor eller utländska kolonisatörer. Det hade därvidlag inte spelat någon roll vilken sida som hade gått segrande ur inbördeskriget, utan nationalisterna hade företagit samma projekt i Lhasa som kommunisterna – men möjligen hade amerikanska och brittiska intressen då dragit sig tillbaka istället för att fortsätta sporra självständighetsrörelsen.

Faktum kvarstår dock att Kina styr Tibet med järnhand, medan Skottland liksom en rad andra territorier i Väst har formell möjlighet att välja självständighet. Kina är inte en demokrati, och tillämpar därför inte demokratiska metoder, särskilt inte när man alltjämt är ansatt av splittringsförsök från västmakter. Kina använder främst piskan för att kontrollera situationen, dels genom att hålla den 14:e laman och upprorsmakaren Dainzin Gyaco stången, dels genom att begränsa rörligheten i regionen.

Storbritannien använder istället moroten för att locka kvar skottarna i unionen, även om man förstås också målar upp en rad hot om pundet, BBC, försvaret och så vidare; tanken är att skottarna skulle få det betydligt sämre om man ginge sin egen väg, i alla fall i ekonomisk mening, även om man skulle få fortsätta att kröka rygg för drottningen.

I princip skulle Kina kunna använda samma metod och argument, givet att man låter tibetanerna folkomrösta om sin egen framtid. Det är ingenting som lär hända i den omedelbart förestående framtiden, men kan förstås inte uteslutas på sikt när Kina fortsätter att förändras och när situationen stabiliseras. Ett obestridligt faktum är här att Kinas reformer i Tibet har inneburit en våldsam förbättring av de allra flesta mätbara parametrar med avseende på ekonomi och välstånd, även om man också kan påvisa olika former av diskriminering och utanförskap, liksom perioder av dårskap under maoistiska politiska kampanjer.

Det är inte bara kinesisk historieskrivning, utan en verklighet som tibetaner skulle ha att förhålla sig till vid en dylik omröstning. Stora delar av befolkningen vördar kanske tibetlaman, men vill förmodligen inte återgå till den ofattbara misär som präglade det teokratiska Tibet under de facto-självständigheten 1913/1950, med omfattande förtryck, låg livslängd och obefintlig frihet. Det finns ingen som helst garanti för att ett självständigt Tibet skulle utvecklas gynnsamt, även om man vore «fri» att kasta sig i stoftet för laman.

Ett mer konkret problem är vad som egentligen utgör Tibet, och vad det är för område man således ska rösta om. Det är ett problem redan i de befintliga men strandade förhandlingarna med laman Dainzin Gyaco om Tibets vidare självstyre, ty enligt laman omfattar hans vision av Tibet alla landområden där det idag existerar tibetansk befolkning, vilket inte bara är i den autonoma regionen Tibet (Xizang, 西藏), utan även framförallt i de angränsande provinserna Sichuan (四川), Gansu (甘肃), Yunnan (云南) och Qinghai (青海), den provins laman själv härstammar från.

Detta etniska lapptäcke är typiskt för Kina och återspeglar en lång historia av blandning mellan olika folkgrupper, en mixtur som inte längre i någon meningsfull form kan reverseras eller separeras. Man skulle här kunna tro att den tibetanska saken är en av enighet, men tibetaner i exempelvis Qinghai anser sig inte ha någonting med Lhasa att göra.

Ytterligare en komplikation utgörs av hur folkgrupper som qiang, hui, mongoler och tu ska behandlas, och vilka folkslag som egentligen ska äga rösträtt vid ett sådant evenemang? Är det bara tibetaner i något slags DNA-bevisad etnisk renhet som ska medges rösträtt, eller är det tvärtom så att samtliga berörda i de omtvistade regionerna ska tillåtas delta?

I den skotska omröstningen hade alla britter i Skottland rösträtt, så även alla brittiska medborgare i samväldet som vistas i Skottland, liksom även alla EU-medborgare som har sin nuvarande hemvist i landet, inklusive svenska studenter. Om vi tillämpar samma regler vid en fiktiv folkomröstning i Tibet, och med denna region för ögonblicket accepterar den gränsdragning som även omfattar Gansu, Yunnan, Sichuan och Qinghai, enligt lamans önskemål, så lär utslaget bli kraftigt negativt, med tanke på att tibetaner är i minoritet i samtliga dessa provinser, med undantag för den autonoma regionen Tibet.

Härav kan man sluta sig till att Tibet även med de mest demokratiska medel skulle förbli en del av Kina. Man kunde för all del även föreställa sig en etniskt «renrasig» omröstning bland tibetaner utspridda i ett lapptäcke med tibetansk majoritet, men det har föga att göra med demokrati som vi känner det, utan vore nog mer symtomatiskt för den tibetanska «exilregeringen» i Dharamsala.

Kategorier
Politik USA

Islamiska staten som konsekvens av amerikansk utrikespolitik

En amerikansk journalist avrättas av en jihadist i en spektakulär filmsekvens, som sprids över världen och skapar västlig vrede, inte helt olikt reaktionen hos muslimer när islam skymfas av västliga företrädare. Händelsen är kanske tillräcklig för att locka USA och dess allierade in i ytterligare en fas av krigföring i Mellanöstern, vilket måhända är vad islamisterna vill åstadkomma för att ytterligare frammana stöd i regionen för sin kamp.

Ur Islamiska statens synvinkel rättfärdigas dådet enkelt genom att betrakta den amerikanska invasionen i Irak som ett mord på en nation och en kultur, och ett enskilt amerikanskt liv väger här ingenting mot de över hundra tusen civila irakier som dött som en konsekvens av den amerikanska aggressionen. Den muslimska vreden går dock längre tillbaka i tiden än så, och Islamiska staten är i grund och botten en produkt av amerikansk utrikespolitik sedan kalla kriget och in i vår tid, även om man naturligtvis kan följa historiska trådar ännu längre tillbaka.

Ett avgörande vägskäl uppenbarade sig 1979, dels genom den islamiska revolutionen i Iran, som då frivilligt kastade av sig västlig påverkan och frihet för en mer äkta muslimsk identitet, ett fenomen som har förbryllat en del observatörer lika mycket som när väletablerade muslimer i Väst beger sig till Mellanöstern för att delta i heligt krig.

Framförallt kom dock kriget i Afghanistan 1979 att bli den gnista som tände den islamistiska världsbrand vi nu ser brinna för full låga. Afghanistan hade sedan en statskupp 1973 kastat av sig monarkin och bildat en republik. Ännu en statskupp 1978 banade vägen för kommunistiskt styre under Folkdemokratiska partiet, med politiska mål som jämställdhet och sekularism, något som förstås inte sågs med blida ögon av konservativa muslimer.

Uppror och inbördeskrig följde under mujaheddin, gerillakämpar i heligt krig, som försågs med vapen och träning av Pakistan, medan regeringen understöddes av Sovjetunionen. Fraktionsstridigheter inom Folkdemokratiska partiet resulterade småningom i en rad presidentmord, och Sovjetunionen såg sig till slut nödgat att försöka stabilisera situationen genom att skicka in trupp. Någon avsikt att invadera fanns inte, men Sovjetunionen drogs med automatik allt djupare in i kriget, vilket i sin tur skapade internationella förvecklingar och till slut imperiets fall 1989.

Det är här USA kommer in i bilden, eftersom detta var under det kalla kriget. En konstant doktrin i amerikansk utrikespolitik under efterkrigstiden berättade att man ville hejda utbredningen av kommunistiska regimer (dominoteorin) och i görligaste mån sabotera för ärkefienden Sovjetunionen, med alla till buds stående medel. En speciell doktrin under Reagan medgav även öppet och hemligt (olagligt) stöd till alla former av antikommunistiska krafter i syfte att motverka det kommunistiska spöket.

Givet reagandoktrinen kan man därför inte överraskas av att USA valde att stödja afghanska mujaheddin och andra militanta islamistiska grupper för att motverka Sovjetunionens förmodade expansionism. Islamisterna försågs med vapen för flera miljarder dollar, samtidigt som man lät bygga upp en afghansk opiumhandel längs gränsen till Pakistan för att ytterligare förstärka kassaflödet till motståndet. Ironin i att låta amerikanska heroinister och därmed amerikansk brottslighet finansiera islamistiskt uppror i en avlägsen del av världen är svårslagen, särskilt som man samtidigt för ett globalt krig mot narkotikan.

Än mer ironiskt, eller kanske man ska säga tragiskt, är att USA med alla till buds stående medel motarbetade sekulära institutioner, eftersom dessa gynnade den marxistiska regeringen. Man lät således trycka upp miljontals skolböcker som lärde barn räkna med vapen och skriva med termer från fundamentalistisk islam: A för allah, J för jihad, och så vidare. Materialet har sedan dess utgjort en kärna i afghansk skolundervisning, även under Talibanerna.

Reagan med afghanska mujaheddin, 1983. Bild: allmän egendom.

Bilden av Reagan i Vita huset med vad han kallade «frihetskämpar» från afghanska mujaheddin är en klassiker som berättar hur ett förrädiskt USA ständigt skiftar bland sina vänner och fiender för att schackra fram resultat i världspolitiken. Osama bin Laden stod inte på CIA:s lönelista, men han försågs ändå med amerikanska vapen och amerikanskt stöd, samtidigt som han gavs fria händer att nyttja sitt saudiska kapital för att bygga upp en organisation som sedermera skulle vändas mot USA.

Mujaheddins träningsläger i Afghanistan gick under benämningen al Qaida, helt enkelt arabiska för basen, men termen kom senare att beteckna den islamistiska organisation som från 1988 växte fram under bin Laden. Att man sedermera kom att vända sig mot USA beror på att Saudiarabien lät amerikansk trupp stationeras i bin Ladens hemland under det första kriget mot Irak, då Kuwait invaderades; bin Laden betraktade detta som ett saudiskt svek mot islam, och som svar förvisades bin Laden från Saudiarabien.

De «frihetskämpar» USA hade stött i kampen mot den globala kommunismens förmodade utbredning hade nu vänt sin vrede mot USA, och kallas därför hädanefter prompt «terrorister». Målet var nu högre ställt mot ett globalt jihad, och rörelsen fick fotfäste i stora delar av den muslimska världen som en statslös och panarabisk eller panislamisk organisation. Man tog Palestinas parti mot Israel och därmed USA, och man gav amerikanska intressen skrämselhicka med ett antal terrordåd världen över, naturligtvis med kulmen den elfte september 2001.

Den amerikanska vreden lät då bomberna åter hagla över Afghanistan i syfte att tillfångata bin Laden och göra ner den talibanregim man själv hade låtit vaska fram till makten, och man ville nu «befria kvinnorna» från de slöjor man själv hade anbefallt med sitt textboksmaterial om islamistisk fundamentalism. Men basen hade då redan spridits över världen, och i Afghanistan fanns bara samma slags gerillamotstånd som tidigare; det var ett krig som inte kunde vinnas.

När USA och dess allierade under den falska förevändningen om existensen av massförstörelsevapen åter invaderade Irak lät man montera ned den sekulära ordning som hållit klaner i schack, samtidigt som man gav fritt spelrum för al Qaida och andra fraktioner att i den efterföljande laglösheten attrahera anhängare och bygga vidare på sin organisation.

Under den arabiska våren, då ytterligare ett antal sekulära regimer i regionen störtades, växte grogrunden för islamism än mer, då Muslimska brödraskapet tog makten i ett antal länder och där påbörjade en islamiseringsprocess. Protesterna i Syrien ledde snarare till inbördeskrig, då president Assad inte lät sig avskräckas och då omvärlden denna gång inte heller kom till undsättning med liberala bomber.

Irakiska al Qaida, eller Islamiska staten i Irak som organisationen nu kallades, kunde här nyttja klanfraktioner för att börja infiltrera Syrien, och därmed förgrenades rörelsen år 2012 i en mujaheddin med syfte att störta Assad från makten, och vi har här länge hört krav på att västmakterna åter ska stödja denna typ av islamistiska gerillakrigare mot den sekuläre presidenten, det vill säga göra om misstagen från Afghanistan och Irak ytterligare en gång.

Islamiska staten i Irak och Syrien, eller numera kort och gott Islamiska staten, är således den senaste inkarnationen av denna organiska framväxt av fundamentalistisk islam, och den har sitt egentliga ursprung i den amerikanska utrikespolitik som födde fram al Qaida, även om de kvarvarande resterna av al Qaida numera är motståndare till Islamiska staten.

I Väst finns dock inte längre någon vilja att komma till undsättning med trupp, eftersom drygt ett decennium av krig på flera fronter har tärt på både ekonomin och demokratin; det finns inte längre något folkligt stöd för en sådan kampanj. Man nöjer sig därför med sporadiska flyganfall mot strategiska mål, samtidigt som man vill beväpna kurderna för att möta Islamiska statens utbredning.

Kurderna i Irak, Syrien och även Turkiet är alltså det folkslag som USA och västmakterna länge motarbetat, särskilt vad gäller anspråken på en egen stat. Nu tycks man dock acceptera att de raka koloniala gränsdragningarna är på väg att luckras upp en gång för alla, och då kan man lika gärna beväpna kurderna och i slutändan låta dem kontrollera ett eget territorium.

Väst har således gett upp och har helt förlorat kontrollen över händelseutvecklingen i regionen. USA borde förstås aldrig ha gett sig in i den högst lokala konflikten i Afghanistan, och man borde heller aldrig ha gett sitt stöd till organisationer vars värderingar man egentligen inte delar. Allra minst borde man ha pillat i stabila sekulära statsbildningar i revanschsyfte, som i Irak, ty här föll som en konsekvens dominobrickorna en efter en i rask följd. Det är således den amerikanska inkonsekvensen och ohederligheten som är den yttersta orsaken till det instabila läget i Mellanöstern och till fundamentalismens och terrorismens framväxt.

Den bästa strategin är här ickeinblandning, att låta regionens aktörer själva göra upp om gränsdragningar. Det vore mig främmande att hävda något slags stöd för Islamiska staten och dess barbariska värderingar och metoder, men det är samtidigt inte alls svårt att förstå hur en sådan organisation kan utgöra en lockelse även för muslimer i trygga Sverige och övriga Västvärlden.

Alternativt piskas Obama och hans allierade in i ett krig han inte vill ha, och så upprepar vi de historiska misstagen ytterligare en gång. Ironin här är att USA visserligen lyckades försätta Sovjetunionen i konkurs genom att stödja islamistisk fundamentalism och alliera sig med Kina, men i dess ställe fick man alltså globalt jihad, rysk revanschism och ett ekonomiskt hot i form av ett urstarkt och pånyttfött Kina – medan vi andra fick ett flyktingproblem.

Islamiska statens banér. Bild: allmän egendom.
Kategorier
Kina Politik Religion

Religiösa sekter i Kina

Människorättsorganisationer och andra brukar ofta tala om att religionsfriheten kränks och att människor diskrimineras när religiösa kulter angrips i Kina som samhällsfarliga sekter. Även om enskilda brott kan härledas till sådana rörelser, menar man att organisationen eller religionsutövningen i sig inte bör bestraffas kollektivt för vad enskilda utövare tar sig för.

Men om det i kultens natur ligger ett element av uppvigling eller uppmaning till sådana brott, måste man nog ändå gå till roten för att tackla problemet. Betrakta exempelvis den kristna kiliastiska sekten Österns blixt (东方闪电, Dongfang shandian), eller Allsmäktige guds kyrka (全能神教会, Quanneng shenjiaohui) som den mer formellt heter, även kallad Andre frälsarens sekt (二次救主派, Erci jiuzhupai).

Sekten lär som många andra väckelsekristna grupper ett eskatologiskt budskap av en «andra återkomst» av kristusfiguren, fast här i en lokal kinesisk kvinnas skepnad, nämligen en Yang Xiangbin (杨向彬) som informellt kallas den kvinnliga Jesus (女基督, nü Jidu). Det är således en domedagskult som förutspår världens undergång, och med det budskapet knackar man dörr för att snärja nya medlemmar med löfte om frälsning och hot om helvetet.

Men metoderna går utöver dessa typiska missionsknep, och man inte bara fryser ut och hotar avfällingar så som är brukligt bland västerländska frikyrkor och sekter som Scientologerna, utan man går mer handgripligen till väga för att båda attrahera och behålla sina medlemmar. 2002 kidnappade man ett trettiotal ledare för så kallade huskyrkor i syfte att tvångskonvertera dem till den egna rörelsen. 2010 lär en skolpojke ha dödats som hämnd för att en släkting till pojken ville hoppa av rörelsen.

I maj i år trakasserade en grupp om sex personer från sekten kunder vid en hamburgerrestaurang i Zhaoyuan, Shandong, varvid man försökte utverka telefonnummer, uppenbarligen för att kunna kontinuerligt tjata sig till en värvning. En 37-årig kvinna vägrade, och blev helt sonika ihjälslagen. Mördaren Zhang Lidong (张立冬) rättfärdigade dådet med att kvinnan var en «demon» (恶魔, emo) och en «ond ande» (邪灵, xieling), och att han inte fruktar lagen utan har tillit i sin kristna gud.

Detta är förstås bara en västanfläkt i jämförelse med en annan kiliastisk rörelse, det så kallade Fredens himmelsrike (太平天囯, Taiping tianguo), som under ledning av den självutnämnde brodern till Jesus, Hong Xiuquan (洪秀全), åstadkom under 1850/1864 ett uppror som kostade tjugo miljoner människor livet i ett blodbad större än första världskriget. Man kan av denna händelse förstå de kinesiska myndigheternas vilja att kväsa potentiellt farliga rörelser i sin linda.

Till syvende og sidst blir det en gränsdragningsfråga. Man kan till exempel konstatera att Falun gong (法轮功) är en knäpp buddistisk sekt av ungefär samma kaliber som Scientologerna, men den har egentligen inte visat prov på aggression eller någon större samhällsfara, även om enskilda individer kan fara illa av dess metoder. Omfattande tysta massprotester i Tianjin och Beijing fick regeringen att bannlysa kulten, i vad som förmodligen var en förhastad och onödig aktion som har kostat stort i anseende.

Samtidigt är stora delar av den kinesiska befolkningen fortfarande så desperata och efterblivna att man lätt faller offer för kulter av detta slag. Förslagna typer kan enkelt manipulera människor som längtar efter en mer dräglig tillvaro och som inte förstår att värdera vad dessa religiösa sekter (eller motsvarande kommersiella pyramidspel och liknande bedrägerier) innebär.

Statsmakterna ser här uppenbarligen som sitt kall att bryskt slå ner på företeelser som inte bara vid enstaka tillfällen givit upphov till våld och tragedier, utan vars doktriner och ideologi bär en otvivelaktig skuld för det inträffade och för många människors lidande. Detta är inte att angripa religionsfriheten, ty det existerar inte någon frihet att manipulera och misshandla sina medmänniskor. Den kinesiska staten är i grunden sekulärt neutral, men ställer vissa grundläggande krav på religionen.