Internationella yogadagen firas i dag för femte året, efter att FN låtit instifta dagen på premiärminister Modis begäran. Enligt nyhetsflödet orsakar Modis marknadsföring av yoga interna konflikter, då landets religiösa minoriteter menar att hindunationalisten Modi försöker göra Indien mer hinduiskt.
Det gör han nog, och det gör han rätt i. Om inte Indien vårdar det hinduiska arvet, vem ska då göra det? Kristendom och islam är inte inhemska religioner, och kan inte ha samma ställning som en flertusenårig kultur som definierar landet.
Samtidigt missuppfattar man saken, då yoga inte är en hinduisk företeelse. Det finns visserligen en hel filosofisk tradition inom hinduism som behandlar yoga, men själva praktiken har betydligt äldre rötter och systematiserades först av buddismen, som också har en särskild skola i yogacara.
Yoga är således ett sekulärt indiskt kulturarv som ingår som element i olika religioner och filosofier. Det har sin närmaste motsvarighet i kinesisk qigong, som ingår i ett otal filosofier och kampsporttraditioner. Mahayanabuddism har typiskt slagit samman traditionerna i en för att underlätta meditation.
Saken visar emellertid hur blandkulturer kan utvecklas negativt, med minoritetskrav om att den traditionella kulturen ska undertryckas. Det har paralleller i Sverige, där svensk sed och kultur allt oftare utmanas av invandrade element. Även här gäller att om inte Sverige vårdar sina inhemska traditioner, vem ska då göra det?
Sedan civilisationen tog sina första stapplande steg för 11 000 år sedan med bosättningar kring tidigt jordbruk har solens skiftningar haft en avgörande roll. Floran beror nämligen av desssa skiftningar, och för att kunna veta när man lämpligen ska så och skörda behöver man hålla reda på årstidernas växlingar med mer precision än eljest.
Jägare–samlare i Afrika hade inte motsvarande behov, och levde dessutom mestadels ekvatornära med ringa variation i sol och årstider. För den tidiga europeiska moderna människan och andra forna afrikautvandrare på nordligare breddgrader hade solen ändå något större betydelse, och det var av vikt att kunna ringa in årstiderna någorlunda väl i en karg istidsmiljö för att hålla takt med djurflockarnas vandringar.
Men med jordbruket blev kunskapen mer känslig. Förutom att så och skörda vid rätt tillfälle hade man att hålla reda på floders beteende för att kunna bemästra översvämningar, ett fenomen som har samband med årstidernas nycker. Civilisationen uppstod ju vid större flodsystem.
Med den skrift som utvecklades i civilisationen för att bokföra produktion, transaktioner, löner, lager och andra storheter kunde man även teckna ned solens och himlakropparnas rörelser. En astronomi utvecklades, och med den en begynnande naturvetenskap. Man fann upp olika slags enheter för att kunna mäta tiden med viss precision, såväl större rymder som dagar och månader som kortare förlopp som timmar och minuter. En kalender formades.
Naturens nyckfullhet gjorde att religionen integrerades i detta skeende. Om man tidigare hade haft en schamanistisk syn på naturen som besjälad av andeväsen, utvecklade man i civilisationen en organiserad religion med mer antropomorfa gudar som ingrep i människans vardag och vilka man vid behov måste blidka för att undvika torka, svält och andra fenomen.
Framväxten av stormgudar är således ingen tillfällighet, utan något man observerar i samtliga tidiga jordbrukskulturer. Gudar för aftonstjärnan Venus och andra himlakroppar är på samma sätt ett resultat av att man metodiskt observerar himlen, och den främste av dessa gudar är representanten för solen, livgivaren som får grödor att växa.
Ra som skapargud i egyptisk mytologi är ett exempel, Sol i indoeuropeisk en annan. Oftast är gudomligheterna för sol och måne syskon, som Sól och Máni i fornnordisk mytologi. Parallellt har man en himmelsgud, som ibland kan vara identisk med solen, och en motsvarande jordgudinna som ett radarpar.
I egyptisk religion utgjorde Ra en paketlösning för solen, himlen, jorden och till och med underjorden, även om andra sidogudar som Aten och Amun hade aspekter av Ra. Arkitektur som med precision fångar sommarsolståndet utgör imponerande magi, ur vilken faraonerna härledde sin makt ungefär som tidigare schamaner som ansågs vara i kontakt med andevärlden.
Stonehenge i England är en motsvarighet, Solvagnen på Själland en annan. Solvagnen kördes enligt mytologin av Dag, son till Natt och halvbror till gudinnan Sol. Bronsskivan som representerar solen är placerad på en hjulförsedd vagn, som drogs av Dags häst Skinfaxe. Förutom att utgöra en symbol för solen fungerar solvagnen även som en kalender. Solvagnar återfinns ofta nedtecknade i hällristningar från bronsåldern.
Att man firade midsommar likväl som midvinter är därför självklart, även om det inte finns någon skriftlig tradition att stödja sig på utöver dansande människor på hällristningar. I så gott som alla civilisationer har sommarsolståndet haft en religiös och därmed kulturell innebörd, kring vilken man anordnar fest.
Numera har den religiösa innebörden försvunnit och vi offrar inte längre vid jul och midsommar för att blidka Sol. Däremot kvarstår den andliga aspekten, den trolska känslan av att vara ett med naturen, att känna vördnad för den korta sommaren och dess livgivande sol.
Midsommar är även ett uttryck för vår intellektuella förmåga att läsa och anpassa oss efter, ja till och med kontrollera, naturen. Det är civilisationens grund, en solens högtid med tio tusen års historia i bagaget.
Mänskligheten har drygt 300 000 års existens i bagaget, där de första 290 000 åren (97 %) präglas av spridda grupper av jägare–samlare i numerärer understigande ett hundra personer. Paleodemografiska uppskattningar gör gällande att världsbefolkningen pendlat mellan några få tusen och ett par hundra tusen som mest, innan mänskligheten spred sig till Levanten, Asien och Europa vid -70 ka.
Det är under de sista 3 % av mänsklighetens existens som allt egentligen händer, med början i islossningen vid -10 ka. Perioden kallas holocen och präglas av ett ovanligt stabilt klimat som möjliggör framväxten av jordbruk, sedentära samhällen och småningom civilisation med tekniska och kulturella framsteg. Den där bibliska uppfattningen att världen kom till vid -5500 fungerar därför rätt bra i allegorisk mening, ty det är då den första protoskriften växer fram i större samhällen.
Världspopulationen uppgick till cirka två miljoner vid -10 ka, och har sedan dess växt exponentiellt. Vid civilisationens uppkomst i Sumer vid -4000 hade den ökat till trettio miljoner, medan hundra miljoner passerades vid järnålderns inträde runt -1000. Under europeisk medeltid sker en tillfällig avmattning med en konstant befolkning om några hundra miljoner, innan den exponentiella tillväxten tar fart igen på tusentalet – det är ingen slump att vikingar söker sig utåt vid denna tid, utan beror delvis på effekter av den medeltida värmeperioden 900–1300.
Miljardstrecket nås strax efter år 1800, och därefter ökar den exponentiella utvecklingen kraftigt tack vare industrialisering och framsteg i medicin. Det är framför allt minskad mortalitet som står för accelerationen, en trend som fortsätter än i dag. År 1900 är vi 1654 miljoner, och år 1950 hela 2500 miljoner, trots den mest destruktiva perioden i mänsklighetens historia. För närvarande skriver vi 7500 miljoner, med en prognos om 11 200 miljoner år 2100.
Befolkningsutveckling under holocen. Logaritmisk skala.
Om åttio år – ett människoliv – har världsbefolkningen således ökat med ytterligare 50 % eller 3700 miljoner. Av denna tillväxt utgör 3300 miljoner afrikaner, som mer än trefaldigar sin numerär, medan övriga världen har en mer måttlig utveckling. Asien står still, med en ökad indisk befolkning men minskad kinesisk (från 1400 till 1100 miljoner). Europa tappar tio procent, trots kraftig migration, och kommer att utgöra 6 % av världsbefolkningen, mot 28 % 1913.
Att titta i kristallkulan är alltid vanskligt, men ändå nödvändigt för att försöka se vart vi är på väg. Befolkningsprojektioner är någorlunda säkra, men kan ändå kullkastas av plötsliga förändringar som pandemier, krig och klimatförändringar. Värre är det med politiska och kulturella förutsägelser, men det finns trots allt klara trender och historiska paralleller.
Afrikas enorma tillväxt kommer exempelvis att ge avtryck i såväl klimat som ekonomi då en ny kontinent blomstrar, men också i vidare och allt större migration av afrikaner till Europa. Klimatförändringarna kan göra Mellanöstern än torrare och hetare, och därmed ge upphov till mer migration till Europa. Sammantaget med den inhemska europeiska befolkningens låga nativitet innebär det att Europas befolkning skiftar karaktär, att en befolkningsersättning äger rum – den tredje i ordningen.
Redan i dag utgörs 25 % av Sveriges befolkning av första eller andra generationens invandrare, och den amerikanska organisationen Pew Research uppskattar att 20 % av befolkningen kommer att tillhöra islam år 2050 i ett medelscenario, eller 30 % med fortsatt hög migration. Extrapolerar man de siffrorna med hänsyn till högre nativitet i gruppen invandrare erhåller man muslimsk majoritet före 2100, och med den kulturella och samhälleliga förändringar i enlighet med folkviljan.
Det är inte nödvändigtvis så att Sverige och andra europeiska länder omvandlas till islamiska republiker, utan det kan gestalta sig i ett amalgam eller en fusion. Under alla omständigheter kommer de ursprungliga befolkningarna att hamna i minoritet, och kontinenten kommer att stå i skuggan av Afrika. Europa går in i en ny medeltid efter ett svårförståeligt självförvållat självmord.
Även USA fortsätter att brunas, med den vita befolkningen i minoritet vid 2050. År 2100 är hispanics i majoritet, och landet blir en del av den spanska hegemonin i Latin- och Sydamerika, inte minst genom fortsatt migration söderifrån. Den instabilitet som präglar Sydamerika kommer att spridas till USA, som tappar sin hegemoniska ställning och isolerar sig allt mer från omvärlden.
Kinas ekonomiska uppsving kommer att mattas förr eller senare, men allt pekar på att landet blir den ledande ekonomiska och tekniska stormakten under resten av seklet. De investeringar man i dag gör i Afrika kommer att betala sig lika bra som tidigare europeiska i amerikanska och afrikanska kolonier, och man kommer inte att drabbas av motsvarande Europas demografiska förändring med kraftiga folkförflyttningar. Kina är troligen något slags konfuciansk demokrati år 2100, med goda relationer till grannarna Japan och det enade Korea. Detta är världens nya mittpunkt.
De apokalyptiska klimatprognoserna kommer inte att realiseras, men en del låglänta trakter kommer att plågas av större vattenflöden medan andra får mer torka, och naturlig migration kommer att ske där så behövs. Den tekniska utvecklingen går inte att förutse i detalj, men kommer att vara lika omvälvande som under de föregående åttio åren – det fanns exempelvis inga datorer för åttio år sedan. I stora drag har människan då löst utsläppsproblemen, och nyttjar i huvudsak ren energi. Man kan hålla en befolkning om elva miljarder, men har implementerat vissa mått av befolkningskontroll i globala traktat.
Dina barnbarn kommer således att växa upp i ett annorlunda Sverige, där presidenten kanske heter Abdulmajid. Europeiska unionen är sedan länge upplöst, och Europa präglas av instabilitet, kriminalitet och klanvåld. Svenska städer kommer mer att påminna om brasilianska favelor än folkhemsmetropoler, och klasskillnaderna kommer att vara påtagliga. I skolan lär sig dina barnbarn att tala kinesiska och franska, med sikte på en karriär i någon av städerna Lagos, Kinshasa eller Dar es Salaam, vardera med en befolkning över sjuttio miljoner. Där är den ljusnande framtid.
När jag spelar tidig CJK-pop för vänner och bekanta möts jag oftast av ett förvånat uttryck, och man undrar varför jag gillar dansbandsmusik. Det gör jag nu inte, eftersom sådan så kallad musik saknar det minsta uns av känsla och kreativitet. Den eventuella likheten ligger i uppsättningen och det enkla instrumentala ackompanjemanget, men det som skiljer är framförallt den vokala framställningen och den fulländade poesin i sångtexterna.
På ytan smörig musik är alltså egentligen något helt annat, vilket kanske fordrar språkkunskaper och visst intresse för östasiatisk kultur i allmänhet för att upptäcka. Men enkelheten gör att denna vispop blir tidlös och tillgänglig för alla, vilket förklarar varför artister som Deng Lijun (邓丽君) uppnådde megastatus i hela Asien. Låtarna förmedlar ett känslospektrum som mestadels saknas i annan pop, modern som äldre.
Kaji Meiko (梶芽衣子) kan tjäna som exempel från Japan, här i Shura no hana (修羅の花, Asuras blomning), en sång som illustrerar filmen Shura yukihime (修羅雪姫, Asuran Snöprinsessa / Lady Snowblood) från 1973. Bakgrundshandlingen dröjer sig om Yuki (Snö), en kvinna som beträder hämndens väg efter att ett antal personer våldtagit hennes mor och dödat hennes familj, och sången berättar i poetisk form om snöprinsessans motiv och emotiva spektrum.
Asura är en sorts buddistisk halvgud med starka passioner, bland annat vrede. Titeln anspelar på att Yuki i själva verket är en asura i vardande (花 = hana kan betyda antingen blomma eller blomstring) genom sitt passionerade hat. Hon föds i ett fängelse under en snöstorm, och med den ingressen inleds sången:
死んでいた朝に Döende på morgonen
弔いの雪が降る begravningssnön faller
はぐれ犬の遠吠え en förlöpen hund ylar
下駄の音きしむ träskor som gnisslar
いんがなおもさ sitt ödes vikt
みつめて歩く bär hon en lång sträcka
闇を抱きしめる hon omsluter mörkret
蛇の目の傘一つ med ett Janome-paraply
いのちの道を行く女 en kvinna som går sin väg i livet
涙はとうに捨てました och för länge sedan kastade iväg sina tårar
ふりむいた川に från floden svängde hon
遠ざかる旅の日が en dags resa bort
凍てた鶴は動かず en orörlig frusen trana
哭いた雨と風 i regn och visslande vind
冷えた水面に på den kalla vattenytan
ほつれ髪映し speglades hennes fransiga hår
涙さえ見せない utan att visa sina tårar
蛇の目の傘一つ bakom ett Janome-paraply
怨みの道を行く女 en kvinna som går på hatets väg
心はとうに捨てました och för länge sedan kastade bort sitt hjärta
義理も情けも plikt och sympati
涙も夢も tårar och drömmar
昨日も明日も i går och i morgon
縁のない言葉 är bara tomma ord
怨みの川に身をゆだね låter följa hatets flod
女はとうに捨てました kvinnan förlorade sig själv för länge sedan
Den japanska poesin är här inte glasklar, men översättningen förmedlar i huvuddragen stämningen. Sången fick en renässans tack vare Tarantinos Kill Bill, men den utgör bara en droppe i havet av den visskatt som finns i den östasiatiska kulturen. Ignorance is bliss, och det är ju synd om man inte förmår skilja på dansbandsmusik och seriös tidlös kultur.
Förenta nationerna ämnar konferera om Kinas omskolningsläger för radikaliserade muslimer i Xinjiang, och man vill se ett beslut om en internationell kommission som överser projektet. Det är en bra idé, för då kan vi måhända få slut på de våldsamt överdrivna uppgifterna i socialliberala medier om att «en miljon» muslimer sitter i «fångläger» eller rent av «koncentrationsläger».
Att de hyperinflaterade uppgifterna omöjligt kan stämma framgår även indirekt av statstelevisionens naiva reportage om en i Turkiet boende uigur, som berättar om hur han fängslats för ett brott han förnekar. Han berättar att han placerades tillsammans med ett fyrtiotal andra fångar, vilka samtliga var hankineser och verkliga mördare, rånare och andra kriminella – det var bara denna uigur som var oskyldig.
Det kanske han var, och det kan vi inte veta, men vad hans fall har med saken att göra framgår inte riktigt, inte heller hur hans medfångars våldtäkt har med den kinesiska staten att göra. Sådant händer ju inte i exempelvis amerikanska eller svenska fängelser… Men om han har rätt borde merparten av hans medfångar ha varit uigurer, inte hankineser. Hans fall indikerar knappast någon etnisk särbehandling.
Kinas bevekelsegrunder tycks vara svårförsteåliga för ett västerländskt samhälle som är så djupt engagerat i den enskilda individens mänskliga rättigheter, men de bottnar i att utradera ideologier som hotar samhällets stabilitet eller uppmuntrar till separatism och vidhängande terrorism – uigurer är våldsamt överrepresenterade i sammanhanget.
De personer den kinesiska staten intresserar sig för är således de som visar tecken på att inte vilja uppgå i det större samhället, personer som avviker och visar förakt för gemensamheter – likt muslimer i Sverige som inte vill ta i hand, följer sharialagar eller i övrigt ställer sin egen invandrade kultur före den svenska.
Man tar således större hänsyn till majoriteten och dess rättmätiga krav på att få leva i trygghet och utan onödig kulturell friktion, och man verkar preventivt mot radikalisering i islamistiska miljöer. Den enda legitima frågan är egentligen varför Sverige och europeiska länder inte gör likadant, det vill säga att att kräva deltagande i och bejakande av majoritetskulturen samt omskola dem som motsätter sig integration. Då hade vi bland annat haft färre återvändande jihadister att bry oss om.
