Kategori: Religion

Kategorier
Filosofi Kina Kultur Religion

Kina sekulärt, inte ateistiskt

En missuppfattning som ofta görs gällande är att Kina är en «ateistisk stat», nyligen framfört i en artikel om att Kina vill bannlysa vidskepelse. Det är annars knappast nyhet att Kina vill få bukt med den utbredda vidskepligheten, men motiven för detta missförstås ofta. Man har helt enkelt inte någon rimlig uppfattning om den misär som präglar stora delar av den outvecklade kinesiska landsbygden och den drivkraft vidskeplighet har under sådana omständigheter.

Vidskepligheten har inte bara religiösa förtecken, utan gäller i största allmänhet. Här i Sverige har vi ett marginellt problem med spelberoende människor, medan fattiga människor i Kina enkelt dras till pyramidspelssekter som Amway i hopp om att bli rik. Precis som hos scientologerna finns några i toppen som verkligen blir rika, medan den förkrossande majoriteten i princip bidrar med gratis arbetskraft och värdelösa investeringar – Amway drivs självklart av amerikansk kristen höger.

Många av de «metoder» som lärs ut i religiösa och mysticistiska sammanhang för medicinskt syfte är direkt skadliga, och skiljer sig inte alls från den vidskeplighet vi ser i många afrikanska länder. Även konservativa föreställningar om värderingar kring söner och döttrar härstammar från sådan vidskepelse, och ligger till grund för könsobalansen på landsbygden och den därtill relaterade problematiken med aborterade flickfoster – i Sverige sätter kommunerna barn i scientologdagis, medan man i Kina försöker motarbeta sådana uppenbarligen skadliga företeelser.

Så det här med den «ateistiska staten» då. Det finns inte ett ord om «ateism» i den kinesiska konstitutionen eller i något annat styrdokument eller i någon lag. Religion regleras i konstitutionens kapitel 2 paragraf 36, och lyder så här i original respektive översättning:

中华人民共和国公民有宗教信仰自由。任何国家机关、社会团体和个人不得强制公民信仰宗教或者不信仰宗教，不得歧视信仰宗教的公民和不信仰宗教的公民。国家保护正常的宗教活动。任何人不得利用宗教进行破坏社会秩序、损害公民身体健康、妨碍国家教育制度的活动。

Medborgare i Folkrepubliken Kina åtnjuter religionsfrihet. Inget statligt organ, offentlig organisation eller individ kan tvinga medborgarna att tro på, eller inte tro på, någon religion; inte heller må de diskriminera medborgare som tror på, eller inte tror på, någon religion. Staten skyddar normala religiösa aktiviteter. Ingen får använda sig av religion för att engagera sig i aktiviteter som stör den allmänna ordningen, försämrar medborgarnas hälsa eller stör utbildningssystemet. Religiösa organisationer och religiösa frågor är inte föremål för utländskt inflytande.

Detta är inte en ateistisk deklaration, utan en sekulär. Man definierar religionsfrihet, med exakta gränser för denna frihet där den åsamkar medborgarna skada. Statens uppgift i den sekulära liberala demokratin är exakt denna, och man borde således snarast se Kina som ett föredöme i just detta avseende, särskilt i jämförelse med det Sverige som i detalj reglerar statskyrkan och till och med dess trossatser samt låter människor lida alla helvetes kval i olika slags sekter under någon dåraktig hänvisning till religionsfrihet.

Kategorier
Buddism Filosofi Religion

Chan

Buddism är en lära vars syfte är att eliminera otillfredsställelse. Det sker genom att uppnå kontroll över medvetandet genom meditation och andra tekniker, där man målmedvetet strävar efter att söka naturens sanna tillstånd och att avstå från skadliga begär. Den åttafaldiga vägen används som fusklapp för att hålla fokus i sin strävan:

  • Rätt förståelse: att uppfatta naturen som den verkligen är. Ty om man inte uppfattar hur otillfredsställelse uppstår kan man heller inte eliminera den. Buddismen är därmed en rationell filosofi som i allra högsta grad är kompatibel med vetenskap. Det är på samma sätt en icketeistisk filosofi som avfärdar alla former av skapelsemyter och gudar – i buddismen är frågan om universums uppkomst meningslös, då den inte leder till det avsedda målet.
  • Rätt avsikt: viljan att frigöra sig från nycker och egenskaper som är skadliga.
  • Rätt tal: att tala sanning, att inte missbruka uttrycksfriheten. Även om man är fri att uttrycka sin mening enligt lag begränsar den inneboende moralen sådant tal som åsamkar andra skada. Buddismen är inte egoistisk, och handlar inte enbart om det egna lidandet, utan om alla livsformers lidande. Man har ett negativt ansvar även för andras välgång.
  • Rätt uppförande: den motsvarande moraliska skyldigheten att inte i handling såra andra, liksom att upprätthålla en god personlig moral. Döda inte, stjäl inte, missbruka inte sexuell aktivitet. Det sistnämnda är inte en egentlig moralkaka, utan förståelsen av att omåttliga mängder av sex och annat är en orsak till otillfredsställelse och skadligt begär.
  • Rätt livsföring: att inte involvera sig i skadlig handel och vandel, exempelvis kring vapen, droger, vapen, slaveri med mera. Ty man får inte skada annat liv, inte heller indirekt. Som en konsekvens bör en buddist sopsortera och i övrigt värna miljön.
  • Rätt strävan: enbart vilja räcker inte, man måste också anstränga sig för att realisera sin vilja att göra sig av med skadligt tankegods.
  • Rätt medvetenhet: att vara uppmärksam på allt som sker runt den egna existensen, så att man kan vidta rätt åtgärder. Att vara flexibel.
  • Rätt koncentration: att sträva efter att uppnå djup och skärpa i sin meditation.

Buddism är i grunden inte svårare än så, och är inte särskilt mystisk till sin natur, även om det finns mer andliga aspekter i olika skolor, särskilt om man viger sitt liv åt buddism som monastisk företeelse. Buddism är inte en allomfattande lära, och gör heller inga universalanspråk på sanning eller annat. Buddismen är därför kompatibel inte bara med vetenskap, utan även med de flesta filosofier, humanismer, religioner och politiska ideologier. Buddism är en psykologi, ett verktyg, en livsåskådning i mängden, men däremot inte en ideologi.

Buddism kommer i en rad skolor och förgreningar, men med samma grund. Theravada är vanligare i Sydöstasien, mahayana i Östasien och tantrisk vajrayana i Tibet och Mongoliet. I Kina, Vietnam, Korea och Japan är 禅 (chán = meditation) den dominerande grenen, och är i princip mahayana i kombination med daoism: dao (道 = väg) handlar om balans i den fysiska världen, medan buddism söker balans i medvetandet. En viss korsbefruktning med konfucianism finns också i chan.

Chan uppehåller sig minst av alla buddistiska skolor vid riter och texter, och tar istället meditationen som viktigaste element. Chan är en yogisk disciplin, och den passar utmärkt tillsammans med andra motsvarande läror kring andningsteknik och meditation i kinesisk filosofi, som exempelvis qigong (气功) och taijiquan (太极拳).

Det är därför ingen tillfällighet att kinesisk kampsport främst utvecklats av chanbuddister, eftersom den samlade fysiska och mentala balansen är ett fundamentalt inslag för utövare av kampsport. Allra mest känt är Shaolin (少林 = ungskogen), en chanbuddistisk skola med kloster beläget i Zhengzhou, Henan.

Chan och de flesta andra former av buddism är en filosofi man kan känna respekt för, en lära som är rationell, en livsåskådning som är nyttig. Chan är tillsammans med daoism och konfucianism del av den vattnets smidiga filosofi som utvecklats i Österland, en filosofi som syftar till att skapa flexibilitet och harmoni i såväl kropp som själ. 水 (shui = vatten) är också en informell symbol för dessa filosofier.

Kategorier
Buddism Filosofi Kultur Politik Religion

Yoga i skolan

ॐDe kristna är irriterade på att yoga praktiseras i skolan, samtidigt som konfessionella inslag som bön inte får förekomma enligt lagen. Speciellt tycks man mena att det är religion att uttala ett långt och ljudligt «aum» (ॐ) i samband med praktiken. Detta tycks tarva en närmare utredning, och man kan då först konstatera att yoga är en i grunden vedisk meditativ teknik för att uppnå ett avslappnat sinnestillstånd. Samma teknik används även flitigt i dharmiska traditioner, och är mer eller mindre definierande för chanbuddismen (zen, 禅) och dess tradition av yogacara.

Vitt skilda skolor inom hinduism och buddism använder alltså yoga som ett meditativt redskap, och yoga praktiseras faktiskt även av anhängare till de abrahamitiska religionerna. Yoga är också en naturlig del av den mångkulturella new age-rörelsen, men praktiseras framförallt i Västerlandet för dess förment hälsosamma effekter. Det finns visserligen inga godtagbara evidens för annat än måttlig fysisk påverkan av lättare sjukdomstillstånd, men praktiken har påvisbar effekt på psykiskt välbefinnande, andhämtning med mera.

Yoga är således en psykologisk praktik av rent instrumentell karaktär. Det är klart att ett sådant instrument kan användas på ett «andligt» sätt i religioner, liksom att ursprunget är religiöst, men så länge det inte finns någon mer specifik koppling till en viss religion eller andlig tradition är det att anse som ett fristående verktyg – ett avslappningsmedel.

Man kan jämföra med kinesisk andningsteknik som qigong (气功) eller en mer omfattande lära som taijiquan (太极拳), som båda har rötter i såväl daoism som chanbuddism men som kan nyttjas helt fristående. Begreppet qi (气) för andning/luft har således underliga konnotationer i kinesisk medicin, men är samtidigt ett välutvecklat begrepp inom alla former av kinesisk kampsport, utan att för den skull ha någon som helst religiös prägel.

Yoga praktiserad som en fristående teknik kan därför omöjligen utgöra ett konfessionellt inslag av religiös natur, utan kan självklart användas som ett psykologiskt instrument i skolan för att slappna av mellan varven. Rätt utfört kan det skapa mer harmoniska elever som därmed förbättrar inlärningsförmågan, och under inga omständigheter kan det vara skadligt att sitta lotus en stund.

Ett konfessionellt och därmed förbjudet inslag blir sådan praktik först då den kan anses vara kopplad till en specifik religiös eller andlig kropp eller tradition. Att man uttalar «aum» i detta sammanhang räcker inte som kriterium för en sådan koppling, utan är i sin allmännaste form bara en del av den meditativa praktiken – ordet konnoterar ett utdraget brummande ljud, och har enbart i symbolisk betydelse religiös koppling. Även denna praktik förekommer alltså i vitt skilda skolor och kan inte kopplas till någon enskild tradition, religion eller andligt väsen.

Ett konfessionellt inslag skulle kunna utgöras av att recitera sutror eller mantran i samband med yogan, liksom att sakralisera praktiken genom religiösa symboler (för exempelvis «aum») av olika slag, men så länge en sådan kontext saknas kan yoga inte i någon mening jämställas med så uppenbart konfessionella inslag som bön till en viss religions gudar, demoner och andra väsen.

Förutom att sådan meditation har viss nyttoeffekt är det förstås bra att barn kommer i kontakt med ett instrument som nyttjas flitigt i större delen av Asien. Det får föras på kontot för allmänbildning att lära praktiskt och teoretiskt om denna asiatiska teknik och kultur.

Kategorier
Kina Politik Religion Tibet

Brinnande munkar

Arabvåren och dess svep av revolutioner över Nordafrika inleddes när gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi satte eld på sig själv i mitten av december förra året. Det blev den gnista som kom att utlösa revolutionens brand, den incident som väckte den kollektiva vreden över en utveckling som gått i stå.

Att göra sig själv till martyr eller att på annat sätt offra sitt eget liv på ett dramatiskt sätt kan alltså göra skillnad, det kan inspirera andra att sätta sig i rörelse. Men det förutsätter då att det verkligen finns en undertryckt proteströrelse värd namnet, och att tajmingen är väl avvägd. När Per-Axel Arosenius 1981 tände eld på sig själv utanför skattmasens kontor efter att ha förlorat en tvist om 7000 kronor följde helt enkelt ingen revolution, och det är så de flesta självbränningar slutar, som personliga tragedier.

Så hur ska man då förhålla sig till de tibetanska munkar, hittills tio, som i Kina under året satt eld på sig själva? Uppenbarligen har man hämtat inspiration från den arabiska jasminrevolutionen, eftersom företeelsen inte förekommit tidigare, och det verkar också vara ett högst lokalt fenomen begränsat till Sichuan. Uppenbarligen vill man också med dessa handlingar väcka uppmärksamhet, inte minst i utlandet. Fast vad är det man vill väcka uppmärksamhet kring – det förment kinesiska förtrycket mot tibetaner?

Och vad finns det egentligen för likheter mellan jasminrevolutionens upphov och den tibetanska situationen? Innan Kina 1950 återtog kontrollen var Tibet en lamaistisk teokrati med traditionell livegendom bland en befolkning som i huvudsak var analfabeter och inte förväntades leva längre än till 35 års ålder, en befolkning som under lång tids teokratisk misskötsel kontinuerligt hade minskat i storlek.

Under kinesiskt styre har medellivslängden fördubblats, befolkningen tredubblats och ekonomin tjugodubblats. Folket har också befriats från livegendom och patriarkat, och har tillgång till utbildning och sjukvård av dimensioner som tidigare var otänkbara. I själva verket har tibetaner aldrig någonsin i historien haft det så bra som nu, och aldrig haft så stora möjligheter som nu att faktiskt ta del av kultur, nu när man kan läsa och skriva i största allmänhet.

Eftersom utvecklingen fortsätter med tio procent tillväxt år efter år finner vi att det helt enkelt inte finns några likheter mellan den havererade nordafrikanska utvecklingen och den sprudlande tibetanska och kinesiska. Förutsättning för revolution finns inte alls, trots lokala oroshärdar och trots många kvardröjande problem. Inte heller finns något större hopp om stöd från omvärlden – det blir notiser här och var, men knappast mer; man vill knappast uppmuntra till självmord.

Ty tesen att man är så förtryckta och inte kan utöva sin kultur klingar ytterligt falskt givet den bakgrund som alla kan kontrollera. Politiskt förtryck finns, för att det alltjämt finns en separatistisk rörelse med den indiske laman i spetsen som fortfarande driver en kamp för ett fritt «Stor-Tibet», den kamp som är ett geopolitiskt spel från såväl den brittiska imperialismens tid som kalla krigets.

Tibetlaman Dainzin Gyaco hamnade som ung i klorna på CIA och förleddes göra uppror under fagra löften om en ny tibetansk storhetstid, ungefär så som japanerna utnyttjade den siste kejsaren Puyi när han sattes som «kejsare» över japanskockuperade Manchuriet. Men medan Puyi sedermera kom till insikt om sin naivitet, har laman ännu inte upptäckt sin marionettroll, så här drygt tjugo år efter kalla krigets slut och drygt fyrtio år efter att USA drog tillbaka sina geopolitiska ambitioner i området.

Det politiska förtrycket är reellt och utöver det «normala» förtryck som finns i hela Kina, men det rör inte på något sätt kulturella eller religiösa områden – det är först när det blir politik av saken, när referenser till den högst politiske laman görs och man indirekt förordar separatism som det blir problem. Det är exakt där kinesiska myndigheter drar en röd linje. Hade laman hållit sig inom sina religiösa domäner och inte beträtt revolutionär politik hade detta överhuvudtaget inte hänt.

Om man bland lamaismens företrädare i Kina hade haft den minsta känsla för realpolitik hade man lagt ner dessa dumheter omedelbart och pragmatiskt format den vidare tibetanska buddismen inom de ramar som ges av den sekulära staten. Det finns nämligen inte någon möjlighet att Kina överger så mycket som en centimeter av sitt territorium, vilket hela nittonhundratalets historia vittnar om – allra minst kommer man att lägga sig i frågan om Tibet.

Kategorier
Buddism Kina Kultur Religion Tibet

Andlig ledare

Ofta har man anledning att fundera närmare över mediespråket, varför man väljer en viss bestämd formulering istället för en annan, och vem det är som i bakgrunden egentligen slår fast detta språkbruk, som sedan följs slaviskt av hela kåren. Exempelvis benämns den fjortonde tibetlaman Dainzin Gyaco vanligen som Tibets andlige ledare, för övrigt helt i enlighet med vad den andlige ledaren själv anser.

Är då den svenska statskyrkans ärkebiskop Anders Wejryd i samma mening att betrakta som «Sveriges andlige ledare»? Om inte, vad är det egentligen för kriterier som gör att folken i Tibet – vad man nu menar med det – unisont ska förknippas med en enskild religiös ledare för en enskild sekt i en enskild religion?

Oavsett hur man definierar Tibet gäller nämligen att det inte är en religiöst eller etniskt monolitisk region, utan ett område som härbärgerar olika grupperingar. De flesta har visserligen genom tidigare teokratiska strukturer underkastats tibetansk buddism, även om det inom denna religion finns ett otal rivaliserande sekter. Men samtidigt finns sedan urminnes tider tibetanska muslimer av olika slag, och de kan nog inte i ens den mest avlägsna mening sägas lyda under den lamaistiske andlige ledarens domäner.

För Kina som helhet – och Tibet oavsett definition är en del av Kina – är detta mångkulturella inslag än tydligare, då det sedan civilisationens vagga finns ett otal religioner och etniciteter som verkar sida vid sida. Speciellt är det väldigt få som bekänner sig till en enda religion, samtidigt som få religioner i området kräver exklusiv tillhörighet så som är fallet med de monoteistiska läror som dominerar i vårt västerland.

Begreppet andlig ledare påklistrat en viss etnicitet eller ett visst begränsat område i en sekulär stat med religionsfrihet är i bästa fall trams, men dessvärre är det samtidigt behäftat med politiska konnotationer i en bestämd favör, givetvis i motsatt riktning till vad som stipuleras i officiell svensk och västerländsk utrikespolitik.

Mer korrekt vore att säga, att den fjortonde tibetlaman är andlig ledare för och bara för tibetanska buddister (åtminstone bland gulhattarna), medan hans politiska ledarskap sedan 1959 inskränker sig till det i «exilregeringen» i indiska Dharamsala och de anhängare som samlats där. Detta är ekvivalent med den mer rimliga utsagan att Anders Wejryd är andlig ledare för och endast för de bekännande kristna som tillhör Svenska kyrkan, men inte för några andra.

Numera är laman inte heller politisk ledare i någon som helst mening, eftersom han har efterträtts av Lobsang Sangay, en sekulär politisk gestalt som är född i Indien och aldrig satt sin fot i Tibet. Ett öde han till viss del delar med laman, som ju är född i byn Hongya i Qinghai, om än i en kulturtibetansk enklav.

Lobsang Sangay kan dock aldrig bli ledare av något slag för tibetaner i Kina, eftersom han inte är vald av dem och eftersom de inte har en aning om vem han är. Vem som slutligen ska överta rollen som «andlig ledare» för tibetanska buddister när den nu 76-årige laman småningom somnar in är för övrigt höljt i dunkel och är naturligtvis ett politiskt rävspel på hög nivå.