Kategori: Ryssland

Kategorier
Europa Kultur Politik Ryssland USA

Tiondet till Ukraïna vidgat

Europeiska sovjetunionen har beslutat att skicka ytterligare nittio miljarder euro till Ukraïna, i ett bud om att hålla kriget vid liv så länge som möjligt och därmed sabotera de pågående fredsförhandlingarna. Pengarna motsvarar runt 4 000 kronor per arbetande EU-medborgare, till vilket belopp naturligtvis även kommer nationellt beslutade stödpaket.

Tiondet till Ukraïna vidgas därmed, med pengar som kunde ha använts på ett mer konstruktivt vis, inte minst av den europeiska kontinent som är stadd i förfall och ekonomisk recession sedan en längre tid. Men istället för satsning på civila projekt som infrastruktur och forskning, går anslagen till krig och militär upprustning i en absurd skala.

Sedan 1990 har EU:s andel av global BNP minskat från 28 % till 17 %, samtidigt som glappet mellan EU och USA har växt med nära tio procentenheter sedan 2010. Samtidigt befinner sig det postkoloniala Europa i en smärre industrikris, i sig accentuerad av en motsvarande energikris. Det är kanske inte geopolitiska äventyr i det ryska kärnlandet som då borde prioriteras?

Pengarna utgör ett «räntefritt» lån till Kiev, som inte behöver betala tillbaka förrän Ryssland har «kompenserat» Ukraïna. Det senare kommer dock aldrig att ske, varför lånet i praktiken är en gåva från det europeiska folk.

Överhuvudtaget är det tämligen huvudlöst att tro sig kunna sätta villkor för Ryssland när man inte ens är en del av förhandlingarna. Europa har inget att komma med i frågan, och Rysslands eventuella skadestånd till Ukraïna kan bara regleras i ett fredstraktat. Moskva sitter med trumf på hand.

Huvudlös, för att inte säga hjärndöd, är även spelevinken Kristersson och de goa gubbar på kontinenten som trodde sig kunna norpa ryska tillgångar för att skänka till den korrupta ukraïnska rumpstaten. Frågan måste väckas om Kristersson verkligen har det som krävs för att leda ett land när han ställer sig bakom sådana förryckta idéer.

Nu röstade betydligt mer sansade killar ned det dåraktiga förslaget, varför man istället satsade på plan B med ett gigantiskt lån. Men skadan är delvis ändå skedd, eftersom man öppet har delibererat möjligheten att i strid med internationell rätt konfiskera andra nationers tillgångar. Statsaktörer på den finansiella marknaden har nu att ställa sig frågan huruvida Europa verkligen är en pålitlig hamn för besparingar, och svaret torde ju vara nej.

Så sabbar man alltså Europa på flera plan och fronter, medan Kina och USA obekymrat kan dra ifrån ytterligare, i energinyttjande, i ekonomisk tillväxt, i forskning och utveckling, i industriproduktion, i artificiell intelligens, i den gröna omställningen och i kulturell utveckling.

Att vara europé är numera inget kul.
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Europas NPC:er

Europeiska ledare har haft en konferens under vilken man har diskuterat villkoren för fred i Ukraïna. Bland annat har man enats om att leda en multinationell styrka som ska säkra Ukraïnas territorium, samtidigt som en stående armé om inte färre än 800 000 man ska byggas för frusna ryska medel.

Problemet är bara att det är en ickebörjare i fredssamtalen, i vilka Europa överhuvudtaget inte ens är delaktigt. Merz, Kristersson och gänget är i själva verket lallande pajasar, NPC:er som låtsas vara statsmän av betydelse, när de mest irriterar den verkliga fredsprocess som pågår under amerikansk och rysk ledning.

Ty man visar då än en gång att man inte har förstått grundproblematiken kring det ryska inbördeskriget, nämligen Natos östexpansion och kringskärningen av Rysslands säkerhet. Europeisk trupp i Ukraïna är i det avseendet liktydigt med att landet plockas in i Nato, en ambition Bryssel tycks vägra ge upp.

Moskva kan aldrig godta en sådan lösning, och naturligtvis inte heller att Europa nallar dess tillgångar. Det skulle av Kreml tolkas som en krigshandling, och skulle därmed knappast bidra till fred i Europa. von der Liar och gänget drömmer i vanlig ordning om saker som inte är kompatibla med verkligheten.

Renons på verklighetsanknytning är även tanken om att det svårt sargade Ukraïna ska kunna hålla en armé lika stor som Polens, Tysklands, Frankrikes, Italiens och Storbritanniens tillsammans, när man samtidigt har ett enormt behov av återuppbyggnad och har skuldsatt sig för hundra år framåt. Det är en ekvation som inte går ihop, och det är väl därför man funderar på att äventyra Europas finansiella trovärdighet genom att beslagta ryska medborgares tillgångar.

Det man ska ta fasta på är istället krigets bevekelsegrunder. Kriget hade aldrig behövt bryta ut överhuvudtaget om Ukraïna av europeiska ledare inte hade invaggats i falskt hopp om undsättning, och om Kiev hade lagt ned sina planer på att ansluta till Nato.

Den ukraïnska rumpstaten måste alltså bli en neutral buffertzon som inte kan tillåtas ingå i en försvarspakt, och de territorier Kiev har förlorat kan man naturligtvis inte få tillbaka. De måste istället erkännas som ryska av internationella organ, inte minst FN. Någon annan lösning är faktiskt inte möjlig, givet situationen på slagfältet och Kievs ekonomiska situation. Zelenskyj har fortfarande inga kort på hand, annat än yviga dagdrömmar från europeiskt håll.

I den mån en internationell styrka ska upprätthålla freden, måste en sådan bestå och ledas av nationer som inte är delaktiga i kriget, det vill säga utomeuropeiska och ickevästliga länder. Kina, Indien och länder i Centralasien skulle kunna bli aktuella, kanske även sydamerikanska länder som Brasilien. Europas enda roll skulle väl i ett sådant scenario vara att skjuta till pengar, det enda man har visat sig duglig till under detta krig.

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Europa vill kriget

Fredsförhandlingarna förs mellan USA och Ryssland om den pjäs som Ukraïna utgör i detta skuggkrig. Europeiska unionen är däremot en NPC, vars verklighetsfrämmande hållning mest är ett hinder mot en fredsuppgörelse. Icke desto mindre för Europa ett eget slags krig gentemot Moskva, vilket komplicerar situationen yttermera.

Detta krig består dels i omfattande «sanktioner», ett vapen som bara kan nyttjas efter beslut i Förenta nationerna. I annat fall strider det mot internationell rätt. Det gör också konfiskering av annan stats egendom, ett instrument som Bryssel har uttryckt sig vara villig att använda.

Ryssland har världens fjärde största valutareserv efter Kina, Japan och Schweiz, omfattande närmare 750 miljarder dollar i värde. Av dessa har Väst illegalt «frusit» 300 miljarder dollar, vars ränta man har nyttjat för att köpa vapen till Ukraïna. Nu dröjer sig saken istället om att stjäla de ryska tillgångarna för att använda till Ukraïnas återuppbyggnad.

För Moskvas vidkommande skulle en sådan åtgärd utgöra en direkt krigsförklaring, och det skulle i ett slag trappa upp konflikten och äventyra freden i hela Europa. Det skulle även resultera i att andra länder drar tillbaka sina tillgångar från europeiska institutioner, och att eurons roll som världens andra reservvaluta äventyras. Eurons nuvarande andel om 20 % skulle omedelbart krympa till 5–10 %.

EU är numera en postindustriell marknad utan vare sig energi- eller råvarutillgångar, med finansiella tjänster som enda egentliga inkomstkälla. När omvärlden sviker även detta finansiella pyramidspel, har Europa inte längre några livlinor kvar, utan sjunker som en sten mot bottnen.

Kina och Indien finns bland länder som har världens största valutareserver. Det vore olyckligt om sådana tillgångar skulle fly från ett allt mer auktoritärt och sinnesrubbat Europa.

Det är främst Kina och Indien som skulle återkalla gräddan av sina tillgångar för att placera i säkrare valv än i Belgien, eftersom de båda länderna skulle kunna stå näst i tur att drabbas av Bryssels galenskaper. De båda importerar som bekant olja och gas från Ryssland, och anser sig inte ha något att göra med det ryska inbördeskriget.

Väst har redan hotat med sanktionsvapnet, och om man väl har brutit principen om att inte appropriera andra staters egendom är steget därefter inte långt till att använda detta instrument även mot andra makter. Därmed rubbas Europas finansiella trovärdighet, och kapitalet flyr till säkrare hamn. Vinnare är av allt att döma USA och Kina.

Vad Europa egentligen vill är inte gott att veta, men de galna fruntimren i Bryssel vill uppenbarligen inte ha fred, utan söker aktivt kriget och dess konsekvenser. Man vill inte heller ha tillväxt, utan arbetar frenetiskt på att sänka den egna kontinenten för ett ändamål som inte angår EU-medborgarna – Ukraïna är inte medlem i vare sig EU eller Nato, utan en korrupt valautokrati vars förhållande till Ryssland inte är en omedelbar angelägenhet för Bryssel eller europeiska huvudstäder.

Ukraïnas återuppbyggnad är ett element som måste delibereras i fredsförhandlingarna och ingå i ett slutgiltigt fredsfördrag. EU söker här alltså diktera ett fredsvillkor utanför dessa förhandlingar, vilket rätteligen bara kan förstås som sabotage av fredsprocessen, därtill av en aktris som inte sitter vid bordet. Det är att leka med elden.

Eurons status som global reservvaluta skulle äventyras om Bryssel konfiskerar ryska tillgångar.
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Fred inte i EU:s händer

Skatan Kaja Kallas, den virriga sovjet-estniskan med den där konstigt sjungande skolengelskan, har uppenbart hamnat på alldeles fel plats, och är ett typexempel på varför tillsättning av ämbeten genom kvotering snarare än meriter är galet. Varje gång hon uttalar sig i egenskap av «utrikeschef» åker skämskudden fram, som när hon menade att Sovjetunionens seger över de tyska nationalsocialisterna bara är ett narrativ.

Hon har likt de flesta europeiska ledare ett helt idealistiskt förhållningssätt till utrikespolitik och andra spörsmål, nämligen hur det borde vara. Men ett böra är inte ett vara, och verkligheten sätter här alltid käppar i hjulet på denna typ av dagdrömmare, i allt från Kina och Taiwan till Ryssland och Ukraïna.

Estniskans senaste utspel är att ett fredsavtal i konflikten mellan Ryssland och Ukraïna måste innehålla «ryska eftergifter» och «krav på Ryssland», det vill säga ett renodlat önsketänkande. I verkligheten är det Ryssland som kontrollerar fronten, som dessutom rör sig så sakteliga i västlig riktning, och den givna ryska eftergiften är således att inte ta ytterligare ukraïnsk mark.

Ty ju längre kriget pågår, desto mindre är sannolikheten att det överhuvudtaget kommer att återstå någon ukraïnsk rumpstat. Om Zelenskyj vägrar fred kastar USA in handduken, och därmed stryps även sigint och andra medel från den amerikanska sidan. EU kan inte själv uppehålla en sköld mot den ryska anstormningen, utan då faller hela Ukraïna.

Det har från första början stått klart att Ryssland kommer att behålla de fem oblast man har erövrat och annekterat, och det är priset Ukraïna och Väst måste betala för att man inte hörsammade Moskvas ursprungliga krav om att hejda Natos expansion österut. Den idealistiska tanken från europeiska ledare av olika slag om att Ryssland måste dra sig tillbaka är helt enkelt hämtad från sagans värld.

Freden i Ukraïna bestäms därför inte av EU, som inte sitter vid förhandlingsbordet och inte är part i målet, annat än som ekonomisk aggressor gentemot Ryssland. Villkoren bestäms istället i praktiken av Moskva och Washington, och Zelenskyj har bara att skriva under när man har nått den rimligaste kompromissen under dessa förutsättningar.

Den kompromssien består i att Moskva tar hela Donbass (Donetsk och Lugansk), behåller Krim samt kontrollerar delar av Zaporozje och Cherson; att sanktioner mot Ryssland släpps gradvis; att Kievs armé bantas; att Ukraïna avstår från medlemskap i Nato; att Ryssland bidrar till återuppbyggnaden; att Moskva åter tas in i G8 och den politiska värmen; att Ryssland slutas mobbas av idrotts- och kulturvärlden.

Kraven riktas således istället mot EU att avsluta sina illegala sanktioner, på det att kontinenten kan börja fungera normalt igen med avseende på handel, flygrutter, energi och så vidare. Ett rimligt krav är även att låta kvasten gå i kommissionen, ty sådana figurer som Kallas och von der Liar är och har varit extremt skadliga för unionen.

Sing-songy Kallas babblar utan att förstå förutsättningarna.
Kategorier
Afrika Asien Europa Kina Politik Ryssland Teknik USA

Nytt klimatfiasko

Det blev en ny cop-out för «klimatet», denna gång då intressenter från världens alla hörn samlades i Belém för att diskutera frågan för trettionde gången. Fast det är å andra sidan så det brukar se ut. Det bar sig inte heller bättre än att en konferenslokal fattade eld, vilket så att säga fick symbolisera hela evenemanget.

I förstone kunde man ju tänka sig att man borde göra som ledare för stormakterna, det vill säga låta underhuggare utmejsla detaljerna under mindre glamorösa former, bara för att därefter träffas och skriva under avtal då allt redan är färdigförhandlat.

Man kunde också tänka sig att klimatvurmare skulle inse nyttan av att konferera per distans via skärm istället för att pytsa ut koldioxid på tiotusentals flyg- och taxiresor alldeles i onödan. Men man lever naturligtvis inte som man lär.

Samtidigt är tanken med klimattoppmötet förfelat redan från början, då man aldrig kan jämka samman världens alla länder i ett dylikt projekt utan att det blir minsta gemensamma nämnaren som blir utslagsgivande. I praktiken blir eventuella avtal därför extremt urvattnade, då de måste antas med acklamation.

Man skyller på att oljeländerna drar i bromsen, men vad har de egentligen för alternativ? Det är oljan man bygger sin välfärd och framtid på, och när den småningom sinar måste man ha nått ett fullt utvecklat stadium och transformerat till andra näringar. Det hindrar inte att ökenländerna samtidigt kan bli gigantiska reservoirer för solenergi.

Samma slags motiv föreligger för Brics och det globala syd i övrigt, som anser sig ha rätt att smutsa ned i samma utsträckning som tidigare Västvärlden för att nå någorlunda paritet i utvecklingen. Ty när allt kommer omkring är det USA och Europa som står för den absoluta lejonparten av de kumulativa utsläppen sedan industrialismens början.

Kumulativa utsläpp: USA och Europa har den största skulden, och ska därför betala mest för att bistå övriga världen med grön teknik.

Kina är på god väg att komma ikapp, men anser sig behöva all energi man kan få ut av kolkraften för att bygga den gröna infrastrukturen. Beijing har korrekt insett att tillgången på energi står i direkt proportion till utvecklingsgraden, medan Bryssel och en rad europeiska länder med Tyskland och Sverige i spetsen istället har avvecklat sin rena känkraft… man måste ta sig för pannan över denna jubelidioti.

Länder som Ryssland kan till och med se en fördel i klimatförändringarna, då fortsatt uppvärmning skulle tina upp Sibirien och frigöra enorma arealer odlingsbar mark. Både Ryssland och Kina har för övrigt intresse av att farvattnen kring den arktiska rutten mellan Asien och Europa blir isfri, eftersom det bantar transportsträckan med en femtedel.

Fram till sekelskiftet kommer Afrika att växa med tre miljarder människor, vilket i princip motsvarar hela ökningen i en i övrigt demografiskt mättad värld. Denna i stort underutvecklade kontinent kommer samtidigt att göra ungefär samma resa som Kina och andra länder i Asien, nämligen att transformeras till industrialiserade tillväxtländer med enorma behov av betong, stål och infrastruktur.

Man behöver inte ha särskilt livlig fantasi för att inse vad det kommer att medföra i form av fortsatta och accelererade utsläpp, och att vi därmed högtidligen kan kyssa både 1.5-graders- och 3-gradersmålet adjö med marginal. Det spelar då helt enkelt ingen som helst roll vad duktiga Sverige och Europa gör för att yttermera späka sig själva.

Den största klimatboven av dem alla, USA, fanns samtidigt inte närvarande vid toppmötet, och har inte riktigt ambition eller stabila förutsättningar att bidra konstruktivt till klimatindustrins mål. De som håller i taktpinnen är således inte de superduktiga tjejerna i Europa, utan de slappa killarna i USA, Kina och Ryssland.

Världen i övrigt ska ikapp USA och Europa innan det kan bli tal om minskade utsläpp.

«Klimatkrisen» är därmed officiellt död, och i dess ställe har klimatrealismen sakta börjat etablera sig. Den realismen håller för sant att klimatförändringarna bara kan angripas med teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt, på det att de regioner som främst kan komma att drabbas får resurser att hantera effekterna.

Den tekniska utvecklingen innefattar även att innovera fram alternativ till de fossila och nukleära energikällor som är stadda i sinande, och här har Kina tagit en helt överlägsen ledning genom satsning på grön teknik, fusionsenergi, materialteknik och andra forskningsgrenar. Medan Sverige istället grävde ned sig i ekofascismens rödgröna kärr, med «tankeförbud» och andra mekanismer för att förhindra sådan utveckling.