Efter Skolverkets monumentala fadäs att försöka fasa ut antiken ur historieundervisningen i grundskolan har en pseudodebatt om andra förändringar uppstått. Den kristna flanken är således upprörd över att bibelen inte explict nämns i uppdragsbeskrivningen, och man gör därmed vantolkningen att den helt har utgått ur undervisningen. Så är förstås inte fallet, utan man har uttryckt sig mer generellt och lämnat detaljerna till lärarkåren, precis så som det ska vara.
För den moderna skolan är problemet emellertid det omvända, nämligen att man lägger allt för stor vikt och tid åt en förlegad lära som inte längre har någon relevans. Under 1960-talet drog man konsekvensen av det genom att avskaffa den specifika kristendomsundervisningen och istället instifta en mer allmän religionskunskap. Det kristdemokratiska partiet bildades som en konsekvens av att bön och bibelläsning utrangerades.
Men religionskunskapen innehåller alltjämt en oproportionerlig tonvikt på kristendom, och eleverna har att lära sig så kallade psalmer och besynnerliga kyrkotekniska termer som saknar relevans för alla utom troende. Förmodligen resonerar man att kristendomen utgör ett kulturarv, men det samma kan förstås sägas om forn sed – som knappt alls studeras.
Religionskunskap hör tillsammans med ett antal andra ämnen som slöjd till förlegade studieämnen. Det rätta hade varit att etablera en kurs i filosofi som förutom att behandla livsåskådningar med objektivitet och likvärdighet även ger värdefulla insikter i argumentationsanalys, etiska resonemang och logik. Därmed hade man även täppt till vägen för kristna religionslärare att göra smygreklam för sin tro och dess seder, som konfirmation och annat som inte har någonting med skolan att göra.
Kristendomens historiska förlopp förläggs naturligtvis till just historia, som även har att behandla andra livsåskådningars historiska förlopp. Det som ska studeras är mekanismerna för kristendomens utbredning, inte dess trosatser eller specifika innehåll. Det som ska förmedlas är kristendomens utveckling ur panbabylonisk religion och maktkamp under antiken och medeltiden.
En del debattörer menar att bibelen förekommer flitigt i kulturen, och att man därför bör känna till sådana referenser. Men det lär man sig just genom kulturen, och inte i skolan, på samma sätt som man genom kulturen får del av mängder av andra saker som inte explicit berörs i skolundervisningen.
Givet att kunskapsmassan växer får mindre nyttiga discipliner helt enkelt maka på sig. Skolans roll är att förbereda eleverna för livet och en yrkesroll, inte att vara en filial till statskyrkan. Skrota således bibelen, och med den psalmer, slöjd, hemkunskap och annat trams som inte har i 2000-talet att göra.
Den äldsta kända urskriften utgörs av Jiahu-symbolerna i Kina från -6600, en utpräglat piktografisk skrift med symboler som avbildar verkliga företeelser i förenkling. Vid -2000 hade den piktografiska traditionen utvecklats i orakelbenskrift, som först nyttjades för spådomar och andra tillämpningar.
I dynastin Shang hade orakelbenskriften vid -1250 övergått från piktografisk till logografisk, och symbolerna representerade förutom föremål även idéer och grammatiska element. Språket i dess helhet kunde representeras skriftligt, och dess arvtagare är alltjämt de kinesiska tecknen. Det går en röd tråd från Jiahu till nutid, och exempelvis tecknet 日 (rì) för sol (numera dag) har således närmare 9 000 års historia.
Men den kinesiska skriften är trots sin långa förhistoria ändå en relativ nykomling bland skriftsystem. Den första verkliga skriften uppstod i Sumer vid -2900, runt 1 700 år före Shang, och kort därefter även i Egypten genom diffusion av idén. Till skillnad från Egypten hade Sumer en lång förhistoria med logografisk skrift, som i allt minner om den kinesiska – egyptierna tekniköverförde konceptet, men de hieroglyfer som senare skulle leda till alfabetet var en självständig utveckling.
Bruket att nedteckna symboler på lertavlor, så kallad kilskrift, stammar från -3200, och utgjorde ursprungligen en administrativ funktion av att föra protokoll och andra symboliska minnesanteckningar när de första städerna växte fram. Lager, löner och andra transaktioner behövde antecknas när minnet inte längre räckte till.
På samma sätt som för de kinesiska tecknen stiliserades de ursprungliga piktogrammen, och tecknen antog sedermera en form som i allmänhet inte längre kunde härledas till specifika föremål – skriften abstraherades. Ett enskilt tecken kunde som i kinesiskan beteckna ett ord eller representera ett fonem.
Ytterligare en likhet är bruket av determinativa tecken, stumma enheter som föregår ett visst ord för att ange tillämpningsområde. Kinesiskan använder här tecken som kombinerar en betydelsebärande radikal, till exempel 水 (shuǐ, vatten, förenklat till 氵), med ett fonetiskt tecken, till exempel 林 ( lín, skog), för att bilda ett sammansatt logogram 淋 (lín, dränka) – symboliskt massor av vatten. Sumerisk kilskrift har visserligen också kombinationstecken eller ligaturer, men determinativa tecken är alltså en separat form av radikal.
En väsentlig skillnad mellan språken är att kinesiska är höggradigt analytiskt och saknar genus, numerus, kasus och annan morfologi. Sumeriskan är mer syntetisk med omfattande böjningsmönster, och tecknen används således även för grammatisk markering. Sumerisk kilskrift är i detta avseende mer lik äldre japanska och koreanska.
En annan likhet med japanskan är att tecknen är fonetiskt flervärda. Tecken i kinesiskan representerar i de allra flesta fall ett enda morfem på formen V, KV eller VK, medan japanskan kan ha ett flertal uttal av godtycklig morfemlängd för ett och samma tecken (till exempel 明: myō, mei och min; kinesiska míng; 水: mizu = KVKV). Ett sumeriskt tecken kan således uttalas på en mängd olika sätt beroende på föregående determinativa tecken och kontext – man återanvänder tecken istället för att hitta på nya.
De enklaste kiltecknen är piktogram som 𒀸 (AŠ, ett), 𒐀 (AŠ.AŠ = MÁN, två), 𒐁 (AŠ.AŠ = EŠ, tre), som har sin motsvarighet i kinesiskans 一 (yī), 二 (èr) och 三 (sān). Men man kan lika gärna skriva två som 𒋰 (TAB), tre som 𒐻 (TAB.AŠ = EŠ) eller 𒀼 (AŠ&AŠ&AŠ = EŠ) och så vidare med 𒐂 (TAB.TAB = LÍMMU, fyra), 𒐃 (TAB.TAB.AŠ = IA, fem) med flera varianter upp till nio, och liknande konstellationer för tiotal.
En piktografisk stjärna 𒀭 (AN) får i logografisk mening betydelsen himmel, eller med uttalet DINGIR innebörden gud. Reduplicering i 𒀮 (AN&AN = NAB) eller 𒀯 (AN&AN.AN = MUL, stjärna, skina) är helt identisk med motsvarande kinesiska konstruktioner, exempelvis 木 (mù, träd), 林 (lín, skog) och 森 (sēn, djungel).
Kinesiskans kombinationer av tecken till nya, till exempel i 日 (rì, sol) plus 月 (yué, måne) till 明 (míng, ljus) har förstås paralleller i kilskrift. 𒆸 (LAGAB, omsluta, gå runt) plus 𒀀 (A, vatten) blir 𒆹 (LAGAB×A = SUG, kärr). Direkt parallell i kinesiskan är radikalen ⼞ (wéi, inneslutning) plus 水 (shuǐ, vatten) i kombination till 囦 (yuān, djup damm), ett tecken som dock har fallit ur bruk.
Ett relativt vulgärt tecken är 𒊩 (SAL, drottning, gudinna), som är en direkt avbildning av en (snedställd) vulva (uttal: GAL₄). Sådan etymologi är inte helt ovanlig. Men SAL är också ett determinativt tecken, som anger att en företeelse är kvinnlig. Kombination med 𒌆 (TUG₂, klädesplagg) ger 𒊩𒌆 (SAL.TUG₂ = NIN), och betyder således kvinna eller syster.
Kilskriften är emellertid inte tillnärmelsevis lika logiskt organiserad och rättfram som kinesiskan, utan är förmodligen den värsta skrift som någonsin har existerat. Det är ett under att den hade sådan framgång och kunde överleva in i vår tideräkning. Tecknen blir nämligen snabbt mer komplicerade, särskilt i reduplicerat och kombinerat format, och i praktiken nyttjar man förenkling.
Som exempel kan tas tecknet 𒁾 (DUB, lertavla, dokument), som i kombination med 𒊬 (SAR, skriva) ger ordet 𒁾𒊬 (DUBSAR, skriftställare). Tecknet 𒈗 (LUGAL, kung) kan redupliceras i 𒈘 (LUGAL&LUGAL = DIM₉) eller med invers 𒈙 (LUGAL\LUGAL), och så artar sig merparten av kiltecknen. Möjligen är det en fråga om övning, men att se skillnad på 𒋌, 𒋇, 𒋋, 𒋑 och 𒋎, därtill på en lertavla, kräver en viss precision.
Antalet tecken uppgår totalt till drygt tusen, men reducerades småningom till ungefär hälften, varav 280 stycken används för fonetisk representation av stavelser, om man så vill en föregångare till en abugida. Saken kompliceras av att kilskriften även användes i akkadiskan, ett semitiskt språk som helt saknar beröring med den isolerade sumeriskan, och i de indoeuropeiska hettitiska och persiska språken. Akkad är en arvtagare till Sumer, och de två kulturerna utgjorde länge en enhet med gemensamt skriftspråk – det är helt synonymt med den östasiatiska situationen med Kina, Japan, Korea och Vietnam.
I själva verket vet man inte med säkerhet hur sumeriska uttalades, utan måste förlita sig på att den akkadiska och babyloniska beskrivningen av språket är tillräckligt precis. Akkadiskan har i sin tur avkodats först i modern tid på omvägar över persisk och annan kilskrift, i vad som får betecknas som en fantastisk prestation.
Jag gör inga som helst anspråk på att kunna något alls i detta spännande fält, men det är tämligen lockande att studera vårt yttersta kulturella ursprung och att höra de första röster som har bevarats i historien. Den första skriftställare vi överhuvudtaget känner är Enheduanna (𒂗𒃶𒌌𒀭𒈾, -2285/-2250), översteprästinna i Ur och dotter till Sargon av Akkad.
Enheduanna är här inte ett namn, utan en titel: 𒂗 (EN, herre, präst) + 𒃶 (GAN, gravid; HE, han/hon) + 𒌌 (U.GUD = UL = DU₇, avlägsen) + 𒀭 (AN, gud) + 𒈾 (NA, rökelse; sten). Denna rebus ger inte så mycket information, varför man får slå i ett lexikon för vidare information. 𒃶𒌌 (HE.DU₇) betyder således dekoration, och 𒈾 (NA) är possessiv i tredje person singular. Sammantaget är innebörden av titeln då översteprästen som dekorerar guden An.
Vän av ordning undrar kanske varför 𒂗 (EN, herre, präst) inte föregås av den kvinnliga determinativen 𒊩 (SAL, drottning, gudinna), men det torde bero på att 𒂗 (EN) var en fix titel. 𒂗 (EN, herre) användes i övrigt för en rad gudar, som stormguden 𒀭𒂗𒆤 (DEN.LIL), vattenguden 𒀭𒂗𒆠 (DEN.KI) och månguden 𒀭𒂗𒍪 (DEN.ZU = DNANNA). Determinativen 𒀭 anger den gudomliga innebörden, men uttalas alltså inte.
Månguden 𒀭𒂗𒍪 (DEN.ZU = DNANNA) var särskilt förknippad med Enheduannas Ur, och denne hade en dotter 𒈹 (MÙŠ = INANNA), kärlekens och krigets gudinna, en direkt förlaga till senare civilisationers Afrodite och Venus. Med Enheduanna upphöjs Inanna till en kult i hela Mesopotamien för lång tid framöver. I hymnen Hänförelse av Inanna hör vi den första poeten lägga fram orden:
𒊩𒌆 𒈨 𒊹𒊏 𒌓 𒈦𒄘𒃼 𒌓𒁺𒀀 Drottning av all gudomlig makt, som ger strålande ljus
𒊩 𒍣 𒈨𒉈 𒅍𒊒 𒆠 𒀭 𒅁 du kvinna klädd i strålglans, älskad av An och Uraš
𒉡𒈪𒉭 𒀭𒈾 𒈽𒆟 𒃲𒃲𒆷 himmelens dam, med det stora diademet
𒂇 𒍣𒁺 𒆠𒉘 𒉆𒂗𒈾 𒁺𒈠 som älskar den krona som är passande för den prästerliga befattningen
𒈨 𒐌𒑙 𒋗 𒁲𒅗𒂵 och har antagit de sju gudomliga krafterna
Enheduanna: Hänförelse av Inanna
Poemet fortlöper i ytterligare 150 rader, och utgör ett smakprov på den första organiserade religionen. Det är i Sumer den panbabyloniska grunden läggs för senare religioner i regionen, och inte minst judendom lånar friskt av detta arv, komplett med syndaflod och Edens lustgård.
Om än av akkadisk börd nyttjade Eheduanna och andra religiösa figurer sumeriska som liturgiskt språk, en ordning som gällde långt efter att Sumer försvunnit ur historien. Det är parallellt med latinets status i kristendomens Europa efter Roms fall. Men man kan naturligtvis rendera hymnen även på akkadiska.
När man försöker tränga in i denna skrift kan man enkelt föreställa sig vilken prestige läs- och skrivkunnighet medförde i en sådan tidig civilisation, och varför denna magiska förmåga utgjorde ett naturligt instrument för religionen. Vi som har facit i hand begriper vanligen inte vilken prestation det skrivna ordet utgjorde, men det är den absoluta kärnan i en civilisation.
Den kristna stölden av europeiska traditioner omfattar i princip alla högtider utom påsk, som man stal från judarna. Den ursprungliga riten att under midhösten minnas och vägleda de döda med ljus har således i kristianiserad tappning kommit att delas i två grenar: alla helgons dag och alla själars dag.
Typiskt är det de kristna helgonens dag som alltjämt utgör helgdag i Sverige, även om den har flyttats till en lördag och därför inte påverkar ledighetskontot. Alla själars dag inträffar således på en söndag men är inte en helgdag i protestantiska länder.
Här har den katolska traditionen bevarat 1 november som alla helgons dag och 2 november som alla själars dag, och för populasen är det den senare som har relevans, nämligen att minnas förfädren snarare än så kallade helgon.
Traditionen kompliceras av den keltiska traditionen Halloween, som genom amerikansk variant har kommit att populariseras i stora delar av världen som en mer sekulär form av åminnelse av de döda. Det är förstås attributen med pumpor, masker och lekar som lockar. Men Halloween firas 30 oktober, och därmed finns ett spann om fyra dagar för dödskult.
Betydligt maffigare än Halloween är dock Día de muertos, som är den mexikanska motsvarigheten till Halloween, och som anordnas på alla själars dag den 2 november. Det är en synkretisk blandning av alla själars dag och en tidigare aztekisk motsvarighet, med inslag av att minnas och hedra de döda med gåvor vid graven.
Día de muertos är till skillnad från de kristna varianterna en ljus högtid, där döden betraktas som en naturlig del av livscykeln. Av dödstraditionerna är det även den överlägset vackraste, med traditionell sminkning och bruk av masker som minner om skallar och andra attribut förknippade med döden.
Givet den stora mexikanska närvaron i USA har Halloween och Día de muertos kommit att jämkas samman, och bruket sprider sig därefter över sjön till oss. De dödssminkningar man numera ser är ett resultat av detta, och var inte kutym i tidigare halloweenfirande.
Man kan därför observera en globalisering i denna de dödas dag, som en strikt sekulär företeelse i likhet med jul och nyår. Den kan nog inte ersätta den östasiatiska motsvarigheten Chongyang, en likartad tradition som infaller ungefär samtidigt, men kan bli ett komplement, på samma sätt som nyår är ett komplement till det kinesiska nyåret.
Synkretism av Halloween och Día de muertos kommer därför allt mer att tränga undan det tråkiga kristna stöldgodset, eftersom helgon inte har någon som helst relevans i modern svensk kultur. Det är en utveckling att bejaka, särskilt om det även innebär en förändrad syn på döden, en återgång till forn sed och äldre europeisk kultur.
Den animerade disneyfilmen Coco (2017) kan med fördel bli en del av traditionen, och den beskriver på ett fint sätt hela traditionen med Día de muertos. Bondfilmen Spectre (2015) visar i mer fotorealistisk tappning skönheten i festivalen, en skönhet som gärna får bli del av svensk tradition.
Día de muertos (Jaredzimmerman (WMF), CC-BY-SA 3.0)
I Sverige blir man svensk så fort man får ett medborgarskap, enligt den officiella hållningen. Visserligen är det många som kommer hit för att «kunna fortsätta vara kurd» eller för att småningom «ta över» vårt land, men det anses vara viktigt för integrationen att man omedelbart betraktas som svensk.
Samtidigt är det allt fler i ett allt större utanförskap som inte gör ett dyft för att bli svenska i djupare mening, exempelvis genom att ta till sig språket och anpassa sig till kulturen. I själva verket gör man ofta en stor sak av att inte vara svensk, och intar en fientlig hållning mot Sverige. Parallellsamhällen växer fram där lokala kulturella sedvänjor och lokal «lag» äger större giltighet, områden över vilka statsmakten i stora stycken har förlorat kontrollen.
Allt fler inser att detta är ett växande problem som inte kommer att gå över av sig självt, utan tvärtom har existerat under lång tid och blivit permanent. Det finns krafter som är starkare än dagis, skola och de vanliga socialiseringsmekanismerna som är anpassade för en homogen svensk befolkning.
En starkare form av socialisering med inslag av tvång kommer att krävas för att inlemma detta utanförskap i majoritetskulturen, att få alla medborgare att i första hand vara svenskar och i andra hand möjligen något annat. Att värna sin muslimska eller annan kultur, men samtidigt vara svensk patriot i hjärta och sinne.
En sådan socialiseringsmekanism ser vi för närvarande i Xinjiang, där uigurer bereds undervisning i mandarin och kinesisk kultur för att kunna ha möjlighet till självintegrering. Stora delar av den uiguriska populasen är nämligen en motsvarighet till svenska utanförskapsområden, med fientlighet mot Kina och ett stort mått av radikalisering som i några hundra fall har urartat i terrorattentat och stora upplopp.
Situationen har inte alltid varit sådan. Uigurer och andra turkiska folkslag i regionen bekände sig tidigare till buddismen, och var därmed i stort kompatibla med majoritetsvärderingar. Sedan islam gjorde intåg har situationen emellertid förändrats och en schism har infunnit sig. När dynastin Qing föll 1911 hörde uigurerna i Xinjiang till dem som sökte frigöra sig i ett självständigt «Östturkestan», och anpassningen till en panislamisk ideologi har växt sig allt starkare, i synnerhet efter Kinas öppnande i slutet av 1970-talet, då mängder av uigurer insöp den islamiska revolutionens idéer i Centralasien.
En nationalstat behöver ett grundläggande kitt för att kunna upprätthållas, i form av värderingar och känsla av samhörighet. När det kittet lossnar och schismer uppstår, måste saken åtgärdas. Det gäller i såväl Xinjiang som i Sverige, i vart fall om man vill undvika en permanent situation med social oro och våldsamheter.
Det är mot den bakgrunden uppfostringslägren i Xinjiang ska ses, som ett initiativ för att bryta ett långvarigt dödläge när de vanliga mekanismerna inte har fungerat. I Väst ses det som ett brott mot mänskliga rättigheter, och i de mer vulgära analyserna heter det att uigurerna fråntas sin religion och tvingas älska kommunistpartiet. Men det är en direkt lögn.
Här brukar jag jämföra med folkgruppen hui, som också är muslimer men som inte har motsvarande problem som uigurerna. Huimuslimer är i första hand kineser, och ses av andra som just kineser. Argumentet äger således inte giltighet, och uigurerna har full frihet att bekänna sig till islam, för övrigt stadfäst som en av flera officiella religioner i Kina.
Däremot har de inte frihet att motarbeta den kinesiska nationalstaten och dess gemensamma kitt av värderingar, det vill säga låta sig radikaliseras, idka terror och agera för separatism. Det är helt ekvivalent med att invandrare i svenska förorter inte har frihet att upprätthålla sharialag och motarbeta svenska lagar och värderingar.
Kina är sedan allra första stund en mångkulturell statsbildning, och man har därför långvarig erfarenhet av att hantera sådana problem. Det har vi inte i Sverige, och det är därför vi står handfallna och tror att vi kan lösa kulturella konflikter med SFI-kurser, samtal med socialsekreterare och mjuk behandling av element som idkar brottslighet. Det är därför vi har en mytbildning om att individer borde ha frihet i vilken grad man vill uppgå i majoritetssamhället (mångkulturproppen), förvisso ett ädelt ideal men samtidigt utan minsta verklighetsförankring.
Man kan även jämföra med de pågående oroligheterna i Hongkong, där en ungdomsgeneration (till skillnad från föräldrarna) inte ser sig som kineser utan som hongkongbor eller till och med brittiska undersåtar. Det är ändå personer som (till skillnad från föräldrarna) är födda i Kina, om än i det autonoma Hongkong. Det är en direkt motsvarighet till Xinjiang, att en grupp radikaliseras och odlar fientlighet mot den gemensamma nationalstaten. I båda fallen föreligger samtidigt utländsk påverkan.
Den enda entitet som kan upprätthålla fri- och rättigheter är en stabil nationalstat, och en nationalstat kan bara vara stabil om det finns en gemensam kärna av vissa grundvärderingar och en känsla av samhörighet. Särskilt viktig är sådan sammanhållning i en mångkulturell nation, att grupper och personer har ett gemensamt nationellt kitt som förenar dem i sina respektive olikheter.
Man kan alltså på en och samma gång vara hongkongbo och kines, uigur och kines eller för den delen muslim och svensk, men svenskheten respektive kinesiskheten eller amerikanheten fordrar ett visst mått av sammanjämkning, en viss fond av gemensamhet, och en viss grad av anpassning till det gemensamma. Vektorerna måste huvudsakligen peka i samma riktning för att en nation ska kunna avancera.
W = ∫k<Λ[Dg][DA][Dψ][DΦ] e^{i∫d⁴x√-g [½ R mp² – ¼ Faμν Faμν + i ψiγμDμψi + (ψLiVijΦψjR + h.c.) – |DμΦ|² – V(Φ)]}, alltså finns ingen gud. Ekvationen beskriver övergången från ett tillstånd till ett annat i kvantmekanisk formalisering, och inbegriper all känd fysik, inklusive allmän relativitetsteori och higgsfältet.
Bevis: eftersom ekvationen är exakt giltig för alla experiment som någonsin har utförts, är den empiriskt sann för alla händelser som har ägt rum och kommer att äga rum. Den måste därför även beskriva en gud och dennes förehavanden, vilket är en motsägelse.
En gud kan nämligen inte bootstrappa sig själv enligt denna fysik, utan kräver en större fysik – i annat fall är en gud bara en trivial del av universum. Eftersom vi inte känner eller har behov av en sådan fysik, följer konklusionen. Hade en sådan fysik existerat, hade vi känt den och kunnat observera den. En sådan fysik hade inte heller kunnat existera «före» universums expansion, eftersom det då inte fanns någon tid att verka i. Quod erat demonstrandum.
Ekvationen, som uttrycker så kallad core theory, är fundamentalt giltig för alla vardagshändelser, och utesluter därmed existensen av inte bara gudomlig inverkan utan även sådant som telepati och andra «övernaturliga» fenomen, en immateriell själ, astrologi, homeopati med mera. Det finns inga undantag till denna sammanfattande naturlag.
Kunskapsluckornas gud har alltjämt en infinitesimalt liten möjlighet att existera i den exponentiella tangenten, eftersom ekvationen trots allt inte är fullt giltig för de mest extrema förhållanden, det vill säga då kvantmekanik och relativitetsteori båda har stor inverkan, till exempel i svarta hål. Men det betyder att en gud möjligen finns i ett svart hål, som per definition inte står i kausalt samband med världen utanför – bönerna förblir obesvarade.
