Tågkrisen i Sverige rullar vidare, med kraftigt eftersatt underhåll, undermålig tågpark samt en ytterligt sömnig politik som likt allt annat går i långbänk. Per definition har Sverige redan höghastighetståg, med vilket menas tåg som färdas i minst 200 km/h, men det är på ett fåtal sträckor och med sedvanliga stopp i trafiken; förseningar är regeln, inte undantaget.
Både den forna borgerliga regeringen och den installerade rödgröna efterträdaren har visat intresse för att komma till rätta med existerande problem, samt bygga snabbtåg längs vissa nyckelsträckor. Problemet är som alltid budgeten, inte minst då Sverige är ett glesbefolkat land.
Alternativet att utveckla egna tåg lär i detta perspektiv bli allt för kostsamt, och det samma gäller även att importera teknik från länder som Tyskland och Japan. Tekniken är förvisso förstklassig, men prislappen är därefter.
En bättre lösning vore att rikta blickarna mot Kina, som numera opererar höghastighetståg på en sammanlagd sträcka som överstiger hälften av världens samlade höghastighetstrafik. Kina är en relativt ny spelare på marknaden, men har haft en explosiv utbyggnad, och har dessutom i sina avtal med leverantörer av tidiga höghastighetståg tillgodogjort sig rätten att använda tekniken.
Världens snabbaste höghastighetståg finns således i Kina, nämligen maglevtåget i Shanghai mellan flygplatsen och citykärnan, med en operativ toppfart kring 430 km/h. Den breda utbyggnaden av höghastighetståg på konventionella spår över betydligt längre sträckor ger tåg av klass CRH380 som har en operativ hastighet mellan 250 och 380 km/h, med 300 km/h som en typisk snitthastighet. Den verkliga toppfarten är nära 500 km/h under optimala förhållanden.
Och det är således en njutning att resa med sådana tåg i Kina. Sträckan mellan Tianjin och Wuxi eller Beijing och Shanghai tar drygt fyra timmar, med god komfort, tyst gång och närmast obefintlig skakighet. Det är dessutom extremt billigt, och tåget är därmed en avgjord konkurrent till inrikesflyget. Till yttermera visso är tågstationerna synnerligen rymliga, och liknar faktiskt mer flygplatser, något som får exempelvis Stockholms centralstation att se ut som ett övervintrat bygge från 1970-talet.
Kinesiska höghastighetståg är punktliga på minuten när, och man har god kontroll över människoströmmen. Det är därför tågen kan passera genom stationer i full hastighet, en syn som är närmast overklig och som har gett upphov till smeknamnet «bullet train». Säkerhetsarrangemangen för passage in till stationer kan förefalla något överdrivna, men å ena sidan är sådana höghastighetståg ett klockrent terroristmål, och å den andra slipper man drivande klientel och ficktjuvar på stationerna.
Flera länder investerar redan i kinesiska snabbtåg, bland annat USA, Turkiet och Argentina. För Sverige vore en sådan investering mest kostnadseffektiv, och även den modell som snabbast skulle kunna implementeras i verkligheten.
Medier rapporterar att Kina bygger en landningsbana på Västra sandöarna i Sydkinesiska sjön, men troligen har samma medier aldrig rapporterat om motsvarande militära och andra installationer som övriga rivaliserande nationer i området har uppfört, exempelvis Taiwans flygbas Taiping (2007) eller Malaysias Layang-Layang (1995).
I en västlig kontext används namnet Spratly på ögruppen i fråga, efter sin så kallade upptäckare Richard Spratly, som noterade ögruppens existens år 1843. I kinesiskt och vidare sydöstasiatiskt språkbruk kallas dock ögruppen sedan tusentals år för Södra sandöarna (Nansha).
Namnet indikerar att det finns fler ögrupper under samma kategorisering, nämligen Västra sandöarna (Xisha, eller Paracel med västlig kolonial beteckning) och Mellersta sandöarna (Zhongsha). Västra sandöarna ligger strax söder om kinesiska Hainan, och är sedan 1970-talet helt under kinesisk administration. Större delen av Mellersta sandöarna kontrolleras av Kina, men man har ingen legal administrativ rätt över området. Ögruppen kontrolleras delvis även av Filippinerna, som har ett mer geografiskt berättigat anspråk på öarna.
Södra sandöarna ligger betydligt längre bort från Kina, och hör geografiskt mer till Vietnam, Filippinerna och Malaysia. Geografi är dock av underordnad betydelse, då öarna är obebodda och saknar mänskliga strukturer. Öarna är i juridisk mening att betrakta som terra nullius, det vill säga territorium som inte ägs av någon entitet, vare sig stat eller privatperson.
Det är förstås av den anledningen som Kina och andra makter i regionen anlägger sådana landmärken. Flygplatser är givetvis av militär betydelse, men används också för logistik och transport. I slutändan kommer internationell skiljedomstol att avgöra frågan, och då till den part som har de facto-kontroll genom sådan utbyggnad.
Det är av det skälet som Kina har uppfört staden Sansha (Tre sandar) på Mellersta sandöarna, för att kunna hävda att man har en kontinuerlig bindning till öarna. Det räcker alltså inte att man har bedrivit omfattande fiske kring dessa ögrupper i två tusen år, utan man måste ha en mer permanent installation för att kunna hävda denna rätt.
Kina gör således inget fel, utan agerar likt andra parter i tvisten målmedvetet mot sina ambitioner, i koordinerat samspel med Taiwan. Småningom kommer Södra sandöarna att tillhöra en brokig skara modernationer (främst Vietnam, som kontrollerar merparten), även i legal mening, och situationen kommer då att stabiliseras. Fram till dess gäller pionjäranda och vassa armbågar.
Då ännu ett år går mot sitt slut kan det finnas anledning att närmare betrakta bakgrunden till tideräkningen. Vår nuvarande kalender har en lång och brokig historia, med synligt ursprung i det framväxande romerska imperiet från 700-talet f.v.t., men är i själva verket av ännu äldre grekiskt och ytterst sumeriskt arv. Själva ordet kalender stammar från latinets kalendae, med betydelse första dagen i månaden.
Månad är i sig en avledning från måne, och månens olika faser har därmed utgjort en naturlig astronomisk tidsmätare i många kulturer, alltjämt så i den muslimska. Problemet med en renodlad månkalender är att årets 365 dagar inte motsvarar ett heltal av fulla månfaser, och att kalendern därmed förskjuts cirka elva dagar varje år, vilket får anses vara en betydande glidning: ett helt kalenderår per 33 år.
Senare kalendrar har därför kommit att nyttja både solen och månen för en fastare och mer exakt indelning av året. Den mest primitiva formen utgörs av den tidiga romerska kalendern, som tar årets början i vårdagjämningen och därefter räknar upp tio månader med 30 eller 31 dagar: martius, aprilis, maius, iunius, quintilis, sextilis, september, october, november, december, där månaderna fem till tio helt enkelt är talbaserade namn.
Dessa tio månader utgjorde 304 av årets dagar, och vintermånaderna fann man således ingen anledning att bestämma noggrannare. År -712 sägs kung Numa Pompilius ha reformerat kalendern genom att lägga till månaderna ianuaris och februaris i slutet av året, samtidigt som antalet dagar i månaderna varierades i endera 29 eller 31, en eftergift för vidskepelsen att udda tal är särskilt goda. Februaris fick dock 28 dagar som kontrast, kanske för religiösa ändamål.
Numa Pompilius kalender fick därmed 355 dagar istället för tidigare 304. För att hålla kalendern någorlunda i trim infogades emellanåt skottmånaden mensis intercalaris efter den 23 februaris, vilket gav ytterligare 22 dagar utöver februaris återstående fem. Religiösa skäl stod naturligtvis för komplikationerna, och även för att årets startpunkt småningom flyttades till ianuaris, efter den tvåhövdade guden Ianus, vars två ansiktshalvor delar tiden i förflutet och framtid.
År -45 träder Julius Caesar in i handlingen med ytterligare reformer av kalendern, som nu får 365 dagar, där antalet dagar i månaderna alternerar mellan 30 och 31, med undantag för februari, som alltjämt har 28 dagar, det vill säga den indelning som används in i vår tid. Februaris fick även en skottdag vart fjärde år för att kompensera för att året inte är exakt 365 dagar, i praktiken en dubblering av 24 februaris enligt tidigare mönster. Skottmånaden avskaffades samtidigt.
De 365.24 dagar som den nya kalendern gav året motsvarar en förskjutning om tre dagar per 400 år, vilket är anledningen till att vår Lussetradition, som ursprungligen firas vid vintersolståndet som en del av julfirandet, inträffar 13 december i kalendarisk mening. Flera sådana anomalier gav senare upphov till den gregorianska kalendern, som modifierade antalet skottdagar för att göra kalendern mer exakt.
Caesars gärning var här att frångå den religiösa kontexten för mer administrativa syften och göra kalendern mer pålitlig. Kalenderåret försköts även 67 dagar för att kompensera för tidigare slarv med skottmånader, varvid vintersolståndet kom att bestämmas till den 25 december, en del av upphovet och orsaken till julen. Den femte månaden quintilis ändrade sedermera namn till iulius (-43, efter Caesar), medan sextilis blev augustus (-7, efter kejsaren med samma namn). Därmed var dagens ordning i huvudsak fastställd.
Biskopen av Rom Gregorius XIII fann sig dock bekymrad över att den kristna påsken ständigt blev förskjuten i förhållande till den av första kyrkomötet i Nicaea år 325 fastställda ordningen att påsken ska infalla vid den första fullmånen efter den 21 mars, som det året utgjorde datum för vårdagjämningen. Vi observerar här att en förskjutning om tre dagar sedan kalenderns början redan förelåg år 325, och att romarnas bestämning av vintersolståndet till den 25 december i praktiken därför resulterade i att vintersolståndet inföll den 22 december enligt 325 års kalender.
Biskopen av Rom lät därför ge i uppdrag åt matematiker att fastställa en mer precis kalender, och resultatet kungjordes i bullan Inter gravissimas 24 febrauri 1582. Aloysius Lilius och Christopher Clavius är de egentliga arkitekterna bakom reformen, även om den bär påvens namn, med följande egenskaper:
korrektion av kalendern med hänsyn till en vårdagjämning bestämd till den 21 mars, vilket ger ett hopp om tio dagar med början den 5 oktober 1582 fram till den 15 oktober 1582 (Sverige antog den gregorianska kalendern 1753, vilket gav ett datumsprång om 11 dagar: 13 december blev då 24 december)
färre skottår för att göra kalendern mer precis, nämligen genom att hela århundraden ej delbara med 400, exempelvis åren 1700, 1800 och 1900, ej längre utgjorde skottår
skottdagen befästes till den 29 februari, vilket hade varit norm sedan högmedeltid
Året blev därmed 365.2425 dagar istället för tidigare 365.25, en skillnad om 20 ppm eller 0.02‰, vilket verkar obetydligt men som ger märkbart ackumulerad effekt över längre tid. Även den gregorianska kalendern är i detta avseende approximativ och i behov av manuell justering, och kan heller aldrig bli helt exakt då jordens rotation inte är konstant, men har ändå en för de flesta tillämpningar adekvat precision. Vetenskapligt exakta korrigeringar av referenstid (skottsekund) i atomklockor kan göras utan hänsyn till kalenderns betydligt grövre tidsformat.
Gregorius reform av kalendern var välbehövlig, men skedde förstås av fel orsak, nämligen omsorg om en viss religiös högtid, därtill godtyckligt bestämd till ett visst redan förskjutet datum. I grunden kvarstår även hela den romerska religiösa strukturen med romerska gudar och romersk talmystik. Nog skulle kalendern kunna raffineras än mer?
En kalenderreform kan emellertid inte avvika allt för mycket från invanda mönster, och måste också åtgärda de problem som är förknippade med den gregorianska kalendern. Till dessa problemfält hör:
religiöst ursprung, exempelvis för årtalens bestämning relativt en religiös profet som merparten av mänskligheten inte har någon koppling till
dagjämningspunkter och solstånd ur fas med månadernas början
ojämna kvartal omfattande mellan 90 och 92 dagar
oregelbunden distribution av dagar i månaderna
svårigheter att beräkna veckodag för givet datum
Den fixpunkt mot vilken vi räknar årtal härstammar från Dionysius Exiguus, som behövde en referenspunkt för sina påsktabeller. Det julianska systemet att använda eradatering medelst konsuler var alldeles för otympligt, varför Dionysius år 525 etablerade systemet att datera kalenderår relativt den kristne profeten Jesus förmodade födelseår (i själva verket år -3, vilket ger upphov till en förunderlig rekursion). Sedan 800-talet är detta bruk etablerat i praktiken.
Här kan man omedelbart notera att det knappast låter sig göras att bestämma en ny fixpunkt, dels eftersom man svårligen kan rubba ett så inarbetat system, dels då det inte finns någon objektivt neutral kandidat för ett annat origo. Möjligen skulle man kunna nyttja holocen era som begrepp för att lättare kunna hantera årtal under mänsklighetens historia, men det är ju då bara fråga om en linjär förskjutning av samma system.
Istället behålls denna inarbetade datumreferens, men den avsakraliseras till formen vår tid eller allmän tid, så att den är neutral och inklusiv för hela mänskligheten. Samtidigt måste origo självt i form av år noll inkluderas för att ge systemet en mer matematiskt nöjaktig form, på samma sätt som i den vedertagna datumstandarden ISO 8601. Det innebär att årtal «före kristus» subtraheras med 1 och negeras för att få korrekt form: 46 «f.kr.» blir då -0045, eller -45 i löpande stil, alternativt uttryckt 45 f.v.t.
Den gregorianska kalendern är en renodlad solkalender, där indelningen i månader är en historisk rest; månens faser har inte längre något linjärt samband med kalendern. Men indelningen är samtidigt etablerad och ungefärligen i överensstämmelse med månens cykler, varför det finns anledning att behålla formen.
Man kan här notera att 365 dagar är svårt att dela på ett för ändamålet vettigt sätt, ty 365 = 5 x 73 ger ingen bra kalender. I och för sig är 365 = 13 x 28 + 1, varför man skulle kunna tänka sig 13 månader med exakt 28 dagar vardera, plus en extra dag, men det förutsätter då att man ändrar antalet månader till 13, som inte medger kvartalsindelning.
Istället har vi 365 = 4 x 91 + 1, med jämn kvartalsindelning i 91 dagar vadera. Detta kan åstadkommas med 31, 30 och 30 dagar för i varje kvartal ingående månad, vilket upprepas regelbundet för varje kvartal. Vidare är 91 = 7 x 13, varför varje kvartal har exakt 13 veckor (och varje år alltid 4 x 13 = 52 veckor). En extra dag förläggs efter årets sista dag den 30 december, och den saknar veckodagsbestämning för att göra kalendern ständig, det vill säga med samma utseende varje år. En likaledes veckodagslös skottdag skjuts i förekommande fall in efter den 30 juni, enligt redan etablerade principer.
Detta är i princip världskalendern, så som föreslagen av Elisabeth Achelis år 1930, i sin tur en modifikation av Gustave Armelins kalender från 1887 samt L.A. Grosclaudes kalender från 1910. Månadsnamn och veckodagsnamn kan här förstås ha nationell eller kulturell bestämning, och bör inte återges normativt i en standard, utan refereras på sedvanlig numerär form. Följande egenskaper föreslås här också för denna reformerade universalkalender:
veckans första dag motsvarar vår måndag, vilket överensstämmer med ISO 8601 och majoriteten av världens uppfattning
årets första dag är av samma skäl en måndag (motsvarande), liksom varje nytt kvartals första dag
kalendern förskjuts så att vintersolståndet motsvarar den 1/1, det vill säga en normalisering av solståndens och dagjämningarnas datering (Marco Mastrofini framkastade tanken redan 1834)
sekvensen 31, 30, 30 för månader i varje ingående kvartal är att föredra för att ge 31 december status som veckodagslös nyårsafton och 31 juni rollen som skottdag, ty i annat fall har vi irreguljära datum i form av den 32 juni respektive 32 december
Givet att kalendrar har reformerats tidigare i historien, erbjuder det inget principiellt motstånd att göra ännu en justering, denna gång i sekulär riktning. Motiven för tidigare reformer har numera ingen giltighet, samtidigt som behov finns av en värdeneutral global kalender. Religiösa invändningar mot en sådan reform saknar värde, då ingen religion kan tala för hela mänskligheten, och då religionen ändå använder sina egna liturgiska kalendrar för religiösa ändamål. Vidare används redan traditionella kalendrar, som exempelvis den kinesiska lunisolarkalendern, flitigt som komplement till den internationella administrativa kalendern.
Den universella kalender vi här skissar anger inga högtidsdagar eller särskilda dagar, med undantag för solstånden, dagjämningspunkterna, nyår och skottdagen, varför lokala och nationella kriterier avgör vilka kulturella eller andra tilldragelser som är föremål för firanden av olika slag. Här ser man för svenskt vidkommande förhoppningsvis en utveckling mot individuella ledighetskonton samt en grunduppsättning tämligen sekulära och politiskt neutrala helger i kalendern.
Tidigare försök att genomföra en sådan kalenderreform har stupat på religiöst motstånd, inte minst i det religiöst inpyrda USA. Men i takt med att sekularisering och globalisering vinner terräng ökar incitamentet för att standardisera en sådan enkel kalender, samtidigt som det religiösa motståndet blir mindre relevant. Det torde egentligen bara vara en tidsfråga innan det blir mer eller mindre självklart med en kalenderreform, för att den förenklar så oerhört mycket, inte minst för näringsliv och offentlig förvaltning.
Under 155 år av brittiskt styre infördes aldrig allmän rösträtt i kronkolonin Hongkong (香港, Xianggang), den lilla arkipelago i södra Kina som man fick som förläning av Kina efter det första opiumkriget (1839/1842). Dock instiftades successivt indirekta val till det styrande Lagrådet (立法会, Lifahui) eller Legco (Legislative council) 1985, liksom en rad andra demokratiska reformer, med början 1984 då samtalen med Kina om återförening redan hade påbörjats.
Redan då förekom massprotester bland den spirande demokratirörelsen, som ju även hade en parallell på det kinesiska fastlandet, där den ställde till med viss oreda i slutet av 1980-talet. Aktivisterna krävde direktval till Legco och en snabbare utveckling av demokratin efter återföreningen. Kraven avvisades först, inte minst som Beijing motsatte sig en sådan utveckling, men i ljuset av händelserna vid Himmelsfridsportens torg 1989 infördes en rad stegvisa reformer.
Val till Legco skedde från början genom ett distriktbaserat elektorskollegium, funktionella valkretsar med representanter för vissa viktiga ämbeten och handelsorganisationer, samt i stor utsträckning genom direktutnämning av guvernören. 1991 tillkom geografiska valkretsar, i vilka 18 (av 60) parlamentsplatser tillsattes direkt av folket (bara 39 % utnyttjade dock sin rösträtt). 1995 valdes 20 medlemmar i geografiska valkretsar, 30 i funktionella, samt resterande 10 av en speciell valkommitté.
Ett system där större delen av platserna tillsätts av ett expertvälde kan knappast kallas demokrati i vår mening, utan liknar mer de system som fanns i Europa under 1800-talet. Men ett visst folkligt inflytande är naturligtvis bättre än inget alls, och det är den modell Hongkong ännu använder sedan återföreningen med Kina 1997. Förutom ett provisoriskt lagråd under 1997, har den demokratiska utvecklingen av Legco fortsatt med små steg, exempelvis att göra valsystemet proportionellt 1998, liksom att långsamt öka fördelningen av geografiska valkretsar och därigenom också inslaget av direktval.
Vid valet 2012 tillsattes 35 av 70 platser i geografiska valkretsar, och övriga 35 i funktionella. Gemensamt för alla val sedan återföreningen är att partier lierade med Beijing dominerar, inte minst på grund av de funktionella valkretsarnas inflytande. Prodemokratirörelsens partier har inte det universella stöd som man ofta förleds tro av framställningar i medier, utan är i klar minoritet.
Icke desto mindre pågår för närvarande nya demonstrationer i Hongkong, där nyformerade Occupy Central (和平占领中环, Heping zhanling Zhonghuan) protesterar mot den långsamma utvecklingen och vad man tror är förestående försämringar för demokratin under det pågående reformarbetet. Kraven gäller bland annat full allmän rösträtt till Legco 2020, alltså att de funktionella valkretsarna skrotas, och att även regeringschefen tillsätts i allmänna val (en möjlighet som inte existerar i exempelvis Sverige).
Regeringschefen, för närvarande Liang Zhenying (梁振英), ersatte ämbetet guvernör efter återföreningen med Kina, och tillsätts genom val i en 1200 man stark elektorskommitté, som i sin tur utses i de funktionella valkretsarna. Nationella folkkongressen (i Beijing) har här i en resolution beslutat om reformer för tillsättningen av ämbetet, som från och med 2017 kan väljas i direkta val.
En förutsättning härvidlag sägs dock vara att kandidater för ämbetet i förväg godkänns på premissen att inte vara emot Beijing, enligt en del uttolkare. Detta skulle då kunna förhindra företrädare för Prodemokratirörelsen att kandidera. Liang Zhenying förnekar detta, och menar att demonstranterna har dragit förhastade slutsatser.
Paradoxen är här således att Kina kan ge Hongkong full demokrati i valen 2017/2020, det som britterna aldrig förmådde under sitt långa koloniala styre, men att studentaktivister ändå ger sig ut på gatorna i någon sorts missriktad agitation, eller möjligen för att trissa upp förhandlingsläget. Trots vad aktivister och medier hävdar, fortskrider dock Hongkongs utveckling mot mer demokrati oavbrutet.
Det är inte som en del belackare hävdar en inskränkning av demokratin från Beijings sida, utan en utvidgning, när en allt större del av Legco väljs direkt av folket i geografiska valkretsar, och då regeringschefen inte längre kommer att tillsättas av ett expertråd, utan i direkta och allmänna val. Om det sker med vissa inskränkningar är det i så fall ändå en början, som kan utvecklas på samma gradvisa sätt som parlamentets demokratisering.
Anklagelser om att Beijing har «brutit sitt löfte» kan inte tas på allvar, eftersom Beijing aldrig har lovat något annat än höggradig autonomi, som alltså inte ska förväxlas med självständighet. Tanken har aldrig varit att Hongkong så att säga ska bli en egen stat, utan är och förblir en del av Kina, och har därmed en självklar plikt att agera i viss samstämmighet med centralregeringen.
Skottarnas frihetsträngtan rann ut i sanden, till stor glädje för europeiska politiker, ledarskribenter och andra politiska bedömare. Det är nämligen självklart att ett mindre enat Storbritannien innebär ett mindre enat Europa, och att det därmed blir svårare att styra regionen.
Av detta skäl finns också liten förståelse för katalansk och baskisk självständighet från Spanien, medan Italien knappast kommer att låta det välmående Venetien bryta sig loss ur republiken. Det fanns ju en tid då Italien, Tyskland och många andra idag självklara nationalstater snarare utgjordes av ett gytter av oregerliga småstater, vilket inte borgade för välstånd och framgång; vägen till en stor fredlig europeisk union har varit lång och har kantats av otaliga krig.
Härav förstår man också önskan om att den förmenta fienden ska klyvas i mindre och mer lätthanterliga enheter, exempelvis den forna Sovjetunion som sågs som ett existentiellt hot mot Västvärlden. Det motsatta fenomenet förekommer också, som när man vägrar låta Sydossetien frigöra sig från Georgien och närma sig (fienden) Ryssland; här finns inte den minsta förståelse för sydosseternas separatistiska strävanden, trots att de knappast kan anses skilja sig från andras frihetskamp.
Huruvida man stödjer secessionism eller inte är således avhängigt geopolitiska överväganden, medan samtliga andra aspekter är underordnade. Man kan ta kurderna i Irak, Syrien och Turkiet som exempel, en frihetskamp som länge undertrycktes av såväl regionens huvudmakter som Västvärlden, men som nu plötsligt understödjes då de koloniala gränserna är stadda i upplösning och då den diffusa Islamiska staten orsakar kaos i regionen. Ett annat exempel utgörs av det amerikanska och västliga stödet till jihadistiska terrorister («frihetskämpar») i syfte att destabilisera en större fiende, dåvarande Sovjetunionen.
USA har i övrigt varit häftigt involverat i att manipulera andra länder på olika sätt och vis, ibland genom att stödja olika politiska grupperingar ekonomiskt (även i Europa), ömsom genom mer militärt stöd och emellanåt genom regelrätt invasion, stöd till statskupper med mera. Exemplen under det kalla kriget är mångahanda, med krig i Vietnam på den övre skalan och militärt och ekonomiskt stöd till tibetanska separatister på den undre.
Även om det militära underhållet till tibetanska exilgrupper har upphört, förekommer alltjämt en rad olika stöd till såväl tibetanska som uiguriska självständighetsgrupper, naturligtvis enbart i syfte att störa Kina så gott det går utan vidare diplomatisk konflikt; man kan alltid hänvisa till att man stödjer demokrati, frihet och andra fina värderingar, även om det lätt kan ledas i bevis att USA egentligen struntar fullkomligt i såväl tibetaner som uigurer – hade man haft sådana ädla bevekelsegrunder skulle man nog i första hand åstadkomma förbättring på betydligt närmare håll, bland sina egna socioekonomiskt utsatta indiangrupper, eller varför inte stödja samernas frihetskamp?
I ljuset av Skottlands folkomröstning kan man ändå belysa de fundamentala skillnader som finns mellan den höglänta brittiska satellitstaten och den forna vasallstaten vid världens tak. Även om historien har präglats av evinnerliga krig mellan skottar och engelsmän, är den senaste unionsformen av mer fredlig karaktär sedan tre hundra år tillbaka. På motsvarande sätt har det forna tibetanska imperiet allt sedan Tang legat i krig med kineserna, men har successivt hanterats och småningom kommit att bli en del av det kinesiska imperiet, sedermera som en sorts autonom tributstat under dynastin Qing (för övrigt helt i likhet med Mongoliet, Manchuriet och Xinjiang). Tibet har härvidlag gynnats av de kinesiska dynastiernas militära skydd mot invasioner från Nepal och andra stater.
Här vill den mer västliga historieskrivningen dock tala om en invasion av ett förment självständigt land 1950, även om inget annat land någonsin hade erkänt denna nation eller på annat sätt hade diplomatisk kontakt med tibetanerna. Tibet utropade sig ju självständigt 1913, efter att det kinesiska dynastiska väldet störtats och ersatts med republik 1912. Saken är den att hela Kina då upplevde en period av splittring, så som så många gånger tidigare i historien, samtidigt som enighetstanken utgjort den röda politiska tråden under hela historien från den första dynastin Qin (-220/-205) fram till våra dagar.
Men även om provinser och regioner som Guangdong, Anhui, Gansu och Xinjiang lösgjorde sig från Republiken Kina och styrdes av lokala krigsherrar under en tid, innebar detta knappast att dessa utgjorde självständiga stater i juridisk mening. Ur kinesisk synvinkel återtog man 1950 helt enkelt kontrollen av Tibet, precis som man återupprättade herraväldet i andra territorier som styrts av krigsherrar, japanska invasionsstyrkor eller utländska kolonisatörer. Det hade därvidlag inte spelat någon roll vilken sida som hade gått segrande ur inbördeskriget, utan nationalisterna hade företagit samma projekt i Lhasa som kommunisterna – men möjligen hade amerikanska och brittiska intressen då dragit sig tillbaka istället för att fortsätta sporra självständighetsrörelsen.
Faktum kvarstår dock att Kina styr Tibet med järnhand, medan Skottland liksom en rad andra territorier i Väst har formell möjlighet att välja självständighet. Kina är inte en demokrati, och tillämpar därför inte demokratiska metoder, särskilt inte när man alltjämt är ansatt av splittringsförsök från västmakter. Kina använder främst piskan för att kontrollera situationen, dels genom att hålla den 14:e laman och upprorsmakaren Dainzin Gyaco stången, dels genom att begränsa rörligheten i regionen.
Storbritannien använder istället moroten för att locka kvar skottarna i unionen, även om man förstås också målar upp en rad hot om pundet, BBC, försvaret och så vidare; tanken är att skottarna skulle få det betydligt sämre om man ginge sin egen väg, i alla fall i ekonomisk mening, även om man skulle få fortsätta att kröka rygg för drottningen.
I princip skulle Kina kunna använda samma metod och argument, givet att man låter tibetanerna folkomrösta om sin egen framtid. Det är ingenting som lär hända i den omedelbart förestående framtiden, men kan förstås inte uteslutas på sikt när Kina fortsätter att förändras och när situationen stabiliseras. Ett obestridligt faktum är här att Kinas reformer i Tibet har inneburit en våldsam förbättring av de allra flesta mätbara parametrar med avseende på ekonomi och välstånd, även om man också kan påvisa olika former av diskriminering och utanförskap, liksom perioder av dårskap under maoistiska politiska kampanjer.
Det är inte bara kinesisk historieskrivning, utan en verklighet som tibetaner skulle ha att förhålla sig till vid en dylik omröstning. Stora delar av befolkningen vördar kanske tibetlaman, men vill förmodligen inte återgå till den ofattbara misär som präglade det teokratiska Tibet under de facto-självständigheten 1913/1950, med omfattande förtryck, låg livslängd och obefintlig frihet. Det finns ingen som helst garanti för att ett självständigt Tibet skulle utvecklas gynnsamt, även om man vore «fri» att kasta sig i stoftet för laman.
Ett mer konkret problem är vad som egentligen utgör Tibet, och vad det är för område man således ska rösta om. Det är ett problem redan i de befintliga men strandade förhandlingarna med laman Dainzin Gyaco om Tibets vidare självstyre, ty enligt laman omfattar hans vision av Tibet alla landområden där det idag existerar tibetansk befolkning, vilket inte bara är i den autonoma regionen Tibet (Xizang, 西藏), utan även framförallt i de angränsande provinserna Sichuan (四川), Gansu (甘肃), Yunnan (云南) och Qinghai (青海), den provins laman själv härstammar från.
Detta etniska lapptäcke är typiskt för Kina och återspeglar en lång historia av blandning mellan olika folkgrupper, en mixtur som inte längre i någon meningsfull form kan reverseras eller separeras. Man skulle här kunna tro att den tibetanska saken är en av enighet, men tibetaner i exempelvis Qinghai anser sig inte ha någonting med Lhasa att göra.
Ytterligare en komplikation utgörs av hur folkgrupper som qiang, hui, mongoler och tu ska behandlas, och vilka folkslag som egentligen ska äga rösträtt vid ett sådant evenemang? Är det bara tibetaner i något slags DNA-bevisad etnisk renhet som ska medges rösträtt, eller är det tvärtom så att samtliga berörda i de omtvistade regionerna ska tillåtas delta?
I den skotska omröstningen hade alla britter i Skottland rösträtt, så även alla brittiska medborgare i samväldet som vistas i Skottland, liksom även alla EU-medborgare som har sin nuvarande hemvist i landet, inklusive svenska studenter. Om vi tillämpar samma regler vid en fiktiv folkomröstning i Tibet, och med denna region för ögonblicket accepterar den gränsdragning som även omfattar Gansu, Yunnan, Sichuan och Qinghai, enligt lamans önskemål, så lär utslaget bli kraftigt negativt, med tanke på att tibetaner är i minoritet i samtliga dessa provinser, med undantag för den autonoma regionen Tibet.
Härav kan man sluta sig till att Tibet även med de mest demokratiska medel skulle förbli en del av Kina. Man kunde för all del även föreställa sig en etniskt «renrasig» omröstning bland tibetaner utspridda i ett lapptäcke med tibetansk majoritet, men det har föga att göra med demokrati som vi känner det, utan vore nog mer symtomatiskt för den tibetanska «exilregeringen» i Dharamsala.
